Så nyheten poppade upp igår att STALKER 2 är cancelled. En sorglig dag på många sätt för en spelserie som i mångt och mycket var unik i sitt slag. Jag har skrivit om det första spelet i serien som jag halvsträckspelade för ett tag sedan.

Och...

Tja, det är ju ingen gigantisk människotragedi på något sätt men det är litet vemodigt nog. Ett av få PC-fokuserade utvecklare med ett spel som var intressant och banbrytande på många sätt (speciellt med tanke på alla korridorskjutare och/eller onlineskjutare som dyker upp hela tiden. Jag tittar på er Battlefield: Modern Warfare).

Det här var ett spel som var ett rollspel utan att ha rollspelsmekanik. En öppen levande värld där man var fri att utforska och det kändes somom man som spelare bara var en del av ett större maskineri och inte den centrala figuren.

En jämförelse kan göras med Fallout: New Vegas som jag spelat en del på sistone (eller spelade för någon månad sedan åtminstone, sedan hände saker så det blev avbrott). Stundvis är det ett spel med en liknande känsla. I vissa områden på kartan så slåss NCR och Ceasar's Legion eller Fiends. Men alltsomoftast leder detta inte till något egentligt.

I STALKER så kan områden tas över av olika faktioner och en butik där man satt tidigare kan ägas av någon helt annan. Visst det händer inte överallt (det finns vissa säkra zoner), men möjligheten finns där hela tiden. Att när man är borta och återvänder ägs plötsligt ett ställe av någon helt annan grupp.

Givetvis kan man påverka vem som vinner genom att delta, (så även i New Vegas) men det är inget man måste göra om man inte känner för att gå med i något lag.

Förutom det här så är ju STALKER ett väldigt vackert spel. Visst, det har några år på nacken, men skogarna och miljöerna är något väldigt speciellt. För att inte tala om när man kommer in i Pripyat och ser höghus av betong. Nu är ju jag litet svag för betongblockshöghus, det ligger någon nostalgisk förortskänsla i dem och att vandra omkring bland dessa övergivna sovjetprojekt ger en speciell känsla.

Nu har då uppföljaren till STALKER (som, väl egentligen, är tre spel) lagts ned. Och företaget som utvecklade spelet har likaså lagts ned. Pengarna tog förmodligen slut eller så fanns det andra faktorer (det har talats om ukrainsk politik).

En unik spelserie av den sorten man sällan ser nuförtiden har försvunnit.

Jag kan lämna er med en artikel från Rock, Paper, Shotgun som talar om STALKERs storhet i mycket vackrare ord än vad jag kan göra. Den nämner också hur skrämmande spelet ibland kan vara och det utan att ge efter för dåliga skräckeffekter eller skriptade sekvenser utan går helt och hållet ur en värld där vad som helst kan dyka upp. Speciellt när solen gått ned.

När jag lyssnade på The Starter (se även tidigare blogginlägg) som är amerikansk fotboll IN SPACE. Så blev jag litet småsugen på denna sport. Det verkar finnas en hel del att hämta där. Speciellt om man tittar på den. Så när NFL-säsongen började i höstas plockade jag ett lag på måfå (Minnesota Vikings) och valde att ladda ned alla deras matcher när de dök upp... på uhm... piratebay.

Nu gick det ju så att det lag som jag valde att följa inte direkt lyckades något vidare i matcher så litet frustrerande har det ju varit att följa just "fel lag". Men jag har ju inte så värst stora känslor inblandade i sporten utan istället är det intressant att titta på och lära sig.

Vid en första anblick är det en rätt konfunderande sport. För några år sedan fick jag för mig att se på Superbowl och medan den visades i TVn så fick jag nästan hela tiden kolla på internet hurudana reglerna egentligen var. (det här var före t.o.m. jag hade läst/lyssnat till The Rookie) Numera kan jag åtminstone grunderna och vet ungefär vad som händer för det mesta. Det hjälper ju att de amerikanska kommentatorerna kommenterar för amerikaner som är idioter så att allt måste förklaras för dem att också europeiska idioter som aldrig sett på sporten vet precis vad som händer hela tiden.

