December

Så var det december då. En snöfri november åtminstone där som jag befunnit mig. Sällan har väl december kommit på så här hastigt. Igår var det evigheter till julen och nu är julen nästan här redan. Själv har jag inte planerat ett dugg vilket borde leda till att jag ska ha julstress. Om inte nu så åtminstone snart.

Ibland känns det somom jag håller på med för mycket av allting. Nästan. Jag borde väl ta och julpynta något litet grann. Kanske sedan i januari. Oftast är jag ju efter i tid på det viset. Nu när det är december kanske jag borde börja på Nanowrimo.

Men nu har jag tv:n igång för första gången på länge för tydligen är det skidsäsong och söndagsskidåkning på morgonkvisten. Vinterns största nöje. TV-skidåkning. Det är väl OS snart också. Det ska bli grejer.

Publicerad 01.12.2013 kl. 12:02

Nanoguilt

Jag hade tänkt skriva halva Nanowrimo men inte blev det något av det heller. De här senaste åren så känns det somom Nano bara flyter förbi och jag har bråttom av någon orsak och så blir det inget skrivas utan bara en massa annat som jag hela tiden håller på med.

November brukade ju vara den mest döda av månader men nu verkar det somom det är den mest bråda. Kanske jag borde göra en personlig Nano i september eller oktober istället för de brukar vara litet mindre bråda. Speciellt i september så brukar det inte vara något teaterprojekt eftersom det är tillräckligt nära från att sommarteatern tagit slut och inget annat hunnit börja.

När jag inte skriver nano så skriver jag inte i bloggen för jag brukar ibland känna att om jag skriver ord som inte är Nano så är de ju ord som jag kunde spenderat på Nano. Så istället skriver jag ingenting.

Håhhå.

Men december börjar dyka upp och traditionellt så brukar jag skriva inlägg nästan alla dagar (ooh, shock, awe, jag vet att "ordentliga" bloggare brukar blogga varje dag oavsett men alla de kan nog se sig någonstans) under december månad. "Julkalenderbloggas" eller vad det nu heter och nog ska jag väl försöka på det i år också.

Jag funderar bara på vad jag ska skriva om. De flesta "allmänna" sakerna har jag ju redan skrivit om i någon form och det känns litet så att om jag skrev om "min dag" eller något sådant så skulle det bara vara otroligt tråkigt.

Visst många brukar skriva om sin dag men det är sist och slutligen det allra minst intressanta som finns att läsa. Förutom då när en dag leder till en reflektion över något allmänt här i världen. Då är det intressant.

Vi hade förövrigt några stjärnklara nätter och stjärnklara vinternätter är ju fantastiska. Jag ska försöka planera in att stirra på stjärnor någon kväll denna vinter. Någon månlös, stjärnklar kväll. Det är inte så många sådana som sker under vintern så jag borde väl pricka in de möjliga dagarna i kalendern och se vad som händer...

Publicerad 26.11.2013 kl. 19:29

Allting är så säkert

Jag vandrade hem från jobbet för en vecka sedan ungefär. Vintertiden är här och så också mörkret. Den här kvällen råkade det också vara en dimma där man knappt såg tio meter framför sig. Denna dimma gick över så fort jag passerade de träskmarker där min arbetsplats är placerad men det var ändå en sådandär trevlig liten sspöklig känsla.

Jag gick klädd i svarta byxor, svart rock och ingen reflex. Jag begrundade detta "jag har ingen reflex, jag är mer eller mindre osynlig för tillfället."

Inom kort mötte jag en annan människa på kvällsvandring, kanske en hund var involverad jag minns inte riktigt, det som slog mig var att denna människa, klokt nog, bar en reflexväst.

Det i kombinatione med att jag överhuvudtaget tänkte på att "man borde ju ha reflex på nu" fick mig att tänka på hur mycket säkrare saker och ting verkar ha blivit.

När jag var liten vägrade i princip alla ha cykelhjälm när de cyklade och saker som reflexer var sådant man helst av allt gömde i fickorna hellre än hade dem dinglande omkring. Även efter att man fått föreläsningar i skolan om hur mycket synligare man är med en reflex på.

