TV-serieåret 2016

Publicerad 14.12.2016 kl. 23:06

Idag kom Star Wars: Rogue One ut. Jag hann inte se den idag och knappast heller imorgon. Utan det blir på fredag eller lördag. Det här ger ju mig en lätt ångest där jag funderar om jag överhuvudtaget ska våga vara på internet de närmsta dagarna.

Och istället för att skriva om Arrival (jag kommer inte på vad jag borde skriva om den, det känns som om allt väsentligt har sagts av andra) så tänkte jag göra en av mina sedvanliga topplistor. Tidigare än vanligt denna gång och dessutom en lista jag inte gjorde alls ifjol. Så listan över de TV-serier jag tittat på under året och tyckt varit bra. Min lista kommer förmodligen att mest vara nyare serier eller serier som jag upptäckte det här året. De gamla trotjänarna är fortfarande bra (jag ser på er Brooklyn 99, New Girl och Game of Thrones) men jag vill ju ha litet nyhetens behag här på listan. Och eftersom jag inte gjorde någon lista ifjol så även kanske något av nyhetens behag som dök upp då också.


10. Preacher

Den här serien om en präst i en liten by någonstans ute dit i värsta amerika. Prästen får superkrafter, guds röst eller något sådant. Och så finns där en vampyr och litet änglar och någon skickas till helvetet och allt baserar sig på en serietidning. När man sammanfattar det såhär så låter det helt galet. Och stundvis är det helt galet. På ett positivt sätt.


9. Daredevil

Marvels Netflixserier lyckas ju så gott som alltid med vad de sysslar med. I år kom det både en ny säsong av Daredevil och Luke Cage. Luke Cage föll just och just ut ur listan när jag kom ihåg att Daredevil kom ut detta år. Säsong två av Daredevil expanderar och gör en hel del nytt skoj. Och en del mindre skoj konstigheter. Den största behållningen i serien är kanske Punisher som gästspelar och det finns två-tre berättelsetrådar i säsongen där åtminstone två av de tre är riktigt bra.


8. The Good Place

En serie som började relativt nyligen och har haft en halv säsong ungefär på sig att komma in på den här listan. Kristen Bell spelar en person som efter döden kom till “the good place” men där hon helt klart inte hör hemma. Så det är en sådandär trevlig berättelse om att försöka vara en god människa samtidigt som man inte är det och komik och galenskaper och sådant. Den går dessutom framåt med premissen fortare än vad man skulle tro så jag har ingen aning om vad som komma skall i serien. Men bra hoppas jag det blir.


7. Westworld

Nåh… storserie av HBO. Jag kunde ju inte inte titta på den. Premissen är ju riktigt för mig. Artificiell intelligens. Westerntema. HBO-våld. Serien är riktigt bra. Jag följde inte en massa teoretiserande på nätet om serien som tydligen var rätt massivt. Så istället fick jag njuta av att titta på serien så som det var nästan menat. Kanske. Jag har fortfarande inte kollat vilka galna teorier internet har om gömda meningar i Westworld för jag bryr mig inte. Serien är bra nog utan den “Abramska Mystery Boxen”.


6. Better Call Saul

Breaking Bad prequel om Saul Goodman, som inte heter Saul i serien än utan är en nästan hederlig advokat som inte kan låta bli att ibland låta försäljningssnacket ljuda och hamna i problem. Breaking Bad fick en speciell ton i slutet av serien då skaparna visste vad det var de höll på med och blev varma i kläderna. Better Call Saul är varm i kläderna så gott som från början. Vi snackar otroligt stilfulla val när det kommer till bildkomposition och ljudkomposition och andra galenskaper.


5. BoJack Horseman

Jag fick serien rekommenderad av mig på sommarens londonresa och tänkte “nog måste jag väl då”. Speciellt då jag hade sett litet grejer här och där om seriens förträfflighet. Jag binge:ade tre säsonger av serien på ungefär en vecka. Den här serien är litet svår att förklara. Men den handlra om en avdankad sitcomskådespelare och dennes… Äventyr?


