LUCcast och nostalgi

I senaste episoden av LUCcast så går vi litet in i nostalgins tecken och pratar spelminnen. Något som vi eventuellt kommer att återkomma till eftersom spel för det mesta handlar om minnen och nostalgi.

Men jag pratar om en scen i spelet Link's Awakening. En scen som jag funderade på i samband med det att jag funderade på engelskakunskaper i forntiden. Link's Awakening kom ut i december 1993 och jag minns att jag införskaffade spelet i fråga under ett sommarbesök i Hangö. (I långa tider hade vi som tradition att en måndag under sommarlovet ta tåget till Hangö och äta glass där och annars bara vandra omkring) Det är alltså inte otänkbart att jag köpte spelet sommaren 1994. En tid då jag var elva år gammal och min engelskakunskap var relativt grundläggande.

Dock kom jag igenom spelet där jag satt i rummet under bordslampans sken och spelade Game Boy. (Det kanske kommer som en överraskning för er ungdomar men på Game Boy-tiden lyste inte skärmarna upp av sig själv utan man var tvungen att använda en annan ljuskälla för att se något) Det fanns en berättelse i spelet så mycket är säkert. En del av berättelsen fanns förklarad i spelmanualen och en del i Nintendo-Magasinet. En stor del fanns också i själva spelet.

Frågan är hur mycket jag förstod av den. Så som jag förklarade på podcasten så finns det en Wind Fish som sover och som man väcker upp med instrument och saker och ting händer.

Och så finns det en scen där perspektivet ändras och man sitter på en trädstam och funderar på livet. Eller en flicka som bor i byn och som räddade Link i början sköter det mesta av pratandet.

Och när jag funderade på scenen i mörkret i bilen om natten där jag körde omkring så tårades nästan ett öga. I mitt sinne byggdes scenen upp till något som den kanske aldrig var men som den ändå kunde vara. En stund av berättande och reflektion i all den action som spelet innehöll. Ett bekräftande av att det som spelaren höll på med skulle förstöra hela den värld man befann sig i.

Det gjorde valet att slutföra spelet aningen svårare. Och själva slutet aningen mer melankoliskt. Aningen mer passande för den finska folksjälen.

Och det är ju sådant som jag är väldigt svag för. Tanken att någon handling man måste göra och tanken på allt det man lämnar bakom sig som man inte kan komma åt igen efter att ha utfört en viss handling. Alla vägar som stängs.

Jag är ju också (och har varit länge) ett stort fan av t.ex. Peter Pan och även Narniaberättelserna. När man går in i en annan värld och sedan när man lämnar den i vetskapen att det är mer eller mindre omöjligt att återvända. Allt det som skedde i den andra världen kommer att försvinna men man måste ändå gå för den "riktiga" världen finns där ute och det är den man måste vara i.

Det är ju nästan tragiskt. Världsflykt är en stund av unika upplevelser som när man lämnar dem är det något som ingen annan riktigt förstår och som man inte kan förmedla vidare för det går inte att förklara.

Drömmar är sådana. Ibland är även spelens värld sådan. Många gånger har det hänt att jag skulle vilja dela med mig av de känslor jag känner under ett datorspel, rollspel eller när jag läst en bok. Men samtidigt är det oerhört svårt. Den riktiga världen har liten förståelse för dessa upplevelser som ju inte hände på riktigt.

Nu gick den här texten till något konstigt ställe men det är väl helt okej det också. Många gånger har jag tänkt på historieberättande, jag lyssnar gärna på andra människors fascinerande berättelser om liv som känns så mycket mer intressanta än det jag håller på med. Mina berättelser utspelar ju sig alla i overkligheten. Egentligen. Men kanske jag inte borde tänka på dem som sämre egentligen. Bara för att de inte hände på riktigt.

Nåväl. Som avslutning så här är den där scenen från Link's Awakening (från Game Boy Colour-versionen som ju inte är lika bra eftersom alla vet att svartvitt gör allting bättre). Den har kanske inte det djup som jag fantiserade att den hade då i bilen på natten i skogen.

