Körvanor och körstil

Jag vet inte varför men jag har funderat litet på hur jag kör bil den senaste tiden. Sådär litet grann. Jag är en högst medelmåttig förare, det kan jag nog erkänna. Ofta känner jag mig oerhört osäker i okända tätorter. Speciellt då man söker efter ett avtag och har en bil efter sig som säkert bott i tätorten i hela sitt liv och inte kan förstå varför en bil håller sig till hastighetsbegränsningen på 40km/h. Mest har det väl att göra att jag aldrig vill vara ivägen för andra. På stora vägar tycker jag inte om att köra någon riktigt i baken utan jag håller gladeligen säkerhetsavstånd men jag är heller inget vidare på att köra om så ofta är jag den där förargliga andra personen i en bilkö och det känns ju inte heller så bra.

D.v.s. medelmåttig.

Men vissa saker är jag ändå helt OK på. Och det som jag tänkt på är vissa småsaker jag lärde mig i bilskolan och som har fastnat på ett annat sätt än andra saker. Så en lista.

  • Ha högre fart ut ur kurvan än in i den.
    Det här är ju en självklar sak för förare väl kanske. Men för mig var det något som jag först inte riktigt förstod och sedan så förstår jag det precis. Jag kan inte föreställa mig en värld där jag bromsar i kurvorna längre. Men före bilskolan så bromsade jag gärna igenom hela kurvan/svängningen.
    Då menar jag alltså i bilspel till datorn och med cykeln och sådant. (det gäller att komma ihåg att före bilskolan hade jag ingen som helst erfarenhet av motorfordon)
     
  • Om du ser det i sidospegeln kör du inte på det.
    I backningar då. Jag har inte riktigt lärt mig det på motorvägen än. Men när man backar så använder jag så gott som bara sidospeglar. Sällan är det som jag vänder huvudet för att vart jag tagit vägen eftersom speglarna är så mycket mer pålitliga när det gäller precision.
     
  • En erfaren förare set längre fram i körfältet.
    Det här var egentligen en bild som illustrerade att en ny förare lättare fokuserade på saker som var för nära bilen för att man egentligen skulle kunna reagera på dem. Som små hål i vägen och liknande. Medan en erfaren förare såg mer mot horisonten och visste vad som var relevant. Det här försökte jag ta åt mig så fort som möjligt med varierande resultat. Men när min blick vandrar under körning så tänker jag ibland på just den där bilden.

Det här är nu tre saker som jag specifikt kommer ihåg och som egentligen är ganska små saker som bara har fastnat av någon orsak. Det fanns en fjärde också men i skrivande stund har jag glömt bort vad det var.

Ja så finns det ju en sak till om körstilen. När jag är ensam på vägen så kör jag som en galning. Men jag tror att alla gör väl det... Visst?

Publicerad 23.07.2013 kl. 00:02

Tärningar!

Jag kom nyss hem och hemma väntade mig ett paket.

För ett tag sedan (litet på ett halvt år. November/december) så stödde jag dessa trevliga Blood Bowl-tärningar på Kickstarter. Blood Bowl har jag skrivit om tidigare och största delen av mitt Blood Bowlas (det är inte ett ord) har skett på fumbbl.com. Och nu har jag då de officiella fumbbl-tärningarna.

Woohoo.

Publicerad 16.07.2013 kl. 18:43

Finncon and stuff

Förra veckan så var det Finncon och jag var där och hälsade på en liten stund varje dag. Eftersom jag hade teaterföreställningar så kunde jag egentligen bara vara där på förmiddagen under helgen och inte på iltabileet och sådantdär.

Utan istället tog jag för mig av det program som fanns. Tyst och stillsamt som den tysta och passiva deltagare jag är. Och det var en hel del intressant. Jag satt inne på ganska många "skrivarpaneler". Fantastinen Suomi hette den första panelen jag var på på fredagen och den behandlade Finland som backdrop för fantastikberättelser.

