Hunt for the Wilderpeople

Publicerad 24.10.2016 kl. 16:54

Så jag tittade på en "delightful" liten film. Hunt for the Wilderpeople av Taika Waitit, som också gjorde What we do in the Shadows, en annan "delightful" film so handlade om vampyrer.

Waitits nästa film är en Thorfilm i Marveluniversat och om dessa två filmer som jag nu sett av honom är något att gå efter så måste jag ju hoppas på något bra. Även om det säkert också fastnar i marvelformulan, som så mycket annat.

 

Hunt for the Wilderpeople handlar om... Något. Säkert viktigt, ett problembarn som gått från fosterhem till fosterhem ska nu hitta ett ordentligt hem. Mer eller mindre. Berättelsen har trevliga twists och dylikt och jag såg inte trailern före och efter att ha sett den kan jag säga att den inte avslöjar så mycket men den avslöjar mer än vad jag visste om filmen när jag gick in och det var positivt.

Så om man ändå har tänkt se filmen kan det vara bra att inte pränta in trailern för noga. (jag har en känsla av att jag hade sett trailern före jag såg filmen, men för tillräckligt länge sedan för att inte minnas något, sådär som man nu gör med trailers som inte är Star Wars.)

På vilket sätt ska jag då prata om den här filmen? Kanske med några detaljer. Interiörna i den här filmen är bara otroligt bra. Ibland när jag ser på film så kan jag se att ingen bor i den lägenhet där huvudpersonen bor. Det är set design rakt igenom, allt placerat för ett ändamål eller annars bara. Men i den här filmen kändes varje hem som ett verkligt hem. Kanske det var för att det inte spenderades så mycket tid där men det kändes somom de var fyllda med sådant som kan ligga omkring i ett odesignat hem.

I början lyckades filmen också skapa den där känslan som åtminstone jag brukar ha när jag hälsar på hos någon bekant och ska sova över. Jag sitter där i ett gästrum av något slag, där ingenting är mitt, allting är främmande och jag knappt vågar röra någon random prydnadssak som de som bor där lämnat i gästrummet efter en utomlandsresa och sedan glömt bort att de äger.

"Känn dig som hemma." Javisst.

Annars lyckades den här filmen både få mig att skratta högt (något som jag gör sällan när jag ser ensam på film, man skrattar ju för att någon man ser en film tillsammans med ska förstå att man tyckte en grej var rolig) och få ögonen att tåras en skvätt. (Något som jag gör mer ofta när jag ser ensam på film för jag är ju en man)

Och så är ju den nyzeeländska accenten trevlig.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver?

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.