Star Wars hype eller julhype?

Tydligen var det lillajul och första advent och sådant här under helgen. Det gick mig litet förbi, men det är ju inte så konstigt med tanke på vädret och så. På den här bloggen har jag ibland haft litet halvtradition att skriva en hög med inlägg under december. En sådandär self-indulging julkalender och jag tänkte att jag kanske skulle göra en sådan också i år.

Problemet är förstås det vanliga. Vad ska man skriva om? Om inte annat så kunde jag ju skriva något om den hög med filmer jag har sett. Eftersom det är det som jag skriver mest nuförtiden.

Och på tal om filmer. Star Wars kommer ju om dryga två veckor. När det släpptes trailers blev jag otroligt hypad. Jag har hela tiden försökt att trycka ned alla förväntningar på filmen eftersom jag ju vet att den kommer att vara helt värdelös och en stor besvikelse. Men samtidigt kan jag inte låta bli att ha otroligt höga förväntningar.

Trots att den ju blir dålig. Men kanske inte. Men jo. Jag har inte följt med så noga mediablitzen för filmen nu när den trappas upp. Efter trailern kom det några TV Spots och dylika saker och de har jag mest väl hoppat över nu.

Ju närmare vi kommer "dopparedan" ju mer av all Star Warskrääsä kommer det ju att finnas. (om det inte redan finns det. Jag förmodar att det gör det och jag bara inte riktigt följer med)

Det Star Warskrääsä som jag förmodligen kommer att plocka upp är The Force Awakensversionen av X-wing miniatures game. Jag har stundvis funderat att köpa en andra av grundspelet tidigare. Men nu får man ju det med en gnutta annorlunda skepp så det är win-win. Jag behöver inte köpa två av samma och jag får två av samma ändå!

(Det är väl av samma orsak som Pandemic Legacy har en blå låda och en röd låda.)

Ja, jag var ju också så hypad att jag i en stunds svaghet gjorde en egen Star Wars-trailer

Vad gör man inte för att undvika att skriva på NaNoWriMo (som jag förövrigt misslyckades med spektakulärt i år igen. 2500 ord tror jag det blev till slut)

Publicerad 30.11.2015 kl. 14:20

Jessica Jones

Så jag bingeade (är det ett ord?) Jessica Jones under helgen. D.v.s. Netflix nya Marvelserie. Jag minns att jag verkligen gillade Daredevil då för ett halvt år sedan. Men den lämnade inte så värst mycket bestående eller hur man nu ska säga. Den var jättebra medan jag såg den men nu ett halvt år senare står jag här och funderar vad det egentligen var som var så bra.

Litet som alla Marvelfilmer. Oftast är de riktigt bra men lika ofta glömmer man bort dem efter att ha sett dem. Är Jessica Jones ett undantag? Det vet jag ju inte än eftersom jag såg alltihop över helgen men just nu känns det så åtminstone.

Jessica Jones (personen) är en privatdeckare med alkoholproblem och en massa baggage från det förflutna. En ganska klassisk noir-setup med andra ord. Hon har också superkrafter. För det är ju en Marvelserie och baggaget från det förflutna har förstås också superkrafter.

Till skillnad från Daredevil som inte gjorde jättemycket advokatarbete under sin serie så gör Jessica en hel del detektivarbete under sin. Och hon gör det på ett sätt som nog skulle passa in i vilken noirdeckare som helst.

Marvel har länge haft litet bekymmer med att göra sina skurkar intressanta. I tv-serieformat verkar de lyckas bättre. Både Daredevil och Agents of SHIELD har stundvis haft riktigt intressanta fiender.

Det är nog här som Jessica Jones verkligen lyser. Skurken spelas av David Tennant (som jag nämner bara för att han har varit Dr. Who) och genom episoderna så kan man inte hindra sig själv från att verkligen hata honom. Riktigt mycket med. Så sliskigt ondskefull. Sällan har jag velat se en superskurk dö så mycket som denna.

Oftast är de ju litet coola. Vem skulle inte vilja vara en mordisk psykopat alltid nu och då? En Darth Vader eller så. Men den här...

Man bara ryser vid tanken! Det är så bra!

En annan sak som slog mig när jag såg serien. Såhär i dessa tider när man talar om representation och jämlikhet och sådant. Jag är alltid dåligt att tala om sådant här för jag känner mig oerhört underkvalificerad. Men litet skoj var det att så gott som alla "major players" i den här serien var kvinnor. Eller jag säger "så gott som alla" men förmodligen så var det närmare 50% vilket är ju mer som en "verklig" andel istället för tv-serie/filmstandarden som är max 25%.

Den där sista siffran drog jag helt från hatten. Men jag har läst att också i masscener (d.v.s. bakgrundsfolk) så är det oftast oerhört mansdominerat. Vilket har varit med och skapat den här bilden av att det är normalt. Så när det är närmare 50% (sådär som det ju borde vara) så reagerar man på det.

Men det var ett sådant där sidospår. Den här serien var riktigt bra. Jag hade tänkt spara några episoder till måndagen. Men litet efter halvvägs igenom så började det hända på ett sådant sätt att jag var tvungen att se mera och så var det sent, sent på natten.

Så bra var den. Kanske. Vi får se om ett halvt år.

Publicerad 24.11.2015 kl. 12:05

Obligatoriskt Nanowrimoinlägg

Jag kollade nyss igenom arkiven och tydligen har jag skrivit några ord om Nanowrimo varje år. Jag kan ju inte sluta nu. Dock måste det sägas att mina Nanoinlägg har varit rätt deprimerande, det har handlat om att det är på gång, att jag inte vet vad jag ska skriva om och sedan kanske ett inlägg där det står att jag misslyckades. (Därför ids jag inte länka till mitt arkiv :))

Det här året kommer förmodligen inte att vara annorlunda. Det är många projekt och annat sådantdär som man sysslar med. Tiden finns, men finns orken? Själsvidisciplinen?

