Inatt jag drömde

Vanligtvis skriver jag upp mina drömmar i ett helt annat häfte men nu ska vi se här vad jag kan komma ihåg på offentligt forum.

Jag var i ett datorspel, något som liknade Napoleon Total War. Eftersom det var fransmän, italienare och någon sorts britter. Åtminstone från flaggan. Det fanns också röster som pratade som definivt var på teamspeak eller liknande.

Före det så var jag förstås på jakt efter billigt karkki. Speciellt någon sorts platta skumgummikarkkin som jag kunde lägga mellan två litet större platta karkkin för att skapa en slags karkkihamburgare (så som man tidigare har gjort med t.ex. de där bruna salmiaks-UFOna eller sköldar eller vad de är och sedan de där sockriga runda plattorna).

I min jakt på dessa godisar så vandrade jag omkring i en stad som definitivt var av äldre modell. Kanske en gamla stad av något slag. Med rätt låga byggnader. Det var då jag såg dessa typer utklädda i 1700-tals soldatuniformer. Kanske det var någon form av lajv?

Jag gick förstås med i en av faktionerna. Jag tror det var fransmännen, med sina flaggor och så plötsligt styrde jag över dem alla och skickade mina soldater mot italienska försvarsställningar och tog över strategiska punkter i Dawn of War-stil. När jag sedan besegrat fienden var jag återigen en karkkisugen soldat på marken när himlen mörknade och en snabb blinkning av en Necron lord var vid min sida och jag sprang förskräckt därifrån.

Nu blev berättelsen en mardröm för en kort sekund medan jag flydde från Necrons och såg uppe i himlen hur ett gigantiskt tefat mörklade himlen och samtidigt förflyttade sig trupperna i försvarsställning mot de nya anfallarna. Själv var jag inne och sprang inuti någon sorts komstruktion som förändrades hela tiden. Ur vägen jag sprang dök det upp metalliska väggar som hindrade min väg och begränsade synfälted. Och hela tiden hörde jag robotiska röster som hotade med gudarna-vet-vad.

Och så som jag alltid gör när mardrömmen börjar bli litet väl så gav jag upp, Gick på huk invid en vägg med händerna över huvudet och väntade på det värsta. Så kom en Necron och förmodligen dödade mig så jag respawnade ute på stridsfältet och striden med laservapenbestyckade fiender började med våra 1700-talsmusköter.

Det gick inte speciellt bra och förmodligen förlorade vi striden och det hela gick tillbaka till ett tidigare stadie och plötsligt var jag ute och letade efter karkki igen och såg människor i 1700-talsklädsel på vägarna och hörde rösterna över teamspeak som koordinerade sin stridsplan mot italienarna och britterna. Plötsligt hade jag själv kommando över en liten grupp med Ungrar (eller så såg flaggan ut åtminstone) och som var legosoldater utan sida. Så istället vandrade jag omkring slagfältet och såg hur fransmännen vann medan jag väntade på necronattacken.

Som kom och det hela upprepade sig igen, förutom att den här gången var det inte jag som sprang i den skrämmande gången utan istället byggde jag min lilla legosoldatbas och inväntade attacken från dessa mest skrämmande av fiender.

Där någonstans vaknade jag. Efter att ha hållit tillbaka första vågen och jag vaknade med smaken av de där skumgodisarna i munnen. Så mjuka smarriga stora röda nästan platta med en litet hint av surhet i sig.

Det var vad jag drömde inatt. Ungefär. Det fanns en bit då jag sprang omkring och letade i menyer efter hur man hittade push-to-talk knappen i voice chat och något om att hoppa ut ur fönstret på första våningen på grund av... ja, jag vet inte riktigt. Men kanske de där godisarna eller kanske något helt annat. Det finns inget narrativ i drömmar, åtminstone inte så sammanhängande som ovanstående text. Det är allt en efterkonstruktion där hjärnar försöker förstå vad som hände. Det är väl därför som man glömmer drömmarna eftersom de inte har någon förankringspunkt där saker och är sammanhängande och därför ignoreras de i hjärnan.

Förutom om man, efter att man vaknat verkligen funderar på vad man drömde så att det inte genast försvinner och skapar ett narrativ som inte fanns där.