När det talades i Sporthörnan om det där ishockeyslagsmålet så nämndes det i förbifarten att i en synbarligen våldsam sport som amerikansk fotboll så sker det sällan sådana känslouttryingsslagsmål som i ishockey. Och det kan man ju nog hålla med om. De matcher jag sett har sällan småruff, för faktum är att minsta förseelse som ens liknar något som inte hör hemma i sporten blir genast ett straff. Det är nästan så att man som tittare inte förstår vad det är som händer alltid. Men med sådana drakoniska (och förmodligen väldigt detaljerade) regler så får man enkelt bort allt det där småruffet.

Slutresultatet blir en sport som är ren och skär taktik och strategi. Det känns rätt fascinerande att se på. Hur varje spelare är en kugge i ett maskineri som utför handlingar som finslipats under träningar. Och trots detta väloljade manövrande så finns det också stundvis utrymme för improvisation.

För ett tag sedan så var jag skeptisk till amerikansk fotboll, men som åskådaridrott så är det mycket mer intressant än vad jag först trodde. Jag kan dock tänka mig att det är ett rent helvete att titta på live. Då det förmodligen är reklamavbrott var tredje minut där i USA. Så man får åtminstone en bättre (och komprimerad) upplevelse när man tittar på matcherna via piratebay.

Sedan är det ju inte så många matcher per säsong heller. Så det är inte så jobbigt att följa med en hel säsong. Så baseball kommer jag aldrig att se på. Även om de säger att det också är taktiskt. Men det har jag nog tillräckligt med fördomar mot för att se att den sporten inte är något att ha.



Och så här btw. Imorgon är det "julfest" för Rasecon, om någon har vägarna förbi är det bara att hälsa på. Vi tar emot alla så länge man är nördig. Från kl14 på Serendipity i Karis (förhoppningsvis slänger de inte ut oss).

The Nightmare Before Christmas är litet av en speciell film. Delvis för att jag undvek den först. Jag trodde det var en skräckfilm eller liknande men efter en featurette i slutet av Lejonkungen som jag såg på om och om igen och var oerhört fascinerad. Trots det tog det nog ett antal år innan vi hyrde filmen och jag såg den.

Vad är det då med den här filmen som "förändrade mitt live"? Nå kanske inte så mycket egentligen. Men det budskap som jag fick av filmen var... uhm...

Life's no fun without a good scare. That's our job, but we're not mean.

Om man nu tar den där öppningssekvensen. Förutom en helt underbar låt (hela filmen är ju fylld med underbara, trallvänliga låtar) så finns allting där. Vi har en hög med "onda" typer. Men grejen är ju den att bara för att man är ond så behöver man ju inte vara en dålig människa.

Så Nightmare Before Christmas lärde mig tolerans. Eller egentligen fick det min livsfilosofi att långsamt skifta över till "det finns inget gott eller ont". (Visst. Warhammer 40,000 har sin andel i det också. Med den skillnaden att i Warhammer finns det inget gott eller ont utan bara ont. Medan i Nightmare finns det bara gott. Men det är ju samma sak)

Det finns också en annan aspekt. Och det är ju "That's our job, but we're not mean" som är en annan grundläggande filosofi som jag nuförtiden har. Det handlar om saker som man gör i "jobbets" förtecken. Endera de osjungna hjältarna (inte så mycket i Nightmare), eller det faktum att man gör något jobb som människor kanske inte tycker om. Men det betyder ju (återigen) inte att man är en dålig människa. Jag kan ta som exempel: En bödel.

I film återkommer det här temat alltid nu och då. Vi snackar om hitmen och annat pack som egentligen bara är vanliga människor med ett jobb. (Se även den ypperliga norska filmen Trolljegeren) Det här är ett sidospår då den här livsfilosofidelen består mera av "Jag gör det här för att det måste göras". Medan Nightmare är helt och hållet en film om livsglädje och god vilja.

Men Nightmare var det. Förutom då detta budskap om tolerans och livsglädje (det låter mycket värre än det är nu när jag skriver ned det) så är ju filmen som film något litet speciellt. Den har förstås gått och blivit litet av ett fenomen. I USA verkar den ha en nyrelease under julsäsongen varje år. Ibland i 3d och ibland i 2d. Det tycks också finnas högvis med Nightmareprylar överallt.