Ingen med självrespekt skulle ha gått omkring i reflexväst när jag var liten (dock fanns det ju mer kläder som hade inbyggda reflexer på den tiden, det glada, tidiga 90-talet).

Samtidigt som sådanthär noterar jag också att hastigheter på vägarna har minskat. Perceptionen man har är ju att bilarna blir säkrare och med alla fartkameror överallt i kombination med sänkta hastigheter. (på hur många vägar har hastigheterna ÖKAT de senaste tjugo åren? Detta trots att vägarna byggts om för att bli rakare och säkrare)

Allt detta får mig att tänka att allting ju måste vara mycket säkrare nuförtiden. Ibland pratar man om hur världen bara blir farligare hela tiden men av allt att döma så kan ju det här inte stämma. Barn använder ju cykelhjälm, hastigheterna sänks till 60 på tidigare 80-vägar. Reflexvästar är något som någon annan än utryckningspersonal använder.

Ibland funderar jag om jag lever i det uråldriga tankesättet från när jag var barn när jag går omkring i mörka kläder en mörk, dimmig höstkväll. Världen verkar ha förändrats omkring mig.

Det skulle förstås inte vara första gången jag inte riktigt hängt med...

Publicerad 13.11.2013 kl. 14:16

NaNoWriMo btw

Nanowrimo började helt sådär appropå. Jag har litet som ett mål att kanske nå 25 000 ord i år. Och inte ens försöka på 50 000. Inte för att jag kommer att klara av 25k heller :)
Publicerad 02.11.2013 kl. 15:25

Höstmörker och whatnot

Nu har jag inte bloggat på ett tag igen. Förutom då LUCcast som numera har en egen hemsida och den lever än. Så vad ska man då skriva om om inte vädret? Det var ju kallt här en stund emellan. Så att man nästan trodde det skulle bli vinter. Men sedan sparkade den riktiga hösten igån med +10 grader och helmulet men litet regn nu och då.

Jag körde vägen mellan Karis och Ekenäs och stirrade litet på alla trädens färger som ju ser ännu otroligare ut när det är halvmörkt och molnigt. (I solens ljus kanske de också ser bra ut men det var åtminstone två veckor sedan sist och sådant glömmer man genast). Det är något med de disiga färgerna som bara känns rätt. Och som känns höst.

Man brukar tala om olika årstider och höstdepressioner och whatnot. Men faktum är ju att varenda årstid bara är helt underbar i de där rätta stunderna.

Jag är ju förövrigt med i Prästkullarevyn, vilket är en av de där orsakerna till att jag spenderat så mycket tid på vägen mellan Karis och Ekenäs. Ni ska alla gå och se för det är revy och sådant ska man väl se på.

Nog hör jag till en av de sämsta marknadsförarna som finns. Nu när jag inte postar LUCcast här så gör jag inte ens reklam för det heller. Och inte skriver jag aldrig om andra projekt som folk borde kolla in som jag är del av.

Kanske jag borde göra något åt det. En sak som jag litet funderat på är att jag skriver en hel del (så mycket som jag nu skriver) om min SF-hobby men inte så mycket om den där andra hobbyn som jag också sysslar med. (amatörteater alltså) Kanske man borde ta något ord eller två om sådant. Men samtidigt så är det oftast lättare att skriva om SF och dylikt.

Nåhväl. Höstmörkret är mörkt och varmt och allt är väl. Snart kommer ingen snö alls.

Publicerad 29.10.2013 kl. 22:23

LUCcast - Kanske svenskfinlands största podcast - Episod 1

Efter förra försöket till pilotavsnitt och episod 0 till relativt gott mottagande så har vi nu skapat episod 1. Som egentligen inte skiljer sig överhuvudtaget från episod 0. Vi svävar fortfarande ut på stora sidospår och är allmänt flummiga i vad vi säger.

Det är väl ungefär det här som vi ska bli. Ni kan även följa podcasten på Twitter @LUCpodcast. Och här kommer en liten innehållsförteckning med länkar och liknande.