Senare på fredagen var jag på Writer's Choice där några författare talade om de olika val de gör när de skriver och en del om skrivprocessen och dylikt och efter det var jag på Finlandssvensk fantasik? Ja tack! med finlandssvenska författare och deras verk.

Alltihop på fredagen. Det som dessa paneler gjorde var ju att halvinspirera mig att åtminstone vilja skriva. Igen. Det skulle ju inte vara första gången. Jag brukade lyssna på I Should Be Writing som innehöll tips om skrivandet och e-mail från lyssnare som alla hade samma problem och inte riktigt kunde skriva fastän de ville.

Sådär som jag. Det hela verkade ganska simpelt och ibland under Nanowrimo så fungerade det också. Det handlar om att ta litet tid för sig att sitta ner och skriva. Tid som jag hellre spenderar med att spela datorspel eller på teaterrepetitioner eller vad jag nu hittar på som ursäkt.

Men litet inspirerad blev jag till att skriva... uhrm... lokal finlandssvensk fantastik. Det skulle vara skoj att försöka sig på noveller som utspelar sig i västnyland eller liknande. Men vi får se när det händer och förmodligen händer det inte alls.

För precis som med bloggen så skriver jag sist och slutligen ganska sällan. De där ursäkterna hänger bara omkring och ofta när jag skriver något så slänger jag det bara för att jag tycker att det "inte är något att ha."

Men vi får se. Finncon var dock otroligt trevligt. Även som passiv medverkande.

Publicerad 15.07.2013 kl. 21:48

Aktiv fotograferare

Jag tömde min* kamera häromdagen och noterade att jag inte hade tömt den på över ett år så där fanns bilder från diverse tidpunkter. Nu är det ju så att jag inte direkt är någon flitig fotograf så över ett år hade jag inte tagit så många bilder egentligen. Men jag ser alltid till att ha kameran i min väska för jag hörde någonstans att "The best camera is always the one you have with you."

Så jag har alltid en kamera med mig så om jag ser något som jag vill ta en bild av så kan jag göra det. Ibland ser jag förstås saker jag vill ta bilder av men sedan ids jag inte. För jag noterar att saker och ting ändå aldrig ser lika bra ut på bild.

Det här noterade jag i min bildsamling. Det finns en hel del... Naturbilder. För jag är ju egentligen fascinerad av hur vackert det är i naturen, idag när jag var ut och gå i solgasset så såg jag solljuset, den blåa himlen och gröna träd i kontrast. Och det var vackert. Men jag vet inte hur man får den känslan på bild så jag grävde inte ens fram kameran som jag hade där i väskan utan traskade vidare i hettan.

Men nu ska jag se till att posta en hög med bilder här på rad. Sådär som jag gjorde en gång för länge sedan då jag också tömde kameran så det kommer väl ett till sådant sedan nästa gång jag tömmer kameran.

Den här bilden var en sådandär bild när jag var ut och gå och så tyckte jag något såg vakert ut. I det här fallet åskmoln och gröna träd som baddade sig i solen. Om jag inte minns fel så började det faktiskt regna ungefär tjugo minuter efter att jag tog bilden. Just innan jag hann hem.

Det här är en bild tagen från en bil som rör sig tror jag. Det är en soluppgång över en sjö som jag tyckte såg rätt bra ut. Men jag tog bara en bild för jag visste att det inte skulle bli något av bilden för det blir det aldrig i dålig belysning i en bil som rör sig. Ingen människa tar en bild under sådana omständigheter.

Men fan ändå. Det ser ju ut som en oljemålning eller något sådant det ser ju hur snyggt ut som helst. Helt i misstag förstås.

Den här bilden togs i vintras under en av de där snöstormarna. Då när det var kallt och drivigt och så.

 

Och sedan några brädspelsbilder. Den första är Sutter's Mill som vi spelade i sommarstugan och där jag fick användning för de PennyGems som jag köpt på Kickstarter. De var användbara som tyngder så att en lätt vindpust inte kunde blåsa bort paffbrickorna.