Publicerad 17.12.2013 kl. 20:08

Raseborgs science fiction och fantasyklubbs julfest

Igår var det Raseborgs science fiction och fantasyklubbs traditionella brädspelsjulfest på Serendipity. Detta år var den litet kortare än tidigare. Eftersom jag var på jobb först och en del av medlemmarna hade andra saker för sig senare på kvällen. Men nog fick vi in ett par spel.

Vi började med litet Roborally som aldrig är fel. Ett spel där man ska göra det bästa av den situation man råkar ha framför sig. Och där de bästa planer kan förstöras av ett litet misstag eller det att någon annan råkade stå ivägen. Själv tycker jag att spelet är roligast på ett bräde med så många robotar som möjligt eftersom det då är större chans att man krockar med varandra.

Som vanligt var det en (dock oftast olika personer) som stannade i startpunkten och mest snurrade runt på ställe och någon som åkte ned i en avgrund och någon som åkte omkring på ett löpande band och inte riktigt visste hur man skulle komma bort från det. D.v.s. standard Roborallyroligheter.

Sedan tog vi en omgång Bohnanza som ju också är en klassiket där man köper och säljer och erbjuder bönor fram och tillbaka och hoppas att allt går som det ska. En hel del aktivt försäljningssnack och allting gick fram och tillbaka. De flesta i spelet trodde att de var på förlorande men i slutet var det oerhört jämnt. 14-14-14-16-16 tror jag de slutliga poängen var.

Till sist så plockade jag fram Container mest för att det var litet dunkelt i lokalen (Serendipity) så vi inte ville spela något där man måste läsa vad det stod på några kort eller dylikt. Container är ett spel för många språk vilket betyder att det knappat har någon text alls i själva spelet. Dock är vissa kuber väldigt nära andra till färgen men det gick helt bra ändå.

Container är ett spel som helt och hållet handlar om att rida på marknadsekonomins vågor. Jag borde kanske ha gett litet mera tips och råd till de andra spelarna för eknomin i spelet blev rätt intressant med dumppriser för att överhuvudtaget gå på plus och på det stora hela så spelades spelet på ett sätt som jag inte sett tidigare.

Dock tror jag att spelarna på det stora hela uppskattade spelet även om det var klart vem som skulle vinna relativt tidigt.

Efter dessa spel var det dags att säga hejdå till Rasecons julfest för det här året även om jag sedan blev kvar och lyssnade på livemusik i goda vänners lag.

Och snart är det jul.

Publicerad 15.12.2013 kl. 10:45

Bilfunderas

En dag är ingen dag två dagar är en vana. I förrgår kändes det fel att inte skriva blogg. Men dagen var en sådan dag då det helt enkelt inte fanns något utrymme för det. (One of those days eh!) Sedan igår så... nåh, jag for ju och sova när jag kom hem men det var också litet enklare. "Jag gjorde det en gång, jag kan göra det igen."

Som jag hörde (och som jag skrev) det tar bara två gånger för att göra något till en vana. Lika enkelt som jag plötsligt började skriva dagligen och det flöt på, lika enkelt var det att sluta och inte egentligen bry sig så mycket.

Så med tungt hjärta försöker jag skriva något igen. Med förhoppningen att vanan ska ta sitt grepp igen en liten stund. En liten stund.

Jag kör rätt ofta bil i jobbet och ibland när man kör bil finns det inte så mycket att göra (speciellt på den raka vägen mellan Ekenäs och Hangö), man slölyssnar på radio och låter tankarna vandra.

Idag var det Lucia. Enligt något som jag hört så var Luciadagen tidigare tänkt som den längsta (mörkaste) dagen på året och enligt wikipedia har det att göra med gamla kalendrar och dylikt där den trettonde verkligen inföll på vintersolståndet.