Så, som den intoleranta livshatande människa jag i grund och botten är så muttrar jag litet småsurt "jag tyckte om den före den var populär". Fast faktum är ju att också jag var några år försenad till Nightmare.

I think this Christmas thing is not as tricky as it seems. And why should they have all the fun? It should belong to anyone.


Men Nightmares influens kan man se i allt kreativt jag skapat sedan dess. "Ett sci-fi Rollspel" hade god/ond dynamiken. Alla mina NaNoWriMo-romaner har haft en sådan del i sig och första romanen handlade utryckligen om The Evil Necromancer. Visst det finns fler influenser. Skivvärlden/Discworld är ju ett praktexempel på precis samma tankesätt och där finns det ännu mer av "det här är bara ett jobb"-mentaliteten utöver det.

Men det är Nightmare som... startade det hela. Åtminstone för mig. Och jag kan alltid gå till baka till just den här filmen som startpunkt. Och vad är bättre än en hög med monster som moralisk förebild? Egentligen?

Zombier och andra världskriget. Vad har dessa två gemensamt? Tja, båda är de orsaken till att jag nu är en dag efter i mitt bloggande. Båda lider de också av en slags överexponering.

Zombier finns överallt nuförtiden. Zombiespel, zombiefilmer, zombiemusik, zombieböcker och zombiezombier. Andra världskriget lider inte riktigt av samma sak då det har varit konstant överallt i långa tider.

Men speciellt i spelvärlden så brukar man tala om att marknaden verkar litet mättad både på andra världskriget och zombier. Jag håller dock överhuvudtaget inte med. Hur kan någon människa någonsin tröttna på odöda som sakta lunkar fram mot en? Eller nazister för den delen?

Och förstås det bästa av allt är ju nazizombier!

Fascinationen för zombier borde nog vara ganska enkel. Det handlar ju om känslan av ensamhet bland stora grupper av människor. Ju större städer och byar blir, desto ensammare blir en enskilda människan och alla typer man möter på gatan är främlingar.

Främlingar som när som helst kunde bli blodtörstiga odöda som man kan gå vild runtom med ett avsågat hagelgevär. Utan några som helst konsekvenser. Ack detta våldstänkande.

Det finns ju faktiskt så otroligt många människor här i världen. Och varenda en av dem måste ju vara lika viktig för sig själv. Ibland när jag går förbi något höghus så slår mig tanken att "det bor någon i varje lägenhet där" (förutom om höghuset är i Pojo, då borde det någon i varannan lägenhet där) och varje människa där har sitt eget liv och egna sociala nätverk och egna anonyma varelser den möter varje dag som den kunde mörda med ett avsågat hagelgevär om de förvandlades till zombier.

Andra världskriget då? Det har väl alltid varit litet överexponerat. Förstås det är ju en av de där stora dramatiska grejerna. En stund då det fanns tydliga goda och onda lag och sådant. Jag har länge varit svag för alla saker andra världskriget. Inte kanske alltid själva kriget, men hemfronten och dylikt. Jag läste Connie Willis tidsresebok "Blackout/All Clear" som handlade om tyskarnas bombräder på Storbritannien och det vardagliga livet i London på den tiden.

Sådant äter jag upp med hull och hår.

I datorspelsväg så sägs det att allt har gjorts i andra världskrigsväg. En stund där så gjordes så gott som varje skjutare i andra världskriget. Det har förstås flyttat fram tiden litet grann nuförtiden (se Call of Duty, Medal of Hono(u)r).

Hearts of Iron är ett andra världskrigsstrategispel i samma stil som Europa Universalis (jag tror det använder samma spelmotor). Första gången jag stötte på spelet var i en Anttila då jag tittade på det och tyckte det såg intressant ut.

Jag gillar att spela spel som är siffror och tabeller (se även Football Manager) och Hearts of Iron var i mångt och mycket ett sådant spel. Jag blev kanske inte helt såld på spelet när jag spelade det, även om jag nog spenderade en hel del timmar med det. I och med Europa Universalis 3 och en steamrea på Hearts of Iron 3 så införskaffade jag spelet häromveckan.