Nej. Det gör den inte.

Problemet är väl att jag är ganska nöjd med mitt liv som det är och att försöka trycka in något extra under de några lediga timmar som jag har (och de är inte speciellt några, det är bara det att jag spenderar dem med att spela dataspel, vilket är en oerhört givande hobby det också) känns inte särskilt angeläget.

Ovanstående mening får mig att tänka på alla kommentarer om satsradning och överlånga meningar i högstadie-/gymnasieuppsatser.

Så varför försöker jag alltid med Nanowrimo? Jag vet ju att det misslyckas. Jag skulle haft tider i augusti att skriva, eller några veckor i april. Nog har jag tid nu också. Men inte kommer det ju att hända. Men varför insisterar jag att försöka?

Det måste väl vara för att jag lyckades den där första gången. Drömmen finns ju där. Att producera något i textväg. Men jag är också för lat för att någonsin verkligen göra något.

Haha nu blir det dyster självanalys av det här. Via diverse prat om saker så kommer kanske min Nanoroman att handla om ett mordmysterium i Ekenäs under en postapokalyptisk tidsålder då vattennivån stigit men de har byggt vallar så att Ekenäs inte är under vatten. Och så borde jag också få in en berättelse-i-berättelsen för att skriva om en superhjälte och en superskurk som slåss i Raseborgs slottsruiner.

Det torde ju inte vara så svårt egentligen.

Publicerad 27.10.2015 kl. 12:14

The Martian

Det tycks somom jag bara halvrecenserar saker här på bloggen. Men whatever så får det väl vara ibland.

Tidigare i veckan såg jag The Martian. Film baserad på bok som jag inte läst trots att jag varit fast i marsträsket en tid. (har läst diverse andra marsrelaterade böcker. Marstrilogin av Kim Stanley Robinson och The Long Mars och säkert något annat också.) Jag gick mer eller mindre blind in i filmen så som jag ibland gör när jag vet att jag ska se en film så då behöver man ju inte ta del av all marknadsföring av den.

I varjefall så var det ju en oerhört trevlig upplevelse och det jag tänkte skriva om i den nu var dess... uhrm... Vetenskapspositiva attityd.

I så många filmer är det alltid vetenskap och kunskap som är roten till allt det onda. Ibland är det galna vetenskapsmän som skapar saker som bara är av ondo och ibland är det naiva (och ofta excentriska) sådana som nog vet hur man fixar det men måste ty sig till hjälten som fixar det genom att slå det tillräckligt hårt.

Inte riktigt så i den här filmen. Den här filmen är mer positiv när det gäller sådana saker. Människor samarbetar och det finns ingen som motsätter sig saker bara för att. Istället är det olika lösningar man försöker hitta och vissa fungerar och andra inte. Och det hela grundar sig i den mycket trevligare idén att "om vi bara funderar tillräckligt hårt så kommer vi att hitta en lösning."

The Martian är den filmen som Tomorrowloand ville vara men misslyckades totalt med. (Jag gillade ju den, men det var ju före jag såg The Martian.)

Det finns en tendens på internet (och kanske i resten av världen) att se ner på vetenskaplig utveckling. Människor som vägrar ta åt sig av mediciner eller teknologi som förenklar deras liv något otroligt allt för att det av någon orsak ses som något "ont". Att världen på något sätt skulle gå under om vi alla kunde bli friska, ha rent vatten och vara energisnåla.

Människor som vänder sig till mumbojumbo och tror att sådant skulle fungera bara för att folk trodde att det fungerade för tusen år sedan. Det här är en av de många saker som irriterar mig något otroligt... Stundvis.

Men The Martian gjorde mig litet glad för en stund. Att man med tillräckligt mycket kunskap nog kan ta sig ur nästan vilken situation som helst. Svaret är inte att gräva huvudet i sanden (eller vända sig till gud).

Ja, så filmen var sevärd.

Publicerad 17.10.2015 kl. 11:22

Jag läste några böcker under min semester (men det som hände sedan kommer att få dig att gråta)

Jag tänkte blogga om dem. Det är vad som får dig att gråta. Ungefär lika mycket som alla andra artiklar vars rubriker slutar med "få dig att gråta" får dig att gråta.

Jo alltså, jag sitter här nu med min sommarsemester slut och gråter (ha ha) över att man igen måste arbeta ett tag till nästa semester. Men jag fick några böcker lästa i alla fall. De flesta läste jag i hängmattan.

En vecka före min semester var jag på ConFuse i Linköping, vilket var otroligt skojigt men jag har nog inte skrivit någon "conrapport" för jag vet inte vad jag skulle skriva. Det var en massa intressanta paneler och det som alltid händer vid sådana tillställningar är att man (jag) får en lust att skriva egen SF. Men det brukar alltid gå om. :)

Men jag plockade upp böcker därifrån. Och faktum är att alla böcker jag läst under min semester är sådana som plockades upp därifrån.

Den första var Stockholms Undergång. En novellsamling som handlar om... Stockholms undergång. På ConFuse var det en panel där det talades om att "noveller är ju nog det bästa som finns" och i viss mån kan man ju hålla med. Det är kortare saker som har en poäng och om en inte är så bra så är den åtminstone slut inom kort.

Stockholms Undergång är alltså inte dålig. Utan den är riktigt härligt trevlig. Dock så måste jag erkänna att den sak som fastnade mest från samlingen var att så gott som alla berättelser slutade olyckligt. Och jag blev och fundera ifall detta inte är något som är en del av "skräck" som genre. Ofta brukar jag fundera litet på skräck och det känns somom det egentligen bara är SF men litet skrämmande ibland. Men i den här novellsamlingen så kunde jag se att även om berättelserna var liknande sådant som inte direkt kallas "skräck" så fanns det en skillnad i sluten. Annan SF verkar sluta mer hoppfullt. Världen har gått under men man står där med blicken framåt mot något som man förmodligen inte överlever men det gäller att försöka. Skräcken verkar sluta med att världen har gått under och man själv också.

