Aktiv fotograferare

Jag tömde min* kamera häromdagen och noterade att jag inte hade tömt den på över ett år så där fanns bilder från diverse tidpunkter. Nu är det ju så att jag inte direkt är någon flitig fotograf så över ett år hade jag inte tagit så många bilder egentligen. Men jag ser alltid till att ha kameran i min väska för jag hörde någonstans att "The best camera is always the one you have with you."

Så jag har alltid en kamera med mig så om jag ser något som jag vill ta en bild av så kan jag göra det. Ibland ser jag förstås saker jag vill ta bilder av men sedan ids jag inte. För jag noterar att saker och ting ändå aldrig ser lika bra ut på bild.

Det här noterade jag i min bildsamling. Det finns en hel del... Naturbilder. För jag är ju egentligen fascinerad av hur vackert det är i naturen, idag när jag var ut och gå i solgasset så såg jag solljuset, den blåa himlen och gröna träd i kontrast. Och det var vackert. Men jag vet inte hur man får den känslan på bild så jag grävde inte ens fram kameran som jag hade där i väskan utan traskade vidare i hettan.

Men nu ska jag se till att posta en hög med bilder här på rad. Sådär som jag gjorde en gång för länge sedan då jag också tömde kameran så det kommer väl ett till sådant sedan nästa gång jag tömmer kameran.

Den här bilden var en sådandär bild när jag var ut och gå och så tyckte jag något såg vakert ut. I det här fallet åskmoln och gröna träd som baddade sig i solen. Om jag inte minns fel så började det faktiskt regna ungefär tjugo minuter efter att jag tog bilden. Just innan jag hann hem.

Det här är en bild tagen från en bil som rör sig tror jag. Det är en soluppgång över en sjö som jag tyckte såg rätt bra ut. Men jag tog bara en bild för jag visste att det inte skulle bli något av bilden för det blir det aldrig i dålig belysning i en bil som rör sig. Ingen människa tar en bild under sådana omständigheter.

Men fan ändå. Det ser ju ut som en oljemålning eller något sådant det ser ju hur snyggt ut som helst. Helt i misstag förstås.

Den här bilden togs i vintras under en av de där snöstormarna. Då när det var kallt och drivigt och så.

 

Och sedan några brädspelsbilder. Den första är Sutter's Mill som vi spelade i sommarstugan och där jag fick användning för de PennyGems som jag köpt på Kickstarter. De var användbara som tyngder så att en lätt vindpust inte kunde blåsa bort paffbrickorna.

Den andra bilden är Game of Thrones. Om man vet vad spelet handlar om kan man se på de olika influence-raderna att det är något hus som tydligen tagit all makt. (men de förlorade ändå)

Den tredje är Resident Evil Deckbuilding Game från den första (och kanske enda?) varma dagen i fjol. Någon gång i maj var det.

* Det är egentligen min systers kamera. Jag lånade den och gav den aldrig tillbaka. Jag är relativt säker på att de har en mycket modernare och bättre kamera än den och att de inte saknar den överhuvudtaget.

Publicerad 05.06.2013 kl. 22:45

30-årskris

För ungefär en månad sedan gick jag och fyllde trettio år. Då funderade jag på hurudan 30-årskris jag skulle ha och vad det skulle betyda att ha sådan kris. Givetvis tänkte jag också blogga om det men som det mesta som jag tänker så omvandlas det aldrig till handling. Sådan är jag.

Så idag en månad senare (nästan) så fick jag en födelsedagspresent:

Nu vet jag vad jag ska göra på min semester åtminstone.

Publicerad 03.06.2013 kl. 23:25

Två gånger för en vana

Jag hörde någonstans (så börjar jag oftast allting som jag har hört från källor som inte är speciellt trovärdiga) att man behöver bara göra något två gånger för att det ska bli en vana.

Som vanligt så passar ju sådant tänk ypperligt i ett anekdotiskt tänkande på min sida. När jag skriver blogg en gång om dagen i två dagar så är det en vana. Eller när jag skriver Nanowrimo tvåtusen ord om dagen i två dagar så är det en vana. Jag har funnit ett "flow" och allt är väl.

Förstås tanken med detta "två gånger en vana" gäller ju också när man låter bli att göra något så om man hoppar över en dag när man håller på med något projekt. Kanske för att man är upptagen eller något händer som gör att man inte riktigt kan just den dagen.

Nå det är ok. Men sedan när man gör det samma nästa dag så har man skapat en ny vana. En vana där man INTE gör det som man nyss skapade som en vana. Och även det känns lätt. Man har hittat sitt "flow" och kan låta bli att göra det som man gjorde tidigare utan något som helst problem.

Och poängen? Som vanligt ingen.

Publicerad 02.05.2013 kl. 00:11

Some other things

Förra inlägget om Civilization 5 blev inte riktigt det som jag hade tänkt mig. Det fanns saker som jag hade tänkt skriva om spelet som inte blev skrivna. Istället blev det hela litet av en bråd sammansättning av text.

Orsaken till detta var att jag i bakgrunden hade Spotify och Emilia Ekströms låt på repeat som gjorde att jag tappad bort mig i huvudet. Eller så. Förstås. Nu gör jag exakt samma sak. Men den här gången har jag inte ett ämne att skriva om (eller som jag tänkt skriva om) så nu kommer det bara ett sådantdär stream-of-consciousness-inlägg.