  • Jag har spelat Thomas Was Alone som diskuterades i förra episoden och ger mina korta åsikter.
  • Vi har även spelat Speedrunners och SolForge.
  • Sedan går vi in på Terraria 1.2 och även spekulerar när det gäller Terraria 2.
  • GTA5 tjänar in massor med pengar.
  • Sedan pratar vi nästan en timme om recensioner, trollande, dödshot, anonymitet på internet och argumentation.
    Och ibland ur ett spelperspektiv.

Du kan ladda ned podcasten här (en dropboxlänk). Om det här podcastexperimentet fortsätter så tittar vi på olika alternativ till en "äkta" podcastfeed och iTunes och allt det där andra som hör riktiga podcaster till. Men vi ska se om det här bara är något förbipasserande först.

Publicerad 10.10.2013 kl. 19:23

LUCcast - Kanske svenskfinlands största spelpodcast

Det var en liten idé och sedan så bestämde vi oss att riva plåstret direkt av och göra ett försök.

Resultatet är LUCcast:Eventuellt svenskfinlands största spelpodcast.

Ett en och en halv timme långt avsnitt där vi pratar om de spel vi spelat senast och även talar om SteamOS, Steam Machines och Steam Controller (SteamWorld).

En kort lista på vad som tas upp (men utan timecodes, men nog i kronologisk ordning):

Det är episod 0. Om allt går som det ska så kanske det här blir en riktigt podcast vid något tillfälle.

 

Publicerad 29.09.2013 kl. 19:18

Ekenäs höstmarknad

Jag som alltid är så tidsenlig så tänkte skriva några ord om Ekenäs höstmarknad nu flera dagar efter att den hänt. Och till råga på allt är det inte ens ett sådantdär inlägg med bilder från marknade, kanske av leende människor eller krääsä som man kan köpa därifrån vackert fotomanipulerade att se attraktiva ut.

Utan istället blev jag och fundera på diverse traditioner som marknaden har fört med sig genom åren. Traditioner som förändrats allteftersom och i år... Ja i år så slängde jag tydligen alla traditioner överbord och det var inte helt och hållet mitt eget fel.

För att starta med årets så kände jag inte att jag orkade gå till marknaden efter jobbet detta år så istället tänkte jag ta en titt förbi på morgonen innan jobbet på fredagen. Minnen av en gammal tradition från lågstadiet flög förbi när vi på finskalektionen åkte buss in till marknaden och frågade "paljonko puolukat maksavat?". Eller egentligen lät vi den enda tvåspråkiga på klassen fråga frågan medan vi skruvade på oss på västnyländska.

Men tydligen har tiderna förändrats så att marknaden är mer eller mindre stängd nio på morgonen. Så där fanns inget att hämta. Orsaken till mitt marknadsbesök var ju dessutom mitt sedvanliga köpas av negerkyssar (eller Brunbergs kyssar heter de väl numera). Ofta i lådvis, bara för att det ju är så gott.

I år hade dock priset höjts med ytterligare en euro sedan ifjol och någonstans bestämde jag mig att smärtgränsen låg där och istället för tre lådor (som i fjol) så gick jag hem utan att köpa en enda. Så där försvann en mångårig personlig marknadstradition.

Genom åren har det förstås funnits mängder med traditioner. En som håller i sig är köpandet av våfflor från ÖSK-tältet (något som jag inte heller kunde göra i år då våffeljärnet inte var uppvärmt på fredagsmorgonen). På godisfronten har det funnits, förutom negerkyssar också en slags skumband. Som lakritsbanden men av sådandär fluffig sort. Dock verkar det somom de sakta fasats ut för det har varit mer och mer sällan som jag ens hittat någon som säljer dem och sakta har den traditionen försvunnit.

En annan gammal tradition har varit att alltid besöka farmor och farfar under marknade men återigen så det faktum att jag var där i en timme på fredagsmorgonen gjorde att det inte hände. Men ÖSK-våfflor och farfarbesökandet sköttes pliktenligt av min syster så allt är inte förlorat även om jag är en dålig människa.