Och spelade det i förrgår. Och plötsligt var klockan två på natten. Och allt jag gjorde i spelet var att trycka på "spola framåt"-knappen och såg hur England blev invaderat av tyskarna.

Vissa skulle säga att det är tråkigt. Men jag tyckte det var hur fascinerande som helst.

Jag är sen. Jag visste att det skulle hända. Dock hade jag inte tänkt att det skulle hända på en ledig dag. Nåhväl, det här är i alla fall mitt självständighetsdagsinlägg.

Det handlar alltså om nationalism. Jag sitter ju på en hel del nationalism, om jag var från USA skulle jag tala om patriotism med nationalism verkar ofta ha en mer negativ klang (om det nu är möjligt), så därför föredrar jag att titulera mig själv som.... Nationalist. (Trivia: FSNS står för Finlandssvenska Nationalsocialisterna. Ett gammalt skämt från mina tidiga dagar på internet)

Och igår var ju den dagen då detta är helt tillåtet. Faktum är förstås att det är rätt tillåtet ganska ofta, speciellt här i vårt kära land. Så hur förhåller jag mig då till mitt kära land? Nå givetvis är det ju det bästa av länder. De sades alltid att det var litet av en lottopott att födas här och det måste man ju hålla med om. Livet är relativt enkelt. Landet har fyra årstider (varierande väder for the win) och stora skogar.

Nu finns det säkert människor som inte har så mycket övers för skogar. Men de hör säkert hemma någon annanstans. T.ex på Island. Mest av allt handlar det ju om naturen. Jag är litet svag för sådant och eftersom finländare inte är de mest sociala av varelser då passar det ju bra att vandra omkring ensam i skogen.

Då för länge sedan då man gick i högstadiet (det var inte alls länge sedan, bara så ni vet) så ville alltid alla människor flytta utomlands eller resa eller göra diverse alltmöjligt. Det viktigaste var alltid att lämna den byhåla man bodde i. Förutom jag då.

Förutom att jag är ett stort fan av mitt eget land så är jag ju också ett stort fan av det lilla område jag bor i (Västnyland) och vill egentligen inte röra på mig så mycket. Man vet aldrig vart livet bär på en men jag vill gärna bli den där litet småsura gubben som alltid bott i (nästan) samma kommun och tycker att Västnyland är, så att säga, "hela röven".

Och Finland desto mera så.

Frozen Synapse är ett datorspel.



Nu ska jag backa litet.

Jag lyssnar på podcasts och en som jag hittade för ungefär ett år sedan via Soren Johnson var Three Moves Ahead. Det är en podcast, mer än någon annan, som har fått mig att öppna ögonen för diverse olika spel.

Det är i princip 3MAs fel att jag suttit över 200 timmar med Europa Universalis 3. Och det är också 3MAs fel att jag äger Frozen Synapse. 3MA hade Paul Taylor, en av utvecklarna, som gäst på podcasten och pratade om spelet i fråga. När jag kollar igenom listan på episoder så hade de tydligen också en episod om Frozen Synapse ett år tidigare, då spelet låg i beta. Men det måste ha flygit mig förbi då.

Nåhväl. I somras hade de då den här episoden och jag minns att jag satt på terassen i sommarstugan i Kimito med hörlurarna i öronen. En vacker somdag var det. Och vliken sommardag blir inte bättre av litet podcaster?

Jag lyssnade på saker om det här spelet. Simultanturer. Cyberpunk? Jag kände att det här måste jag lägga bakom örat. Kort därefter (kan ha varit en månad, på sommaren går tiden litet annorlunda. Med all sommarteater och sådant) såg jag TotalBiscuits WTF is-video och laddade ned speldemon.

Jag skrev tidigare i år om ett spel som hette Team Assault - Baptism of Fire, ett turbaserat gruppbaserat taktiskt spel. På det planet har det likheter med Frozen Synapse. Båda två är så kallade squad-based tactical games.

