Top 10 filmer från 2016

Publicerad 02.01.2017 kl. 17:55

Jag hade ursprungligen tänkt göra den här listan senare. Efter att ha tittat litet omkring vad andra tycker är bra och kanske försöka se några av de filmerna. Men efter att ha gjort en snabbtitt på andra listor och insett att det finns ingen chans i världen att jag kommer att få tag på största delen av de filmerna så tänkte jag att det väl bara är att ge upp. Dessutom såg jag på fjolårets lista och där hade jag gjort något liknande. Det är bara att inse att vissa filmer ser man sedan senare när man hinner. T.ex. just nu vill jag verkligen se Passengers och Assassin’s Creed. Jag vet inte om de skulle rymmas in på min lista men åtminstone Passengers ser jag fram emot. (Chris Pratt och Jennifer Lawrence är ju bäst i världen liksom.)

Så med mycket ånger komer här nu min lista över filmer från 2016 jag faktiskt såg under 2016 och som jag tyckte var rätt bra. (I slutet kommer förmodligen en lista över fler bra filmer jag såg som är på platserna 10+)
 

10. Hail, Caesar!

Bröderna Coen gör en kaotisk och spretig film om film som är underhållande och fylld med karaktärer som man helst inte skulle vilja lämna bakom sig. Så jag väntar med spänning på en tv-serieversion av det här som aldrig kommer att komma. Istället för man en “slice of life” som ger massiv mersmak. Här finns litet av allt. Och ändå fungerar det. Would that it were so simple.

 

9. Popstar Never Stop Never Stopping

Musikdokumentär… parodi. Det tycks vara ett tacksamt ämne. Det är väl så att musikdokumentärer är så lätta att parodiera. Sällan görs det väl så här bra dock. De driver med popmusik men gör det så att soundtracket ändå har riktigt bra låtar. Några av dem har jag haft i min musikspelare sedan jag såg filmen. Det hela görs så… underbart bradåligt att när det sedan i slutet blir en final med Incredible Thoughts så vet jag inte riktigt av vad det är jag ryser.

 

8. Zootopia

Mest på grund av den där ena scenen som finns i trailern. Ni vet vilken jag talar om.

 

7. Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children

Tim Burton har ju inte direkt varit så bra den sista tiden. Glansdagarna är så att säga förbi. Så när jag såg trailern på den här såg jag alla ingredienser och samtidigt var jag tveksam. Det är kanske inte riktigt lika bra som det allra bästa i burtonväg. Men här finns åtminstone en del av den eskapistiska magi jag gillar så mycket. Dessutom, jag sade ovan att Prat och Lawrence är bäst, men Eva Green är också i litet av en egen klass. En egen klass som gör att jag fortfarande undrar varför jag inte ser på Penny Dreadful. Jag måste ta mig i kragen på den punkten.

 

6. Deadpool

Årets superhjälterepresentant på min topplista. Vi hade ju några andra också. Superhjältefilmerna tar ju inte precis slut. Typiskt dock att jag skulle ha den som kom ut först i år högst på min lista (spoiler, det kommer inte fler superhjältefilmer på min lista). Det är ju så att jag är litet trött på superhjältarna. Inte så trött att jag inte skulle med glädje se alla filmerna varje gång. Men nog såpass trött att de inte känns speciellt upphetsande längre.

Deadpool lyckades dock. Det var härlig fjärdeväggenbrytande humor, som förstås byggde rätt mycket på att man sett allt annat i superhjälteväg. Men när det finns så mycket så är det riktigt bra att det går full meta. Och då blir det roligt och bra.

 

5. Sing Street

Jag missade nästan Sing Street. Jag såg någon trailer tidigt under året och sedan glömde jag bort den. Det var av en slump som någon nämnde den. Sådär lagom i en också annars 80-talsnostalgisk del av året. (Det var Stranger Things på tv-seriefronten, Firewatch på spelfronten och Sing Street på filmfronten) Helt underbar feelgoodmusikfilm med litet undertoner av diverse alltmöjligt där inne. Såpass att man inte riktigt vet vad man ska tro.

Men också bara så bra.

 

4. Arrival

Jag trodde jag skulle ha Arrival högre på min lista. Arrival är en helt fantastiskt bra film. Men av någon orsak upptäckte jag att efter att jag sett den så fastnade den inte jättemycket i mitt huvud. Kanske jag borde se den på nytt. För jag minns minuterna efter att jag sett den var jag som i en dimma där jag såg världen på ett helt nytt sätt. Men det kom och gick. Det är i och för sig också en positiv sak. Det behöver inte alltid finnas en massa extra spekulation om en film. Utan ibland så säger den allt som behöver sägas i själva texten. Då är det ju bra text.

 

3. Hunt for the Wilderpeople

För fem minuter sedan var den här ännu fyra. Men jag kastade upp den hit på tredje plats. Den här filmen är en helt fantastisk historia om… personer… ute i skogen. Och… uhm… Jag vill egentilgen inte säga så mycket även om det inte är några stora saker som avslöjas. I princip händer ingenting men ändå händer så förbannat mycket. Det finns en barnslig glädje i filmen. En barnsligt glädjefull cynism kanske.

Jag tror det var i Filmspotting som de nämne en scen där en sak kunde ha hänt. En sak som förmodligen hade hänt i 90% av alla andra filmer. Filmspråket i det korta klippet gör att man väntar sig det och det hade mer eller mindre passat in. Men istället sker en annan sak. (en person vinkar) och det är så oerhört perfekt att det inte går att beskriva.

 

2. Rogue One

Star Wars är Star Wars. Den här igen var ursprungligen längre ned på listan. Kanske platsbytt med Arrival. Men ju mer jag har tänkt på Rogue One desto bättre blir så gott som alla delar av den. Till och med kritikerna av filmen så står jag där och säger “javisst ni har rätt, men det ni inte tyckte om tyckte jag var en styrka istället.” Det här är en Star Warsfilm litet mer för Star Wars fans. Det är en av de där sidoberättelserna som man ibland har funderat på. Hur gick det här till egentligen. Filmversionen av dessa skolgårdsfunderingar fyller mer eller mindre alla krav. Det är som men sagan om ringen-filmatiseringen “Det är inte exakt vad jag såg framför mig, men det är väl egentligen bättre.”

Och nu när jag skriver det här så funderar jag litet om jag går till överdrift. RIKTIGT så här bra är den kanske ändå inte. Men det lovar ju gott för fortsatt Star Wars. Om fem år kommer vi alla vara trötta på det. Då kan det vara bra att komma ihåg att det ju började bra åtminstone.

 

1. A Monster Calls

Ja. Jag skrev om att gråta på bio för några inlägg sedan. Och då också om den här filmen. Litet kanske. För några dagar sedan lyssnade jag på en interview med manusförfattaren och filmen blev i minnet igen. Och ögonen tårades en del. Det här är en magisk film som samtidigt är mer verklig än verkligheten. Det är väl så man kan beskriva det. Filmen hade ju mig hela vägen men sedan kom ännu ett hoppfullt extra coda på slutet som gjorde att jag helt bröt ihop. Jag vet inte om den egentligen hör hemma på nummer ett. Sådär analytiskt och objektivt kanske filmen inte är årets bästa. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte alltid vara objektiv och analytisk.

 

 

Så där var listan. Några filmer som jag önskat hade rymts med på listan: 10 Cloverfield Lane, Eddie the Eagle, The Girl With All The Gifts, Keanu och en hög med superhjältefilmer. Nu kan jag med gott samvete titta på filmer som La La Land sedan i maj någongång utan att behöva fundera på om de hade kommit med på min lista.
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver?

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.