När man var yngre fanns det också andra traditioner förknippade med marknaden. För relativt länge sedan såldes det mängder av smällare på marknaden och förutom nyår så var det alltid marknaden då det sprängdes på omkring i hemknutarna. Jag tror att försäljningen av dessa smällare förbjöds vid något tillfälle och några år efter så fick man dem bara "under disk" och jag vet inte hur det står till nu men förmodligen är det inte lika vanligt att papatmattorna smäller i marknadsgångarna längre. (dagens ungdom är så redig att de inte sysslar med sådant)

Ytterligare en yngre tradition var att alltid införskaffa ett paket med Army men soldater vid varje marknad. En påse av dem om året slutade med en rätt stor kollektion till slut. (Kombinera det med min pacifism så ser vi ytterligare en narrativ motsägelse) Det var väl också en tradition som naturligt tog slut vid någon viss ålder. Tivolit var ju en viktigt del av marknaden när man var liten men den traditionen tog i princip slut ungefär när jag 1) inte riktigt gillade sådana åkturer lika mycket av någon konstig orsak och 2) när jag insåg hur förbannat dyr en åktur var! Jag vet inte längre vad tivolipriserna är men det var ganska galet mycket ungefär där som jag själv började handahålla med mina egna pengar.

Det finns säker fler marknadstraditioner som kommit och gått genom åren. En gång i tiden köptes det vantar ungefär varje marknad. Det är ju tacksamt eftersom marknaden är på hösten just då man börjar behöva vantar. Och en tradition kvarstår ju fortfarande och det är ju det faktum att jag åtminstone alltid besöker marknaden. Även om det stundvis bara är för en liten liten stund.

Det blev ganska långt det här till slut. Intressant är att idén för det här inlägget inte alls började från marknadstraditioner utan från det faktum att jag hade ett minne av en marknadshelg för inte alls många år sedan då jag gick ut i skogen och kände mig litet deprimerad. Men marknadstraditioner är ju mycket trevligare och åtminstone den depressionen är över vid det här laget.

Publicerad 22.09.2013 kl. 13:01

Datorspel och i-landsproblem

Igår bläddrade jag i min steamlista på spel och funderade "vad ska jag spela?". Jag hade min xbox-handkontroll ikopplad och tänkte att det skulle vara mysigt med något litet plattformigt eller något annat som stöder handkontroll. (d.v.s. allt som man inte behöver sikta ett skjutvapen)

Och så slog det mig som så många gånger tidigare att "fan ändå vad jag har många spel och inget att spela".

I-landsproblem alltså. Problemet ligger i att jag har så många spel som på sätt eller annat kräver litet tidsinvestering. Jag satt och spelade tutorialen på Brütal Legend och skrattade gott och tänkte "det här spelet skulle nog ha varit bra att spela för ett tag sedan."

Sedan tänkte jag att "det här spelet tar säkert en god stund att komma igenom." Så spelade jag litet till och avslutade. Ett spel som gav väldigt god smak i munnen men som jag samtidigt kände att var ett spel som jag inte kunde dedikera min tid åt. Inte egentligen.

Trots att jag har hur mycket tid som helst.

Det finns även andra spel. Så som XCOM: Enemy Unknown eller The Witcher (och Witcher 2). Spel som utan tvekan kommer att vara riktigt rika upplevelser men som jag ändå aldrig riktigt sätter mig ner för att spela.

Så sitter jag där med för många spel och inte gör något alls. Eller kör litet racing för det är också skoj.

Från den positiva sidan så har nog införskaffandet av en handkontroll underlättat vissa spel. Speciellt då jag som vänsterhänt alltid annars måste ändra alla knappar i spel (ytterligare ett i-landsproblem). Nu är det lätt att bara hoppa in och... mörda... eller vad man nu gör i datorspel nuförtiden.

Blipp Blopp Blipp

Publicerad 11.09.2013 kl. 17:18

Inatt jag drömde

Vanligtvis skriver jag upp mina drömmar i ett helt annat häfte men nu ska vi se här vad jag kan komma ihåg på offentligt forum.

Jag var i ett datorspel, något som liknade Napoleon Total War. Eftersom det var fransmän, italienare och någon sorts britter. Åtminstone från flaggan. Det fanns också röster som pratade som definivt var på teamspeak eller liknande.

