Jag läste några böcker under min semester (men det som hände sedan kommer att få dig att gråta)

Publicerad 14.09.2015 kl. 22:46

Jag tänkte blogga om dem. Det är vad som får dig att gråta. Ungefär lika mycket som alla andra artiklar vars rubriker slutar med "få dig att gråta" får dig att gråta.

Jo alltså, jag sitter här nu med min sommarsemester slut och gråter (ha ha) över att man igen måste arbeta ett tag till nästa semester. Men jag fick några böcker lästa i alla fall. De flesta läste jag i hängmattan.

En vecka före min semester var jag på ConFuse i Linköping, vilket var otroligt skojigt men jag har nog inte skrivit någon "conrapport" för jag vet inte vad jag skulle skriva. Det var en massa intressanta paneler och det som alltid händer vid sådana tillställningar är att man (jag) får en lust att skriva egen SF. Men det brukar alltid gå om. :)

Men jag plockade upp böcker därifrån. Och faktum är att alla böcker jag läst under min semester är sådana som plockades upp därifrån.

Den första var Stockholms Undergång. En novellsamling som handlar om... Stockholms undergång. På ConFuse var det en panel där det talades om att "noveller är ju nog det bästa som finns" och i viss mån kan man ju hålla med. Det är kortare saker som har en poäng och om en inte är så bra så är den åtminstone slut inom kort.

Stockholms Undergång är alltså inte dålig. Utan den är riktigt härligt trevlig. Dock så måste jag erkänna att den sak som fastnade mest från samlingen var att så gott som alla berättelser slutade olyckligt. Och jag blev och fundera ifall detta inte är något som är en del av "skräck" som genre. Ofta brukar jag fundera litet på skräck och det känns somom det egentligen bara är SF men litet skrämmande ibland. Men i den här novellsamlingen så kunde jag se att även om berättelserna var liknande sådant som inte direkt kallas "skräck" så fanns det en skillnad i sluten. Annan SF verkar sluta mer hoppfullt. Världen har gått under men man står där med blicken framåt mot något som man förmodligen inte överlever men det gäller att försöka. Skräcken verkar sluta med att världen har gått under och man själv också.

Och så lärde mig Stockholms Undergång att K-rauta tydligen finns i Sverige också.

Den andra boken jag plöjde igenom var Incidenten i Böhmen, litet historiskt, litet övernaturligt. Jag är ju rätt svag för saker som utspelar sig historiskt utan att egentligen vara det. Eller svag och svag, jag har knappt läst något sådant men oavsett så finns det alltid något jag lockas av när något har punkter som berör litet historiskt utan att egentligen handla om stora historiska händelser. (Connie Willis Doomsday Book läste jag på finska när jag inte var så bra på det men trots en språkmur så hör det till en av de böcker som berört så tusan). Incidenten i Böhmen var uppbyggd litet som ett mysterium. Det fanns något som var konstigt och det gällde att pussla ihop bitarna allteftersom man fick reda på mer information. På grund av det gick det oerhört snabbt att komma igenom boken och också när man följde med personers "point-of-view" så avslöjade de inte alls. Det var somom tankepolisen följde efter dem hela tiden och inte lät dem tänka fritt om det som hände omkring dem.

Sättet som det bitvis delades ut information fungerade verkligen (åtminstone för mig) och även om jag kunde pussla ihop det mesta före det sade så är det väl det som är meningen. För man ska ju känna sig smartare än boken för att det ska lyckas. :)

Tredje boken var en till novellsamling Villains! (tillräckligt gammal för att inte ha en ordentlig sida någonstans), ett antal berättelser om hur Evil Should Totally Win. Den här trevliga tvisten på god mot ond i fantasy där ond vet att den ska förlora för att så har det alltid varit och varför inte ha litet roligt innan man förlorar.

Det är litet av en favoritgenre för mig. Berättelserna i sig är så gott som alla litet småputtriga i den här stilen och tar olika versioner av olika mycket onda personer som spelar sina onda spel mot varandra och allt går som det nu brukar gå. Eller det går ju inte alltid så som det brukar gå för evil will always triumph because good is dumb.

Den sista boken jag kom igenom på semestern var Kleptomania en bok där jag måste säga att pärmbilden inte var så tilltalande (vilket egentligen har varit den enda orsaken att jag inte läst den före det här) men när jag läste de första fem sidorna var jag helt fast. Det var väsen i skogen och berättelser som gick in i varandra i olika nivåer. Det fanns mycket i boken och det är ju också en bok med en kommande uppföljare som jag nu inte kan vänta på (kommer 6 november). I boken har vi en tågkrasch och personerna som överlever kraschen och så finns det ett tidshopp där en av de som överlevde tågkraschen berättar vad som hände när tåget kraschade (mitt ute i skogen) och så finns det berättelsen om den som hör berättelsen som berättas.

Sådär kort taget. Det finns en hel del med mytologiska varelser från norden som tittar förbi och en hel del som blir oförklarat (eftersom ingen av personerna vet allt). Trots det så fungerar boken ensam också. Det att jag vet att det ska komma en uppföljare är ju trevligt men trots alla obesvarade frågor så tycker jag att berättelsen nästan har ett tillfredsställande slut ändå. Men bara nästan för sedan dyker handen upp ur graven just före sluttexten. Sådär som den ibland gör...

Det här var alltså min semesterläsning. Jag är också en bit in på en bok som är tjock som fan. Arcanum som jag plockade upp efter förra årets Loncon. Hittills är den oerhört intressant. Det är alternativhistoria, vilket gör att den litet skrapar på de punkter som Incidenten i Böhmen gjorde. Förutom då att den här är väldigt mycket alternativ historia med tusen år av alternativ historia.

 

Den slutsats jag kan dra är tydligen den att om jag råkar höra någon författare tala på en SF-kongress så är jag helt plötsligt en läsare av deras böcker. Ibland.

Och den andra slutsatsen är att om jag varit smart så hade jag delat upp varje bok i ett enskilt inlägg och inte ett megainlägg. Men jag är inte smart på det sättet.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver?

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.