Oavsett så satt jag där på hangövägen och funderade på ljuset och eftersom det idag var en klar dag med solljus så reflekterade jag på det. (Jag reflekterade också på vindmöllorna som stod stilla i stormvinden och hur... creepy det såg ut där de svajade sakta fram och tillbaka, dessa gigantiska saker skapade av människohänder, men sidospår, sidospår)

Klockan var nästan tolv vilket ju är den dag då solen står högst på himlen. Längs med hangövägen finns träd som inte är speciellt höga eller de är tillräckligt långt borta från själva vägen för att inte täcka speciellt mycket av himlen. Men solen orkade ändå inte upp ovan dessa toppar.

I kombination med det snölösa vädret så frammande det någon slags känsla. Inte ens solen orkar riktigt. Inte riktigt till slut.

Men snart går vi mot ljusare tider igen.

Publicerad 13.12.2013 kl. 20:35

Hobbit

Jag hade någon idé om vad jag skulle skriva om tidigare idag (en grej kom jag på som jag ska skriva senare eftersom det tangerar LUCcast litet grann) men jag har glömt bort vad det var. Så istället ska jag nu kasta in några ord såhär på måfå om det faktum att imorgon har den andra hobbitfilmen premiär.

Ifjol när första hobbitfilmen kom ut så var jag sådär lagom hypad, jag hade inte följt med och inte hört så mycket och efter att jag såg den var jag sådär lagom imponerad. Sedan såg jag den en gång till en vecka senare i den här nya HFR-grejen och så gott som alla recensenter och människor verkade hata det.

Men jag gillade det så tusan riktigt. Så mycket faktiskt att filmen steg med flera pinnhål på värdeskalan. Så mycket att jag i efterhand såg på production diaries och bara föll pladask för Peter Jacksons midgård.

Nu har det gått ett år sedan dess och jag har ungefär samma känslor som inför förra filmen. Jag är inte speciellt hypad och har inte hört speciellt mycket om filmen (jag har också missat extendedversionen av förra, men den ska jag införskaffa inom kort). I princip har jag haft ett hobbitfritt år fram till det här.

Dock förväntar jag mig att bli transporterad bort till ytterligare en fantastisk värld i sällskap av fantastiskt trevliga dvärgar och en hobbit och så en hög med andra typer (inklusive en hög med fjompiga alver den här gången)

Vi får se hur det går.

Jag har åtminstone biljetter till 14:10-föreställningen för jag jobbar inatt och jag har kvällen upptagen annanstans. Denna julstress eh.

Publicerad 10.12.2013 kl. 20:46

Batman eller städning

Alltid nu och då måste man väl städa litet. Jag hör definitivt inte till de människor som städar speciellt ofta. Min lägenhet skulle förmodligen få vissa människar att ropa förskräckt och sedan springa iväg så fort som möjligt. Ibland noterar till och med jag att lägenheten kanske borde städas.

Men sedan kommer något annat där emot. Något. Som man kunde kalla för. Batman.

OK. Det är inte alltid Batman som får mig att inte städa min lägenhet men det är vad som jag sysslat med nu på sista tiden. Spelet Batman Arkham Asylum har upptagit en hel del av den fritid jag har och för att undvika städning så har jag istället funnit mig själv i smutsiga korridorer på ett dårhus för galna brottslingar av den överdrivna sorten.

Igår sedan så kom jag slutligen igenom spelet så nu saknar jag momentärt en orsak att inte städa. Men det tar nog inte länge innan jag hittar en till. Dock före det så kan jag kraftigt rekommendera Batman: Arkham Asylum, trots att det är ett spel från 2009 som förmodligen alla som vill redan vet om. Men grejen var väl att det var rätt billigt i en Humble Bundle för ett tag sedan.

Nu då skriver jag blogg istället för att dammsuga. En helt trevlig variation av prokrastinering.

Publicerad 09.12.2013 kl. 12:44

Independence Day

Igår var det självständighetsdag. Och istället för att skriva julblogginlägg så for jag till Åbo. Sedan vaknade jag tidigt på morgonen och tänkte att "nu kan jag skriva gårdagens inlägg tidigt så kommer det ett andra inlägg sedan på kvällen".

HAHAHAHAHAHAHA.
Ehrm.