Före det så var jag förstås på jakt efter billigt karkki. Speciellt någon sorts platta skumgummikarkkin som jag kunde lägga mellan två litet större platta karkkin för att skapa en slags karkkihamburgare (så som man tidigare har gjort med t.ex. de där bruna salmiaks-UFOna eller sköldar eller vad de är och sedan de där sockriga runda plattorna).

I min jakt på dessa godisar så vandrade jag omkring i en stad som definitivt var av äldre modell. Kanske en gamla stad av något slag. Med rätt låga byggnader. Det var då jag såg dessa typer utklädda i 1700-tals soldatuniformer. Kanske det var någon form av lajv?

Jag gick förstås med i en av faktionerna. Jag tror det var fransmännen, med sina flaggor och så plötsligt styrde jag över dem alla och skickade mina soldater mot italienska försvarsställningar och tog över strategiska punkter i Dawn of War-stil. När jag sedan besegrat fienden var jag återigen en karkkisugen soldat på marken när himlen mörknade och en snabb blinkning av en Necron lord var vid min sida och jag sprang förskräckt därifrån.

Nu blev berättelsen en mardröm för en kort sekund medan jag flydde från Necrons och såg uppe i himlen hur ett gigantiskt tefat mörklade himlen och samtidigt förflyttade sig trupperna i försvarsställning mot de nya anfallarna. Själv var jag inne och sprang inuti någon sorts komstruktion som förändrades hela tiden. Ur vägen jag sprang dök det upp metalliska väggar som hindrade min väg och begränsade synfälted. Och hela tiden hörde jag robotiska röster som hotade med gudarna-vet-vad.

Och så som jag alltid gör när mardrömmen börjar bli litet väl så gav jag upp, Gick på huk invid en vägg med händerna över huvudet och väntade på det värsta. Så kom en Necron och förmodligen dödade mig så jag respawnade ute på stridsfältet och striden med laservapenbestyckade fiender började med våra 1700-talsmusköter.

Det gick inte speciellt bra och förmodligen förlorade vi striden och det hela gick tillbaka till ett tidigare stadie och plötsligt var jag ute och letade efter karkki igen och såg människor i 1700-talsklädsel på vägarna och hörde rösterna över teamspeak som koordinerade sin stridsplan mot italienarna och britterna. Plötsligt hade jag själv kommando över en liten grupp med Ungrar (eller så såg flaggan ut åtminstone) och som var legosoldater utan sida. Så istället vandrade jag omkring slagfältet och såg hur fransmännen vann medan jag väntade på necronattacken.

Som kom och det hela upprepade sig igen, förutom att den här gången var det inte jag som sprang i den skrämmande gången utan istället byggde jag min lilla legosoldatbas och inväntade attacken från dessa mest skrämmande av fiender.

Där någonstans vaknade jag. Efter att ha hållit tillbaka första vågen och jag vaknade med smaken av de där skumgodisarna i munnen. Så mjuka smarriga stora röda nästan platta med en litet hint av surhet i sig.

Det var vad jag drömde inatt. Ungefär. Det fanns en bit då jag sprang omkring och letade i menyer efter hur man hittade push-to-talk knappen i voice chat och något om att hoppa ut ur fönstret på första våningen på grund av... ja, jag vet inte riktigt. Men kanske de där godisarna eller kanske något helt annat. Det finns inget narrativ i drömmar, åtminstone inte så sammanhängande som ovanstående text. Det är allt en efterkonstruktion där hjärnar försöker förstå vad som hände. Det är väl därför som man glömmer drömmarna eftersom de inte har någon förankringspunkt där saker och är sammanhängande och därför ignoreras de i hjärnan.

Förutom om man, efter att man vaknat verkligen funderar på vad man drömde så att det inte genast försvinner och skapar ett narrativ som inte fanns där.

Publicerad 06.09.2013 kl. 11:01

Waking Mars

Jag köpte Waking Mars i någon Humble Bundle för ett tag sedan men för någon vecka sedan grävde jag igenom de spel som jag köpt i dessa Humble Bundles så noterade jag att Waking Mars var med där och att den nu hade en steamkod.

