Life is Strange

Publicerad 30.01.2017 kl. 14:00

Vi kom ut med en ny episod av LUCcast här i helgen. Det är de bästa (dator)spelen som vi spelade under 2016. Life is Strange fanns med där på min lista och jag tänkte att jag skulle försöka skriva några ord om just detta spel.

Mest för att det berörde litet på ett sätt som ickeinteraktivt media gör mest hela tiden. En klassisk helig graal för spelen har ju varit det här att få en att gråta. Spel har lätt att framkalla en mängd andra känslor. T.ex. rädsla är något som jag tycker det är rätt bra på. Där man ska ta sig förbi ett hörn utan att veta vad som finns där bakom samtidigt som man vet att det ju är en själv som måste göra det.

Närvarokänslan är helt enkelt litet annorlunda i spelens värld. Spelen har förstås också en hel del "suspension of disbelief" när man sysslar med absurda saker medan narrativet säger något helt annat. (Narrative dissonance)

Nåväl Life is Strange fick mig på fall. Fler än en gång faktiskt. Det var förstås öppet manipulativt och gjorde i princip allt för att få igång den här delen. Men så brukar filmer också göra, det är ju inte direkt någon nyhet. Själv är jag också rätt svag för dessa manipulationer. Till och med när jag inte vill så rycks jag ibland med i en annars dålig films "gråtmoment".

Så jag gillade verkligen Life is Strange (man kan se detta från spelets placering på den Eventuella Akvavita Supermegatopplistan), men så här objektivt sett så är det ju inget mästerverk. Om det var en film skulle den bli mycket hårdare kritiserad. Förmodar jag.

Men det är ju ingen film. Eller tv-serie (även om det tydligen ska bli en). Utan det är ju et spel. Och det bygger ju på ett visst mått av interaktion. Och det är i dessa sekvenser, där man själv kan välja att dröja vid något ögonblick eller springa förbi ett annat. I en Errant Signal-video om Life is Strange (innehåller spoilers) så nämner Campster en stund i spelet där en låt spelas medan man ligger i en säng på morgonen och i princip bara njuter av livet. Jag nämnde samma sekvens i LUCcast för jag hade exakt samma känsla när jag spelade. Här var en stund av stillhet och livet var bra och jag ville bara bli kvar i just den stunden. Spelet pockade i princip inte heller på mig att jag skulle gå vidare, i princip kunde jag ju ha slutat spela där och bara legat kvar för evigt. Förstås jag vet ju att det är något som måste göras för att berättelsen ska gå vidare.

Det fanns flera sådana här stunder i spelet. Där man bara kunde sätta ner sig och reflektera litet. Men för mig personligen var det ju den där ena stunden då det verkligen fungerade. Det är också i detta som sedan spelets mer känslosamma delar fungerar. Spel har sällan sådana här stillsamma perioder och Life is Strange har i princip relativt få. Men det karaktärsbyggande som man i relativt meningslös interaktion får igång gör att sedan när man ställs inför hårda val och tragedi så känns det verkligen. För att man har varit med dessa typer under "vanliga" förhållanden.

 

Det blev kanske litet rambly om Life is Strange men problemet är ju att det är ett spel som det är lätt att rambla om. Dessutom vill jag ju inte avslöja specifika grejer. (Det finns en scen som avslutas med en replik som fick mig varje gång. Och det var en scen som åtminstone jag stod handfallen inför och spolade fram och tillbaka om och om igen, inte för att jag inte visste vad jag borde göra utan för att jag inte ville göra det. Samtidigt som jag visste att det var något som, huvudpersonen åtminstone, måste göra) Det brukar vara litet så när man har gått relativt blind in i något och fått en stor upplevelse (jag undvek kategoriskt Life is Strange-spoilers under ungefär ett års tid innan jag skaffade spelet) så vill man ju att andra också ska få en liknande upplevelse. Även om jag vet att det finns de som har fått en helt annan upplevelse till följd av olika in-game val och egna förväntningar. Så det är ju litet svårt liksom!

Första episoden (episodiskt spel) av Life is Strange är ju dessutom gratis, så finns det egentligen någon orsak att inte pröva?

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver?

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.