Nu ska vi se

Publicerad 22.11.2016 kl. 17:50

Jag vill skriva något i denna blogg som jag ju faktiskt har. Ibland vill jag ju vara litet aktiv och så. Men det är jag ju inte och nu vet jag inte vad jag ska skriva om utan vi får se vad det blir av det.

Mest vill jag bara att det ska komma någon text. Jag, jag, jag, jag.

Läste en bok för någon månad sedan, Shaman av Kim Stanley Robinson. Kanske jag skulle orda något om den. Robinson har gått och blivit en av de författare jag gärna läser. Det är relativt hård SF (jag säger "relativt" för att jag inte vet hur hård den är men jag tror att det kanske egentligen är väldigt hård SF) men alltid med så intressanta idéer att jag inte kan låta bli att ryckas med. Även om det också ibland blir svårläst och litet långt.

Speciellt stickspåren där saker och ting förklaras. Och det är väl det som är hård SF. Stickspåren där saker och ting förklaras. Shaman var inget undantag (från den regel som jag nu har efter att ha läst tre-fyra böcker av honom) även om det kanske inte direkt var science fiction eftersom det är nästan en historisk roman som utspelar sig i förhistorien.

Men spekulativ är den ju. Och det kittlar ju fantasin en hel del att tänka sig just hur saker och ting en gång sett ut. Ofta när jag vandrar omkring någonstans så funderar jag på hur det här en gång månne sett ut.

I kartor ser jag ibland spår av var gamla vägar har gått innan de gjordes rakare och till omfartsvägar. Berg är ju bestående så ibland är jag uppe på en kulle (södra finlands berg är väl alla kullar) och tittar ut över åkrar och bebyggelse och funderar hur det månne såg ut hundra, tvåhundra, tusen år sedan. Med färre människor och mer av... annat.

Idag blir man ju skräckslagen när en varg vandrar omkring i grannbyn men sedan tänker jag att den stad jag bor i hade mindre än en tjugondels befolkning för inte så hemskt länge sedan och tänker hur mycket mindre människospår man kanske såg överallt då.

För att inte just tala om förhistorien när mindre grupper av tidiga människor trotsade isarna och kylan och tog sig upp i ett nysmält norden.

Vad, varför, hur?

I Shamans början får huvudpersonen en skada som följer honom mer eller mindre hela livet (får man förmoda) och han är i moderna mått mätt bara en pojke. Jag blir att tänka på olika men som man bara slumpmässigt får under sin livstid.

"Ack, jag föll från cykeln i högstadiet och nu värker knät ibland i resten av livet" Man vänjer sig. Men det finns ju någon sorts historia bakom varje människokropp. Ett ärr här, en bula där, en arm som inte böjer sig lika mycket som den andra. Man glömmer också bort vad för men man har. De är något som bara är med en dagligen och är helt naturliga. Samtidigt som de påverkar hur man rör sig och hur man gör saker hela tiden.

Förr i tiden var väl liven kortare och ännu mer fyllda av skador. Fanns mindre tid att läka. Sådär som när man fortsätter att göra något fastän man borde vila och allting blir bara värre. Av nödvändighet hände säkert det mer då för riktigt länge sedan.

En helt annan värld. Fullständigt främmande. Ibland kan man ju tänka sig några årtionden tillbaka. Jag har sett på litet "periodfilm" (80-talet har det ju varit mycket det här året med Stranger Things och så) och det finns...

Det finns i varje era något att ta fasta på. Men ju längre bort desto mindre vet man. Men litet vet jag ju egentligen också om eror relativt nära. Det glöms bort. Och den raka omfartsvägen byggs ut. Stigen täcks igen, stängs av med en sten. Växer igen. Kanske den aldrig egentligen fanns där.

Världar som kommer och går. Eller levande. Inte vet jag. Nu tror jag dock att jag fick ihop rätt mycket meningslös text så det ska nog duga som blogginlägg.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.