Nå nu har det ju blivit så att alla spel som inte är på steam är spel som man inte vet om att man äger så jag aktiverade spelet och satte mig ned för en liten session av ett besök till Mars.

Waking Mars är en kombination av arkeologi och trädgårdsskötsel. Skötseln är ett pusselelement där man med hjälp av olika frön planterar liv och försöker skapa ett fungerande ekosystem som leder till att gångar öppnas.

Det hela händer medan personen man spelar som undrar över om det är rätt att rubba de ekosystem som redan finns. Förstås det visar sig att det man gör är gott. Mer eller mindre.

Det finns spel som jag själv skulle vilja göra någon dag och en av mina drömmar har varit ett spel som består av utforskning av någonting främmande men där det i princip är en ruin. I Metroid Prime fanns det i början någon slags ruiner där det kändes som att man vandrade in i en ny värld (jag spelade inte så långt så jag vet inte om det föll ihop totalt senare). Eller i Prometheus så fanns den där känslan där för en liten stund innan filmen föll ihop totalt.

Waking Mars har en del av den här känslan. Där mysteriet sakta reds ut medan man går djupare in i en grotta på Mars.

För ett tag sedan så pratade jag science fiction-dataspel på Rasecon och det fick mig då att fundera på science fiction-dataspel som är mer science fiction än det där andra de är. Det exemplet som jag då kom på var Sid Meier's Alpha Centauri som kändes som ett väldigt SF-spel.

Det är förstås svårt att sätta fingret på vad det här SF är. Men många spel är ju bara på ytan litet SF. Man spelar en flygsimulator eller skjuter litet ondingar eller dylikt men det känns inte somom det utforskar de där idéerna som oftast är centrum av SF. Alpha Centauri försökte litet grann med sådant samtidigt som den byggde upp en fascinerande främmande värld. Och nu gör Waking Mars något liknande. Allting som händer hör ihop med litet kvasivetenskaplig mumbojumbo som inte har något med verkligheten att göra. Men den försöker åtminstone och på något sätt känns det rätt.

Och så känns det främmande. Det är väl det som det handlar om litet också. Utforskning av något som är totalt främmande. Utforskning som består av att försöka förstå det som är främmande. Istället för att ta livet av det.

Publicerad 01.09.2013 kl. 12:00

Skolnedläggning II

Så förra inlägget om skolnedläggning blev inte riktigt det som jag hade tänkt att det skulle vara. Eller kanske det blev exakt vad jag tänkt att det skulle vara. Men litet grann tänkte jag att jag skulle skriva något smånostalgiskt om min lågstadietid.

Förstås det är ju vid det här laget så länge sedan att man inte riktigt kommer ihåg något. Eller vem försöker jag lura? Såklart man kommer ihåg en hel del. Men valda delar så skriver man ju inte om. Såklart.

Vesterby/Västerby/Westerby skola var/är väl en mysig liten skola. När jag gick där var det en trelärarskola som hade en hel del framgångar i stafettkarnevalen. Inte för att jag någonsin sprang med där för det här med sport har väl aldrig varit min grej. Eller så har jag inte ids försöka.

Jag minns att efter att jag gick ut lågstadiet så ökade elevantalet sakta (eller redan under min tid där) och skolan passade inte längre in i "trelärarskola"-facket på stafettkarnevalen med mindre framgångar som resultat.

Den största grejen med Västerby skola är väl närheten till naturen eller vad man brukar kalla det. Bakgården bestod i princip av en oändligt stor skog. (här använder jag imperfektum då skogen  drastiskt minskat i storlek allteftersom man själv växer. Skogarna är liksom inte lika stora längre) Om jag inte minns fel så hände det sig mer än en gång att en rast blev förlängd då man inte riktigt hörde att klockan ringde in när man äventyrade ute i djupaste urskogen.