Den andra bilden är Game of Thrones. Om man vet vad spelet handlar om kan man se på de olika influence-raderna att det är något hus som tydligen tagit all makt. (men de förlorade ändå)

Den tredje är Resident Evil Deckbuilding Game från den första (och kanske enda?) varma dagen i fjol. Någon gång i maj var det.

* Det är egentligen min systers kamera. Jag lånade den och gav den aldrig tillbaka. Jag är relativt säker på att de har en mycket modernare och bättre kamera än den och att de inte saknar den överhuvudtaget.

Publicerad 05.06.2013 kl. 22:45

30-årskris

För ungefär en månad sedan gick jag och fyllde trettio år. Då funderade jag på hurudan 30-årskris jag skulle ha och vad det skulle betyda att ha sådan kris. Givetvis tänkte jag också blogga om det men som det mesta som jag tänker så omvandlas det aldrig till handling. Sådan är jag.

Så idag en månad senare (nästan) så fick jag en födelsedagspresent:

Nu vet jag vad jag ska göra på min semester åtminstone.

Publicerad 03.06.2013 kl. 23:25

Två gånger för en vana

Jag hörde någonstans (så börjar jag oftast allting som jag har hört från källor som inte är speciellt trovärdiga) att man behöver bara göra något två gånger för att det ska bli en vana.

Som vanligt så passar ju sådant tänk ypperligt i ett anekdotiskt tänkande på min sida. När jag skriver blogg en gång om dagen i två dagar så är det en vana. Eller när jag skriver Nanowrimo tvåtusen ord om dagen i två dagar så är det en vana. Jag har funnit ett "flow" och allt är väl.

Förstås tanken med detta "två gånger en vana" gäller ju också när man låter bli att göra något så om man hoppar över en dag när man håller på med något projekt. Kanske för att man är upptagen eller något händer som gör att man inte riktigt kan just den dagen.

Nå det är ok. Men sedan när man gör det samma nästa dag så har man skapat en ny vana. En vana där man INTE gör det som man nyss skapade som en vana. Och även det känns lätt. Man har hittat sitt "flow" och kan låta bli att göra det som man gjorde tidigare utan något som helst problem.

Och poängen? Som vanligt ingen.

Publicerad 02.05.2013 kl. 00:11

Some other things

Förra inlägget om Civilization 5 blev inte riktigt det som jag hade tänkt mig. Det fanns saker som jag hade tänkt skriva om spelet som inte blev skrivna. Istället blev det hela litet av en bråd sammansättning av text.

Orsaken till detta var att jag i bakgrunden hade Spotify och Emilia Ekströms låt på repeat som gjorde att jag tappad bort mig i huvudet. Eller så. Förstås. Nu gör jag exakt samma sak. Men den här gången har jag inte ett ämne att skriva om (eller som jag tänkt skriva om) så nu kommer det bara ett sådantdär stream-of-consciousness-inlägg.

Med musik i bakgrunden som gör att jag inte kan koncentrera mig. Dessutom lagar jag mat samtidigt som jag skriver detta så nu måste jag springa bort till stekpannan för att röra om litet.

(det innehåller bacon)

(givetvis)

Förövrigt så har jag ju ett minilager med öl i kylskåpet. Så att jag alltid har när jag känner för. Förstås jag är ingen stor öldrickare men ibland så kännar man att man behöver och då är det bra att ha. Ivarjefall så råkade jag se litet på den öl som var längst bak i mitt ölförråd och såg en som hade ett bäst före datum i januari. Jag visste inte ens att öl blev gammal. Så därför öppnade jag den nu för att dricka.

För öl har ju inte egentligen bäst före datum. Väl.

Det hemska i det här fallet är ju egentligen att jag lät öl stå så länge. Men tydligen kan också sådant hända. Jag har tänkt litet skriva något om datorspel. Jag spelade igenom Spec Ops för någon vecka sedan. Ett spel som är väldigt omdiskuterat på grund av sitt litet halvnästan antivåldsbudskap som det förmedlar genom ultravåld.

