Stars shining bright above you

Publicerad 28.09.2017 kl. 12:50

Det var varmt och klart i helgen. En längre tid har jag tänkt att jag måste ta mig tid att stirra litet på stjärnhimlen. Gärna någonstans med litet mindre ljusförorening. Så förra helgen borde ju varit perfekt.

Så blev jag förstås litet förkyld. Jag brukar ha tredagarsförkylning. Jag vet inte om andra har samma, men det är åtminstone den cykeln jag har upptäckt de senaste åren. Jag känner mig litet krasslig, vet att det kommer på, sedan är det rinnande nästa och rinnande ögon i tre dagar, då jag helst av allt ligger i sängen, kanske dricker litet te och tar en varm dusch nu och då. (Och ibland ser på Arenan och ser på Skam eller Lolauppochner... asch, jag tänkte linka till ett blogginlägg om dem, men tydligen var det bara på Facebook jag skrev om att se på de serierna liggande i sängen tyckande synd om sig själv... Oh så härligt passiv den föregående meningen blev)

Måndagen var första dagen av en sådanhär manflu. Men jag hade också bestämt mig för att se på Kingsman: The Golden Circle, eftersom måndagen var min enda lediga kväll under veckan. Den råkade inte gå i Karis på måndagen så jag tog mig till Ekenäs och Bio Forum.

Filmen var väl helt OK.

Efteråt så var det en stjärnklar natt över skitviken och så tänkte jag. "Ramsholmen är väl ganska mörk". Den är inte fullt så mörk som jag hoppats då det finns belysning nästan över hela. Men jag gick nu där, jag hade ju inte heller tänkt att jag skulle stirra litet på stjärnor så jag hade inte hörlurar att lyssna på mina podcasts med utan istället var det tidig höstnattsmörkerljud som omringade mig.

En riktigt mysig stämning. Speciellt med de gula lyktorna i kombination med att det var totalt vindstilla gjorde att jag hörde djur som prasslade i buskarna när de blev rädda för mig (förmodar jag). Men samtidigt så kunde jag ju inte låta bli att tänka på varje skräckfilm någonsin där någon går ensam igenom en svagt belyst skogsväg och i trädens mörker hoppar vad som helst fram.

Inget hoppade tyvärr fram.

Det obelysta stället på Ramsholmen är väl stranden som finns dit inne någonstans. Det lyckades ju perfekt eftersom det heller inte var någon måne den senaste tiden så det var varkligen totalmörkt.

Hur jag än stirrade med ögonen så fanns det inte riktigt något ljus att vänja sig vid. Det enda som jag såg var om jag såg uppåt så såg jag en ljusare himmel med stjärnor och en mörkare himmel som var trädtoppar.

Enligt gammal familjevisdom är jag emot ficklampor men till slut fick jag nog slå på min mobiltelefonskärm för att lysa upp litet framåt så jag inte skulle snubbla. Noga med att inte se rakt på belysningen för då försvinner ju allt mörkerseende.

Så var jag då där på Ramsholmens strand, litet förkyld i relativ tystnad och satt mig ner på bänken där och stirrade mot stjärnorna.

Man ska nog alltid se litet mot stjärnorna ibland. Visst jag blev kanske litet deprimerad (det är så många platser, så långt bort, som vi aldrig kommer att få se). Men det är en slags positiv depression. (Universum är ju faktiskt helt jävla stort). Det ger en kombination av meningslöshet (mitt liv betyder ingeti jämförelse med det här) och meningsfullhet (tänk att jag existerar just här och nu, chansen till det är ju oändligt liten).

Sedan for jag hem och låg största delen av tisdagen i sängen.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.