Med musik i bakgrunden som gör att jag inte kan koncentrera mig. Dessutom lagar jag mat samtidigt som jag skriver detta så nu måste jag springa bort till stekpannan för att röra om litet.

(det innehåller bacon)

(givetvis)

Förövrigt så har jag ju ett minilager med öl i kylskåpet. Så att jag alltid har när jag känner för. Förstås jag är ingen stor öldrickare men ibland så kännar man att man behöver och då är det bra att ha. Ivarjefall så råkade jag se litet på den öl som var längst bak i mitt ölförråd och såg en som hade ett bäst före datum i januari. Jag visste inte ens att öl blev gammal. Så därför öppnade jag den nu för att dricka.

För öl har ju inte egentligen bäst före datum. Väl.

Det hemska i det här fallet är ju egentligen att jag lät öl stå så länge. Men tydligen kan också sådant hända. Jag har tänkt litet skriva något om datorspel. Jag spelade igenom Spec Ops för någon vecka sedan. Ett spel som är väldigt omdiskuterat på grund av sitt litet halvnästan antivåldsbudskap som det förmedlar genom ultravåld.

Eller något i den stilen. Det var en intressant upplevelse och jag borde skriva ner mina tankar. Men nu kallar maten igen och jag har hostat fram riktigt tillräckligt med text.

Publicerad 25.04.2013 kl. 19:26

Civilization 5

Över de senaste månaderna har jag spelat en del Civilization 5. Egentligen beror det på hemsidan CivFanatics, där de har ett "Game of the Month" (som givetvis sker två gånger i månaden!). Så jag brukar ladda sparfilen för det och spela.

Så två gånger i månaden sitter jag två dagar och spelar femtimmarssessioner av Civilization 5. Problemet är ju att det är rätt skojigt. Det andra problemet är att Game of the Month är långt över min förmåga att klara av. Jag har bara lyckats vinna en gång och det var när spelet var på en av de enklaste svårighetsgraderna.

Förstås när jag läser hur andra hanterar det så är det klart att det finns system för att klara av det hela och "korrekta" sätt att klara av spelet på svårare svårighetsgrader. Men personligen tycker jag inte att sådant riktigt är skoj. Så istället spelar jag på samma sätt som jag alltid spelat och så förlorar jag.

Men det känns nästan alltid väldigt tight. Och det är så som spelen ska vara och det blir roligare på det viset. Om jag själv skapade spelet istället för att använda GOTM-sparfilen så skulle jag göra svårighetsgraden för enkel och så skulle jag bara vandra rakt över spelet och inte ha roligt alls. Så jag fortsätter spela GOTM.

Även om det alltid tar så väldigt mycket tid...

Publicerad 23.04.2013 kl. 19:09

Good game

I spelens värld (datorspel då) så är det ofta så att man är litet halvartig och avslutar en match med "gg". Good Game. Det är väl åtminstone tänkt som en artighet. En handskakning i slutet av en match men ofta känns det helt betydelselöst.

Sådär betydelselöst som när man låtsas bry sig om hur folk mår och annat mer extremt som man ibland ser på andra sidan atlanten där alla människor verkar vara låtsasartiga hela tiden.

Nu är det förstås så att jag också kastar fram litet GG nu och då. För det är ju det minsta som krävs och chansen är ju att om man inte säger det så kan folk se en som litet av en surpuppa. Men faktum är att när jag säger GG så säger jag det alltid utan att egentligen mena det.

När jag verkligen har njutit av en match och den har varit "good" så brukar jag ta mig tiden att skriva ut några riktiga ord om saken. Bara det lilla som att skriva ut "good game" istället för bara gg känns personligen som om man bryr sig litet på riktigt.

Det mesta nätspelas som jag gjort har varit på FUMBBL och det har en trevlig liten chattruta och eftersom spelet är turbaserat så leder det till att man pratar litet strunt när det inte är ens tur och den andre sedan svarar på sin tur. När en match börjar så är det väl sedvanligt med "gl hf" (good luck, have fun). Men jag som trilskas brukar ju skriva ut hela meningar.

Det är förstås också ett sätt att fiska ut ifall motståndaren är pratsam eller inte.

Så vad vill jag ha sagt? Ingenting väl egentligen. GG finns väl och ska finnas. Men jag tycker att det är litet betydelselöst. Och jag var litet konfunderad när jag först råkade ut för gg och gl hf. Vad svarar man på sådant? "thx"?

Artigheter. Pfft.

Publicerad 03.04.2013 kl. 21:48

FM-ligan i ishockey

Humdidum. Jag såg denna vecka att slutspelen i ishockey börjat. Egentligen såg jag något om det redan förra veckan men det som jag förvånades över var att jag inte brydde mig överhuvudtaget.

Nu är det ju inte så att jag är någonslags anti-ishockeymänniska som hatar sport. Nej jag är en ihärdig bänkidrottare. Efter att jag fått en digibox i julklapp (ingen vits att inte ha någon när det är yleskatt) så satt jag mången veckoslut och såg på skidning och skidskytte.

För inte så värst många år sedan så följde jag ishockey nästan religiöst. Men nu?

För det första så kommer det ju ingen ishockey i TV längre. Allt har flyttats till betalkanaler. T.o.m. ishockey-VM är nu på betalkanal och jag bryr mig inte så mycket att jag skulle betala extra. Dessutom har de olika sätten att följa med ishockey litet försvunnit. Speciellt på det svenska språket. Här vid årsskiftet lade de väl ned Sporthörnan som var min egentligen sista kontakt med ishockeyn.