Det var när man vände sig om och såg att ingen längre spelade fotboll på grusplanen som man insåg att kanske lektionen redan börjat. Som alla vet så går ju tiden långsammare när man är yngre och det är fantastiskt hur mycket man verkade hinna med på de femtonminuters raster man hade mellan lektionerna. Nuförtiden om  jag har femton

minuter över så ser jag det som ingen tid alls och står där handlingsförlamad i tio minuter innan jag sedan förbered mig för vad det nu var som skulle hända efter femton minuter. I skogen, som ju är den viktigaste delen av skolan, gjordes det rätt mycket grejer. Vi byggde fort av kvistar och sedan förde vi krig mot varandra i en oändlig strid utan vinnare eller förlorare men med en massa episka berättelser som, om man ska citera Roy Batty, nu är förlorade som tårar i regn.

Ibland funderar jag hur det såg eller ser ut för lärare som småövervakar elevers förehavande på rasterna att se en hög med ungar i olikfärgade halare springa som myror över ett 100x100 meters område med käppar i högsta hugg skrikande diverse slagord.

Får människor ens göra sådant nuförtiden eller måste de alla ha likadana reflexvästar på?

Jag har ju en viss förkärlek för skog som eventuellt byggdes upp under tiden i bland annat Västerby skola. Må vara att jag inte riktigt tagit vara på den här förkärleken så mycket på sistone. Mest för att jag inte orkar sätta på mig ordentliga kängor och gå på skogsvandring så mycket. I högstadiet fanns det en liten plätt med träd bakom skolan och ofta fann jag mig där inne och inte på den gigantiska asfaltgården som annars tar upp högstadieskolan.

För att avsluta den här texten på ett helt annat ämne än den startade på är det ju nog skog som är det enda rätta. Jag har ibland funderat på hur man kunde porträttera skog i fiktion som något mer positivt  än vad som så ofta visas. Oftast verkar skogen vara något  skrämmande och mörkt där det finns monster och stugor dit yxmördare kommer. Eller så känns det åtminstone. Fast ibland är ju skogen den magiska plats den är på riktigt också.

Så som det ska vara.
Publicerad 29.08.2013 kl. 18:10

Skolnedläggning

Så jag läste i tidningen (Västra Nyland) att den skola jag gick i lågstadiet ska läggas ned. Eller indragningshotad är den väl och det har den varit en gång tidigare också och faktum är ju att saker och ting brukar ske på det viset att de hotas tillräckligt många gånger så att ingen längre orkar bry sig och så lägger de ned dem (se även: Ekenäs BB, Nylands brigad och obligatorisk undervisning i det andra inhemska).

Det är förstås litet sorgligt men staden vill ju alltid spara och om siffrorna är korrekta så tycks det vara färre elever i skolan nu än när jag gick där (och då ökade elevantalet hela tiden).

Tanken var dock att jag borde vara oerhört upprörd över all denna sapriver som mördar staden jag bor i men kanske jag börjar bli nihilist eller något. Faktum är förstås att allt verkar rasa samma när vi inte har råd att leva på det sätt som vi lever. Folk säger att man nog klarade sig förr men det gjorde man inte. Det vara bara lägre standard då.

Sådär som jag läste om Ingå. Ingå gjorde plusresultat men sade explicit att om det sker en litet större bilolycka eller dylikt så faller hela kommunens ekonomi ihop. Försök sedan pussla ihop något sådant när alternativen står mellan att mörda människor och stänga skolor.

Det är så mycket lättare i datorspelsvärlden när man spelar olika simulationer. Det finns ju så kallade stadsbyggarspel som Sim City eller det som jag tänker på Tropico. Där är det relativt lätt att få en fungerande stad. Men endast genom att förtrycka befolkningen och låta dem leva på slavlöner och låta dem gå utan hälsovård alltid när det tryter.

Ibland kan man skicka hemliga polisen på dem för att helt enkelt ta livet av människor som kostar för mycket.

Sådana åtgärder som är standard i de flesta simulationer (för trots allt så handlar det ju inte om riktiga människor som blir utan skola eller utan bostad eller varför inte utan liv) är ju inte direkt sådant som man riktigt skulle vilja gå med på.

Men egentligen skulle väl vilken stad som helst vilja budgetera under devisen "Så länge du är frisk och arbetar så får du bo och arbeta här. Annars blir du deporterad." Då skulle vi kanske inte behöva stänga lika många skolor.

