A Monster Calls och att storgråta på bio

Publicerad 05.12.2016 kl. 13:25

Jag såg Arrival igår. Konstigt sätt att börja ett inlägg som ska handla om en helt annan film men jag ville nu bara nämna det. Jag vill också nämna att den är jäkligt bra och att jag förmodligen skriver några ord om den bara jag hinner samla mina tankar först.

Förra veckan såg jag dock A Monster Calls och jag har försökt samla litet tankar om den en vecka nu. Och nu ska vi se om jag lyckas få ned dem i skriven form.

Jag såg trailern till A Monster Calls framför någon annan film. Annars hade den mer eller mindre helt passerat förbi. (Må vara att den lät bekant, men filmen har inte haft premiär i staterna än så filmsidorna har inte så mycket buzz) Men när jag såg att den kommit ut så var det bara att packa väskorna och bege sig till biografen.

Jag gråter lätt på bio. Fiktion tycks få mina tårar att flöda på ett sätt som det verkliga livet inte får. Om man kan tala om safe spaces att lipa så är det i den mörka biosalongen eller ensam hemma med en god bok.

Men A Monster Calls fick mig att gråta på ett sätt som inte hänt på länge på film. Jag minns att Big Fish fick en liknande reaktion från mig då för länge sedan. Men det här var helt galet. Det tog heller aldrig slut. Mer än halva filmen så satt jag där som ett vrak med snoret rinnande och munnen i halvsmärtsam grimas.

Och sedan tar filmen slut och man tror att det akuta fallet av pollenallergi ska vara över så finns det en kort epilog ännu som är mer eller mindre mördande. Den här filmen hade väl mer eller mindre allt som trycker på mina knappar. (och förmodligen en mängd andras knappar också, det är ju inte så att den försöker dölja att det är en gråtare)

Inte vet jag nu om jag lyckats få några sammanhängande tankar egentligen. Det är alltid svårt att rekommendera filmer när man helst inte vill berätta något om dem. Jag menar jag har inte sagt något om vad filmen egentligen handlar om eller vad som händer i den. Och det är inga stora överraskningar eller hemligheter. Men samtidigt känner jag att är alltid trevligt att titta på bra saker nästan blint.

A Monster Calls var en bra sak.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver?

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.