I Sporthörnan hörde jag åtminstone litet grann om vad som hände i sportvärlden och som podcast betydde det att jag kunde lyssna på den när jag ville efter att den dykt upp i min feed på måndag. (helt appropå så har mitt tidigare så trevliga ylepodcastutbud decimerats. Först upptäckte någon att Hitmen fanns så att vem som helst kunde lyssna på det och ingen hade väl betalat stora pengar för den musiken. Sedan lägger de ned Sporthörnan. Lyckligtvis finns ännu Kvanthopp)

Det är förstås inte bara ishockeyn som är lidande om jag inte råkat i förbifarten hört att Finland skulle spela fotbollskval så hade jag nog missat det också (jag missade det ändå, men jag kom i alla fall ihåg att se efter vad resultatet blivit efteråt). Det är väl så att när jag inte har någon tablå som berättar vad som har hänt eller vad som ska hända så är jag helt ute och cyklar någonstans.

Skidning såg jag bara på för att jag nästan visste att det skulle komma varje helg nästan hela dagen.

Men det var ishockeyn ja. HIFK som jag hejar på föll bort i veckan och så gjorde även Jokerit så man kan ju skratta litet förnöjsamt. Men jag hade ingen aning om att Jokerit hade vunnit grundserien. Jag visste litet om att HIFK hade kvalat i nedre slutspel men att Jokerit vunnit ligan och sedan fallit ut i kvartsfinal. Jag trodde de hade legat i nedre halvan av playofftabellen.

Så liten koll hade jag alltså. Vilket är skamligt. En annan orsak till det är att trots att internet gör allting lättare så är det inte så värst lätt att få de där resultaten. Att gå in på någon ligas officiella sida eller någon tv-kanals hemsida ger ingenting. Realtidsresultat får man inte utan man får veta något först en halvtimme efter att matchen är slut. (en halvtimme är en evighet i internettermer)

Vad gör jag då för att få idrottsresultat i denna moderna värld där vi har streamingteknologi och direktuppkopplingar med alltmöjligt? Jag går in på yles text-tv hemsida och slår upp sportsidan där.

Litet gammaldags men där ser man minuterna spelade och resultaten och det är överskådligt utan att någon plugin mördar webbläsaren (jag ser på dig "resultatservice") eller en sida som är full med onödig fluff.

Det måste erkännas att i somras när det var segling och Petäjä gjorde sitt race i OS så följde jag med det hela på de officiella hemsidorna där mellantiderna uppdaterades nästan omedelbart. Och detta utan någon arma flashapplikation som ändå inte fungerar.

Text-TV är nog bra det. Överskådligt, gammaldags och oerhört fungerande. Plus att fonten ju är mysig.

Publicerad 30.03.2013 kl. 23:34

Att skriva

Igår när jag skrev om Hunger Games så hade jag en poäng som jag ville komma fram med. Men nu när jag ser på inlägget så verkar det mest svävande och inte alls fyllt med den djupa insikt som jag kanske hoppades att den skulle ha haft.

Idag funderade jag då litet på saken och det handlar väl helt enkelt om att jag litet har förlorat den här trevliga uttrycksförmågan i skrift. Istället flyter jag från ställe till ställe i stream-of-consciousness. Och även om det är skoj (och det är ju det som jag också gör nu) så borde jag väl träna litet på att skriva så att texten, om inte annat, åtminstone blir begriplig och för fram de saker som jag har tänkt föra fram.

Det kommer inte att lyckas.

Men i alla fall. (ooh jag ser nu ut genom mitt fönster medan jag skriver och ser månen på väg upp. Då när den är mer gul än vit och eftersom den är full så ser den oerhört... Jag tänkte skriva sexig men det var inte riktigt det ord som jag egentligen tänkte på men vafan)

Alltså. En liten sak till om Hunger Games. Den poäng som jag klumpigt försökte litet komma fram med var alltså den förändring som Katniss Everdeen genomgår på grund av det som hon tvingas utstå under böckerna. Hur mycket jag gillar den förändringen.

Och idag funderade jag också på hur den passar in på ungdomsböcker och sättet de ser på världen. Jag tror det var Cory Doctorow (som skrev For The Win) som kommenterade något om strukturen hos böcker för olika målgrupper.

Nu minns jag inte exakt vad det var men jag tror det var att i barnböcker är allting väldigt svart och vitt. Det finns ingen ambivalens om vilka som är onda och vilka som är goda.

I ungdomsböcker finns en ambivalens och de handlar också ofta om förändring och ett slag mot "status quo". De vuxna försöker kontrollera världen och protagonisten strider mot detta för att sedan i slutet vara med och skapa en ny värld med nya möjligheter och nya hinder.

Sedan i vuxenböcker så strider protagonisten för att återställa något till något som det varit tidigare. Ofta också bestående av tillbakablickar mot en svunnen värld som "var så mycket bättre". Det handlar också ofta om att upprätthålla lag och ordning.

Man kan väl säga att en ungdomsbok följer rebellerna och en vuxenbok följer imperiet.

