Jag...

Hade ett långt inlägg om S.T.A.L.K.E.R.: Shadow of Chernobyl här.

Men så dog datorn, startade om och nu sitter jag här med ett tomt fält att skriva i.

Litet pärtar det nog. Inte så litet heller. Nu borde man haft en keylogger så skulle man copy-pastat in skiten. Jag måste försöka komma ihåg att skriva inlägg någon annanstans än i bloggfält så då händer inte sådant här (för då trycker jag ju ctrl-s hela tiden).

Men fuck this shit.

Jag har spelat en hel del S.T.A.L.K.E.R.: Shadow of Chernobyl den senaste månaden. Under helgen kom jag igenom det även om jag fick ett dåligt slut. Tydligen hade jag hoppat över en del av spelet när jag kom igenom det. Men det får duga för den här gången.

Mitt första möte med Stalker kom för några år sedan då jag olagligt laddade ned Stalker: Clear Sky. Spelet gjorde intryck på mig även om jag inte spelade så värst långt sist och slutligen. Ofta händer det så med spel som man inte handlat lagligt. Motivationen finns inte där helt enkelt.

Men för litet över ett år sedan (julen 2009) köpte jag Chernobyl på det årets steamrea. Sedan köpte jag Call of Pripyat på den senaste julrean. "Det är väl dags att spela något av de här" var väl tanken som gick igenom mitt huvud. Man kan ju inte ha ospelade spel liggande omkring hur länge som helst.



Stalker är ett trevligt spel. Det saknar förstås inte brister och småsaker som man irriterar sig på. Och helt tekniskt fulländat är det väl inte heller. Men som med så många spel som saknar finputsning så finns istället det där "lilla extra". Ett hjärta.

Spelet utspelar sig i området kring Chernobyl där radioaktivitet, muterade hundar och andra monster vandrar omkring. I området har det också dykt upp dyrbara artefakter som människor gärna betalar pengar för och det har lett till att området är fyllt av skattsökare av olika slag. Och ukrainska armén som helst bara skulle se att människor inte var där.



Den sak som spelet mest lever på är den stora och levande världen det utspelar sig i. Det hände sig att jag satt där i ett hörn med kikaren och såg på när två faktioner stred mot varandra, medan jag funderade på hur jag skulle ta mig förbi de överlevande. Ibland till natten när monstren kröp fram ur ruiner så höll jag mig helst bland de små kolonier fyllda med människor som fanns utspridda här och där.

Monster ja. Stalker är också ett skrämmande spel. Det går från glad skogsvandring till att man kryper ner bakom en sten och hoppas att ingenting ser en. När skymningen faller och regnet börjar trycka på då hoppar de nattliga monstren fram och världen är inte längre den farliga men ändå rationella värld man vant sig vid. När atmosfären är som tätast så klättrade jag upp i en ruin, såg ut över nattlandskapet med ylande hundar och osynliga monster med lysande ögon och där bestämde jag mig att jag skulle hålla vakt natten igenom för jag vågade inte klättra ner och ta mig igenom området till säkerheten i basen som fanns på andra sidan.



Eller faktum är att efter en stund så gjorde jag det i alla fall och lyckades sprinta igenom området. Men när Stalker är som bäst så ger dig sådana här känslor av hjälplöshet och rädsla. Ammunitionen är på väg att ta slut och du har ännu flera kilometer att avverka genom farligt territorium innan du är i säkerhet.

Oftast klarar man dock sig igenom de värsta av stunder (ibland med generös användning av snabbspara och snabbladda). Det är väl ganska tydligt vid det här laget att jag gillar Stalker och rekommenderar det starkt. Även om jag också vet att det inte är ett spel för alla. Mycket av spelet spenderas genom att gå från ett ställe till ett annat utan att något händer. Men det är också en del av spelets charm. Man gör saker som nästan känns vardagliga för att överleva och sedan möts man av stunder fyllda med action.



Och spelet blir ju inte heller sämre av att Pripyat är betonghöghusruiner av det slag som jag bara älskar över allt annat. Vissa människor drömmer om en stuga ute i skärgården jag drömmer om höghusruiner i Rysslands förorter.



Alla på sitt sätt.