06.09.2013 kl. 11:01

Waking Mars

Jag köpte Waking Mars i någon Humble Bundle för ett tag sedan men för någon vecka sedan grävde jag igenom de spel som jag köpt i dessa Humble Bundles så noterade jag att Waking Mars var med där och att den nu hade en steamkod.

Nå nu har det ju blivit så att alla spel som inte är på steam är spel som man inte vet om att man äger så jag aktiverade spelet och satte mig ned för en liten session av ett besök till Mars.

Waking Mars är en kombination av arkeologi och trädgårdsskötsel. Skötseln är ett pusselelement där man med hjälp av olika frön planterar liv och försöker skapa ett fungerande ekosystem som leder till att gångar öppnas.

Det hela händer medan personen man spelar som undrar över om det är rätt att rubba de ekosystem som redan finns. Förstås det visar sig att det man gör är gott. Mer eller mindre.

Det finns spel som jag själv skulle vilja göra någon dag och en av mina drömmar har varit ett spel som består av utforskning av någonting främmande men där det i princip är en ruin. I Metroid Prime fanns det i början någon slags ruiner där det kändes som att man vandrade in i en ny värld (jag spelade inte så långt så jag vet inte om det föll ihop totalt senare). Eller i Prometheus så fanns den där känslan där för en liten stund innan filmen föll ihop totalt.

Waking Mars har en del av den här känslan. Där mysteriet sakta reds ut medan man går djupare in i en grotta på Mars.

För ett tag sedan så pratade jag science fiction-dataspel på Rasecon och det fick mig då att fundera på science fiction-dataspel som är mer science fiction än det där andra de är. Det exemplet som jag då kom på var Sid Meier's Alpha Centauri som kändes som ett väldigt SF-spel.

Det är förstås svårt att sätta fingret på vad det här SF är. Men många spel är ju bara på ytan litet SF. Man spelar en flygsimulator eller skjuter litet ondingar eller dylikt men det känns inte somom det utforskar de där idéerna som oftast är centrum av SF. Alpha Centauri försökte litet grann med sådant samtidigt som den byggde upp en fascinerande främmande värld. Och nu gör Waking Mars något liknande. Allting som händer hör ihop med litet kvasivetenskaplig mumbojumbo som inte har något med verkligheten att göra. Men den försöker åtminstone och på något sätt känns det rätt.

Och så känns det främmande. Det är väl det som det handlar om litet också. Utforskning av något som är totalt främmande. Utforskning som består av att försöka förstå det som är främmande. Istället för att ta livet av det.

01.09.2013 kl. 12:00

Skolnedläggning II

Så förra inlägget om skolnedläggning blev inte riktigt det som jag hade tänkt att det skulle vara. Eller kanske det blev exakt vad jag tänkt att det skulle vara. Men litet grann tänkte jag att jag skulle skriva något smånostalgiskt om min lågstadietid.

Förstås det är ju vid det här laget så länge sedan att man inte riktigt kommer ihåg något. Eller vem försöker jag lura? Såklart man kommer ihåg en hel del. Men valda delar så skriver man ju inte om. Såklart.

Vesterby/Västerby/Westerby skola var/är väl en mysig liten skola. När jag gick där var det en trelärarskola som hade en hel del framgångar i stafettkarnevalen. Inte för att jag någonsin sprang med där för det här med sport har väl aldrig varit min grej. Eller så har jag inte ids försöka.

Jag minns att efter att jag gick ut lågstadiet så ökade elevantalet sakta (eller redan under min tid där) och skolan passade inte längre in i "trelärarskola"-facket på stafettkarnevalen med mindre framgångar som resultat.

Den största grejen med Västerby skola är väl närheten till naturen eller vad man brukar kalla det. Bakgården bestod i princip av en oändligt stor skog. (här använder jag imperfektum då skogen  drastiskt minskat i storlek allteftersom man själv växer. Skogarna är liksom inte lika stora längre) Om jag inte minns fel så hände det sig mer än en gång att en rast blev förlängd då man inte riktigt hörde att klockan ringde in när man äventyrade ute i djupaste urskogen.

