The Sound of Music

Publicerad 21.06.2016 kl. 13:30

Ja, jag är alltså ju med på Raseborgs Sommarteater och The Sound of Music, inget konstigt med det, jag brukar ju ändå vara där nästan varje år. Men i och med det har jag en längre tid tänkt att jag borde skriva ned mitt "förhållande" till The Sound of Music-filmen. T.ex. insåg jag ungefär i år att jag förmodligen aldrig sett hela filmen. Trots det här är det en film som gjorde ett intryck. Då för oerhört länge sedan.

Så jag ska gå ned längs med minnenas allé och rambla på som bara fan medan jag försöker rekonstruera några minnen från tjugo år sedan.

Tjugo år sedan ja. Jag kan inte exakt tidsbestämma men jag kan ungefär göra det. Jag såg The Sound of Music en vår eller sommardag under lågstadietiden. Vi bodde ännu i Västerby eftersom jag minns platsen jag såg filmen, dock måste det varit relativt nära högstadietiden för jag minns att filmen fanns relativt färskt i mitt huvud när jag förmodligen gick på sjuan.

Jag vet dock inte om det var en eftermiddag efter skolan eller om det var sommarlov. Jag minns dock att solen sken genom fönstret så för att se TV:n så var jag tvungen att stå så att jag skuggade skärmen. Jag kanalsurfade (eller så kanalsurfande som man nu kunde göra på den tiden när vi bara hade fyra kanaler) och fastnade för The Sound of Music.

Det att jag fastnade för filmen leder mig till att gissa att jag nog inte har sett hela filmen. Jag tror jag började se någonstans där Maria dök upp hos von Trapp. Mest för att när jag nu i år har hållit på med pjäsen så har jag inte haft något minne av att nunnorna skulle varit med i början. Å andra sidan kan det också varit så länge sedan att jag helt enkelt inte kom ihåg något. För ett faktum är att det är väldigt litet som jag verkligen kommer ihåg av hela grejen.

Nåväl orsaken till att jag fastnade för filmen var att den hade svensk textning. Då för länge sedan kom det ibland program med textning på två språk. Och att råka komma över ett TV-program där man mer eller mindre kunde förstå vad som hände gjorde ju att man genast satte sig för att titta på det. Även om det såg litet gammalt och dåligt ut.

Sedan började de sjunga. Det här var främmande för mig för musikaler var på det stora hela främmande för mig. Jag visste inte hur jag skulle ta det. Ibland känns det fånigt när det ska sjungas hela tiden i musikaler. Det krävs en viss inställning för att komma in i stilen. Litet som när jag såg om Babylon 5 för ett antal år sedan. Det tog några avsnitt innan man var på samma våglängd som TV-serien. På samma sätt kan det ta ett tag att riktigt vara på samma sida som en musikal. Speciellt då det är oväntat.

Men inte tar det ju länge innan man har total Buy-in. Det här måste jag ha haft när det kom till The Sound of Music för annars hade jag ju inte ställt mig där för att skugga TV:n för att samtidigt se bättre vad som skedde på skärmen.

Jag minns att jag vid ett tillfälle i filmen var tvungen att gräva fram TV-programbladet (en hel veckas TV-tablå kom i pappersform på denna tid, hur otroligt det än må låta), vad det riktigt var som jag såg på.

Jag tror det stod något i stil med "Musikalklassikern The Sound of Music". Mitt på dagen. En varm vår eller sommardag.

Det var något annat jag hade tänkt göra den dagen än titta på TV. Men jag fastnade djupt in i filmen. Jag minns att det var en tår eller två som kom där mot slutet. Speciellt då jag aldrig reflekterade över att det hela utspelade sig under nazisttiden förrän de plötsligt tog över landet. (Eller något i den stilen, jag har faktiskt ingen aning om vad som händer i filmen, jag har dock tänkt att jag borde se (om) den efter att teatersäsongen är över)

Så filmen gjorde intryck. Så mycket minns jag. Den gnagde i mitt huvud ett bra tag efteråt. Men det var ju en musikal och den hade kommit mitt på dagen. Så jag kunde ju inte direkt bara fråga någon skolkamrat eller något i den stilen "Såg du den där filmen som kom, den var ju sjukt awesome."

Dessutom är jag ju av manligt kön så musikalfilmer som handlar om kärlek hör ju inte till det man ska erkänna att man tittat på och gråtit medan man gjort så. Det ska ju vara Star Wars.

Så i något år framåt var The Sound of Music en film som jag ärligt trodde att bara jag hade sett och det hade varit en upplevelse. Ibland råkar man ju se litet speciella filmer och de fastnar i ens huvud. Jag menar filmen var textad till svenska på samma sätt som de Suomi-filmi filmer de brukade visa. Och ibland kan man se en sådan och bli blown away men ingen annan har egentligen sett dem.

Sedan i högstadiet på en musiklektion så plockades en av låtarna från filmen fram och jag fick stora ögon av igenkännande. "Det var ju en sång från den där filmen jag såg." Innan jag hann entusiastiskt uttrycka min kärlek för filmen i fråga, eller åtminstone ett igenkännande, suckade en annan på min klass och sade hur trött hon var på den sången och den musikalen.

Då insåg jag att det här var tydligen något som så gott som alla i hela världen kände till. Och kort därefter så började jag se alla referenser och parodier på det hela på det där sättet som man alltid stöter på ord som man nyss lärt sig på otroligt många ställen.

Så det här överlånga inlägget. Vad månne det hade för poäng? En sak som jag kommer att tänka på nu efter att ha skrivit det är att det förmodligen var ganska bra att se The Sound of Music utan det bagage som filmen har med sig. Som hela klassikertänket. Ofta om man "tvingas" titta på en klassikerfilm som är av det äldre slaget så är inställningen genast litet avog. Eller om det finns förväntningar bakom. Men jag råkade bara trilla över filmen och det faktum att jag fastnade så hårt som jag trots allt sedan gjorde kunde ju betyda något. (Trots att jag missade de första minuterna)

Dock har jag länge dragit mig för att se den pånytt. Min magiska minnesbild som jag beskrivit känns så trevlig att jag är rädd att den skulle förstöras av att verkligen se filmen. Men man får väl se.

 

Och nu inser jag att ett så här långt inlägg borde ha haft en bild eller två. The Sound of Music har premiär på Raseborgs Sommarteater 22.6 och spelas ända till 4.8. Välkomna :)

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver?
Jag var i högre tonåren när jag var på bio och såg filmen. Det blev många tårar och minnet lever kvar. Visst ska jag komma och se!
Bea21.06.16 kl. 19:31

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.