Eller något i den stilen. Det var en intressant upplevelse och jag borde skriva ner mina tankar. Men nu kallar maten igen och jag har hostat fram riktigt tillräckligt med text.

Publicerad 25.04.2013 kl. 19:26

Civilization 5

Över de senaste månaderna har jag spelat en del Civilization 5. Egentligen beror det på hemsidan CivFanatics, där de har ett "Game of the Month" (som givetvis sker två gånger i månaden!). Så jag brukar ladda sparfilen för det och spela.

Så två gånger i månaden sitter jag två dagar och spelar femtimmarssessioner av Civilization 5. Problemet är ju att det är rätt skojigt. Det andra problemet är att Game of the Month är långt över min förmåga att klara av. Jag har bara lyckats vinna en gång och det var när spelet var på en av de enklaste svårighetsgraderna.

Förstås när jag läser hur andra hanterar det så är det klart att det finns system för att klara av det hela och "korrekta" sätt att klara av spelet på svårare svårighetsgrader. Men personligen tycker jag inte att sådant riktigt är skoj. Så istället spelar jag på samma sätt som jag alltid spelat och så förlorar jag.

Men det känns nästan alltid väldigt tight. Och det är så som spelen ska vara och det blir roligare på det viset. Om jag själv skapade spelet istället för att använda GOTM-sparfilen så skulle jag göra svårighetsgraden för enkel och så skulle jag bara vandra rakt över spelet och inte ha roligt alls. Så jag fortsätter spela GOTM.

Även om det alltid tar så väldigt mycket tid...

Publicerad 23.04.2013 kl. 19:09

Good game

I spelens värld (datorspel då) så är det ofta så att man är litet halvartig och avslutar en match med "gg". Good Game. Det är väl åtminstone tänkt som en artighet. En handskakning i slutet av en match men ofta känns det helt betydelselöst.

Sådär betydelselöst som när man låtsas bry sig om hur folk mår och annat mer extremt som man ibland ser på andra sidan atlanten där alla människor verkar vara låtsasartiga hela tiden.

Nu är det förstås så att jag också kastar fram litet GG nu och då. För det är ju det minsta som krävs och chansen är ju att om man inte säger det så kan folk se en som litet av en surpuppa. Men faktum är att när jag säger GG så säger jag det alltid utan att egentligen mena det.

När jag verkligen har njutit av en match och den har varit "good" så brukar jag ta mig tiden att skriva ut några riktiga ord om saken. Bara det lilla som att skriva ut "good game" istället för bara gg känns personligen som om man bryr sig litet på riktigt.

Det mesta nätspelas som jag gjort har varit på FUMBBL och det har en trevlig liten chattruta och eftersom spelet är turbaserat så leder det till att man pratar litet strunt när det inte är ens tur och den andre sedan svarar på sin tur. När en match börjar så är det väl sedvanligt med "gl hf" (good luck, have fun). Men jag som trilskas brukar ju skriva ut hela meningar.

Det är förstås också ett sätt att fiska ut ifall motståndaren är pratsam eller inte.

Så vad vill jag ha sagt? Ingenting väl egentligen. GG finns väl och ska finnas. Men jag tycker att det är litet betydelselöst. Och jag var litet konfunderad när jag först råkade ut för gg och gl hf. Vad svarar man på sådant? "thx"?

Artigheter. Pfft.

Publicerad 03.04.2013 kl. 21:48

FM-ligan i ishockey

Humdidum. Jag såg denna vecka att slutspelen i ishockey börjat. Egentligen såg jag något om det redan förra veckan men det som jag förvånades över var att jag inte brydde mig överhuvudtaget.

Nu är det ju inte så att jag är någonslags anti-ishockeymänniska som hatar sport. Nej jag är en ihärdig bänkidrottare. Efter att jag fått en digibox i julklapp (ingen vits att inte ha någon när det är yleskatt) så satt jag mången veckoslut och såg på skidning och skidskytte.