Det var när man vände sig om och såg att ingen längre spelade fotboll på grusplanen som man insåg att kanske lektionen redan börjat. Som alla vet så går ju tiden långsammare när man är yngre och det är fantastiskt hur mycket man verkade hinna med på de femtonminuters raster man hade mellan lektionerna. Nuförtiden om  jag har femton

minuter över så ser jag det som ingen tid alls och står där handlingsförlamad i tio minuter innan jag sedan förbered mig för vad det nu var som skulle hända efter femton minuter. I skogen, som ju är den viktigaste delen av skolan, gjordes det rätt mycket grejer. Vi byggde fort av kvistar och sedan förde vi krig mot varandra i en oändlig strid utan vinnare eller förlorare men med en massa episka berättelser som, om man ska citera Roy Batty, nu är förlorade som tårar i regn.

Ibland funderar jag hur det såg eller ser ut för lärare som småövervakar elevers förehavande på rasterna att se en hög med ungar i olikfärgade halare springa som myror över ett 100x100 meters område med käppar i högsta hugg skrikande diverse slagord.

Får människor ens göra sådant nuförtiden eller måste de alla ha likadana reflexvästar på?

Jag har ju en viss förkärlek för skog som eventuellt byggdes upp under tiden i bland annat Västerby skola. Må vara att jag inte riktigt tagit vara på den här förkärleken så mycket på sistone. Mest för att jag inte orkar sätta på mig ordentliga kängor och gå på skogsvandring så mycket. I högstadiet fanns det en liten plätt med träd bakom skolan och ofta fann jag mig där inne och inte på den gigantiska asfaltgården som annars tar upp högstadieskolan.

För att avsluta den här texten på ett helt annat ämne än den startade på är det ju nog skog som är det enda rätta. Jag har ibland funderat på hur man kunde porträttera skog i fiktion som något mer positivt  än vad som så ofta visas. Oftast verkar skogen vara något  skrämmande och mörkt där det finns monster och stugor dit yxmördare kommer. Eller så känns det åtminstone. Fast ibland är ju skogen den magiska plats den är på riktigt också.

Så som det ska vara.
29.08.2013 kl. 18:10

Skolnedläggning

Så jag läste i tidningen (Västra Nyland) att den skola jag gick i lågstadiet ska läggas ned. Eller indragningshotad är den väl och det har den varit en gång tidigare också och faktum är ju att saker och ting brukar ske på det viset att de hotas tillräckligt många gånger så att ingen längre orkar bry sig och så lägger de ned dem (se även: Ekenäs BB, Nylands brigad och obligatorisk undervisning i det andra inhemska).

Det är förstås litet sorgligt men staden vill ju alltid spara och om siffrorna är korrekta så tycks det vara färre elever i skolan nu än när jag gick där (och då ökade elevantalet hela tiden).

Tanken var dock att jag borde vara oerhört upprörd över all denna sapriver som mördar staden jag bor i men kanske jag börjar bli nihilist eller något. Faktum är förstås att allt verkar rasa samma när vi inte har råd att leva på det sätt som vi lever. Folk säger att man nog klarade sig förr men det gjorde man inte. Det vara bara lägre standard då.

Sådär som jag läste om Ingå. Ingå gjorde plusresultat men sade explicit att om det sker en litet större bilolycka eller dylikt så faller hela kommunens ekonomi ihop. Försök sedan pussla ihop något sådant när alternativen står mellan att mörda människor och stänga skolor.

Det är så mycket lättare i datorspelsvärlden när man spelar olika simulationer. Det finns ju så kallade stadsbyggarspel som Sim City eller det som jag tänker på Tropico. Där är det relativt lätt att få en fungerande stad. Men endast genom att förtrycka befolkningen och låta dem leva på slavlöner och låta dem gå utan hälsovård alltid när det tryter.

Ibland kan man skicka hemliga polisen på dem för att helt enkelt ta livet av människor som kostar för mycket.

Sådana åtgärder som är standard i de flesta simulationer (för trots allt så handlar det ju inte om riktiga människor som blir utan skola eller utan bostad eller varför inte utan liv) är ju inte direkt sådant som man riktigt skulle vilja gå med på.

Men egentligen skulle väl vilken stad som helst vilja budgetera under devisen "Så länge du är frisk och arbetar så får du bo och arbeta här. Annars blir du deporterad." Då skulle vi kanske inte behöva stänga lika många skolor.

Haha, det här blev ett annorlunda inlägg än vad jag hade tänkt mig. Kanske jag någon annan gång skriver litet halvnostalgiskt om Vesterby/Westerby/Västerby skola (jag tror alla tre stavningarna är korrekta. Galet ställe).

26.08.2013 kl. 20:55

Vad jag gjorde på min semester...

