Ateister kan aldrig uppnå lycka

Publicerad 20.07.2015 kl. 12:59

Det här (rubriken då alltså, jag minns i lågstadiet att jag lärde mig att jag inte fick referera till rubriken i brödtext men ändå gör jag det nu. Internet har förstört allt som har med ordentliga sätt att skriva att göra) är något som en person sade i förbifarten för ett par månader sedan. (före jag skrev Fury Road-inlägget. Så det var ett tag sedan)

Redan då tänkte jag att jag borde ju halvanalysera detta i ett blogginlägg.

Det blev inte av.

Eller vi får väl se. Idén bakom kommentaren (tror jag) var det faktum att om man tror på en gud och allt annat som det brukar innebära så finns en djupt inrotad tro i livets meningsfullhet. Och om man tror att livet har en mening så når man lyckan, för man vet att något finns där ute som bryr sig.

Jag har litet svårt att förklara det men åtminstone jag ser poänger i det. Genom att tro på saker som livet-efter-döden och andra saker som associeras till diverse spirituella livsåskådningar så når man inte den förtvivlan som otron i viss mån kan leda till.

Det sägs ju att när man blir äldre blir man religiös. Delvis kanske för att man blir rädd för att dö och att det ska vara slutet. Hela idén med att "det kan ju inte skada ifall det var sant". Och däri når man lyckan. När man vet att allting hade en mening.

Eller nåt.

Jag är ju ateist och tror litet grann att man nog kan någ en slags lycka/acceptans också utan att behöva ty sig till en högre makt. För mig handlar det litet om att finna lyckan i livets meningslöshet om man säger det så. Man är en kugge i ett oändligt (eller åtminstone väldigt stort) system och det finns ju tröst att finna i idén om att allt man gör egentligen inte betyder något utan istället ska man njuta av det man har (om man har något. Jag har ju lyckligtivs en hel del).

Det är kanske litet fatalistiskt eller något sådant. Jag vet inte, jag tycker det är ett ganska trevligt sätt att se på allting. Men jag kan tänka mig att många kan se meningslöshet som något negativt. Ofta vill man ju vara "huvudperson i sitt eget liv" och det är man ju fortfarande. "Ens eget liv" är bara litet mindre viktigt än vad man skulle vilja.

Såhär försöker jag förstås analysera det. Men jag har knappast ännu uppnåt sann lycka. Så förmodligen hade han som sade det där egentligen rätt. Inte blir jag lycklig förrän jag accepterar det övernaturliga. Men innan jag blir så gammal så kan jag ju åtminstone försöka.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver:

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.