För inte så värst många år sedan så följde jag ishockey nästan religiöst. Men nu?

För det första så kommer det ju ingen ishockey i TV längre. Allt har flyttats till betalkanaler. T.o.m. ishockey-VM är nu på betalkanal och jag bryr mig inte så mycket att jag skulle betala extra. Dessutom har de olika sätten att följa med ishockey litet försvunnit. Speciellt på det svenska språket. Här vid årsskiftet lade de väl ned Sporthörnan som var min egentligen sista kontakt med ishockeyn.

I Sporthörnan hörde jag åtminstone litet grann om vad som hände i sportvärlden och som podcast betydde det att jag kunde lyssna på den när jag ville efter att den dykt upp i min feed på måndag. (helt appropå så har mitt tidigare så trevliga ylepodcastutbud decimerats. Först upptäckte någon att Hitmen fanns så att vem som helst kunde lyssna på det och ingen hade väl betalat stora pengar för den musiken. Sedan lägger de ned Sporthörnan. Lyckligtvis finns ännu Kvanthopp)

Det är förstås inte bara ishockeyn som är lidande om jag inte råkat i förbifarten hört att Finland skulle spela fotbollskval så hade jag nog missat det också (jag missade det ändå, men jag kom i alla fall ihåg att se efter vad resultatet blivit efteråt). Det är väl så att när jag inte har någon tablå som berättar vad som har hänt eller vad som ska hända så är jag helt ute och cyklar någonstans.

Skidning såg jag bara på för att jag nästan visste att det skulle komma varje helg nästan hela dagen.

Men det var ishockeyn ja. HIFK som jag hejar på föll bort i veckan och så gjorde även Jokerit så man kan ju skratta litet förnöjsamt. Men jag hade ingen aning om att Jokerit hade vunnit grundserien. Jag visste litet om att HIFK hade kvalat i nedre slutspel men att Jokerit vunnit ligan och sedan fallit ut i kvartsfinal. Jag trodde de hade legat i nedre halvan av playofftabellen.

Så liten koll hade jag alltså. Vilket är skamligt. En annan orsak till det är att trots att internet gör allting lättare så är det inte så värst lätt att få de där resultaten. Att gå in på någon ligas officiella sida eller någon tv-kanals hemsida ger ingenting. Realtidsresultat får man inte utan man får veta något först en halvtimme efter att matchen är slut. (en halvtimme är en evighet i internettermer)

Vad gör jag då för att få idrottsresultat i denna moderna värld där vi har streamingteknologi och direktuppkopplingar med alltmöjligt? Jag går in på yles text-tv hemsida och slår upp sportsidan där.

Litet gammaldags men där ser man minuterna spelade och resultaten och det är överskådligt utan att någon plugin mördar webbläsaren (jag ser på dig "resultatservice") eller en sida som är full med onödig fluff.

Det måste erkännas att i somras när det var segling och Petäjä gjorde sitt race i OS så följde jag med det hela på de officiella hemsidorna där mellantiderna uppdaterades nästan omedelbart. Och detta utan någon arma flashapplikation som ändå inte fungerar.

Text-TV är nog bra det. Överskådligt, gammaldags och oerhört fungerande. Plus att fonten ju är mysig.

Publicerad 30.03.2013 kl. 23:34

Att skriva

Igår när jag skrev om Hunger Games så hade jag en poäng som jag ville komma fram med. Men nu när jag ser på inlägget så verkar det mest svävande och inte alls fyllt med den djupa insikt som jag kanske hoppades att den skulle ha haft.

Idag funderade jag då litet på saken och det handlar väl helt enkelt om att jag litet har förlorat den här trevliga uttrycksförmågan i skrift. Istället flyter jag från ställe till ställe i stream-of-consciousness. Och även om det är skoj (och det är ju det som jag också gör nu) så borde jag väl träna litet på att skriva så att texten, om inte annat, åtminstone blir begriplig och för fram de saker som jag har tänkt föra fram.