Där slutar kanske likheterna. Men för mig räcker de likheterna för att jag ska vara intresserad. Turbaserade spel där jag för göra taktiska val är en av mina absoluta favoritgenrer. Och faktum är att det inte finns så många sådana spel som jag kanske skulle vilja. (eller inte på min radar åtminstone)

När dessutom sådana spel som en gång i tiden fanns förvandlas till förstapersonsskjutare (jag tittar på er X-com och Syndicate) så tycker man ju att världen går mot en sämre plats. Men då glömmer man ju att det finns mindre företag som gärna skapar dessa spel som även jag vill ha (jag tittar på er Xenonauts och Cartel) så kan jag inte annat än bejubla hur trevlig världen är.

Och i denna värld finns då Frozen Synapse. Ett turbaserat taktiskt spel med simultanturer och utan slump. Varje tur i spelet är fem sekunder lång och man kan planera och fundera hur länge man vill (turbaserat), man kan dessutom testa och se hur ens planer kommer att fungera i praktiken genom en play-knapp där man kan se hur framtiden kommer att te sig.

Om motståndaren gör som man har tänkt that is.

Det gäller att gå igenom möjligheter, fundera taktiskt var man kan lägga sina män och sedan när man skickar sin tur, önska att allting går vägen. Matcherna är dessutom korta (sällan mer än en minut i realtid. Men detta kan ta flera dagar att slutföra) och då kan man se det som utvecklarna själva sade:

"[..] we wanted to make something skill-based that people could play between long sessions of other games as a distraction – a kind of 'casual hardcore' title."

Förutom allt detta underbara så är spelet både ypperligt som en multiplayertitel och en singelplayertitel. Den har en lång singeplayerkampanj (som jag bara skrapat på ytan av) med en berättelse som har alla ingredienser gammaldags cyberpunkunderbarheter ska ha.

Cyberpunk är ju också en av mina favoritergenrer som även den är gravt underrepresenterad ibland (Därför älskar jag också Deus Ex. Även om jag inte ännu har Human Revolution).

Så vad vill jag ha sagt med allt detta?

Jo, varje gång man köper Frozen Synapse så får man en extrakopia. Jag har min extrakopia fortfarande kvar. Jag skulle vilja ge den åt någon som jag vet att uppskattar den. Helst lika mycket som jag själv uppskattar spelet.

Samtidigt vill jag förstås också nämna att alla borde införskaffa en kopia av spelet. Mitt namn i spelet är Shinan så ni får gärna lägga mig i vänlistan och utmana mig på en match. Jag säger förmodligen inte nej.

Jag sitter på en hög med åsikter om dittan och dattan. Precis som alla andra. Största delen av mina åsikter är dock sådana som jag stulit nästan direkt av andra. Så är det väl för många människor men jag är väldigt lättövertalad och om någon kommer med ens någorlunda argument så står jag där och tänker. "Så måste det ju vara."

Orsaken till detta är ett antal. Men man kan förmodligen summera det hela mest med att jag litar på experter och jag räknar så gott som alltid med att andra människor vet mer än jag. Förutom sedan när de kommer med raka faktafel. Då står jag där med mina lånade åsikter och funderar "Hur rätt var det där andra om den där ena saken var så där mycket fel?".

Men för dessa åsikter, eller egenltigen borde jag väl kalla dem livsfilosofier, kan jag ibland hitta ett specifikt tillfälle då jag fick just den åsikten. Det finns filmer och böcker som har påverkat mig till den så milda grad att jag helt enkelt styrt hela min livsåskådning efter dem.

Och nej, inte bibeln. Herregudar. Den boken är nog så fylld med tjafs och inte en enda sammanhängande tanke att jag inte förstår hur någon kan finna den inspirerande.

Nej jag talar för det mesta om Science Fiction. (fast inte alltid)

Under den här månaden så kommer jag (förmodligen, jag skjuter upp det mesta här) att skriva om några ting som "förändrat mitt liv". Så det handlar om stulna åsikter.

Den första ska jag nämna här då vi sitter i andra adventsöndagen och shoppar. Och det är givetvis hela grejen med söndagsöppet. Jag hörde en gång ett väldigt övertygande argument om varför söndagsöppet är vad som kommer att fälla hela samhällstrukturen (eller har redan gjort det). Förstås kan jag aldrig återberätta det så att andra människor får samma plötsliga insikt (uppenbarelse?) som jag fick den där gången.