Självständighetsdagen alltså. Men jag har ett annat erkännande som har med titeln självständighetsdag att göra. Filmen Independence Day. Den här filmen tyckte jag var det mest fantastiska jag någonsin sett när jag såg den. Jag skrev en uppsats i skolan om filmen ifråga där jag höjde den till skyarna som ett berättarmässigt mästerverk som skulle hålla förevigt.

Ja.

Nu är ju filmen kanske inte riktigt så bra. Den håller verkligen inte och den är en klichefylld ostfest. Hur kunde då jag tycka att det var världens bästa film?

Nå en av orsakerna är att filmen kom ut 1996 och att jag då var tretton år gammal. Men man kan ju inte skylla på det hela tiden. Men det finns en liten bakgrundshistoria till Independence Day och jag tror nästan att Independence Day är den film som ledde till att jag blev en ivrig biobesökare.

Jag hade börjat högstadiet och om jag inte minns fel så var det ännu på den varmare sidan av året. (enligt IMDB hade filmen finlandspremiär i oktober 1996) D.v.s. riktigt i början av min högstadiekarriär. I skolan var det temavecka på temat film (och TV. Medier i största allmänhet väl). Vi gjorde diverse småarbeten om filmrelaterade saker vi gillade och jag gjorde min på temat Anime.

Det här var tiden före jag ens hade sett någon anime förutom de sakerna som man inte visste att var anime. Istället läste jag hungrig animesektionen i svenska speltidningen Super Power. Det var något främmande och spännande över det hela.

Inom denna filmvecka så såg vi även två filmer på biografen. Det var en fransk Unge Werthers Lidande som jag nu efter en hel del sökande gissar att var den här filmen. Fransk var den åtminstone och oerhört trög kändes den. Var i princip ogillad av allihop i hela skolan.

Jag förmodar att den hade sina kvaliteter men det var nog inte den sortens kvaliteter som uppskattades av högstadiepubliken.

Den andra filmen trodde jag var Jerry Maguire, men jag kollade upp information och den filmen kom ut först 1997. Medan jag letade så kom jag istället att tänka på att vi också såg en Hitchcockfilm. Förmodligen Mannen som visste för mycket. Jerry Maguire kunde vi ju inte ha sett om den inte var ute då ännu. MEN minnet är en konstig sak så nu kommer här en paragraf om möjliga verkligheter som jag inte nu kan verifiera.

Filmveckan skedde på våren 1997, inte på hösten 1996. Om den gjorde det så hade Independence Day haft premiär för länge sedan redan och då kan inte den filmen vara katalysatorn. Men om Independence Day inte var katalysatorn vilken film kunde det då ha varit? Där har jag ingen aning. Å andra sidan så kan vi ha sett tre filmer, för jag minns distinkt en film som var mer 90-talsvänlig och att titeln var ett namn. Av någon orsak trodde jag det var Jerry Maguire men det finns säkert andra filmer som är mer i enlighet med rätt tidpunkt. Men i den här versionen av verkligheten skippar vi den tredje filmen som jag inte är säker på att existerade och forsätter med den sanning som kanske eventuellt har existerat i mitt huvud.

Ivarjefall så var dessa biobesök med skolan troligen de första sedan jag såg nästan hela The Mask på bio något tag tidigare. The Mask minns jag för att det fanns en trailer på The Nightmare Before Christmas före filmen och för att jag började må illa under filmen och var tvungen att gå ut innan den var slut. Det var någon form av nervositetsillamående som gjorde att jag inte riktigt ville gå på bio efter det på ett tag.

Under den här filmveckan så fanns det också en klassvis filmtriviatävling. Jag minns inte exakt vad den gick ut på men det var väl en hel del frågor som kanske hade med de filmer vi sett att göra eller bara allmänt handlade om film. Vår klass (7B) vann den här tävlingen och vann därmed fribiljetter till Bio Karelia. (Som numera är kulturhus)

Sedan tog det ett tag. Tiden gick långsammare när jag var yngre så jag vet inte exakt hur lång tid det var men jag hade denna fribiljett oanvänd ett tag. Jag var inte säker på det här med att gå på bio. The Mask hade ju varit nästan traumatiskt. Och den Unge Werther hade också varit plågsam.