Det kommer inte att lyckas.

Men i alla fall. (ooh jag ser nu ut genom mitt fönster medan jag skriver och ser månen på väg upp. Då när den är mer gul än vit och eftersom den är full så ser den oerhört... Jag tänkte skriva sexig men det var inte riktigt det ord som jag egentligen tänkte på men vafan)

Alltså. En liten sak till om Hunger Games. Den poäng som jag klumpigt försökte litet komma fram med var alltså den förändring som Katniss Everdeen genomgår på grund av det som hon tvingas utstå under böckerna. Hur mycket jag gillar den förändringen.

Och idag funderade jag också på hur den passar in på ungdomsböcker och sättet de ser på världen. Jag tror det var Cory Doctorow (som skrev For The Win) som kommenterade något om strukturen hos böcker för olika målgrupper.

Nu minns jag inte exakt vad det var men jag tror det var att i barnböcker är allting väldigt svart och vitt. Det finns ingen ambivalens om vilka som är onda och vilka som är goda.

I ungdomsböcker finns en ambivalens och de handlar också ofta om förändring och ett slag mot "status quo". De vuxna försöker kontrollera världen och protagonisten strider mot detta för att sedan i slutet vara med och skapa en ny värld med nya möjligheter och nya hinder.

Sedan i vuxenböcker så strider protagonisten för att återställa något till något som det varit tidigare. Ofta också bestående av tillbakablickar mot en svunnen värld som "var så mycket bättre". Det handlar också ofta om att upprätthålla lag och ordning.

Man kan väl säga att en ungdomsbok följer rebellerna och en vuxenbok följer imperiet.

 

(Nu korsas den låga månen av en takantenn som går rakt igenom mitten på den. Det ser nästan ut som något slags emblem)

Publicerad 28.03.2013 kl. 21:35

The Hunger Games

Jag läste igenom The Hunger Games den här veckan. Eller. Jag läste igenom sista boken i serien. Jag lånade dem av min syster efter några om och men. Först hade jag tänkt läsa bara första boken och vänta på filmen men det gick ju inte alls så jag fick låna de två andra böckerna också.

Första boken tog en liten stund att läsa igenom. Jag visste ju redan vad som skulle hända och kom ihåg filmen så läsningen kändes inte jätteangelägen. Andra boken läste jag igenom på ett dygn. Och tredje boken for väl ungefär lika snabbt (efter någon dags paus där emellan då jag inte hann läsa).

Nu kunde jag ju säga att böckerna var rätt lättlästa och att man lätt kom igenom dem. Men det vore ju bara halva sanningen. Faktum är ju att böckerna egentligen, liksom, kanske, litet grann, är riktigt bra.

Så jag tänkte att jag skulle dela med mig av litet tankar. Litet grann om våld kanske. För jag gillar ju våldsamheter trots att jag är pacifist (se något gammalt inlägg) och den här bokserien behandlar ju detta perfekt.

Det här är ju trots allt en berättelse om tonåringar som mördar varandra på TV. Lätt blir det till det gottandet som det kommenterar men när Katniss Everdeen (berättaren och huvudpersonen i böckerna) blir konstant jagad av mardrömmar över de som hon mördat. Detta trots att hon sist och slutligen personligen inte mördar riktigt så många som hon kunde ha gjort.

Och alltsammans blir sådär härligt moraliskt grått med ett slut som (spoilerkanske) inte är det lyckliga sagoslut som man ibland förväntar sig. Det är hemska saker som görs och frågan är om det är värt det och ändå är det värt det men det kostar en hel massa. Det handlar i viss mån om uppoffring. Att ge bort sin mänsklighet för att andra ska ha det bättre och annat sådant sentimentalt tjafs som jag är så väldigt svag för.

Jag skrev för litet över ett år sedan tror jag om "filmer som förändrade mitt liv" och jag hade ju litet av en lista på saker som jag funderade på att de "förändrade" mitt sätt att se på saker. Om jag inte redan vore så inrotad i min livssyn så kunde ju den här serien ha varit en sådan. Att sitta där i yngre tonåren och läsa sådanthär kan ju enkelt påverka en och det är ju den publiken som är målgruppen för Hunger Games.