Jag hade ett mål med min semester egentligen. En plan. Ett uppdrag. Jag skulle plocka ihop den här.

Men dagarna gick förbi en efter en. Vädret var inte det rätta för jag fantiserade ju om den perfekta dagen för det perfekta dagsverket. Regnet öste ned men jag förtvivlade icke. Ty jag.

Tja... Jag förtvivlar icke.

Så nu i dessa dagar just innan semestern lider emot sitt slut så hände det sig så att den perfekta dagen dök upp och jag befann mig på den perfekta platsen så då var det bara att sätta igång.

Början var vad den var. Mängder av påsar och en tre häften lång bruksanvisning grävdes fram.

Genast fann jag att jag skulle bryta mot reglerna. Bitarna skulle inte bara hittas i mjukt underlag utan utomhus med gräset ständigt närvarande. Men utan förtvivlan skrattade jag rakt i ansiktet åt dessa regler.

Till min hjälp hade jag några öl, för utan dem kan man inte med enkelhet skratta auktoritet i ansiktet. Trots detta följde jag slaviskt resten av anvisningarna.

Nu börjar idéerna för bildtexter ta slut. Men jag kan försäkra er om att ölen på denna bild icke är den samma som på föregående.

En huvudlös R2D2 börjar ta form. Efter många timmar.

Och där ligger den till sist. En nästan färdigställd robot, huvudet är på sidan och endast en eller två sidor instruktioner kvar innan den kan stå där i sin fulla prakt.

D.v.s. den här prakten. Å vad ståtlig denna robot är.

Och jo det tog så gott som hela dagen. På morgonen läste jag några av novellerna i Ray Bradburys Solens Gyllene Äpplen, som jag fick som present vid premiären av Mio, min Mio. Men när solen kändes tillräckligt varm och daggen försvunnit tillräckligt mycket så var det bara att arbeta hela dagen.

Endast med paus för att elda i bastu och laga litet mat. På det sättet utförde jag mitt semesteruppdrag på den sista egentliga semesterdagen.

24.08.2013 kl. 21:46

Vandra en stund

I morse regnade det. Som det har gjort så gott som alla dagar under min semester hittills. Men sedan mitt på dagen lyste plötsligt solen till mitt stora förtret. För när solen lyser mitt på dagen är det svårt att göra något på datorn.

Så jag fick ett plötsligt infall och bestämde mig för att gå ut och gå. Nu är det förstås så att jag brukar gå ut och gå relativt ofta. Det är skojigt och det är ett bra sätt att ha hörlurar i öronen och lyssna på podcasts. Tidigare under de här veckorna så körde jag upp till Forssa och gick omkring där och såg mig omkring. Och dylikt har jag gjort annanstans. Speciellt nu när jag gått igenom så gott som allt i Karis på en fem kilometers radie.

Så jag gick... en väg.

Den blev litet längre än jag tänkt mig. Men det var en väg jag inte gått tidigare, förutom Sannäsvägen som jag nog har vandrat på någon gång men det var när jag var på väg tillbaka redan och bara väntade på att inte behöva gå längre.

Nu gillar jag ju inte att motionera så jag kommer förmodligen att ha sjuka ben i ett par dagar. Det positiva med att gå och inte motionera som folk är dock att man åtminstone inte blir andfådd.

Och faktum är ju att åkrar och sådant strunt är rätt vackert. Jag har gått omkring i stadslandskap och jag brukar njuta av byggnader och diverse annat. Men det är nog också något speciellt bara med att se åkrar som gränsas av litet skog. Man skulle väl hitta ännu vackrare ställen om man inte följde bilvägar men idag orkade jag inte trampa in i någon skog. För man slutar ändå på någons gård eller något sådant.

Det här var väl en sådandär vad-jag-har-gjort blogg. Sådana kan man ju också skriva.

19.08.2013 kl. 19:33

Politiska åsikter

Ibland skulle jag vilja ha åsikter i olika frågor. Det har varit debatt om än det ena och än det andra såhär under sommaren när ingenting riktigt händer annars.

Ta nu t.ex. Rysslands antihomolagar. De är ju idiotiska och ibland tänker jag att jag borde ha en åsikt om dem, men så tänker jag att min åsikt är densamma som alla andras åsikt. D.v.s. det är ju idiotier.