Och så lärde mig Stockholms Undergång att K-rauta tydligen finns i Sverige också.

Den andra boken jag plöjde igenom var Incidenten i Böhmen, litet historiskt, litet övernaturligt. Jag är ju rätt svag för saker som utspelar sig historiskt utan att egentligen vara det. Eller svag och svag, jag har knappt läst något sådant men oavsett så finns det alltid något jag lockas av när något har punkter som berör litet historiskt utan att egentligen handla om stora historiska händelser. (Connie Willis Doomsday Book läste jag på finska när jag inte var så bra på det men trots en språkmur så hör det till en av de böcker som berört så tusan). Incidenten i Böhmen var uppbyggd litet som ett mysterium. Det fanns något som var konstigt och det gällde att pussla ihop bitarna allteftersom man fick reda på mer information. På grund av det gick det oerhört snabbt att komma igenom boken och också när man följde med personers "point-of-view" så avslöjade de inte alls. Det var somom tankepolisen följde efter dem hela tiden och inte lät dem tänka fritt om det som hände omkring dem.

Sättet som det bitvis delades ut information fungerade verkligen (åtminstone för mig) och även om jag kunde pussla ihop det mesta före det sade så är det väl det som är meningen. För man ska ju känna sig smartare än boken för att det ska lyckas. :)

Tredje boken var en till novellsamling Villains! (tillräckligt gammal för att inte ha en ordentlig sida någonstans), ett antal berättelser om hur Evil Should Totally Win. Den här trevliga tvisten på god mot ond i fantasy där ond vet att den ska förlora för att så har det alltid varit och varför inte ha litet roligt innan man förlorar.

Det är litet av en favoritgenre för mig. Berättelserna i sig är så gott som alla litet småputtriga i den här stilen och tar olika versioner av olika mycket onda personer som spelar sina onda spel mot varandra och allt går som det nu brukar gå. Eller det går ju inte alltid så som det brukar gå för evil will always triumph because good is dumb.

Den sista boken jag kom igenom på semestern var Kleptomania en bok där jag måste säga att pärmbilden inte var så tilltalande (vilket egentligen har varit den enda orsaken att jag inte läst den före det här) men när jag läste de första fem sidorna var jag helt fast. Det var väsen i skogen och berättelser som gick in i varandra i olika nivåer. Det fanns mycket i boken och det är ju också en bok med en kommande uppföljare som jag nu inte kan vänta på (kommer 6 november). I boken har vi en tågkrasch och personerna som överlever kraschen och så finns det ett tidshopp där en av de som överlevde tågkraschen berättar vad som hände när tåget kraschade (mitt ute i skogen) och så finns det berättelsen om den som hör berättelsen som berättas.

Sådär kort taget. Det finns en hel del med mytologiska varelser från norden som tittar förbi och en hel del som blir oförklarat (eftersom ingen av personerna vet allt). Trots det så fungerar boken ensam också. Det att jag vet att det ska komma en uppföljare är ju trevligt men trots alla obesvarade frågor så tycker jag att berättelsen nästan har ett tillfredsställande slut ändå. Men bara nästan för sedan dyker handen upp ur graven just före sluttexten. Sådär som den ibland gör...

Det här var alltså min semesterläsning. Jag är också en bit in på en bok som är tjock som fan. Arcanum som jag plockade upp efter förra årets Loncon. Hittills är den oerhört intressant. Det är alternativhistoria, vilket gör att den litet skrapar på de punkter som Incidenten i Böhmen gjorde. Förutom då att den här är väldigt mycket alternativ historia med tusen år av alternativ historia.

 

Den slutsats jag kan dra är tydligen den att om jag råkar höra någon författare tala på en SF-kongress så är jag helt plötsligt en läsare av deras böcker. Ibland.

Och den andra slutsatsen är att om jag varit smart så hade jag delat upp varje bok i ett enskilt inlägg och inte ett megainlägg. Men jag är inte smart på det sättet.

Publicerad 14.09.2015 kl. 22:46

Jag såg några filmer (och korta tankar om dem)

På fredagen gjorde jag en sådandär heldag som jag ibland gör och far in till huvudstaden för att se litet film. Förr gjorde jag det oftare, men nuförtiden gör jag det mest bara för att se de filmer som jag missat i hemtrakterna. (för varför fara så långt när alla filmer kommer genast hit anyways?)

Men diverse saker som hållit mig upptagen gjorde att jag missade några filmer som jag ibland känner att jag borde se. Så jag tog i saken och begav mig iväg till huvudstaden.

Egentligen så visste jag först inte vad jag skulle se på. Inget kan ju mäta sig med Mad Max: Fury Road så i ett kort infall tänkte jag nästan se den pånytt. Men istället blev det Jurassic World.

Jurassic World var en helt njutbar upplevelse. Den byggde en hel del på nostalgi för Jurassic Park och hade många ögonblick som jag ver helt såld på. Inklusive litet tårar i ögonen när man ser parken och hör det där klassiska temat. Många gånger tänkte jag "oh yes". Lika många gånger tänkte jag "wtf". Det saknades liksom något dår emellan kanske. Filmen var stundvis idiotisk och stundvis underbar helt enkelt.

Men på det stora hela var inte mina förväntningar speciellt högt uppskruvade så jag måste väl säga att den åtminstone var litet bättre än jag väntat mig.


Efter att jag sett Jurassic World hade jag en halv timme eller så innan Tomorrowland började, så tidtabellen var helt perfekt, det var inget extra funderas utan direkt igång på nästa film. Jag var nästan litet ängslig inför Tomorrowland för allt som jag hört hade sagt att det var en högst medelmåttig upplevelse och jag hade skippat den till först just på grund av detta rykte filmen hade fått.