Lyckligtvis så är ju det budskap som den här delar med sig något som jag litet kan stå bakom.

Jag läste annan ungdombsok förra månaden. For the Win. Den var också positivt överraskande och likheterna mellan dessa två böcker är slående. Även om jag förmodar att det bara är jag som ser likheterna...

Publicerad 27.03.2013 kl. 22:35

Näthat och jag

Jag råkade höra något om "näthat" eller "nätmobbning" eller vad det nu heter på radion. Det är tydligen någon form av debatt numera. Men det fick mig att tänka på de gånger som jag själv har nätmobbat eller näthatat.

På internet finns det ju en viss jargong. Man behöver bara gå på en valfri youtubevideo och räkna alla "ur gay"-kommentarer som där finns. Vissa tar åt sig av dessa men för mig som mer eller mindre blivit van med detta så är det detsamma som spam eller reklam. Ögat ignorerar helt enkelt det och det är bara bakgrundsbrus.

Inte för att jag då säger att det inte skulle vara något allvarligt eller sådant men samtidigt som världen givetvis skulle vara en bättre plats om folk inte mobbade varandra så ligger det litet i människans natur att vara elak.

Speciellt då man kan vara elak anonymt. Kanske man har haft en dålig dag och så ser man någon idiot på nätet som säger något man inte håller med om och fingrarna talar medan man önskar att denne person "åt skit och dog".

Jag har själv fallit för detta mången gång. Det finns vissa grupper av människor som jag helt enkelt inte kan tåla och tanken brukar slå mig att de gärna kunde äta skit och dö. Jag utrycker sällan detta så att det skulle ses någonstans.

Men det finns en gång som jag speciellt minns då jag uttryckte mitt missnöje med två personer på deras webbforum. Alla inlägg modererades och detta lilla trevliga dödshot kom givetvis igenom. För detta var människor man inte kunde diskutera med utan som frossade i inlägg som detta som ett bevis på deras teorier.

D.v.s. mitt naiva jag föll rakt in i deras fälla. Jag var kanske femton år gammal. Mitt dödshot var förstås en trevlig liten slutkläm i ett annars nästan acceptabelt inlägg och när jag försökte följa upp med att förklara litet så fastnade jag givetvis i modereringen.

Jag insåg förstås inte riktigt vad jag hade gjort förrän jag råkade läsa om mig själv i ett inlägg på en annan plats. Där någon kommenterade att personer som jag var just de där som gav ett dåligt rykte åt alla som försökte på ett konstruktivt sätt förstöra de två idioternas argument.

På det sättet lärde jag mig en läxa om att inte gå omkring och dödshota folk ens på skoj. Inte för att det på något vis egentligen är något dåligt med det för alla borde ju veta att sådant inte är på allvar. Utan för att de människor man mordhotar ges en sorts legitimitet där de kan säga: "Jag blev mordhotad på grund av min åsikt. Därför har min åsikt vikt." Då står de moraliskt över de som inte håller med, för de är ändå bara våldsuppviglar och annat dregg.

 

Det var alltså då som jag började bli passivt-aggressiv istället.

Publicerad 18.03.2013 kl. 19:48

Jag är tydligen en ond människa.

Jag var och se på Django Unchained och i likhet med Inglourios Basterds så var den ju ett trevligt historisk drama.  Och i likhet med Basterds så lyssnade jag på recensioner där de talade om den osympatiska porträtteringen av fienden och filmerna som "power"-fantasier där man med glädje kan mörda onda individer och bara tycka det är roligt.

Till skillnad då från många berättelser nuförtiden som alltid vill ha en nyanserad bild av fienden och sådant.