Men till slut föll jag väl för hypen. Det var ju storfilmen det året mer eller mindre. Så jag använde fribiljetten och såg på filmen ifråga. (Independence Day alltså) Och jag flög väl av stolen eller något.

För grejen är ju den att film ÄR bäst på bio. Under högstadietiden gick jag på bio så ofta jag bara kunde och kände att filmen var värd det. Jag "recenserade" film på min hemsida (den existerar fortfarande) och min poängsättning gick från "bra" till "Det bästa någonsin". Eftersom film ju inte riktigt kunde vara dålig på bio.

Det var den där glada tiden då man inte var lika cynisk. Och jag kan väl gissa att något av den där entusiasmen förmodligen var orsaken till att jag förbehållslöst älskade Independence Day.

Var väl på den vägen som jag blev riktigt ordentligt filmintresserad. Allt tack vare en temavecka i skolan, en fribiljett och Independence Day. Förstås det fanns ju där från tidigare också. Med all Star Wars och allt annat som byggt grunden under alla år som gått.

Det här blev riktigt långt. Kanske det räknas som två dagar. Klockan gick t.o.m. över midnatt medan jag skrev.

Publicerad 07.12.2013 kl. 23:28

Multitasking and massive failure

Igår skulle jag skriva om engelskakunskaper och tanken om vad man (jag) egentligen förstod av all engelskspråkig underhållning jag konsumerade när jag var yngre. Jag tror inte riktigt att det lyckades på det sätt jag hade tänkt och orsaken är rätt enkel egentligen.

Multitasking.

Medan jag skrev såg jag också på amerikansk fotboll. Matchen mellan Minnesota Vikings och Chicago Bears. En match som såg ut att gå ungefär som alla Vikingsmatcher har gått den här säsongen. Helt åt skogen.

Så när det såg ut somom allt hopp var förlorat så tänkte jag att jag skulle skriva blogg och inte bry mig så mycket om fotboll (av den amerikanska varianten).

Givetvis så blev matchen spännande några meningar in i blogginlägget och istället för att fokusera bara på en av sakerna så satt jag där och halvskrev ett blogginlägg medan jag funderade på ifall Vikings verkligen skulle kunna ta hem den här matchen.

Så där satt jag fastklistrad och ville mest av allt bara publicera blogginlägget så att jag inte behövde multitaska med saker som krävde mycket hjärnarbete.

Så gick det som det gick. Men Vikings vann iallafall matchen. Trots lika dåligt spel som de uppvisat hela säsongen.

Publicerad 05.12.2013 kl. 22:31

Engelskakunskaper

I saker som jag funderar på så är det här en av de här grejerna som grävde sig in i mitt sinne. Det började kanske med diskussionen om barn och spel i LUCCast. Jag blev fundersam på barndomsminnen när det gällde spel och vad jag egentligen sysslade med.

Det har också dykt upp någon gång när jag grävde fram en gammal VHS-kasett med Ducktales. Så som var tradition för länge sedan så var programmen på den tiden på engelska, med text på finska. Som en person i lågstadieålder med väldigt grundläggande kunskaper i det andra inhemska, så kan jag tänka mig att innehållet i tv-program på engelska med finsk text eventuellt gick mig litet förbi.

För att inte tala om de som var dubbade till finska. Av någon orsak kändes det alltid lättare att förstå något där de pratade engelska. Kanske engelskan åtminstone liknar svenskan litet eller så var det bara så otroligt störande att höra på samma finska röstskådisar om och om igen.

Ivarjefall. Så det här introt är alltså bara att fundera en stund över hur mycket man (jag) egentligen förstod av vad jag tittade på som liten. Eller för den delen av de spel jag spelade.