Den första trailern till filmen var helt underbar och fantasieggande så det var ju synd om filmen skulle vara halvdålig.

Jag köpte (nästan) allt som filmen sålde jag måste nog bara säga det. Visst det slog en i huvudet med ett slagträ med vad den ville säga men jag var mest där och ville high-fivea alltsammans. Det är väl science fictionfanset i mig som gillade det hela med att vara litet positiv.

Visst, slutet var litet av en besvikelse och när man såg eftertexterna och manus av Damon Lindelof så förstod jag litet att det fanns en orsak till att allt som lovades inte gick i uppfyllelse. Men långa vägar in i filmen var jag helt såld.

Det finns en stund i filmen där en siffra på en skärm går ner med 0.006% som gav mig tårar i ögonen. För det är så som siffror gör.


När Tomorrowland var slut och jag hade fått den där känslan man får ibland efter en biofilm. jag gick ut och allt var tyst och filmen fanns ännu kvar där i huvudet en längre stund. Världen såg litet annorlunda ut. Det gick förstås över efter en stund och jag kunde lägga tillbaka mina hörlurar och lyssna på litet elektonisk musik (soundtracket till Frozen Cortex var passande just då för litet zen).

Det var dags att ta sig hem och hitta ett Y-tåg som gick vid passande tidpunkt. Medan jag funderade på det noterade jag också att tydligen hade det kommit en ny bok i The Long Earth-serien (The Long Utopia), som jag vid passande tillfälle måste införskaffa, men just då kändes det inte så. eftersom jag har ellt för mycket oläst på min lista. Jag såg också några kortpackar till Warhammer 40k: Conquest, som jag vet att jag ännu måste plocka upp men av någon anledning var jag inte på shoppinghumör den dagen.

Väl hemma gick jag förbi den lokala biografen och noterade att Ant-Man skulle börja om femton minuter. "Fan", tänkte jag, "varför inte?". Så jag köpte en biljett och såg ännu på Marvels senaste.

Det var en Marvelfilm. Litet mindre skala än vad det har varit den sista tiden men fortfarande en marvelfilm. Litet humor, litet action, litet alltmöjligt. Det enda (eller inte helt enda men nästan) jag kunde tänka på under filmen var att ursprungligen var det Edgar Wright som skulle regissera filmen och det fanns fortfarande spår av Wright i filmen som jag bara tänkte "det skulle förmodligen varit bättre om det varit Wright".

Men Ant-Man var ju nog riktigt bra. Bättre än Age of Ultron i alla fall. Fast den här gången kände jag inte att jag ville vänta på post-credits-scenen eftersom jag bor tillräckligt nära biografen för att snabbare kunna googla fram den än vad det tagit att vänta de tio-femton minuter det tar att gå igenom hela eftertexterna.


Så det var några filmer jag såg. För några dagar sedan.

Publicerad 27.07.2015 kl. 11:26

Ateister kan aldrig uppnå lycka

Det här (rubriken då alltså, jag minns i lågstadiet att jag lärde mig att jag inte fick referera till rubriken i brödtext men ändå gör jag det nu. Internet har förstört allt som har med ordentliga sätt att skriva att göra) är något som en person sade i förbifarten för ett par månader sedan. (före jag skrev Fury Road-inlägget. Så det var ett tag sedan)

Redan då tänkte jag att jag borde ju halvanalysera detta i ett blogginlägg.

Det blev inte av.

Eller vi får väl se. Idén bakom kommentaren (tror jag) var det faktum att om man tror på en gud och allt annat som det brukar innebära så finns en djupt inrotad tro i livets meningsfullhet. Och om man tror att livet har en mening så når man lyckan, för man vet att något finns där ute som bryr sig.

Jag har litet svårt att förklara det men åtminstone jag ser poänger i det. Genom att tro på saker som livet-efter-döden och andra saker som associeras till diverse spirituella livsåskådningar så når man inte den förtvivlan som otron i viss mån kan leda till.

Det sägs ju att när man blir äldre blir man religiös. Delvis kanske för att man blir rädd för att dö och att det ska vara slutet. Hela idén med att "det kan ju inte skada ifall det var sant". Och däri når man lyckan. När man vet att allting hade en mening.

Eller nåt.

Jag är ju ateist och tror litet grann att man nog kan någ en slags lycka/acceptans också utan att behöva ty sig till en högre makt. För mig handlar det litet om att finna lyckan i livets meningslöshet om man säger det så. Man är en kugge i ett oändligt (eller åtminstone väldigt stort) system och det finns ju tröst att finna i idén om att allt man gör egentligen inte betyder något utan istället ska man njuta av det man har (om man har något. Jag har ju lyckligtivs en hel del).

Det är kanske litet fatalistiskt eller något sådant. Jag vet inte, jag tycker det är ett ganska trevligt sätt att se på allting. Men jag kan tänka mig att många kan se meningslöshet som något negativt. Ofta vill man ju vara "huvudperson i sitt eget liv" och det är man ju fortfarande. "Ens eget liv" är bara litet mindre viktigt än vad man skulle vilja.

Såhär försöker jag förstås analysera det. Men jag har knappast ännu uppnåt sann lycka. Så förmodligen hade han som sade det där egentligen rätt. Inte blir jag lycklig förrän jag accepterar det övernaturliga. Men innan jag blir så gammal så kan jag ju åtminstone försöka.

Publicerad 20.07.2015 kl. 12:59

Mad Max: Fury Road

Jag såg den nya Mad Max filmen igår. Jag såg också den första Mad Max filmen igår. För första gången. Det är ju oftast Mad Max 2: Road Warrior som man ser, jag kan tänka mig att den första filmen fastnade någonstans i Statens Filmgranskningsbyrå när det begav sig och därför aldrig riktigt nådde hit. Det lilla jag har att säga om den är att den håller trots sin ålder. En riktigt atmosfärisk film.

