Mad Max: Fury Road

Publicerad 17.05.2015 kl. 16:15

Jag såg den nya Mad Max filmen igår. Jag såg också den första Mad Max filmen igår. För första gången. Det är ju oftast Mad Max 2: Road Warrior som man ser, jag kan tänka mig att den första filmen fastnade någonstans i Statens Filmgranskningsbyrå när det begav sig och därför aldrig riktigt nådde hit. Det lilla jag har att säga om den är att den håller trots sin ålder. En riktigt atmosfärisk film.

Fury Road har ju varit sådär lagom hypad sedan Comic Con när den första titten kom ut (länk). I veckorna när den började komma ut så har det sipprat ut kommentarer och recensioner som jag sett rubrikerna av i mitt twitterflöde. Så jag var ju oerhört hypad inför den här filmen. För kommentarerna jag sett var i stil med "bästa actionfilmen på tio år, det enda dåliga är att de senaste tio årens actionfilmer varit så mycket sämre."

Stora ord.

Men jag är precis lika entusiastisk själv. Åtminstone så här ett dygn efter att ha sett den. Fury Road är den bästa filmen jag sett hittills i år. Och jag har svårt att se att någonting blir bättre. Och då inkluderar jag den kommande Star Wars filmen som ska dyka upp i december.

I den enklaste versionen av min åsikt om filmen är att jag har svårt att hitta något direkt negativt i den. Vanligtvis så tänker man på diverse småsaker under, eller efter, en film. Fury Road lyckas med konststycket att helt och hållet hålla mig på dess sida. Suspension of Disbelief eller vad det kallas. Världen som byggs upp är så... Genomtänkt att det inte finns en sekund då jag tänker att det här är omöjligt.

Detta trots att filmen innehåller sjukt galna saker. Men inom den logik som filmen skapar så fungerar allting perfekt.

Man kan ta en sådan liten sak som... Kanonmaten. Alla actionfilmer har kanonmat av något slag. I Marvelfilmerna är det alltid robotar, annars är det gangsters eller vad det nu är som i vågor kommer mot våra hjältar och sedan slås ned. Den här filmen innehåller en förklaring till denna kanonmat. Det är ju mer än vad det flesta filmer har. Men det är en förklaring som håller när man funderar på varför de gör de galna saker som de trots allt gör.

What a day! What a lovely day!

Sountracket är ju också något för sig. Jag gillar speciellt den här låten (och varianter på den):

Den upphör aldrig, utan den bara jagar och jagar på en. Det är svårt att inte känna adrenalinet flöda genom kroppen när man hör den. Och sedan litet bilder på ännu. Det är så man är trött innan låten är över. Men trots det så fortsätter det bara.

Samtidigt tycker jag inte att det i filmen blev tröttsamt tungt med adrenalinet. I t.ex. Age of Ultron så var slutstriden mer utdragen än upphetsande. Medan i Fury Road så vill man bara att det aldrig ska ta slut. Men såklart tar det slut. För en stund. Innan det fortsätter igen.

Jag är fortfarande litet mållös av den här filmen. Jag försöker intala mig själv att jag inte behöver se den på nytt i biografen men samtidigt kanske jag ändå måste.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver?

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.