Merrie Melodies, Looney Tunes och Disneys kortfilmer var ju en del av dieten som liten. Alltid på originalspråk och det är ju lätt att tänka att Droopy som mest bara stod stilla och sade en underfundighet eller två gick mig totalt förbi. Många av de här berättelserna innehåller ju ordlekar och andra verbala skojigheter som jag nog mer eller mindre aldrig har förstått. Istället så fanns det dock en hel del nöje i att titta på animationskvaliteten och den action som hela tiden fanns i dessa tecknade serier.

Till skillnad då från svinbilliga Hanna Barbera-serier som i allmänhet bara kändes otroligt tråkiga då animationerna upprepades och jag hade ingen aning om vad de egentligen pratade om.

Spel hade ju kanske inte några stora historier på NES-tiden men samtidigt är det helt klart att det finns en hel del som jag inte hade någon som helst aning om vad som hände i vissa spel. Speciellt i Zeldaspel så tror jag att jag har drömt om berättelser som aldrig varit del av själva spelen.

Bristen på engelskakunskaper bredde ju också ut sig i vanliga filmer. Alla tv-program är ju på engelska med finsk text så ibland funderar jag kanske hur mycket jag riktigt förstod av vad som hände i Star Wars.

Ibland har jag minnen av scener från filmer eller tv-program eller spel som inte existerar när jag ser dem pånytt. Jag funderar om inte många av dem bara skapats i mitt huvud helt på grund av att jag inte hade någon aning om vad som egentligen hände.

Och hur många program var inte bättre för att jag inte visste?

Publicerad 04.12.2013 kl. 22:11

Catching Fire

Så jag återvände nyss från biografen efter att ha sett Catching Fire (Hunger Games då alltså). Litet senare än vad jag först tänkt eftersom jag skippade den första gången jag skulle se den men idag var sista chansen och även om det litet grann tog emot (eftersom jag borde sova ungefär nu och eftersom jag håller på att spela Batman Arkham Asylum och det är hur bra som helst).

Jag skrev ju några ord om Hunger Games tidigare i år när jag läste igenom böckerna. Filmen tyckte jag fångade det som jag gillade bäst rätt så bra (Post-traumatisk stress). Intressant också hur själva spelen är det som är minst intressant i filme(r)n(a).

Egentligen kanske jag inte har så mycket att säga om den här filmen, det är alltid svårt att fundera ut något smart så här genast efter att ha sett den men det kändes som ett lätt ämne om jag nu ska skriva ett inlägg om dagen här. Filmen är helt klart av den litet bättre sorten och eventuellt dyker den upp på min årets top10 filmlista som jag säkert kommer att göra här förr eller senare. (Precis som tidigare år.) Första filmen kom ju helt såhär appropå med på min lista ifjol. Inte helt omöjligt att uppföljaren dyker upp i år, jag måste bara se igenom litet vad jag har sett från året som gått och se vad det är jag minns. Det har kommit en hel del besvikelser bland sommarfilmerna. Sommarfilmer som kanske ändå dyker upp på min lista mest för att jag kanske inte riktigt sett lika många filmer i år som tidigare.

Nåh, snart ska jag på jobb och då ska jag lyssna på podcaster som recenserar filmen ifråga och av någon orsak är det alltid lättare att komma på ens egen åsikt när man först hört någon annans...

Publicerad 03.12.2013 kl. 21:39

Postrevywhatnots

Igår hade vi de två sista föreställningarna av Prästkullarevyn. Så det är för sent att komma och se så försök inte ens. För några inlägg sedan nämnde jag i förbifarten att jag så gott som aldrig skriver något om när/hur/var/vad jag står på scenen. Nu i december kanske jag ska försöka göra något åt den här saken.

Även om det av någon orsak känns svårt. Att prata science fiction är enkelt men att prata om... Tja... egna upplevelser är väl svårt. Kanske.

Oavsett så som alltid med en sista föreställning så finns där en kombination av lättnad och vemod. Å ena sidan är det äntligen över, föreställningar och övningar kan ibland vara tunga och när man spenderat så mycket tid med materialet som man trots allt gjort så är det skönt att låta det vara förbi.

"Narramyckets XXX Gubbortstädare."