Fury Road har ju varit sådär lagom hypad sedan Comic Con när den första titten kom ut (länk). I veckorna när den började komma ut så har det sipprat ut kommentarer och recensioner som jag sett rubrikerna av i mitt twitterflöde. Så jag var ju oerhört hypad inför den här filmen. För kommentarerna jag sett var i stil med "bästa actionfilmen på tio år, det enda dåliga är att de senaste tio årens actionfilmer varit så mycket sämre."

Stora ord.

Men jag är precis lika entusiastisk själv. Åtminstone så här ett dygn efter att ha sett den. Fury Road är den bästa filmen jag sett hittills i år. Och jag har svårt att se att någonting blir bättre. Och då inkluderar jag den kommande Star Wars filmen som ska dyka upp i december.

I den enklaste versionen av min åsikt om filmen är att jag har svårt att hitta något direkt negativt i den. Vanligtvis så tänker man på diverse småsaker under, eller efter, en film. Fury Road lyckas med konststycket att helt och hållet hålla mig på dess sida. Suspension of Disbelief eller vad det kallas. Världen som byggs upp är så... Genomtänkt att det inte finns en sekund då jag tänker att det här är omöjligt.

Detta trots att filmen innehåller sjukt galna saker. Men inom den logik som filmen skapar så fungerar allting perfekt.

Man kan ta en sådan liten sak som... Kanonmaten. Alla actionfilmer har kanonmat av något slag. I Marvelfilmerna är det alltid robotar, annars är det gangsters eller vad det nu är som i vågor kommer mot våra hjältar och sedan slås ned. Den här filmen innehåller en förklaring till denna kanonmat. Det är ju mer än vad det flesta filmer har. Men det är en förklaring som håller när man funderar på varför de gör de galna saker som de trots allt gör.

What a day! What a lovely day!

Sountracket är ju också något för sig. Jag gillar speciellt den här låten (och varianter på den):

Den upphör aldrig, utan den bara jagar och jagar på en. Det är svårt att inte känna adrenalinet flöda genom kroppen när man hör den. Och sedan litet bilder på ännu. Det är så man är trött innan låten är över. Men trots det så fortsätter det bara.

Samtidigt tycker jag inte att det i filmen blev tröttsamt tungt med adrenalinet. I t.ex. Age of Ultron så var slutstriden mer utdragen än upphetsande. Medan i Fury Road så vill man bara att det aldrig ska ta slut. Men såklart tar det slut. För en stund. Innan det fortsätter igen.

Jag är fortfarande litet mållös av den här filmen. Jag försöker intala mig själv att jag inte behöver se den på nytt i biografen men samtidigt kanske jag ändå måste.

Publicerad 17.05.2015 kl. 16:15

Terry Pratchett

Så nyheten kom att Terry Pratchett har lämnat den här världen. Det var ju litet det här som man var rädd för då för ett tag sedan redan nu när det visade sig att han hade Alzheimers.

Men sedan så kom det fortfarande ut Pratchettböcker på löpande band och de var lika bra (om inte bättre) än tidigare och det kändes som att den här mannen nog har många år kvar än. Många år och många berättelser.

Så gick det inte.

Jag brukar inte egentligen bry mig speciellt mycket när kändisar lämnar den här världen. De senaste åren har några riktigt bra och trevliga skådisar lämnat oss (och nyligen for ju Nimoy). Men den här kändes litet grann.

Pratchetts böcker har varit en del av mitt liv en lång tid. Det började med Omtarna och Resan Hem, jag har minnet av att ligga vid campingen i Kimito och läsa de böckerna. Redan de böckerna innehöll intressanta idéer som jag mest av allt ville tro på. I de böckerna var idén om att varelser ser tid på olika sätt beroende på deras livslängd. Så en dagsslängda talar om de gamla goda minuterna och knappt ser de orörliga människorna som lever i sin egen tidsskala.

Skivvärlden är väl det mest kända av Pratchett och jag är inte helt säkert men jag tror att en skivvärldenbok var den första engelskspråkiga bok jag läste. The Colour of Magic, det måste ju erkännas att jag knappast hängde med i så mycket av texten i den boken, det var någon gång i högstadiet. Men jag har minnen av att försöka traggla igenom några sidor av boken i hallen i högstadiet. Någonstans måste man ju börja när man ska försöka läsa engelskpråkiga romaner. (vid slutet av gymnasietiden läste jag ju nästan mest engelskspråkig fantasy)

När det gäller filosofi så är ju också Pratchett en av de jag mest lyssnat på. Från tidsskalan i Resan Hem (se ovan) till idén om att religioner och gudar endast är så starka som de som tror på dem. Och även idén om att hjältar inte riktigt är något att ha utan det är upp till de vanliga människorna att fixa allting. Efter att de städat upp förstörelsen som hjältarna orsakat.

Jag skrev på Facebook att få människor har haft sådant inflytande på min världssyn som Pratchett via sina böcker. Och det är liksom ingen tvekan om saken.

Det finns mycket som man borde säga och det finns säkert andra som kommer att säga det. Så...

 

Publicerad 12.03.2015 kl. 20:34

Inatt jag drömde...

Jag tror jag skrivit ett sådant här inlägg en gång tidigare. Men inatt drömde jag något litet rörande och konstigt (som vanligt) att jag måste försöka få det ned i text på något sätt. Drömmar har ju ingen intre logik förutom den man skapar efteråt så jag får se vart det här leder. Det har dessutom gått över en timme sedan jag vaknade och drömmen börjar blekna.

I centrum av drömmen var t.ex. en gåta som var väldigt tydlig i sitt språk men som jag bara minuter efter att jag vaknat helt hade glömt bort.