Sedan så bläddrar jag på någon nyhetssida och den första kommentaren man ser är något i stil med "bra, äntligen gör Ryssland något rätt" och då blir jag ju bara litet ledsen och så skulle jag vilja dela med mig av min åsikt. Men jag gör det inte.

För hundratals andra har förmodligen redan gjort det.

Det gäller förstås inte bara det här. Utan det gäller alla möjliga andra halvkontroversiella inlägg. Man ser någon göra något idiotiskt, suckar litet och tänker "lyckligtvis tycker inte så många att det här var smart" men sedan när man läser någon internetkommentar så blir man bara på dåligt humör.

Men samtidigt har jag varit så länge på internet att jag tröttnat på att ha en åsikt och att försöka diskutera med anonyma galningar. Ibland är det roligt, men oftast är det inte.

Men här är en lista på några saker som har upprört mig och/eller fått mig att sucka djupt över hur många idioter det finns.

Saken är ju att många av de här sakerna alltså upprör mig djupt. Men jag brukar mest bara skämta bort det. Säga att, jo, det är ju inte så trevligt men vad kan man göra?

Men man borde ju göra något. Men det enda som jag hela tiden kommer att tänka på att är att trycka ner en granat i halsgropen på folk och det är inte speciellt konstruktivt så istället håller jag käft.

Man brukar säga att alla har rätt till sin åsikt men så är det ju inte. Vissa människor borde inte få säga sin åsikt. Det handlar ju mest om sådana som har fel på en faktabasis. Som anti-vaccinationsmänniskor, evolutionsmotståndare eller Päivi Räsänen.

Det är ju mycket jag blir irriterad på och när jag skriver det här så blir jag bara mer irriterad. Så jag borde ju sluta egentligen. Det som jag egentligen skulle vilja är förstås att göra de människor som jag blir irriterad av irriterade. Men det kommer aldrig att hända. Som jag sade i början så delar jag inte med mig av mina åsikter egentligen. Istället är det väl ett knyta handen i fickan-syndrom.

Nåhväl.

16.08.2013 kl. 11:04

Fotboll

Jag är nog alltid litet sen med att vara aktuell. Det jag egentligen borde skriva om är väl något om hur finlandssvenskar hatar finnar och hur det är så mycket värre än alla de dödshot som finlandssvenskar fått den senaste tiden men istället tänkte jag skriva om fotboll fastän fotbolls-EM tog slut i söndags och jag hade inte ens möjlighet att se semifinalerna och finalen för att jag sysslade med teater.

Så varför då fotboll? Jag har förmodligen skrivit om fotbollens förträfflighet tidigare men eftersom Ratata inte har någon ordentlig arkivfunktion så orkar jag inte gräva fram något sådant eventuellt inlägg.

Men det var en natt som jag blev och fundera på fotbollen och hur många av mina minnen har med fotboll att göra. Så gott som alla lågstadiesommarminnen involverar fotboll i någon form. Det handlade om att spela fotboll så gott som varje dag eller liknande.

Jag har aldrig spelat för något lag i fotboll, det har väl inte riktigt varit för mig. Det är roligt att spela men kanske det är något med att hålla det organiserat som inte är lika tilltalande. Eller så är det bara onödigt.

Dessa fotbollsminnen jag har är oerhört varierande och jag anser att de är ett bevis på hur bred och hur fantastisk fotbollen är som sport. Ja, nu har jag väl skrivit tillräckligt långt intro för vad jag egentligen tänkte göra är att lista några exempelminnen.

Ett nästan nära minne (det är några år sedan redan) är när jag besökte min syster i Skottland där hon var utbytesstuderande och en av de saker jag minns bäst (förutom att det tydligen aldrig regnar i Skottland) är spelandet av fotboll i en park. Det var en hög med andra utlänningar och det var bara fotboll. Fotbollen är på många sätt ett gemensamt språk. Alla i hela världen kan fotboll och det behövs inte mycket för att spela och fotbollen var en gemensam grej som är enkelt att göra bland främlingar.

Ett annat utlandsminne är för litet längre sedan då vi var till Dalarna i Sverige och kanske firade midsommar eller något liknande. Jag minns i princip inget av den resan. Eller jo två saker minns jag. En fotbollsmatch som spelades i sommarnatten, jag har en distinkt minnesbild av att stå någonstans i försvarszon (där jag alltid står) och såg skuggor av spelare som kämpade om boll. Människor som jag till största delen inte kände och kommer förmodligen aldrig att känna. Den andra saken som jag minns är en väg som kurvade åt höger.