Å andra sidan så går man ju skilda vägar och en del av folket kan det ta en bra stund innan man ser igen. Och det måste jag ju säga att sällan är det under de här några åren jag stått på scenen som jag inte skulle ha saknat det folk som man jobbar med.

Nu är det förstås så att följande projekt är på gång. En fars i Tenala med premiär 16.1. Så man hinner knappt sörja något för nästa grej är på gång. (och när den spelperioden är slut är det väl raseborgs sommarteater som står där vid horisonten).

Publicerad 02.12.2013 kl. 19:23

December

Så var det december då. En snöfri november åtminstone där som jag befunnit mig. Sällan har väl december kommit på så här hastigt. Igår var det evigheter till julen och nu är julen nästan här redan. Själv har jag inte planerat ett dugg vilket borde leda till att jag ska ha julstress. Om inte nu så åtminstone snart.

Ibland känns det somom jag håller på med för mycket av allting. Nästan. Jag borde väl ta och julpynta något litet grann. Kanske sedan i januari. Oftast är jag ju efter i tid på det viset. Nu när det är december kanske jag borde börja på Nanowrimo.

Men nu har jag tv:n igång för första gången på länge för tydligen är det skidsäsong och söndagsskidåkning på morgonkvisten. Vinterns största nöje. TV-skidåkning. Det är väl OS snart också. Det ska bli grejer.

Publicerad 01.12.2013 kl. 12:02

Nanoguilt

Jag hade tänkt skriva halva Nanowrimo men inte blev det något av det heller. De här senaste åren så känns det somom Nano bara flyter förbi och jag har bråttom av någon orsak och så blir det inget skrivas utan bara en massa annat som jag hela tiden håller på med.

November brukade ju vara den mest döda av månader men nu verkar det somom det är den mest bråda. Kanske jag borde göra en personlig Nano i september eller oktober istället för de brukar vara litet mindre bråda. Speciellt i september så brukar det inte vara något teaterprojekt eftersom det är tillräckligt nära från att sommarteatern tagit slut och inget annat hunnit börja.

När jag inte skriver nano så skriver jag inte i bloggen för jag brukar ibland känna att om jag skriver ord som inte är Nano så är de ju ord som jag kunde spenderat på Nano. Så istället skriver jag ingenting.

Håhhå.

Men december börjar dyka upp och traditionellt så brukar jag skriva inlägg nästan alla dagar (ooh, shock, awe, jag vet att "ordentliga" bloggare brukar blogga varje dag oavsett men alla de kan nog se sig någonstans) under december månad. "Julkalenderbloggas" eller vad det nu heter och nog ska jag väl försöka på det i år också.

Jag funderar bara på vad jag ska skriva om. De flesta "allmänna" sakerna har jag ju redan skrivit om i någon form och det känns litet så att om jag skrev om "min dag" eller något sådant så skulle det bara vara otroligt tråkigt.

Visst många brukar skriva om sin dag men det är sist och slutligen det allra minst intressanta som finns att läsa. Förutom då när en dag leder till en reflektion över något allmänt här i världen. Då är det intressant.

Vi hade förövrigt några stjärnklara nätter och stjärnklara vinternätter är ju fantastiska. Jag ska försöka planera in att stirra på stjärnor någon kväll denna vinter. Någon månlös, stjärnklar kväll. Det är inte så många sådana som sker under vintern så jag borde väl pricka in de möjliga dagarna i kalendern och se vad som händer...

Publicerad 26.11.2013 kl. 19:29

Allting är så säkert

Jag vandrade hem från jobbet för en vecka sedan ungefär. Vintertiden är här och så också mörkret. Den här kvällen råkade det också vara en dimma där man knappt såg tio meter framför sig. Denna dimma gick över så fort jag passerade de träskmarker där min arbetsplats är placerad men det var ändå en sådandär trevlig liten sspöklig känsla.

Jag gick klädd i svarta byxor, svart rock och ingen reflex. Jag begrundade detta "jag har ingen reflex, jag är mer eller mindre osynlig för tillfället."

