Jessica Jones

Publicerad 24.11.2015 kl. 12:05

Så jag bingeade (är det ett ord?) Jessica Jones under helgen. D.v.s. Netflix nya Marvelserie. Jag minns att jag verkligen gillade Daredevil då för ett halvt år sedan. Men den lämnade inte så värst mycket bestående eller hur man nu ska säga. Den var jättebra medan jag såg den men nu ett halvt år senare står jag här och funderar vad det egentligen var som var så bra.

Litet som alla Marvelfilmer. Oftast är de riktigt bra men lika ofta glömmer man bort dem efter att ha sett dem. Är Jessica Jones ett undantag? Det vet jag ju inte än eftersom jag såg alltihop över helgen men just nu känns det så åtminstone.

Jessica Jones (personen) är en privatdeckare med alkoholproblem och en massa baggage från det förflutna. En ganska klassisk noir-setup med andra ord. Hon har också superkrafter. För det är ju en Marvelserie och baggaget från det förflutna har förstås också superkrafter.

Till skillnad från Daredevil som inte gjorde jättemycket advokatarbete under sin serie så gör Jessica en hel del detektivarbete under sin. Och hon gör det på ett sätt som nog skulle passa in i vilken noirdeckare som helst.

Marvel har länge haft litet bekymmer med att göra sina skurkar intressanta. I tv-serieformat verkar de lyckas bättre. Både Daredevil och Agents of SHIELD har stundvis haft riktigt intressanta fiender.

Det är nog här som Jessica Jones verkligen lyser. Skurken spelas av David Tennant (som jag nämner bara för att han har varit Dr. Who) och genom episoderna så kan man inte hindra sig själv från att verkligen hata honom. Riktigt mycket med. Så sliskigt ondskefull. Sällan har jag velat se en superskurk dö så mycket som denna.

Oftast är de ju litet coola. Vem skulle inte vilja vara en mordisk psykopat alltid nu och då? En Darth Vader eller så. Men den här...

Man bara ryser vid tanken! Det är så bra!

En annan sak som slog mig när jag såg serien. Såhär i dessa tider när man talar om representation och jämlikhet och sådant. Jag är alltid dåligt att tala om sådant här för jag känner mig oerhört underkvalificerad. Men litet skoj var det att så gott som alla "major players" i den här serien var kvinnor. Eller jag säger "så gott som alla" men förmodligen så var det närmare 50% vilket är ju mer som en "verklig" andel istället för tv-serie/filmstandarden som är max 25%.

Den där sista siffran drog jag helt från hatten. Men jag har läst att också i masscener (d.v.s. bakgrundsfolk) så är det oftast oerhört mansdominerat. Vilket har varit med och skapat den här bilden av att det är normalt. Så när det är närmare 50% (sådär som det ju borde vara) så reagerar man på det.

Men det var ett sådant där sidospår. Den här serien var riktigt bra. Jag hade tänkt spara några episoder till måndagen. Men litet efter halvvägs igenom så började det hända på ett sådant sätt att jag var tvungen att se mera och så var det sent, sent på natten.

Så bra var den. Kanske. Vi får se om ett halvt år.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver?

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.