Drömmen utspelade sig i en nära framtid. Det här vet jag för att bilarna såg annorlunda ut. Så som i alla framtidsvisioner så var det dörrarna som för det mesta såg konstiga ut. Jag och en hel hög med andra människor var på väg på något sorts läger i vad som förmodligen var någon sorts glashotell (även om bilderna av det varierar litet så det kunde ha varit vad som helst)

Aktivitetsläger. I det rum jag bodde i fanns det tre personer. Som jag inte riktigt minns längre. På lägre fanns det också en kvinna, som varierar i mitt minne från gaggig gumma till en litet disträ medelålders kvinna. Det är henne som gåtan handlade om och hon spekulerade ivrigt om vad den kunde betyda och vad svaret kunde vara.

Till saken hörde att alla människor på "lägret" fick liknande kryptiska meddelanden eller uppdrag. Aktiviteter kan man väl säga.

För min egen del så tappade jag bort nyckeln till rummet där vi bodde. Eller jag tror åtminstone att jag gjorde det för den kan också ha blivit stulen. Som svar stal (lånade) jag en av mina rumskamraters nyckel i tron att det var min (fast jag egentligen visste att det förmodligen inte var det)

Vid ett tillfälle återvände jag till rummet efter... En amerikansk fotbollsmatch? Hmm. Fotbollsmatchen återvände alldeles nyss i mitt minne och den kan mycket väl ha existerat i drömmen. I rummet såg jag att min säng var mer eller mindre uppriven somom någon letat igenom det område av rummet som jag bodde i. Någon letade uppenbarligen efter något. (kanske min nycket, som kanske någon annan redan hade stulit före mig. Plot twist!)

Jag fick aldrig reda på plot twisten. Men jag fick en känsla av att den var sann senare när jag igen letade efter min nyckel som då min rumskamrat (vars nyckel det var) hade tagit (för det var ju hans nyckel)

Vi packade och började bege oss hemåt. Några hade svar på sina kryptiska gåtor och kvinnan, som vi alla hade börjat betrakta som en vän av något slag, för även om hon var litet disträ/dement så var samtidigt uppiggande. Men gåtan fick inget svar. Tills vi mötte en man som mer eller mindre krävde ett svar av henne. (här började jag sakta vakna upp kände jag, drömmens grepp försvagades)

"Jag formulerade gåtan så att bara du kunde förstå den." sade mannen men kvinnan var både litet desperat och totalt ovetande. Hon hade ingen aning om vad det betydde, men hon kände tydligen att hon borde veta det. Men under den tid (d.v.s. de tio minuter jag drömde eller hur drömtid nu fungerar :) vi lärt känna henne kände vi att det fanns saker som hon helt enkelt inte kom ihåg. Hur mycket hon än försökte.

Mannen sade något i stil med "du vill fortfarande alltså inte minnas." och eftersom jag var på väg att vakna upp började logiken slå in och jag funderade på vad det kunde betyda. Vi levde i framtiden och tanken slog mig att kvinnan kanske utsatts för (eller frivilligt) minnesförändring där hon helt enkelt plockat bort vissa minnen. (a la Eternal Sunshine of the Spotless Mind)

Vi packade ihop och åkte tillbaka hem i en liten vit bil (gammaldags, inte lika science fiction som alla andra bilar). Vi var fyra i bilen, jag och mina rumskamrater och kvinnan. Hon hade fått någon sorts brev, kanske av mannen eller kanske någon annanstans ifrån.

I ena brevet stod det att skribenten inte egentligen borde skriva men försöker göra det ändå. Och högst upp på brevet stod det "Kära mommo".

"Har du ett barn som du inte känner till?" frågade jag.

Kvinnan såg upp mot vägen med tårar i ögonen och sade "Jag vet inte."

Min vakenhet var på en sådan nivå att jag visste att det inte längre var mitt undermedvetna som skapade berättelsen utan allt som hände efter det här skapade jag fullt medvetet.

Så jag vaknade helt och fick aldrig något slut på berättelsen. Skulle hon komma ihåg? Skulle hon hitta svaret på gåtan? Skulle det sluta lyckligt? Jag ville ju det, så i den medvetna varianten ville jag skapa ett slut. Men samtidigt kände jag att det inte skulle vara det riktiga slutet. Så jag vaknade istället.

Men fan vilken cliffhanger.

Publicerad 31.01.2015 kl. 10:08

Top 10 filmer från 2014

Jag brukar alltid ha litet ångest över filmtopplistan. En del för att jag för några år sedan gick otroligt mycket på bio och såg en massa filmer varje år. Och det har minskat så det känns ibland somom den topplista jag gör inte är så... bra som den borde varit.

D.v.s. jag vill ha litet filmcred. Men om jag bara har årets största filmer på listan så känns det somom det inte finns någon cred. I år tänkte jag att jag skulle tänka "fuck it" men det var svårt. Jag var ändå tvungen att söka upp Gone Girl och gräma mig över att jag varken såg Only Lovers Left Alive eller Boyhood. Men så är det nu bara. Jag har inte längre någon filmcred, det är bara att inse fakta.

Så med det. Här är min topp10 lista över filmer från 2014.

10. Snowpiercer

Postapokalyptisk film som utspelar sig på ett tåg. Det kan ju bara inte gå fel och med en visuell stil som man bara kan gapa åt är den här filmen... Helt OK. Ibland känns det somom den inte går fullt ut i galenskapen för bäst är filmen när den gör det. Det finns en scen med skolbarn som är en sådan trevlig "mindfuck" och jag skulle gärna sett mer av det.

Men den är ju nog riktigt tillräckligt underhållande för det.

9. The Hobbit: Battle of the Five Armies

Kanske filmen inte riktigt hör hemma på listan. Den var kanske inte så bra som man kanske önskat sig och definitivt ingenting jämfört med originaltrilogin. Det är bara att inse faktum att hobbitfilmerna är litet som Star Wars prequels.

Detta till trots så är Five Armies ett visuellt spektakel. Jag gillar att bara se designen på allting. Det som händer i fokus är inte så viktigt, det är roligare att titta på dvärgarnas rustning eller förfallna hus eller allt vad det nu finns i dessa filmer.