Inom kort mötte jag en annan människa på kvällsvandring, kanske en hund var involverad jag minns inte riktigt, det som slog mig var att denna människa, klokt nog, bar en reflexväst.

Det i kombinatione med att jag överhuvudtaget tänkte på att "man borde ju ha reflex på nu" fick mig att tänka på hur mycket säkrare saker och ting verkar ha blivit.

När jag var liten vägrade i princip alla ha cykelhjälm när de cyklade och saker som reflexer var sådant man helst av allt gömde i fickorna hellre än hade dem dinglande omkring. Även efter att man fått föreläsningar i skolan om hur mycket synligare man är med en reflex på.

Ingen med självrespekt skulle ha gått omkring i reflexväst när jag var liten (dock fanns det ju mer kläder som hade inbyggda reflexer på den tiden, det glada, tidiga 90-talet).

Samtidigt som sådanthär noterar jag också att hastigheter på vägarna har minskat. Perceptionen man har är ju att bilarna blir säkrare och med alla fartkameror överallt i kombination med sänkta hastigheter. (på hur många vägar har hastigheterna ÖKAT de senaste tjugo åren? Detta trots att vägarna byggts om för att bli rakare och säkrare)

Allt detta får mig att tänka att allting ju måste vara mycket säkrare nuförtiden. Ibland pratar man om hur världen bara blir farligare hela tiden men av allt att döma så kan ju det här inte stämma. Barn använder ju cykelhjälm, hastigheterna sänks till 60 på tidigare 80-vägar. Reflexvästar är något som någon annan än utryckningspersonal använder.

Ibland funderar jag om jag lever i det uråldriga tankesättet från när jag var barn när jag går omkring i mörka kläder en mörk, dimmig höstkväll. Världen verkar ha förändrats omkring mig.

Det skulle förstås inte vara första gången jag inte riktigt hängt med...

Publicerad 13.11.2013 kl. 14:16

NaNoWriMo btw

Nanowrimo började helt sådär appropå. Jag har litet som ett mål att kanske nå 25 000 ord i år. Och inte ens försöka på 50 000. Inte för att jag kommer att klara av 25k heller :)
Publicerad 02.11.2013 kl. 15:25

Höstmörker och whatnot

Nu har jag inte bloggat på ett tag igen. Förutom då LUCcast som numera har en egen hemsida och den lever än. Så vad ska man då skriva om om inte vädret? Det var ju kallt här en stund emellan. Så att man nästan trodde det skulle bli vinter. Men sedan sparkade den riktiga hösten igån med +10 grader och helmulet men litet regn nu och då.

Jag körde vägen mellan Karis och Ekenäs och stirrade litet på alla trädens färger som ju ser ännu otroligare ut när det är halvmörkt och molnigt. (I solens ljus kanske de också ser bra ut men det var åtminstone två veckor sedan sist och sådant glömmer man genast). Det är något med de disiga färgerna som bara känns rätt. Och som känns höst.

Man brukar tala om olika årstider och höstdepressioner och whatnot. Men faktum är ju att varenda årstid bara är helt underbar i de där rätta stunderna.

Jag är ju förövrigt med i Prästkullarevyn, vilket är en av de där orsakerna till att jag spenderat så mycket tid på vägen mellan Karis och Ekenäs. Ni ska alla gå och se för det är revy och sådant ska man väl se på.

Nog hör jag till en av de sämsta marknadsförarna som finns. Nu när jag inte postar LUCcast här så gör jag inte ens reklam för det heller. Och inte skriver jag aldrig om andra projekt som folk borde kolla in som jag är del av.

Kanske jag borde göra något åt det. En sak som jag litet funderat på är att jag skriver en hel del (så mycket som jag nu skriver) om min SF-hobby men inte så mycket om den där andra hobbyn som jag också sysslar med. (amatörteater alltså) Kanske man borde ta något ord eller två om sådant. Men samtidigt så är det oftast lättare att skriva om SF och dylikt.

Nåhväl. Höstmörkret är mörkt och varmt och allt är väl. Snart kommer ingen snö alls.

Publicerad 29.10.2013 kl. 22:23

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.