Haha, det här blev ett annorlunda inlägg än vad jag hade tänkt mig. Kanske jag någon annan gång skriver litet halvnostalgiskt om Vesterby/Westerby/Västerby skola (jag tror alla tre stavningarna är korrekta. Galet ställe).

Publicerad 26.08.2013 kl. 20:55

Vad jag gjorde på min semester...

Jag hade ett mål med min semester egentligen. En plan. Ett uppdrag. Jag skulle plocka ihop den här.

Men dagarna gick förbi en efter en. Vädret var inte det rätta för jag fantiserade ju om den perfekta dagen för det perfekta dagsverket. Regnet öste ned men jag förtvivlade icke. Ty jag.

Tja... Jag förtvivlar icke.

Så nu i dessa dagar just innan semestern lider emot sitt slut så hände det sig så att den perfekta dagen dök upp och jag befann mig på den perfekta platsen så då var det bara att sätta igång.

Början var vad den var. Mängder av påsar och en tre häften lång bruksanvisning grävdes fram.

Genast fann jag att jag skulle bryta mot reglerna. Bitarna skulle inte bara hittas i mjukt underlag utan utomhus med gräset ständigt närvarande. Men utan förtvivlan skrattade jag rakt i ansiktet åt dessa regler.

Till min hjälp hade jag några öl, för utan dem kan man inte med enkelhet skratta auktoritet i ansiktet. Trots detta följde jag slaviskt resten av anvisningarna.

Nu börjar idéerna för bildtexter ta slut. Men jag kan försäkra er om att ölen på denna bild icke är den samma som på föregående.

En huvudlös R2D2 börjar ta form. Efter många timmar.

Och där ligger den till sist. En nästan färdigställd robot, huvudet är på sidan och endast en eller två sidor instruktioner kvar innan den kan stå där i sin fulla prakt.

D.v.s. den här prakten. Å vad ståtlig denna robot är.

Och jo det tog så gott som hela dagen. På morgonen läste jag några av novellerna i Ray Bradburys Solens Gyllene Äpplen, som jag fick som present vid premiären av Mio, min Mio. Men när solen kändes tillräckligt varm och daggen försvunnit tillräckligt mycket så var det bara att arbeta hela dagen.

Endast med paus för att elda i bastu och laga litet mat. På det sättet utförde jag mitt semesteruppdrag på den sista egentliga semesterdagen.

Publicerad 24.08.2013 kl. 21:46

Vandra en stund

I morse regnade det. Som det har gjort så gott som alla dagar under min semester hittills. Men sedan mitt på dagen lyste plötsligt solen till mitt stora förtret. För när solen lyser mitt på dagen är det svårt att göra något på datorn.

Så jag fick ett plötsligt infall och bestämde mig för att gå ut och gå. Nu är det förstås så att jag brukar gå ut och gå relativt ofta. Det är skojigt och det är ett bra sätt att ha hörlurar i öronen och lyssna på podcasts. Tidigare under de här veckorna så körde jag upp till Forssa och gick omkring där och såg mig omkring. Och dylikt har jag gjort annanstans. Speciellt nu när jag gått igenom så gott som allt i Karis på en fem kilometers radie.

Så jag gick... en väg.

Den blev litet längre än jag tänkt mig. Men det var en väg jag inte gått tidigare, förutom Sannäsvägen som jag nog har vandrat på någon gång men det var när jag var på väg tillbaka redan och bara väntade på att inte behöva gå längre.

Nu gillar jag ju inte att motionera så jag kommer förmodligen att ha sjuka ben i ett par dagar. Det positiva med att gå och inte motionera som folk är dock att man åtminstone inte blir andfådd.

Och faktum är ju att åkrar och sådant strunt är rätt vackert. Jag har gått omkring i stadslandskap och jag brukar njuta av byggnader och diverse annat. Men det är nog också något speciellt bara med att se åkrar som gränsas av litet skog. Man skulle väl hitta ännu vackrare ställen om man inte följde bilvägar men idag orkade jag inte trampa in i någon skog. För man slutar ändå på någons gård eller något sådant.

Det här var väl en sådandär vad-jag-har-gjort blogg. Sådana kan man ju också skriva.

Publicerad 19.08.2013 kl. 19:33

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.