 

(Nu korsas den låga månen av en takantenn som går rakt igenom mitten på den. Det ser nästan ut som något slags emblem)

Publicerad 28.03.2013 kl. 21:35

The Hunger Games

Jag läste igenom The Hunger Games den här veckan. Eller. Jag läste igenom sista boken i serien. Jag lånade dem av min syster efter några om och men. Först hade jag tänkt läsa bara första boken och vänta på filmen men det gick ju inte alls så jag fick låna de två andra böckerna också.

Första boken tog en liten stund att läsa igenom. Jag visste ju redan vad som skulle hända och kom ihåg filmen så läsningen kändes inte jätteangelägen. Andra boken läste jag igenom på ett dygn. Och tredje boken for väl ungefär lika snabbt (efter någon dags paus där emellan då jag inte hann läsa).

Nu kunde jag ju säga att böckerna var rätt lättlästa och att man lätt kom igenom dem. Men det vore ju bara halva sanningen. Faktum är ju att böckerna egentligen, liksom, kanske, litet grann, är riktigt bra.

Så jag tänkte att jag skulle dela med mig av litet tankar. Litet grann om våld kanske. För jag gillar ju våldsamheter trots att jag är pacifist (se något gammalt inlägg) och den här bokserien behandlar ju detta perfekt.

Det här är ju trots allt en berättelse om tonåringar som mördar varandra på TV. Lätt blir det till det gottandet som det kommenterar men när Katniss Everdeen (berättaren och huvudpersonen i böckerna) blir konstant jagad av mardrömmar över de som hon mördat. Detta trots att hon sist och slutligen personligen inte mördar riktigt så många som hon kunde ha gjort.

Och alltsammans blir sådär härligt moraliskt grått med ett slut som (spoilerkanske) inte är det lyckliga sagoslut som man ibland förväntar sig. Det är hemska saker som görs och frågan är om det är värt det och ändå är det värt det men det kostar en hel massa. Det handlar i viss mån om uppoffring. Att ge bort sin mänsklighet för att andra ska ha det bättre och annat sådant sentimentalt tjafs som jag är så väldigt svag för.

Jag skrev för litet över ett år sedan tror jag om "filmer som förändrade mitt liv" och jag hade ju litet av en lista på saker som jag funderade på att de "förändrade" mitt sätt att se på saker. Om jag inte redan vore så inrotad i min livssyn så kunde ju den här serien ha varit en sådan. Att sitta där i yngre tonåren och läsa sådanthär kan ju enkelt påverka en och det är ju den publiken som är målgruppen för Hunger Games.

Lyckligtvis så är ju det budskap som den här delar med sig något som jag litet kan stå bakom.

Jag läste annan ungdombsok förra månaden. For the Win. Den var också positivt överraskande och likheterna mellan dessa två böcker är slående. Även om jag förmodar att det bara är jag som ser likheterna...

Publicerad 27.03.2013 kl. 22:35

Näthat och jag

Jag råkade höra något om "näthat" eller "nätmobbning" eller vad det nu heter på radion. Det är tydligen någon form av debatt numera. Men det fick mig att tänka på de gånger som jag själv har nätmobbat eller näthatat.

På internet finns det ju en viss jargong. Man behöver bara gå på en valfri youtubevideo och räkna alla "ur gay"-kommentarer som där finns. Vissa tar åt sig av dessa men för mig som mer eller mindre blivit van med detta så är det detsamma som spam eller reklam. Ögat ignorerar helt enkelt det och det är bara bakgrundsbrus.

Inte för att jag då säger att det inte skulle vara något allvarligt eller sådant men samtidigt som världen givetvis skulle vara en bättre plats om folk inte mobbade varandra så ligger det litet i människans natur att vara elak.

Speciellt då man kan vara elak anonymt. Kanske man har haft en dålig dag och så ser man någon idiot på nätet som säger något man inte håller med om och fingrarna talar medan man önskar att denne person "åt skit och dog".

Jag har själv fallit för detta mången gång. Det finns vissa grupper av människor som jag helt enkelt inte kan tåla och tanken brukar slå mig att de gärna kunde äta skit och dö. Jag utrycker sällan detta så att det skulle ses någonstans.

Men det finns en gång som jag speciellt minns då jag uttryckte mitt missnöje med två personer på deras webbforum. Alla inlägg modererades och detta lilla trevliga dödshot kom givetvis igenom. För detta var människor man inte kunde diskutera med utan som frossade i inlägg som detta som ett bevis på deras teorier.

D.v.s. mitt naiva jag föll rakt in i deras fälla. Jag var kanske femton år gammal. Mitt dödshot var förstås en trevlig liten slutkläm i ett annars nästan acceptabelt inlägg och när jag försökte följa upp med att förklara litet så fastnade jag givetvis i modereringen.

Jag insåg förstås inte riktigt vad jag hade gjort förrän jag råkade läsa om mig själv i ett inlägg på en annan plats. Där någon kommenterade att personer som jag var just de där som gav ett dåligt rykte åt alla som försökte på ett konstruktivt sätt förstöra de två idioternas argument.

På det sättet lärde jag mig en läxa om att inte gå omkring och dödshota folk ens på skoj. Inte för att det på något vis egentligen är något dåligt med det för alla borde ju veta att sådant inte är på allvar. Utan för att de människor man mordhotar ges en sorts legitimitet där de kan säga: "Jag blev mordhotad på grund av min åsikt. Därför har min åsikt vikt." Då står de moraliskt över de som inte håller med, för de är ändå bara våldsuppviglar och annat dregg.

