LUCcast och nostalgi

17.12.2013 kl. 20:08

I senaste episoden av LUCcast så går vi litet in i nostalgins tecken och pratar spelminnen. Något som vi eventuellt kommer att återkomma till eftersom spel för det mesta handlar om minnen och nostalgi.

Men jag pratar om en scen i spelet Link's Awakening. En scen som jag funderade på i samband med det att jag funderade på engelskakunskaper i forntiden. Link's Awakening kom ut i december 1993 och jag minns att jag införskaffade spelet i fråga under ett sommarbesök i Hangö. (I långa tider hade vi som tradition att en måndag under sommarlovet ta tåget till Hangö och äta glass där och annars bara vandra omkring) Det är alltså inte otänkbart att jag köpte spelet sommaren 1994. En tid då jag var elva år gammal och min engelskakunskap var relativt grundläggande.

Dock kom jag igenom spelet där jag satt i rummet under bordslampans sken och spelade Game Boy. (Det kanske kommer som en överraskning för er ungdomar men på Game Boy-tiden lyste inte skärmarna upp av sig själv utan man var tvungen att använda en annan ljuskälla för att se något) Det fanns en berättelse i spelet så mycket är säkert. En del av berättelsen fanns förklarad i spelmanualen och en del i Nintendo-Magasinet. En stor del fanns också i själva spelet.

Frågan är hur mycket jag förstod av den. Så som jag förklarade på podcasten så finns det en Wind Fish som sover och som man väcker upp med instrument och saker och ting händer.

Och så finns det en scen där perspektivet ändras och man sitter på en trädstam och funderar på livet. Eller en flicka som bor i byn och som räddade Link i början sköter det mesta av pratandet.

Och när jag funderade på scenen i mörkret i bilen om natten där jag körde omkring så tårades nästan ett öga. I mitt sinne byggdes scenen upp till något som den kanske aldrig var men som den ändå kunde vara. En stund av berättande och reflektion i all den action som spelet innehöll. Ett bekräftande av att det som spelaren höll på med skulle förstöra hela den värld man befann sig i.

Det gjorde valet att slutföra spelet aningen svårare. Och själva slutet aningen mer melankoliskt. Aningen mer passande för den finska folksjälen.

Och det är ju sådant som jag är väldigt svag för. Tanken att någon handling man måste göra och tanken på allt det man lämnar bakom sig som man inte kan komma åt igen efter att ha utfört en viss handling. Alla vägar som stängs.

Jag är ju också (och har varit länge) ett stort fan av t.ex. Peter Pan och även Narniaberättelserna. När man går in i en annan värld och sedan när man lämnar den i vetskapen att det är mer eller mindre omöjligt att återvända. Allt det som skedde i den andra världen kommer att försvinna men man måste ändå gå för den "riktiga" världen finns där ute och det är den man måste vara i.

Det är ju nästan tragiskt. Världsflykt är en stund av unika upplevelser som när man lämnar dem är det något som ingen annan riktigt förstår och som man inte kan förmedla vidare för det går inte att förklara.

Drömmar är sådana. Ibland är även spelens värld sådan. Många gånger har det hänt att jag skulle vilja dela med mig av de känslor jag känner under ett datorspel, rollspel eller när jag läst en bok. Men samtidigt är det oerhört svårt. Den riktiga världen har liten förståelse för dessa upplevelser som ju inte hände på riktigt.

Nu gick den här texten till något konstigt ställe men det är väl helt okej det också. Många gånger har jag tänkt på historieberättande, jag lyssnar gärna på andra människors fascinerande berättelser om liv som känns så mycket mer intressanta än det jag håller på med. Mina berättelser utspelar ju sig alla i overkligheten. Egentligen. Men kanske jag inte borde tänka på dem som sämre egentligen. Bara för att de inte hände på riktigt.

Nåväl. Som avslutning så här är den där scenen från Link's Awakening (från Game Boy Colour-versionen som ju inte är lika bra eftersom alla vet att svartvitt gör allting bättre). Den har kanske inte det djup som jag fantiserade att den hade då i bilen på natten i skogen.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.