Fotbollsmatchen var nog den starkare av de minnesbilderna.

Jag har även mindre fotbollsminnen. Minnen av att sparka boll mot en vägg och agera målvakt på mina egna skott. Minnen av att skapa ett eget fotbollsbrädspel med diffusa regler. Minnen av att spela fotboll med min lillebror. Minnen av olika fotbolls-VM, samlarkort. Jag till och med Football Manager-spelen där jag minns hur jag spenderade långa tider med att simulera matcher samtidigt som jag läste en bok.

Och det är denna bredd som gör fotbollen till den fantastiska sport den är. Vem som helst kan sparka fotboll. Och man kan sparka fotboll med hur många eller få människor som helst. Det krävs liksom inte mycket i form av utrustning.

31.07.2013 kl. 14:20

Körvanor och körstil

Jag vet inte varför men jag har funderat litet på hur jag kör bil den senaste tiden. Sådär litet grann. Jag är en högst medelmåttig förare, det kan jag nog erkänna. Ofta känner jag mig oerhört osäker i okända tätorter. Speciellt då man söker efter ett avtag och har en bil efter sig som säkert bott i tätorten i hela sitt liv och inte kan förstå varför en bil håller sig till hastighetsbegränsningen på 40km/h. Mest har det väl att göra att jag aldrig vill vara ivägen för andra. På stora vägar tycker jag inte om att köra någon riktigt i baken utan jag håller gladeligen säkerhetsavstånd men jag är heller inget vidare på att köra om så ofta är jag den där förargliga andra personen i en bilkö och det känns ju inte heller så bra.

D.v.s. medelmåttig.

Men vissa saker är jag ändå helt OK på. Och det som jag tänkt på är vissa småsaker jag lärde mig i bilskolan och som har fastnat på ett annat sätt än andra saker. Så en lista.

  • Ha högre fart ut ur kurvan än in i den.
    Det här är ju en självklar sak för förare väl kanske. Men för mig var det något som jag först inte riktigt förstod och sedan så förstår jag det precis. Jag kan inte föreställa mig en värld där jag bromsar i kurvorna längre. Men före bilskolan så bromsade jag gärna igenom hela kurvan/svängningen.
    Då menar jag alltså i bilspel till datorn och med cykeln och sådant. (det gäller att komma ihåg att före bilskolan hade jag ingen som helst erfarenhet av motorfordon)
     
  • Om du ser det i sidospegeln kör du inte på det.
    I backningar då. Jag har inte riktigt lärt mig det på motorvägen än. Men när man backar så använder jag så gott som bara sidospeglar. Sällan är det som jag vänder huvudet för att vart jag tagit vägen eftersom speglarna är så mycket mer pålitliga när det gäller precision.
     
  • En erfaren förare set längre fram i körfältet.
    Det här var egentligen en bild som illustrerade att en ny förare lättare fokuserade på saker som var för nära bilen för att man egentligen skulle kunna reagera på dem. Som små hål i vägen och liknande. Medan en erfaren förare såg mer mot horisonten och visste vad som var relevant. Det här försökte jag ta åt mig så fort som möjligt med varierande resultat. Men när min blick vandrar under körning så tänker jag ibland på just den där bilden.

Det här är nu tre saker som jag specifikt kommer ihåg och som egentligen är ganska små saker som bara har fastnat av någon orsak. Det fanns en fjärde också men i skrivande stund har jag glömt bort vad det var.

Ja så finns det ju en sak till om körstilen. När jag är ensam på vägen så kör jag som en galning. Men jag tror att alla gör väl det... Visst?

23.07.2013 kl. 00:02

Tärningar!

Jag kom nyss hem och hemma väntade mig ett paket.

För ett tag sedan (litet på ett halvt år. November/december) så stödde jag dessa trevliga Blood Bowl-tärningar på Kickstarter. Blood Bowl har jag skrivit om tidigare och största delen av mitt Blood Bowlas (det är inte ett ord) har skett på fumbbl.com. Och nu har jag då de officiella fumbbl-tärningarna.

Woohoo.