 

Det var alltså då som jag började bli passivt-aggressiv istället.

Publicerad 18.03.2013 kl. 19:48

Jag är tydligen en ond människa.

Jag var och se på Django Unchained och i likhet med Inglourios Basterds så var den ju ett trevligt historisk drama.  Och i likhet med Basterds så lyssnade jag på recensioner där de talade om den osympatiska porträtteringen av fienden och filmerna som "power"-fantasier där man med glädje kan mörda onda individer och bara tycka det är roligt.

Till skillnad då från många berättelser nuförtiden som alltid vill ha en nyanserad bild av fienden och sådant.

Men jag fann mig själv sympatisera med "fienden". I båda filmerna. Många recensenter fastnar verkligen på hur genomonda dessa figurer är men jag tyckte de verkade som vilka andra människor som helst. I Basterds finns det en scen med soldater i en pub som i princip bara har det skoj. Eller översten som avrättas men som håller hårt på sin "heder" för att han vet att det är en av de där viktigaste sakerna att hålla hårt på.

I Django finns det en scen med KKK som givetvis är onda rasister som alla hatar men de har en rolig scen där en viss sorts mänsklighet dyker upp. Det är förstås komik men det är den sortens komik som jg gillar eftersom den känns rätt "äkta". (man hittar liknande saker i t.ex. Pratchett rätt ofta)

Så jag satt där och sympatiserade litet med KKK. Och med slavägarna.

Mycket av kommentarerna verkar fokusera på hur svartvitt det hela är och hur man som publik verkligen tycker illa om dessa onda fiender.

Men jag är nästan på deras sida. Vilket torde betyda att jag är en ond fiende.

En ond människa som sympatiserar med slavhandlare och nazister. Inte direkt det trevligaste sällskap att associeras med. Fast helt ärligt så förmodligen hade jag inte sett något fel i att äga slavar om det var lagligt att göra det. Jag litar ju alltid på auktoritet och om de vet bäst så måste de väl veta bäst. Så jag är väl ond egentligen.
Publicerad 26.01.2013 kl. 15:14

Top 3 musikstycken som upprepas i duschen för 2012

Såhär i listväg så började jag med top10, sedan top5 och nu top3. Sedan slutar jag väl. Även om jag kunde prata om brädspel och tv-serier och sådant också. Men egentligen så kommer jag förmodligen istället att bara låta bli att blogga. Sådär som jag brukar. Och istället göra andra saker.

Men som top3 måste man ju ha något litet sådär halvkorkat så varför inte de tre låtar som jag förmodligen mest sjöng i duschen under 2012. Det är också låtar som fastnat i huvudet litet grann sådär.

3. Gotham's Reckoning (från The Dark Knight Rises)

Alltså den där biten som spelas hela tiden då Bane har något med saken att göra. "Rise" och allt det där. Någon sade att det som "sjungs" är givetvis "This is awesome, awesome". Och det är ju awesome. Och något man stundvis kan nynna på i duschen (och annanstans). I duschen passar det kanske medan det varma vattnet rinner över en som ett ösregn och samtidigt kan man tänka sig litet "holy shit Dark Knight Rises var badass".

Deshi, deshi, basara, basara.

2. Misty Mountains (från The Hobbit: An Unexpected Journey)

Den här har varit på mina läppar de senaste veckorna. Och oftast börjar jag nynna på den när det finns litet bakgrundsljud. Så bilen, på jobbet när fläkten slår igång eller. Ja. I duschen. Det halvbedövande ljudet av vattnet passar bra med litet Misty Mountains. Hela grejen är ju också helmysig. Med sitt...

The pines were roaring on the height,
the winds were mourning in the night.


1. Build That Wall (från Bastion)

Bastion hade en bana där musiken plötsligt förändrades och en kvinnoröst började sjunga på en sång. I kombination med berättarrösten i spelet och sin egen vandring genom banan så var det hela en väldigt stark upplevelse. Den gjordes förstås starkare av att låten var en av de mest... "haunting" som man hört på ett tag. Den är förstås också väldigt "nynnvänlig" och en perfekt kompanion när man för väsen i duschen.

Det var också den låten som var i mitt huvud under hela sommaren och stora delar av hösten. Helt fantastisk sak.

So build that wall and build it strong cause
we'll be there before too long.


Spelet Bastion var också helt lysande helt såhär appropå. En söndrig värld och egentligen en rätt mörk historia som göms bland färggranna bakgrunder och en varierande spelmekanik i äventyrsanda. Man märker inte egentligen hur mörk berättelsen är förrän man närmar sig slutet.

So build that wall and build it strong cause
we'll be there before too long.

Indeed.
Publicerad 04.01.2013 kl. 23:54

Top 5 datorspel för 2012

Jag har spelat en hel del spel i år. Men inte så många som släpptes under 2012. Så när jag skulle göra lista så var det ju självklart att jag bara skulle inkludera spel som verkligen var från 2012. På det sättet slapp jag fundera så mycket på vad jag skulle inkludera.

På det sättet blev det också bara top5. För jag kom egentligen bara på fem spel som platsade någorlunda i listan. Må vara att jag spelade några andra spel som också släpptes under året men det var endera så att jag inte spelade dem tillräckligt för att ha en ordentlig åsikt eller så var de inte riktigt så värst bra. (eller "bra och bra", men de platsade liksom inte... Eller något...)