Men mest handlade det om att i och med söndagsöppet (och framförallt reklam som säger att söndagsöppet är något positivt) så skapas en kultur där söndagen bara är en dag bland alla andra. En slags sjudagarsvardagsvecka, som understöder konsumering.

Tanken var något i stil med att när det inte finns en gemensam dag då man är ledig och kan umgås med vänner och bekanta så är man istället hela tiden på egen hand under sina lediga dagar. Och när man sitter isolerad och ensam så finns det kanske inte så mycket annat att göra än att gå till butiken och shoppa litet.

Shoppa sig lycklig och allt det där.

Det här stal jag förstås rakt av och bestämde mig för att inte gå och handla på söndagar längre. En liten personlig protest som jag ju nog inte försöker göra så värst mycket väsen av (även om jag gillar att nämna den nu och då som trivia). Och de senaste åren har jag nog inte varit till butiken på en söndag så värst många gånger. (Dock har det nog hänt. Oftast i sällskap med någon annan. Grupptryck eller Godistryck? Det är frågan)

Men litet halvhjärtat skulle jag ändå vilja uppmana folk att ägna hela den grejen en liten tanke och kanske inte gå och handla just då på söndagen. Butikerna har väl ändå bara öppet på söndagar så länge som folk går och handla på söndagar. För det ligger väldigt mycket i det där originalargumentet som jag inte längre minns.

Visst drivet till sin spets är det ju litet överdrivet (människoisolation och samhällets kollaps). Men är det inte så som all bra science fiction ska vara :)

Jag hade tänkt skriva något annat inlägg hit. Men sedan råkade jag läsa en insändare i Västra Nyland (vem älskar inte sin lokaltidning?) om österbybor som inte kan uppföra sig och klär sig i svart och cyklar med cyklar utan lampor.

Alltid dessa österbybor. De har varken vett eller fason.

Nå, det är inte österbyborna jag ska skriva om (även om de säkert skulle förtjäna ett eget kapitel de med) utan om reflexer. Dessa skinande saker i höstmörkret (jo det är fortfarande höst. Kalendern må säga vad den vill) som gör livet ofantligt mycket lättare för...

För bilister.

Bilister, dessa onda varelser i sina åbäken som kör omkring utan att ägna en tanke åt annat folk. Om saker och ting inte är gjorda så att bilisterna har det bra så är det dåligt. Cykel- och gångbanor är av ondo, där bilisterna inte kommer fram är vägar som inte borde existera.

Men det var inte heller bilister jag skulle skriva om utan reflexer var det.

Som den söndagsbilist jag är så tänkte jag på alla dessa ljusa reflexvästar som tycks ha blivit vanligare i trafiken. Och hur praktiska de är. De syns oerhört tydligt och man ser en människa på långt avstånd. I mångt och mycket är dessa västar bättre än lampor (för lampor ser man så mycket annars också att ytterligare en inte egentligen märks).

Så tänkte jag på hur jag själv klär mig. Helt i svart. Eller nästan svart. Reflexer har jag så gott som aldrig burit på. (förutom i armén då det var obligatoriskt) Så sitter jag där i bilen och funderar.

"Varför inte det då?"

Det kan väl mycket handla om liknande saker som med cykelhjälmar. Då för länge sedan i lågstadiet så hade man sina idéer om vad som är rätt och vad som är fel. Och allt som äldre människor säger att man borde göra, speciellt sådant som förbättrar ens säkerhet. Och ytterligare speciellt sådant som dessa äldre helt tydligt inte själva gör.

Sådant är bara värdelöst.

Det är väl den tankegången som varit genomgående sedan dess. Om man inte vänjer sig vid något så gör man det inte heller. Vissa människor använder t.ex. inte bilbältet. Men för mig är det en automatisk reaktion då jag sätter mig i en bil. Cykelhjälmar och reflexer är väl liknande. Om man har en reflex dinglande så har man det. Och man plockar fram den när det är mörkt. Men om man aldrig riktigt vänjt sig vid tanken så blir det inte av.