16.07.2013 kl. 18:43

Finncon and stuff

Förra veckan så var det Finncon och jag var där och hälsade på en liten stund varje dag. Eftersom jag hade teaterföreställningar så kunde jag egentligen bara vara där på förmiddagen under helgen och inte på iltabileet och sådantdär.

Utan istället tog jag för mig av det program som fanns. Tyst och stillsamt som den tysta och passiva deltagare jag är. Och det var en hel del intressant. Jag satt inne på ganska många "skrivarpaneler". Fantastinen Suomi hette den första panelen jag var på på fredagen och den behandlade Finland som backdrop för fantastikberättelser.

Senare på fredagen var jag på Writer's Choice där några författare talade om de olika val de gör när de skriver och en del om skrivprocessen och dylikt och efter det var jag på Finlandssvensk fantasik? Ja tack! med finlandssvenska författare och deras verk.

Alltihop på fredagen. Det som dessa paneler gjorde var ju att halvinspirera mig att åtminstone vilja skriva. Igen. Det skulle ju inte vara första gången. Jag brukade lyssna på I Should Be Writing som innehöll tips om skrivandet och e-mail från lyssnare som alla hade samma problem och inte riktigt kunde skriva fastän de ville.

Sådär som jag. Det hela verkade ganska simpelt och ibland under Nanowrimo så fungerade det också. Det handlar om att ta litet tid för sig att sitta ner och skriva. Tid som jag hellre spenderar med att spela datorspel eller på teaterrepetitioner eller vad jag nu hittar på som ursäkt.

Men litet inspirerad blev jag till att skriva... uhrm... lokal finlandssvensk fantastik. Det skulle vara skoj att försöka sig på noveller som utspelar sig i västnyland eller liknande. Men vi får se när det händer och förmodligen händer det inte alls.

För precis som med bloggen så skriver jag sist och slutligen ganska sällan. De där ursäkterna hänger bara omkring och ofta när jag skriver något så slänger jag det bara för att jag tycker att det "inte är något att ha."

Men vi får se. Finncon var dock otroligt trevligt. Även som passiv medverkande.

15.07.2013 kl. 21:48

Aktiv fotograferare

Jag tömde min* kamera häromdagen och noterade att jag inte hade tömt den på över ett år så där fanns bilder från diverse tidpunkter. Nu är det ju så att jag inte direkt är någon flitig fotograf så över ett år hade jag inte tagit så många bilder egentligen. Men jag ser alltid till att ha kameran i min väska för jag hörde någonstans att "The best camera is always the one you have with you."

Så jag har alltid en kamera med mig så om jag ser något som jag vill ta en bild av så kan jag göra det. Ibland ser jag förstås saker jag vill ta bilder av men sedan ids jag inte. För jag noterar att saker och ting ändå aldrig ser lika bra ut på bild.

Det här noterade jag i min bildsamling. Det finns en hel del... Naturbilder. För jag är ju egentligen fascinerad av hur vackert det är i naturen, idag när jag var ut och gå i solgasset så såg jag solljuset, den blåa himlen och gröna träd i kontrast. Och det var vackert. Men jag vet inte hur man får den känslan på bild så jag grävde inte ens fram kameran som jag hade där i väskan utan traskade vidare i hettan.

Men nu ska jag se till att posta en hög med bilder här på rad. Sådär som jag gjorde en gång för länge sedan då jag också tömde kameran så det kommer väl ett till sådant sedan nästa gång jag tömmer kameran.

Den här bilden var en sådandär bild när jag var ut och gå och så tyckte jag något såg vakert ut. I det här fallet åskmoln och gröna träd som baddade sig i solen. Om jag inte minns fel så började det faktiskt regna ungefär tjugo minuter efter att jag tog bilden. Just innan jag hann hem.

Det här är en bild tagen från en bil som rör sig tror jag. Det är en soluppgång över en sjö som jag tyckte såg rätt bra ut. Men jag tog bara en bild för jag visste att det inte skulle bli något av bilden för det blir det aldrig i dålig belysning i en bil som rör sig. Ingen människa tar en bild under sådana omständigheter.

Men fan ändå. Det ser ju ut som en oljemålning eller något sådant det ser ju hur snyggt ut som helst. Helt i misstag förstås.

Den här bilden togs i vintras under en av de där snöstormarna. Då när det var kallt och drivigt och så.