Så här är min spellista top5 spel som jag spelat som släpptes under 2012.

5. Mass Effect 3
Det här spelet var jag negativt inställd till innan jag ens började. Jag hade läst alla kontroverser och på många punkter var jag ljummen när det gällde föregångarna. De var roliga spel. Men de var också på många sätt idiotiska spel.

Och Mass Effect 3 trappade upp det ännu mer genom att vara mer idiotiskt än någonsin och samtidigt roligare än någonsin. Ur ett storymässigt perspektiv introduceras en massa konstiga saker som man bara kan skaka sakta på huvudet åt och sucka litet. Men det finns några saker som når kulmen av trilogin och ställen där saker och ting löser sig ordentligt.

Det finns också några karaktärer som jag helt enkelt inte kunnat tåla under seriens gång och som jag gladeligen såg dö i sista spelet. Det var en scen som var menat att vara emotionell men där när jag såg "Renegade Interrupt" och fick skjuta skallen av henne bara jublade och dansade några varv på golvet medan någon grät över livets orättvisor i spelet.

Så spelet lyckades åtminstone förmedla känslor. Och om man har så här starka känslor i ett spel så måste ju någonting ha varit rätt.

4. FTL - Faster Than Light
Till skillnad från Mass Effect 3 massiva rymdepos så är det här ett litet mindre rymdepos där man spelar som besättningen på ett rymdskepp som flyr undan rebellerna. Ett brutalt och helmysigt spel där man frenetiskt försöker släcka elden i kontrollrummet medan torpederna viner förbi och så får man FTL-motorn igång och kan fly striden. För att landa mitt i ett asteroidbälte.

Det är dessutom ett rätt kort spel som man kan slå igång och spela litet för att sedan dö en horribel död i rymden där ingen kan höra dig skrika. Ja spelet är brutalt svårt. Jag har klarat det några gånger men bara på "easy". Normal är så sadistiskt att jag nästan inte orkar försöka ens.

FTL var dessutom ett av spelen som Kickstartades under detta år som var Kickstarteråret när det kom till spel. Det här var väl ett av få som blev färdigt under året och det är riktigt bra.

3. Awesomenauts
Jag skrev en recension av Awesomenauts och det mesta jag har att säga om spelet sägs väl där. En väldigt positivt överraskning där jag fick användning för min nyinförskaffade handkontroll. Jag hade nästan glömt hur roligt det är att hoppa omkring i 2d och ha perfekt kontroll över sin lilla gubbe.

2. The Walking Dead
The Walking Dead är i princip ett peka-klickaspel med oerhört simpla pussel. Men vad som skapas i spelet är något mycket mer än det. Förmodligen den bäst skrivna historien som jag någonsin kommit igenom i spelform. Som spelare gör man diverse val över vem som lever och vem som inte gör det. Även om det i slutändan inte har någon skillnad för allt går som det skulle gå. Men illusionen finns där och den bryts väldigt sällan. Förutom om man spelar igenom spelet en andra gång kanske. Men det är väl bäst att låta bli för spelet är bäst när man genomlever "sin" berättelse.

Det som spelet dessutom klarade av är introduktionen av ett litet barn som man vill beskydda. Oftast när det är småbarn i alla historier (även film) så vill man helst att de ska dö på hemska sätt. Oftast på grund av 1) de är oerhört störande 2) de är ändå odödliga för "man kan ju inte döda barn!". (t.ex. i Mass Effect 3 finns det ett barn som jag inget hellre ville än ta livet av varje gång det dök upp) Men i The Walking Dead så är man helt och hållet på denna lilla flickas sida. Man vill göra vad som helst bara hon klarar sig. Och under spelets gång så gör man dessutom nästan just det.

Det är mörkt. Och ljust. Samtidigt liksom. Mycket bra berättande.

Själva spelmekaniken är litet halvdålig med rätt många plötsliga dödsfall på grund av att jag inte riktigt visste eller hann göra vad jag borde göra. Men upplevelsen förstörs bara stundvis och i korta snuttar.

1. Crusader Kings 2
Givetvis skulle Crusader Kings 2 vara mitt "årets spel". Jag såg fram emot det en hel del. Och som så ofta när man är överhypad så "måste ju spelet vara bra". Crusader Kings 2 är dock också väldigt bra. En blanding mellan strategi och rollspel där man spelar som en adelsfamilj i ett medeltida Europa.

Med allt vad det innebär. Det innebär alltså att gifta bort döttrar, lönnmörda rivaler och bli god vän med kungen (om man inte själv är kung förstås). Samt se till att ens vassaller är glada och ibland också erövra fiendeland. (speciellt hedniska fiender. Men även kristna är hedningar ibland)

Varje spel är en egen berättelse. I Dvärgafort skrev jag tydligen också en snabb blick av mitt första spel i Crusader Kings 2. I mitt andra spel spelade jag som Island och tio minuter efter att jag startat spelet mördades jag av min egen son. Det är de berättelserna som man så gärna vill dela med sig.

Förstås få vill väl egentligen höra om hovintriger i ett fiktivt medeltida Europa men det är bara så oerhört roligt. Jag önskar bara att så många som möjligt kan uppleva den upplevelse som är Crusader Kings 2. Dock finns det en tröskel att komma över i början. Det hela kan verka väldigt svårt men sedan är man helt plötsligt inne i det.