Men med det här sagt så måste jag förstås kasta fram åt alla de som går omkring i de skinande lysande rustningarna som är reflexer. De är så jävla bra. Men jag kan inte heller säga något illa om de som väljer att klä sig i svart och inte synas. Eftersom jag är en av dem. Men till skillnad från på sommaren så tänker jag litet efter innan jag stiger rakt ut på skyddsvägen.

Så om det är dag eller man har reflex så ska man stiga rakt ut på skyddsvägen. För det är en av få ställen där bilisten har fel.

(Ja, det här inlägget blev nästan litet sent. Så går det när man går och ser på tennis.)

När jag nu nämnde traditioner i förbigående så tänkte jag få det överstökat och skriva ett inlägg om just traditioner. Litet småproblematiskt är det förstås då många, för mig, uråldriga traditioner befinner sig i ett skiftande skede för tillfället.

Livssituationer förändras och man bor ju inte längre hemma med mamma (hur kunde det gå så illa att jag flyttade ut?). Sådanahär saker har lett till att traditionerna de senaste åren har förändrats, förmodligen (för mig då, som inte gillar förändring) så kom dessa nya traditioner fastställas efter ett tag och bli stående inslag i livet.

Förstås. Även om jag gillar traditioner så finns ju också det faktumet att jag inte riktigt är villig att slåss för dem ordentligt. Många är de traditioner jag tyckt om som försvunnit utan att någon annan än jag själv verkar ha märkt det. Men jag är ju inte den som nämner att "uhm... vi gjorde så här förra året. Kunde vi inte göra så nu igen? Sådär som alltid liksom."

Sådant "initativtagande" (och allt annat initiativtagande med för den delen) har aldrig hört till mina starka sidor. Istället kan jag sura en dag eller två för att ingen annan kom ihåg det jag kom ihåg. Men det ska vi kanske inte dröja oss kvar vid. Ingen vill höra hurudan surpuppa jag är hela tiden.

Julen är ju traditionellt sett en väldigt traditionsrik högtid (see what I did there?). Det är vissa saker som alltid ska utföras. Helst på samma datum varje gång. Det finns vissa ritualer som måste följas och konstiga procedurer i turordning och väntan.

Och det är sådant jag gillar. Det finns en säkerhet i traditioner. Det här kommer att hända för att det alltid har hänt. Förstås ibland vill jag gärna att saker ska hända för att de har hänt en gång tidigare.

Kan en enstaka händelse vara en tradition? Nejfan. Men det finns ju alltid den möjligheten att den kan bli det!

Välkomna då till mitt experiment. Inte så många läser väl det här men. Som jag sade i föregående inlägg så är planen att skriva ett blogginlägg varje dag ända fram till jul. Kanske inte något fantastiskt för andra människor som skriver flera gånger per dag men för mig, som inte gör sådant, är det litet av en utmaning.

Det här är då det första av förmodligen tjugotre inlägg. Varför tjugotre? Nå som en liten personlig tradition brukar jag vara offline hela julafton (eller åtminstone tills det är litet senare på julafton). Eller inte bara offline utan datorfri. Jag råkade lyssna på Eftersnack om någon familj som har en vecka i månaden fri från allmöjlig elektronik (dator och TV då väl). Men det skulle jag inte kunna... nej, det där var fel, VILJA göra.

Det känns poänglöst.

Men den där ena dagen kan jag ju hantera. Jag är förövrigt ett stort fan av traditioner påhittade och riktiga (finns det riktiga traditioner?) och lever gärna mitt liv efter sådanadär små saker. Kanske det blir ett av mina inlägg under den här månaden.

Jag gjorde en liten mindmap över grejer jag kunde skriva om så att jag inte bara blir utan ämnen och skriver något i stil med "MUAHAHAHA Jag åt korv idag."

Det här inlägget kanske ser ut somom det publicerades litet tidigt, men faktum är att jag räknar med att bli sen så ofta att det är bra att börja i tid så när varje inlägg är färdigt litet senare än det tidigare så kanske jag lyckas hålla tidtabellen till slut ändå.

Att på det viset. 22 to go.