 

Och sedan några brädspelsbilder. Den första är Sutter's Mill som vi spelade i sommarstugan och där jag fick användning för de PennyGems som jag köpt på Kickstarter. De var användbara som tyngder så att en lätt vindpust inte kunde blåsa bort paffbrickorna.

Den andra bilden är Game of Thrones. Om man vet vad spelet handlar om kan man se på de olika influence-raderna att det är något hus som tydligen tagit all makt. (men de förlorade ändå)

Den tredje är Resident Evil Deckbuilding Game från den första (och kanske enda?) varma dagen i fjol. Någon gång i maj var det.

* Det är egentligen min systers kamera. Jag lånade den och gav den aldrig tillbaka. Jag är relativt säker på att de har en mycket modernare och bättre kamera än den och att de inte saknar den överhuvudtaget.

05.06.2013 kl. 22:45

30-årskris

För ungefär en månad sedan gick jag och fyllde trettio år. Då funderade jag på hurudan 30-årskris jag skulle ha och vad det skulle betyda att ha sådan kris. Givetvis tänkte jag också blogga om det men som det mesta som jag tänker så omvandlas det aldrig till handling. Sådan är jag.

Så idag en månad senare (nästan) så fick jag en födelsedagspresent:

Nu vet jag vad jag ska göra på min semester åtminstone.

03.06.2013 kl. 23:25

Två gånger för en vana

Jag hörde någonstans (så börjar jag oftast allting som jag har hört från källor som inte är speciellt trovärdiga) att man behöver bara göra något två gånger för att det ska bli en vana.

Som vanligt så passar ju sådant tänk ypperligt i ett anekdotiskt tänkande på min sida. När jag skriver blogg en gång om dagen i två dagar så är det en vana. Eller när jag skriver Nanowrimo tvåtusen ord om dagen i två dagar så är det en vana. Jag har funnit ett "flow" och allt är väl.

Förstås tanken med detta "två gånger en vana" gäller ju också när man låter bli att göra något så om man hoppar över en dag när man håller på med något projekt. Kanske för att man är upptagen eller något händer som gör att man inte riktigt kan just den dagen.

Nå det är ok. Men sedan när man gör det samma nästa dag så har man skapat en ny vana. En vana där man INTE gör det som man nyss skapade som en vana. Och även det känns lätt. Man har hittat sitt "flow" och kan låta bli att göra det som man gjorde tidigare utan något som helst problem.

Och poängen? Som vanligt ingen.

02.05.2013 kl. 00:11

Some other things

Förra inlägget om Civilization 5 blev inte riktigt det som jag hade tänkt mig. Det fanns saker som jag hade tänkt skriva om spelet som inte blev skrivna. Istället blev det hela litet av en bråd sammansättning av text.

Orsaken till detta var att jag i bakgrunden hade Spotify och Emilia Ekströms låt på repeat som gjorde att jag tappad bort mig i huvudet. Eller så. Förstås. Nu gör jag exakt samma sak. Men den här gången har jag inte ett ämne att skriva om (eller som jag tänkt skriva om) så nu kommer det bara ett sådantdär stream-of-consciousness-inlägg.

Med musik i bakgrunden som gör att jag inte kan koncentrera mig. Dessutom lagar jag mat samtidigt som jag skriver detta så nu måste jag springa bort till stekpannan för att röra om litet.

(det innehåller bacon)

(givetvis)

Förövrigt så har jag ju ett minilager med öl i kylskåpet. Så att jag alltid har när jag känner för. Förstås jag är ingen stor öldrickare men ibland så kännar man att man behöver och då är det bra att ha. Ivarjefall så råkade jag se litet på den öl som var längst bak i mitt ölförråd och såg en som hade ett bäst före datum i januari. Jag visste inte ens att öl blev gammal. Så därför öppnade jag den nu för att dricka.

För öl har ju inte egentligen bäst före datum. Väl.

Det hemska i det här fallet är ju egentligen att jag lät öl stå så länge. Men tydligen kan också sådant hända. Jag har tänkt litet skriva något om datorspel. Jag spelade igenom Spec Ops för någon vecka sedan. Ett spel som är väldigt omdiskuterat på grund av sitt litet halvnästan antivåldsbudskap som det förmedlar genom ultravåld.

Eller något i den stilen. Det var en intressant upplevelse och jag borde skriva ner mina tankar. Men nu kallar maten igen och jag har hostat fram riktigt tillräckligt med text.

25.04.2013 kl. 19:26

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.