Men jag måste säga att det är svårt att vara muslim och ha fyra frua för jag kan inte längre hålla reda på mina barn. Jag gifter bort dem bara och hoppas att de inte kommer att komma tillbaka och försöka ta min tron senare...

Fast om man känner Crusader Kings 2 så är det precis det här de kommer att göra.
Publicerad 03.01.2013 kl. 23:59

Top 10 filmer för 2012

Alright: Nu är det nytt år och så. Så då är det dags för topplistor. Och idag är det filmtopplistadags! Liksom!

Min topplista är förmodligen rätt förutsägbar. Det är relativt stora filmer på listan för faktum är att i år har jag inte riktigt sett så värst många sådanadär... filmer som kritiker gillar. Utan jag har hållit mig till mainstream och de filmer som jag såg fram emot och visste att jag skulle tycka om före jag såg dem. Sådär på ett ungefär. Ja och för den som är intresserad så här är förra årets lista. Hmm. Vilka val! Jag kom inte ens ihåg att det var de filmerna som var bra ifjol. Så litet kommer jag ihåg alltså. Hrm...

Det finns också några filmer som jag inte har sett. Vissa hann inte ens ha premiär 2012 i Finland. Så de är inte på listan. Även om jag kan litet sådär gissa att en film nog skulle ha platsat (Django Unchained).

Så topp10 filmer 2012. Som jag såg.

10. The Avengers
Superhjältefilm. Stor grej. Det kändes litet tvunget att ha den med på listan någonstans. Det var ju ändå en kulminering av något som hade byggts upp under en hel massa filmer. Och visst är det en bra film. Men inte bättre än tionde plats. Den har humor och bra skådisar och allt det där trevliga men egentligen minns jag inte längre så mycket av filmen så kanske den inte riktigt var så bra som man kanske först tyckte. Men nog måste den ju få sin plats i top10.

9. The Grey
Liam Neeson vs Wolves. Visst det är inte vad filmen egentligen är och trailersen bara ljuger. Men vad som är där är en obarmhärtig film om en grupp människor som försöker överleva i vildmarken när det finns vargar där ute. Stundvis är filmen riktigt smärtsam och ofta är den riktigt spännande. Och bara jag tänker på den fryser jag litet. Trots att det är på plussidan ute. En film från tidigt i år som helt klart platsar på listan.

8. The Hunger Games
Battle Royale with cheese säger de. Men jag säger att det nog finns utrymme för mer än en film där ungdomar slår ihjäl varandra tills det bara står en kvar. I dessa tider med de där hemska filmerna som också baserar sig på en bokserie så är det bra med en filmatisering som litet håller kvalitet i stil med vad Harry Potterserien gjorde. Det ska inte bara vara superhjältefranchise. Det ska också vara... sådanthär. Och det här är ju väldigt mycket mer... progressivt än det där andra.

När jag såg filmen så tyckte jag att det var kanske litet väl shakycam men filmen växte på mig efter hand och där finns så mycket bra i den att det inte går att vara blind för. Jag har inte ännu plockat upp böckerna, fastän jag tänkte göra det då när filmen kom ut. Det har bara inte hänt ännu. Kanske förr eller senare. Jag hörde att vissa saker som jag gillade inte finns i böckerna. Som... den där designen på staden, it was out of this world.

7. Mirror Mirror
Den bättre av de två snövitfilmerna. En av mina få inlägg som jag skrev i år handlade om den här filmen. Det var en oerhört trevlig upplevelse. Litet glad, galen magi. Jag såg den andra snövitfilmen också och den var något helt annat. Jag måste nog säga att de här dvärgarna var mycket trevligare. Och allt annat var också mycket trevligare. Och så var jag oerhört svag för den där musikvideon i slutet av filmen. Om inte annat så gör Tarsem Singh väldigt visuellt intressanta filmer så alltid måste man kasta ett extra öga på vad det än är han gör.

6. Dredd
Den här filmen såg jag fram emot en hel del. Det listades att den skulle ha haft premiär i Finland. Men på premiärdagen visade det sig att det bara var under Night Visions. Och sedan någon kväll här och där. Men jag har ju inte möjlighet att ta mig till huvudstaden för att se en film som börjar 22:30. Så Dredd var en av de här mer frustrerande upplevelserna. Speciellt då allt som jag hörde (även om jag försökte undvika en del) verkade positivt.

Jag har inte så mycket till förhållande till Judge Dredd förutom att det, som så många andra serietidningsfigurer, är något som alltid verkar intressant men som jag aldrig orkat sätta mig in i för... Tja... Den här sortens serietdiningar brukar för det mesta bara vara tråkiga. (Mest superhjälteserier, men Judge Dredd hör litet till samma kategori) Men en film är ju alltid bra! Då får man allt kondenserat till en mindre upplevelse.

Dredd känns som ett litet avsnitt i Judge Dredd och det är så som jag gillar det. Det är som ett TV-serieavsnitt "A day in the life". Och när jag sedan äntligen fick se den via olagliga metoder (som förövrigt var i 2d! Så det var ännu bättre) så levde den nog upp till det mesta som jag hade tänkt att den skulle vara.

En riktigt bra film. Och helt klart vinnare av 6-10-listan.

5. Iron Sky
Den här filmen var jag också oerhört hypad för och visst är det en oerhört bra film med många roliga stunder. Men samtidigt är den inte riktigt den extravaganta galenskap jag nästan hade förväntat mig efter de trailers som helt enkelt var oerhört träffande. Men en femte plats förtjänar den nog. Litet inhemsk film måste man ju ha på listan och space nazis from the moon är väl det bästa som inhemsk film har att komma med!

