The Nightmare Before Christmas är litet av en speciell film. Delvis för att jag undvek den först. Jag trodde det var en skräckfilm eller liknande men efter en featurette i slutet av Lejonkungen som jag såg på om och om igen och var oerhört fascinerad. Trots det tog det nog ett antal år innan vi hyrde filmen och jag såg den.

Vad är det då med den här filmen som "förändrade mitt live"? Nå kanske inte så mycket egentligen. Men det budskap som jag fick av filmen var... uhm...

Life's no fun without a good scare. That's our job, but we're not mean.

Om man nu tar den där öppningssekvensen. Förutom en helt underbar låt (hela filmen är ju fylld med underbara, trallvänliga låtar) så finns allting där. Vi har en hög med "onda" typer. Men grejen är ju den att bara för att man är ond så behöver man ju inte vara en dålig människa.

Så Nightmare Before Christmas lärde mig tolerans. Eller egentligen fick det min livsfilosofi att långsamt skifta över till "det finns inget gott eller ont". (Visst. Warhammer 40,000 har sin andel i det också. Med den skillnaden att i Warhammer finns det inget gott eller ont utan bara ont. Medan i Nightmare finns det bara gott. Men det är ju samma sak)

Det finns också en annan aspekt. Och det är ju "That's our job, but we're not mean" som är en annan grundläggande filosofi som jag nuförtiden har. Det handlar om saker som man gör i "jobbets" förtecken. Endera de osjungna hjältarna (inte så mycket i Nightmare), eller det faktum att man gör något jobb som människor kanske inte tycker om. Men det betyder ju (återigen) inte att man är en dålig människa. Jag kan ta som exempel: En bödel.

I film återkommer det här temat alltid nu och då. Vi snackar om hitmen och annat pack som egentligen bara är vanliga människor med ett jobb. (Se även den ypperliga norska filmen Trolljegeren) Det här är ett sidospår då den här livsfilosofidelen består mera av "Jag gör det här för att det måste göras". Medan Nightmare är helt och hållet en film om livsglädje och god vilja.

Men Nightmare var det. Förutom då detta budskap om tolerans och livsglädje (det låter mycket värre än det är nu när jag skriver ned det) så är ju filmen som film något litet speciellt. Den har förstås gått och blivit litet av ett fenomen. I USA verkar den ha en nyrelease under julsäsongen varje år. Ibland i 3d och ibland i 2d. Det tycks också finnas högvis med Nightmareprylar överallt.

Så, som den intoleranta livshatande människa jag i grund och botten är så muttrar jag litet småsurt "jag tyckte om den före den var populär". Fast faktum är ju att också jag var några år försenad till Nightmare.

I think this Christmas thing is not as tricky as it seems. And why should they have all the fun? It should belong to anyone.


Men Nightmares influens kan man se i allt kreativt jag skapat sedan dess. "Ett sci-fi Rollspel" hade god/ond dynamiken. Alla mina NaNoWriMo-romaner har haft en sådan del i sig och första romanen handlade utryckligen om The Evil Necromancer. Visst det finns fler influenser. Skivvärlden/Discworld är ju ett praktexempel på precis samma tankesätt och där finns det ännu mer av "det här är bara ett jobb"-mentaliteten utöver det.

Men det är Nightmare som... startade det hela. Åtminstone för mig. Och jag kan alltid gå till baka till just den här filmen som startpunkt. Och vad är bättre än en hög med monster som moralisk förebild? Egentligen?