Toni Erdmann

Publicerad 15.02.2017 kl. 14:50

Så den andra av några filmer jag sett nyligen var Toni Erdmann. Den hade flugit litet under min radar men plötsligt var den på radarn och så tänkte jag "varför inte". Speciellt då den råkade komma så att jag passligt sedan skulle hinna se på den tredje av några filmer jag sett nyligen (Lego Batman).

Nu har jag kanske inte så mycket egentligen att säga om Toni Erdmann. Det är en småtrevlig film med härliga personer som tar sin tid med att utveckla alltihop på sitt sätt. Där man i början tror sig veta en sak om en sak så dyker det plötsligt upp nya dimensioner. Allt utan att det egentligen diskuteras rakt ut utan det finns bara där i interaktionerna.

Så på sätt och vis är det en tung film där man måste läsa ut en massa som inte sägs rakt ut och på sätt och vis är det en lättsam dramakomedi.

Nu är det så att jag ser för litet på halvinternationella europeiska filmer. Men en sak som slog mig på ett positivt sätt är filmens... mångspråkighet. Ofta verkar det somom filmer håller sig till ett språk. Jag ser kanske för mycket på amerikansk film där det nu och då finns något annat språk endast som något exotiskt. Men det är också något i t.ex. inhemsk film speciellt som jag ibland reagerar på.

Jag menar Finland är ju ett tvåspråkigt land men det är sällan som jag ser tvåspråkiga filmer (nu är jag ju en dålig människa och kanske inte ser på rätt inhemska filmer för jag brukar inte direkt bry mig om dem). Mest tänker jag faktiskt på finlandssvensk... produktion. Den är ju inte direkt så stor men jag kan förstå att finsk film inte innehåller svenska då de kanske inte stöter på den så ofta. Men finlandssvensk. Jag såg på Lola Uppochned som iochförsig utspelade sig i en väldigt finlandssvensk ort. Men till och med på sådana platser är ju finskan en del av vardagen. Lätt känns det fel när det andra inhemska mer eller mindre helt suddats bort. (speciellt i vissa finlandssvenska berättelser gör det ju hela den här "bättre folk" stämpeln ännu större då de svenskspråkiga skålar med champagne på sina segelbåtar och det inte finns en finne i sikte)

Men i varjefall gillade jag hur Toni Erdmann till en stor del gick på dålig engelska. Vilket ju trots allt är det största språket i Europa. Men att de också skiftade fram och tillbaka med sina egna språk på ett sätt som kändes oerhört naturligt. Det var väldigt litet av den här "språkexotiken" där någon pratar ett främmande språk och en huvudperson genast vänder sig till någon annan och frågar "vad sade han/hon?"

Det var egentligen det som jag tänkte mest på under filmen. Förutom att den är rolig och rörande och sådant som nu filmer ska vara förstås. Litet lång är den kanske, men mycket på grund av alla sidospår som filmen tar för att fördjupa sig. Sidospår som jag nog måste säga kändes nödvändiga för att göra filmen bättre. Den hade varit fattigare utan dem. Men jag gör ändå en sådanhär nästantretimmarsvarning.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.