Vi lever i rätt mörka tider. Jag läste (förmodligen på wikipedia) att för länge sedan trodde man att årets mörkaste dag inföll den 13. december. Vilket den förmodligen också gjorde på grund av det kalendersystem som kanske användes då det här gällde. Därför firar man Lucia (ljusets bringare) den trettonde.

Men vi lever i mörka tider. I ännu en vecka, sedan blir det långsamt ljusare. Speciellt mörkt är det i år då vi helt och hållet saknar den snö som vi lärt oss att hata de senaste två åren. En ovälkommen gäst förstår när den inte är välkommen och därför har den överhuvudtaget inte synts till i år.

Förstås, jag sällar ju mig till skaran snöhatare offentligt mest hela tiden men faktum är att innerst inne så älskar väl jag också snön. Det vackra vita täcket. Det kommer givetvis högvis med dåliga saker fram i samband med snön och det är så att det finns vissa saker man helst inte skulle vilja göra när det finns snö. Dessutom smälter den till slask ganska fort och blir brunaktig. För att inte tala om allt sandas som på våren är oerhört förhatligt på alla sätt.

Men mörkret var det ju. Vi lever i mörka tider. Jag kan erkänna att jag har tillräckligt livlig fantasi för att vara mörkrädd. Inte oerhört mörkrädd men jag kan ganska enkelt psyka mig själv till att känna rysningar i kroppen. Speciellt om jag befinner mig utomhus i mörkret.

Exempelvis så var jag på en nattvandring utan desto större orsak i somras och gick längs med en skogsväg i stjärnljuset. Det var allt bra mörkt och man såg endast siluetten av vägen och sedan den mörka skogen på sidorna. Ett lätt obehag kände jag som jag fick lov att ignorera. För hjärnan visste ju att det inte fanns någonting att vara rädd för medan hjärtat kände helt andra saker.

Men förutom att vara litet mörkrädd när jag får det infallet så tycker jag generellt väldigt mycket om när det är mörkt. Det är mycket man kan se i mörkret, saker som egentligen inte finns. Visst en del av det man ser som inte finns i mörkret kan bero på trötthet men det finns också något suddigt i mörkret som bara är fascinerande.

Ett andra exempel. I armén hade vi ett av våra första läger där i början av februari, det var givetvis svinkallt och snö och vi hade grävt våra gropar (jag nynnade på en sång av The White Stripes nästan hela tiden jag grävde... Fråga mig inte varför) och under natten skulle vi då vakta vårt område mot fiender inne i våra gropar. Så i mörkret stod jag där och stirrade på samma grupp träd i en god stund. Och det tog inte länge innan jag började se saker. Jag minns att träden förvandlades till höghus, eller egentligen var det mellanrummet mellan två träd som förvandlades. En snöintäckt sten blev plötsligt till en sköldpadda som rörde på sig och klättrade långsamt uppför trädstammarna. Grenarna när de rörde på sig blev till diverse saker om vartannat och jag fokuserade och omfokuserade där jag stirrade på dessa saker.

En enda stor föreställning av intryck spelade upp sig framför mina ögon där i mörkret. Jag fokuserade på en sak och den försvann. En annan sak dök upp. Jag blinkade och allt återvände till det normala för att sedan långsamt omvandlas till något annat igen. Jag försökte (och lyckades) på olika sätt manipulera det jag såg för att se olika händelseskeden. I höghusen som skapades av träden såg jag in i fönstren och såg små skådespel utspela sig där inne.

Hur kan man inte älska ett mörker som gör sådär? En annan sak som jag kan rekommendera för alla som gillar litet mörker är att vara i ett mörkt rum, men inte kolmörkt, utan ett rum med tillräckligt ljus för att man efter en stund ska kunna se något. Stirra sedan på dig själv i spegeln och notera hur ögonhålorna växer eller minskar och hur ansiktet förvrängs till olika skräckinjagande masker. En litet mindre variant än mitt skogsdungestirras men helt mysigt om man är på det humöret.

Vi lever i mörka tider.