4. Black Mirror

Black Mirror återvände och är ju litet av gammal skåpmat. Men eftersom varje avsnitt egentligen är helt fristående så känns serien (om det nu är en serie) varje gång helt ny. Denna gång var det sex avsnitt och jag skulle nog säga att så gott som alla höll god kvalitet. Första avsnittet tog mig plågsamt länge att titta på. Inte för att det var dåligt. Utan för att det var för bra. På sitt sätt. Och avsnittet San Junipero är väl ett sådant som de flesta tycker är helt fantastiskt. Jag är ingen undantag.


3. Stranger Things

Netflix serie som i princip alla talade om och jag inte hade sett förrän jag såg den sedan en eller två månad senare. Det var rätt intressant att se all hype och kärlek som jag i förbifarten såg på twitter och liknande utan att jag egentligen hade någon aning om vad serien egentligen handlade om. Sedan såg jag serien. Jag minns att jag såg den över två-tre dagar där jag såg ett par avsnitt och sedan såg jag de sista fyra-fem avsnitten i rad och plötsligt var klockan tre på natten och jag som bara hade tänkt se ett.

Så det betyder ju att den var rätt bra tror jag. Härlig mishmash av i princip tre helt olika berättelser (och toner) som ändå lyckades komma ihop till slut på ett relativt tillfredsställande vis.


2. Crazy Ex-Girlfriend

Den här serien var jag tveksam inför. Jag såg den på min TV-serierecensionssida (A.V. Clubs TV Club) och den hade hela tiden höga betyg och så tänkte jag att trots titeln verkar ju det här vara något jag måste kolla upp. Detta plus att det var Rachel Bloom (som jag i förbifarten var bekant med via några youtubemusikvideon) i huvudrollen.

Det tog mig en stund att komma igenom första avsnittet. Problemet är att premissen tidigt är “cringe” och jag har svårt för cringe (Se ovan min kommentar om hur svårt det var att komma igenom första avsnittet av nya säsongen Black Mirror, det var också för att det var “cringe”). Jag har så lätt för att skämmas för vad fiktiva karaktärer gör helt enkelt. Därför gillar jag den nya sortens komedi som undviker gammaldagscringe rätt mycket genom att helt enkelt göra alla karaktärer otroligt rättframma och rakt på sak (Se: New Girl, Brooklyn 99 eller BoJack Horseman).

Men när serien kom igång märkte jag att det här var fantastiska saker. Som har gått från klarhet till klarhet sedan dess.


1. Galavant

Konstigt att min nummer ett och nummer två båda är musikaltvserier. Galavant hade en fantastisk första säsong ifjol och tidigt under detta år kom en otrolig (d.v.s. Inte helt väntad) andra säsong. Lika bra som den första. Eller åtminstone galnare på vissa plan men minus överraskningsfaktorn som gjorde säsong ett till ett guldkorn. Andra säsongen är fortfarande ett guldkorn, men ett litet annorlunda sådant som rör litet andra teman (fast inte helt och hållet) och som… Tja… Det är ju Galavant! Så jäkla bra liksom!

(Jag det är alltså en sådandär fantasymedeltidsberättelse om riddare och hjältemod och människor som brister ut i sång alltid nu och då)

 

 

Så det var väl min TV-serielista. Det finns en hel del jag inte tittat på. Det finns alldeles för mycket bra i TV-serieväg. Jag måste ju också hinna se på en hel del litet sämre (t.ex. Tittar jag på Lucifer). Helt appropå så har jag helt gett upp hoppet om The Walking Dead (och även Fear the Walking Dead som var helt ointressant), jag såg första avsnittet av pågående säsong men jag orkar inte längre bry mig om människorna i den serien. Om bara zombierna skulle vinna kanske allt skulle bli bra sedan.

EDIT: Nu efter publicering inser jag att jag glömde The Expanse. Som säkert hade platsat där på tionde plats istället för Preacher om den riktigt ville.

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver?
Hördudu du!
Hans Solo dör i början.
Know you now.
Skoja bara lite.
PrematurPalle14.12.16 kl. 23:43

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.