Men jag fann mig själv sympatisera med "fienden". I båda filmerna. Många recensenter fastnar verkligen på hur genomonda dessa figurer är men jag tyckte de verkade som vilka andra människor som helst. I Basterds finns det en scen med soldater i en pub som i princip bara har det skoj. Eller översten som avrättas men som håller hårt på sin "heder" för att han vet att det är en av de där viktigaste sakerna att hålla hårt på.

I Django finns det en scen med KKK som givetvis är onda rasister som alla hatar men de har en rolig scen där en viss sorts mänsklighet dyker upp. Det är förstås komik men det är den sortens komik som jg gillar eftersom den känns rätt "äkta". (man hittar liknande saker i t.ex. Pratchett rätt ofta)

Så jag satt där och sympatiserade litet med KKK. Och med slavägarna.

Mycket av kommentarerna verkar fokusera på hur svartvitt det hela är och hur man som publik verkligen tycker illa om dessa onda fiender.

Men jag är nästan på deras sida. Vilket torde betyda att jag är en ond fiende.

En ond människa som sympatiserar med slavhandlare och nazister. Inte direkt det trevligaste sällskap att associeras med. Fast helt ärligt så förmodligen hade jag inte sett något fel i att äga slavar om det var lagligt att göra det. Jag litar ju alltid på auktoritet och om de vet bäst så måste de väl veta bäst. Så jag är väl ond egentligen.
Publicerad 26.01.2013 kl. 15:14

Top 3 musikstycken som upprepas i duschen för 2012

Såhär i listväg så började jag med top10, sedan top5 och nu top3. Sedan slutar jag väl. Även om jag kunde prata om brädspel och tv-serier och sådant också. Men egentligen så kommer jag förmodligen istället att bara låta bli att blogga. Sådär som jag brukar. Och istället göra andra saker.

Men som top3 måste man ju ha något litet sådär halvkorkat så varför inte de tre låtar som jag förmodligen mest sjöng i duschen under 2012. Det är också låtar som fastnat i huvudet litet grann sådär.

3. Gotham's Reckoning (från The Dark Knight Rises)

Alltså den där biten som spelas hela tiden då Bane har något med saken att göra. "Rise" och allt det där. Någon sade att det som "sjungs" är givetvis "This is awesome, awesome". Och det är ju awesome. Och något man stundvis kan nynna på i duschen (och annanstans). I duschen passar det kanske medan det varma vattnet rinner över en som ett ösregn och samtidigt kan man tänka sig litet "holy shit Dark Knight Rises var badass".

Deshi, deshi, basara, basara.

2. Misty Mountains (från The Hobbit: An Unexpected Journey)

Den här har varit på mina läppar de senaste veckorna. Och oftast börjar jag nynna på den när det finns litet bakgrundsljud. Så bilen, på jobbet när fläkten slår igång eller. Ja. I duschen. Det halvbedövande ljudet av vattnet passar bra med litet Misty Mountains. Hela grejen är ju också helmysig. Med sitt...

The pines were roaring on the height,
the winds were mourning in the night.


1. Build That Wall (från Bastion)

Bastion hade en bana där musiken plötsligt förändrades och en kvinnoröst började sjunga på en sång. I kombination med berättarrösten i spelet och sin egen vandring genom banan så var det hela en väldigt stark upplevelse. Den gjordes förstås starkare av att låten var en av de mest... "haunting" som man hört på ett tag. Den är förstås också väldigt "nynnvänlig" och en perfekt kompanion när man för väsen i duschen.

Det var också den låten som var i mitt huvud under hela sommaren och stora delar av hösten. Helt fantastisk sak.

So build that wall and build it strong cause
we'll be there before too long.


Spelet Bastion var också helt lysande helt såhär appropå. En söndrig värld och egentligen en rätt mörk historia som göms bland färggranna bakgrunder och en varierande spelmekanik i äventyrsanda. Man märker inte egentligen hur mörk berättelsen är förrän man närmar sig slutet.

So build that wall and build it strong cause
we'll be there before too long.

Indeed.
Publicerad 04.01.2013 kl. 23:54

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.