Inatt jag drömde...

Publicerad 31.01.2015 kl. 10:08

Jag tror jag skrivit ett sådant här inlägg en gång tidigare. Men inatt drömde jag något litet rörande och konstigt (som vanligt) att jag måste försöka få det ned i text på något sätt. Drömmar har ju ingen intre logik förutom den man skapar efteråt så jag får se vart det här leder. Det har dessutom gått över en timme sedan jag vaknade och drömmen börjar blekna.

I centrum av drömmen var t.ex. en gåta som var väldigt tydlig i sitt språk men som jag bara minuter efter att jag vaknat helt hade glömt bort.

Drömmen utspelade sig i en nära framtid. Det här vet jag för att bilarna såg annorlunda ut. Så som i alla framtidsvisioner så var det dörrarna som för det mesta såg konstiga ut. Jag och en hel hög med andra människor var på väg på något sorts läger i vad som förmodligen var någon sorts glashotell (även om bilderna av det varierar litet så det kunde ha varit vad som helst)

Aktivitetsläger. I det rum jag bodde i fanns det tre personer. Som jag inte riktigt minns längre. På lägre fanns det också en kvinna, som varierar i mitt minne från gaggig gumma till en litet disträ medelålders kvinna. Det är henne som gåtan handlade om och hon spekulerade ivrigt om vad den kunde betyda och vad svaret kunde vara.

Till saken hörde att alla människor på "lägret" fick liknande kryptiska meddelanden eller uppdrag. Aktiviteter kan man väl säga.

För min egen del så tappade jag bort nyckeln till rummet där vi bodde. Eller jag tror åtminstone att jag gjorde det för den kan också ha blivit stulen. Som svar stal (lånade) jag en av mina rumskamraters nyckel i tron att det var min (fast jag egentligen visste att det förmodligen inte var det)

Vid ett tillfälle återvände jag till rummet efter... En amerikansk fotbollsmatch? Hmm. Fotbollsmatchen återvände alldeles nyss i mitt minne och den kan mycket väl ha existerat i drömmen. I rummet såg jag att min säng var mer eller mindre uppriven somom någon letat igenom det område av rummet som jag bodde i. Någon letade uppenbarligen efter något. (kanske min nycket, som kanske någon annan redan hade stulit före mig. Plot twist!)

Jag fick aldrig reda på plot twisten. Men jag fick en känsla av att den var sann senare när jag igen letade efter min nyckel som då min rumskamrat (vars nyckel det var) hade tagit (för det var ju hans nyckel)

Vi packade och började bege oss hemåt. Några hade svar på sina kryptiska gåtor och kvinnan, som vi alla hade börjat betrakta som en vän av något slag, för även om hon var litet disträ/dement så var samtidigt uppiggande. Men gåtan fick inget svar. Tills vi mötte en man som mer eller mindre krävde ett svar av henne. (här började jag sakta vakna upp kände jag, drömmens grepp försvagades)

"Jag formulerade gåtan så att bara du kunde förstå den." sade mannen men kvinnan var både litet desperat och totalt ovetande. Hon hade ingen aning om vad det betydde, men hon kände tydligen att hon borde veta det. Men under den tid (d.v.s. de tio minuter jag drömde eller hur drömtid nu fungerar :) vi lärt känna henne kände vi att det fanns saker som hon helt enkelt inte kom ihåg. Hur mycket hon än försökte.

Mannen sade något i stil med "du vill fortfarande alltså inte minnas." och eftersom jag var på väg att vakna upp började logiken slå in och jag funderade på vad det kunde betyda. Vi levde i framtiden och tanken slog mig att kvinnan kanske utsatts för (eller frivilligt) minnesförändring där hon helt enkelt plockat bort vissa minnen. (a la Eternal Sunshine of the Spotless Mind)

Vi packade ihop och åkte tillbaka hem i en liten vit bil (gammaldags, inte lika science fiction som alla andra bilar). Vi var fyra i bilen, jag och mina rumskamrater och kvinnan. Hon hade fått någon sorts brev, kanske av mannen eller kanske någon annanstans ifrån.

I ena brevet stod det att skribenten inte egentligen borde skriva men försöker göra det ändå. Och högst upp på brevet stod det "Kära mommo".

"Har du ett barn som du inte känner till?" frågade jag.

Kvinnan såg upp mot vägen med tårar i ögonen och sade "Jag vet inte."

Min vakenhet var på en sådan nivå att jag visste att det inte längre var mitt undermedvetna som skapade berättelsen utan allt som hände efter det här skapade jag fullt medvetet.

Så jag vaknade helt och fick aldrig något slut på berättelsen. Skulle hon komma ihåg? Skulle hon hitta svaret på gåtan? Skulle det sluta lyckligt? Jag ville ju det, så i den medvetna varianten ville jag skapa ett slut. Men samtidigt kände jag att det inte skulle vara det riktiga slutet. Så jag vaknade istället.

Men fan vilken cliffhanger.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver?

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.