Inatt jag drömde

06.09.2013 kl. 11:01

Vanligtvis skriver jag upp mina drömmar i ett helt annat häfte men nu ska vi se här vad jag kan komma ihåg på offentligt forum.

Jag var i ett datorspel, något som liknade Napoleon Total War. Eftersom det var fransmän, italienare och någon sorts britter. Åtminstone från flaggan. Det fanns också röster som pratade som definivt var på teamspeak eller liknande.

Före det så var jag förstås på jakt efter billigt karkki. Speciellt någon sorts platta skumgummikarkkin som jag kunde lägga mellan två litet större platta karkkin för att skapa en slags karkkihamburgare (så som man tidigare har gjort med t.ex. de där bruna salmiaks-UFOna eller sköldar eller vad de är och sedan de där sockriga runda plattorna).

I min jakt på dessa godisar så vandrade jag omkring i en stad som definitivt var av äldre modell. Kanske en gamla stad av något slag. Med rätt låga byggnader. Det var då jag såg dessa typer utklädda i 1700-tals soldatuniformer. Kanske det var någon form av lajv?

Jag gick förstås med i en av faktionerna. Jag tror det var fransmännen, med sina flaggor och så plötsligt styrde jag över dem alla och skickade mina soldater mot italienska försvarsställningar och tog över strategiska punkter i Dawn of War-stil. När jag sedan besegrat fienden var jag återigen en karkkisugen soldat på marken när himlen mörknade och en snabb blinkning av en Necron lord var vid min sida och jag sprang förskräckt därifrån.

Nu blev berättelsen en mardröm för en kort sekund medan jag flydde från Necrons och såg uppe i himlen hur ett gigantiskt tefat mörklade himlen och samtidigt förflyttade sig trupperna i försvarsställning mot de nya anfallarna. Själv var jag inne och sprang inuti någon sorts komstruktion som förändrades hela tiden. Ur vägen jag sprang dök det upp metalliska väggar som hindrade min väg och begränsade synfälted. Och hela tiden hörde jag robotiska röster som hotade med gudarna-vet-vad.

Och så som jag alltid gör när mardrömmen börjar bli litet väl så gav jag upp, Gick på huk invid en vägg med händerna över huvudet och väntade på det värsta. Så kom en Necron och förmodligen dödade mig så jag respawnade ute på stridsfältet och striden med laservapenbestyckade fiender började med våra 1700-talsmusköter.

Det gick inte speciellt bra och förmodligen förlorade vi striden och det hela gick tillbaka till ett tidigare stadie och plötsligt var jag ute och letade efter karkki igen och såg människor i 1700-talsklädsel på vägarna och hörde rösterna över teamspeak som koordinerade sin stridsplan mot italienarna och britterna. Plötsligt hade jag själv kommando över en liten grupp med Ungrar (eller så såg flaggan ut åtminstone) och som var legosoldater utan sida. Så istället vandrade jag omkring slagfältet och såg hur fransmännen vann medan jag väntade på necronattacken.

Som kom och det hela upprepade sig igen, förutom att den här gången var det inte jag som sprang i den skrämmande gången utan istället byggde jag min lilla legosoldatbas och inväntade attacken från dessa mest skrämmande av fiender.

Där någonstans vaknade jag. Efter att ha hållit tillbaka första vågen och jag vaknade med smaken av de där skumgodisarna i munnen. Så mjuka smarriga stora röda nästan platta med en litet hint av surhet i sig.

Det var vad jag drömde inatt. Ungefär. Det fanns en bit då jag sprang omkring och letade i menyer efter hur man hittade push-to-talk knappen i voice chat och något om att hoppa ut ur fönstret på första våningen på grund av... ja, jag vet inte riktigt. Men kanske de där godisarna eller kanske något helt annat. Det finns inget narrativ i drömmar, åtminstone inte så sammanhängande som ovanstående text. Det är allt en efterkonstruktion där hjärnar försöker förstå vad som hände. Det är väl därför som man glömmer drömmarna eftersom de inte har någon förankringspunkt där saker och är sammanhängande och därför ignoreras de i hjärnan.

Förutom om man, efter att man vaknat verkligen funderar på vad man drömde så att det inte genast försvinner och skapar ett narrativ som inte fanns där.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.