4. Cabin in the Woods
Ju mindre jag säger om den här desto bättre väl. Jag såg trailern och hoppades att det skulle vara den film som trailern nästan verkade lova att det skulle vara. Slutresultatet? Det var den film som trailern nästan verkade lova att det skulle vara gånger 100! Filmen låtsades inte ens som något annat utan hade full fart hela vägen med att helt och hållet förstöra skräckkonventioner och se till att ingen längre kan göra en skräckfilm på allvar. (om nu någon fortfarande försöker efter den postmoderna slashern som kom i slutet av nittiotalet eller vad det nu är som man brukar säga)

Men Cabin in the Woods var helt fantastiskt och skulle ha platsat på top3 när som helst. Om det inte vore för tre filmer som var bara litet bättre.

3. Looper
Rian Johnsons följande projekt som jag följt med litet på sidan av via diverse podcasts. Hans förra film The Brothers Bloom var något jag verkligen gillade och den här verkade ta saker och ting i helt rätt riktning. En tidsresefilm som fungerar på oerhört många plan och som man gärna diskuterar efteråt. Eftersom det är en tidsresefilm liksom. Dessutom ett snyggt porträtt av samma människa från olika tider. Man ser hela tiden att det är samma människa, men tiden har förändrat dem så att de har helt olika åsikter.

Och det är väl som man brukar ibland säga att om man träffade sig själv så kanske man inte riktigt skulle gilla den personen man träffar. Jag vet inte om det gäller mig själv, men det finns definitivt människor som inte skulle tycka om sig själva om de var en annan person :D

2. The Hobbit - An Unexpected Journey
Tolkien. Jackson. Allt det där. Först såg jag filmen i vanlig 3d i kanske inte helt optimala förhållanden (hey faktum är ju att den bästa upplevelsen fås i en nästan tom biosalong...) och den kändes medelmåttig. Det fanns bra saker. Men det var också saker som bara var för långa och alltmöjligt annat. Sedan hade jag hört en massa negativt om 48fps och jag hade nästan bestämt mig för att inte se den på det sättet utan titta på den i 2d istället men en vän (Teemu) sade "Nejfan, det är awesome."

Nu är det ju så att denne persons åsikt är något som man inte alltid kan lita på. T.ex. så gillar han Matrixuppföljarna. Något som alltid tas fram när han kommer med en åsikt som man inte kan hålla med om. Enligt logiken: "Om han tycker att Matrix 2 & 3 är bra så kan han ju inte ha rätt i den här frågan."

Men jag tänkte vafan och såg den i 48fps i 3d.

Och det var fucking awesome. Förstås. För första gången så gillade jag 3d-film. Och tårarna rann i de emotionella scenerna och allting kändes bara rätt. Och jag var i Middle-Earth. Så blev The Hobbit på andra plats i top10. Bara på grund av 48fps.

1. The Dark Knight Rises
Om Avengers var kulminationen av en hög med marvelfilmer så var ju The Dark Knight Rises avslutningen av Christopher Nolans fantastiska batmantrilogi.

Det finns de som säger att filmen inte riktigt lever upp till det som var The Dark Knight. Det gör den kanske inte. Men det här är en litet annorlunda film. Det är verkligen storslaget, där Jokerns upptåg var relativt små egentligen så känns det som om alltid trappas upp i den här filmen och hela tiden höjs allting. I Banes tema och i Batmantema (musik alltså) som hela tiden slår på. Och på. Och på. Och på. Det tar aldrig slut. Filmen går hela tiden framåt. Man vet inte exakt hur mycket tid som går men det känns hela tiden som om det är bråttom. Det finns ingen chans att vila.

Och Bane är ju också oerhört trevlig. Jag har ju ingen koppling alls till honom. Han var väl med i någon tidigare film (det vill väl de flesta glömma). Men här fungerar han perfekt. Och till skillnad från Jokern så har han en existerande bakgrundshistoria som han med sina ögon skildrar så vackert riktigt i slutet. Han skildrar förövrigt en hel del med sina ögon och sitt kroppspråk då halva ansiktet är dolt av en mask.

En mask som också ger honom den häftigaste rösten. Så jo. Årets bästa film är The Dark Knight Rises. Enligt mig.


Det var två filmer jag såg två gånger på bio i år. Det var The Dark Knight Rises och The Hobbit. Så givetvis skulle de två filmerna vara där i top2. Top5 är spikad. Och sjätte platsen är ju klar. 7-10 är litet öppna egentligen. Jag valde nu dessa filmer men t.ex. Skyfall eller Chronicle kunde bra ha platsat. Eller varför inte mindre filmer som Safety Not Guaranteed och... tja... det var väl alla mindre filmer jag såg. Men det blev nu dem som jag valde här.

Vissa hade jag mer att skriva om än andra. Det här var top10 filmer. Nu är det bara att se fram emot nästa år. Och följande hobbitfilm.
Publicerad 02.01.2013 kl. 20:30

Standard God Jul.



Jag skrev tydligen ingenting efter jordens undergång. Så ingen hobbitrecension ännu heller. Men här är en hel playlist på min julkalender. Alla luckor!
Publicerad 24.12.2012 kl. 11:42

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.