8. X-men: Days of Future Past

Wolverine åker bakåt i tiden för att ändra på tidslinjen så att världen inte går under. Och en möjlighet att kombinera skådisarna från original-X-menfilmerna med X-men: First Class. Det som jag var gladast över i den här filmen var slutkonfrontationen som för en gångs skull var litet annorlunda. (om jag inte har förträngt något förstås, det kan också hända)

7. The Raid 2

Jag hade hört så mycket om The Raid men inte sett själva filmen. Sedan såg jag den just före jag skulle se tvåan på bio och det är ganska mindblowing. Striderna är (för det mesta) korta och brutala. Eller en enskild kamp är kort och brutal. Själva slagen är oerhört långa då varje hjälte för det mesta slår ner ett par tiotal skurkar. Kanske litet för lång och utdragen. Men det är nog inga fel på stridskoreografin. Som dessutom känns mycket mer... påtaglig än allt CGI-stridas vi brukar få.

6. Guardians of the Galaxy

På tal om CGI-stridas så kom ju Guardians of the Galaxy också ut i år. Lättsam rymdunderhållning kan man kanske säga. Men full av.. hjärta. Kanske. Den var rolig helt enkelt och det är alltid skoj när man inte tar sig själv på fullt allvar men ändå gör det och allt är bara färggrant och laser.

5. Dawn of the Planet of the Apes

Postapokalyptiskt. Ur apornas synvinkel. Så det är kanske inte postapokalyptiskt då utan istället början på en ny era... (haha "Dawn" förstås) Människorna är bara ihåliga skal och känns främmande. Vilket gör det ännu skojigare.

4. Edge of Tomorrow

Tidsreseaction med aliens och Tom Cruise som dör om och om och om igen. Det här var definitivt en av årets mest positiva överraskningar. Smart film (som kanske faller samman mot slutet, men vafan) som spelar med så många grejer i "groundhog day"-genren. (det är väl en egen genre?)

3. Grand Budapest Hotel

Den här filmen hade en hel del av grejer som jag är litet svag för. Halvfärdiga berättelser. Berättelser inuti berättelser. Sidospår. Och tragik och komik ur ett sentimentalt perspektiv. Det är sådana här saker som jag alltid faller för.

2.Interstellar

Rymdfilm som känns rätt. Science fiction när den är som bäst. Den får så mycket rätt att det lilla som den får fel kan jag förlåta helt och hållet. Och som i äkta science fiction så är människorna kanske helt småviktiga sådär på sidan om men det är idén och implikationerna som är viktiga.

1. The LEGO Movie

Everything is Awesome.

Publicerad 14.01.2015 kl. 13:32

Year in Review: Sociala Medier

Jag hittar på ny kategorier hela tiden när jag försöker hitta på ett sätt att få in diverse årshändelser i den här serien. Och även för att det är några filmer jag skulle vilja ha tid att se innan jag gör min topp10 filmlista :)

2014 införskaffade jag ju då den där tabletdatorn och eftersom jag inte haft (eller har) en smartphone så var det min ingång i det moderna sättet att kommunicera. Efter den vecka som jag var utan SIM-kort då alltså. Förstås det var ju en mjukstart eftersom jag köpte en androidmaskin (en Nexus 7) så jag behövde inte bli del av Apples ekosystem och ingen använder ju google+.

Under året som gick så har jag märkt att det jag använder mest har blivit Twitter. Och Facebook är ju numera helt oanvändbart.

Det är väl det jag egentligen tänkte skriva om.

Först så jag började använda twitter helt på allvar under Loncon (så mycket hände då egentligen) för jag kunde leta efter hashtaggen (#) och se allt vad folk skrev och även om det var mycket så kunde jag snabbt bläddra i flödet och i princip nästan se allt. Liksom.

Och genom att kolla twitter dagligen (och flera gånger per dag) så kunde jag också se allt som skedde där. Tidigare hade jag bara haft en twitter-addon till Firefox (echofon, den stöds inte längre och kan sluta fungera när som helst man jag har inte hittat någon annan som är lika bra) där jag, medan jag satt vid datorn, hela tiden såg hur det ploppade upp ett ord eller två om vad som hände i världen.

Nu insåg jag att det var fullt möjligt att skumma igenom åtta timmars twitterflöde på en relativt kort tid så då gjorde jag ju det.

Det är där som Facebook föll ihop. Jag vet inte om jag är kontrollfreak eller vad det är men jag vill veta vad det är jag ser och varför. Facebook har länge försökt visa det jag vill se (jag vill sällan se det) istället för den klassiska ordningen enligt "när det hände". Även när man sorterar enligt "most recent" så verkar det somom det sorterar enligt när senast någon gillade något från 2010 och om någon gillade det för tio minuter sedan så måste det ju vara most recent.

Det här har lett till att det är omöjligt att hitta något på Facebook. Ibland när jag kollar så ser jag att någon postat en intressant länk. "intressant" tänker jag "jag måste kolla det där senare när jag har tid". Det finns inget sett att kolla det där senare när jag har tid. För nästa gång jag loggar in är det omöjligt att hitta. Det går inte att hitta via timestamp och kanske jag glömt vem det var som postade länken i fråga.

Det här betyder förstås inte att jag slutar använda Facebook. Det finns vissa saker som jag "behöver" det för. Men jag känner också att det är mer en sak som jag kollar snabbt för att se om jag har några notifikationer och huvudflödet kan man bara ignorera helt. Det finns många som hela tiden säger "sluta använda Facebook (och andra sociala medier) det förstör allas liv". Jag hör inte till dem. De är mest bara en hög med... reaktionärer. (Jag tänkte skriva något annat men lät bli)

Twitter å andra sidan är strikt tidsbaserat. Allting sker i realtid och det går alltid att hitta ett äldre meddelande genom att tänka på vilken tid det dök upp. Och detta gör det för mig. Sedan att twitters 140-teckens begränsning kan vara jobbig är ju en sak. Och med tanke på den orddiarré jag skrivit här så kan man förstå varför jag sällan skriver något på twitter själv. Twitter är inte till för att ha diskussioner på egentligen. Utan för mig är det ett ställe där jag kan hitta länkar till intressanta artiklar som är tillräckligt långa för mig. (och ibland videon)

Videon ja...

Det är ju en sak man kunde skriva om. Hur allting måste vara video nuförtiden. Jag kan inte titta och lyssna på något var som helst och när som helst. Men jag har nästan alltid möjlighet att läsa något. Varför kan man inte skriva ned vad man ska säga. Det går fortare att läsa än att tvingas se på någon youtubare som läser ett föredrag. Oh well. Det har inte med den här saken att göra utan är ett annat inlägg (som jag kanske redan skrivit, vem vet, det har jag säkert)

Publicerad 07.01.2015 kl. 13:00

Year in Review: Brädspel

Brädspel är ju en del av allt det där som gör livet värt att leva och via Boardgame Geek noterar jag litet vad jag har spelat under året. En sak som genast slår mig är att jag 2013 spelade åtminstone ett spel varje månad medan det här året var (enligt den statistik jag fört på BGG) spelfritt i februari, juni och september.

Det som är positivt också är att det finns en relativt regelbunden spelgrupp där jag inte alltid kan delta men där möjligheten finns de gånger då jag har tid och möjlighet. Det är i den spelgruppen som spelbredden från året kommit. De flesta spel jag spelat en gång är därifrån och de flesta spel av litet större tyngd är också därifrån.

Förutom det så har det här året varit fyllt av "lättare" spel. I de spel jag spelat mest ser jag Love Letter, The Resistance och The Resistance: Avalon. Och många gånger av listningarna av de där spelen har jag bara skrivit ned att de spelats en gång trots att de är spel som man ofta spelar ett par gånger när man ändå håller på. Det andra spelet som spelades en hel del det här året var nästan litet överraskande (tills jag tänkte på det litet mer) 7 Wonders.

När jag jämför med 2013, ser jag att jag spelade Libertalia en massa gånger i 2013 men inte en enda gång i 2014. Det är kanske något man borde göra något åt för inte är väl spelet helt utspelat än :)

En av de saker jag såg fram emot i 2014 var Warhammer: Conquest, inte för att spelet kanske skulle bli något fantastiskt (det är inte dåligt) men för att jag har sett på de så kallade "living card games" och Warhammer var ju den perfekta platsen att hoppa in i den grejen.

På det stora hela ser jag alla dessa "lätta" spel på listan och funderar om jag kanske borde försöka mig på att spela "tyngre" spel det här äret. Det handlar ju mycket om möjligheter. (t.ex. så gör ju en under två år gammal systerson det ibland litet jobbigt att spela alldeles för krävande spel som tar för länge :)

Publicerad 06.01.2015 kl. 13:05

TV-året 2014

Så nästa Year in review. TV-serier är ju en topplista jag gjorde i fjol och även i år har jag tittat på en hel del TV-serier. Det finns också en mängd serier som jag inte tittat på trots att det ibland känns somom jag borde. True Detective t.ex. alla verkar hylla den och jag har inte sett den. Inte har jag sett House of Cards ännu heller. Det fanns även en del halvintressanta genreserier som det aldrig riktigt blev att titta på (Penny Dreadful, Outlander). Faktum är att jag mest sett på halvtimmesserier det här året eftersom de är "lättare".

Men en liten topplista kan jag ju få ihop i alla fall. I omvänd ordning förstås, man ska ju alltid räkna neråt.

10. Black Sails

Litet småproblematisk piratserie som går från att vara hur häftig som helst till att man inte förstår alls vad som pågår. Men grejen är ju att den ser bra ut och pirater är alltid pirater. Det är något som man definitivt borde se mer av (John Malkovich gjorde väl också en piratserie som jag aldrig såg på... Så kanske det är en ny trend)

Våldsamt och skoj med skeppstrid sedan mot slutet. Det är ju trots allt en TV-serie så man kan inte förvänta sig gigantiska skeppstrider varje avsnitt. De har ju en budget att tänka på.

9. The Walking Dead

Efter att inte ha varit något vidare så har The Walking Dead gått från klarhet till klarhet på den sista tiden. Många av episoderna är mer fristående och fokuserar på en mindre grupp istället för att försöka få in precis alla personer som fortfarande lever i serien. Och det här greppet har gjort att serien blivit bättre.

8. The Musketeers

De tre musketörerna på äventyr. Med svärd och sådant. En rätt lättsam men ändå välgjord serie som jag mest blir på gott humör av. Desutom har den ju Peter Capaldi (Malcolm Tucker!) som den onde kardinalen. Tyvärr (?) så blev ju Peter Capaldi The Doctor så han är väl inte med om serien fortsätter. Men det gör ju inte just den här första serien något sämre.

7. Bluestone 42

Bluestone 42 är en brittisk komediserie som utspelar sig bland soldater i Afganistan. Man kan väl kalla den en "workplace comedy" med litet mer p åspel eftersom det ju trots allt hela tiden finns hotet om att vad som helst kan sprängas i luften. Det vill säga hela upplägget är som gjort för en komedi som behandlar det tedium när inget händer och sedan händer det saker helt plötsligt.

Otroligt sköna personer dessutom. Med diverse olika galenskaper på gång. Jag upptäckte den här serien i år. Så det finns ju den bonusen att jag också såg förra årets säsong så det är liksom ett helt paket.

6. Rick & Morty

En animerad halvtimmesserie som bara är helt sjuk. Handlar om Rick och Morty som är en pojke och hans galna vetenskapsman till morfar. Den var svår att komma in i till först. Men efter hand så visade sig alla de olika fantastiska delarna i den här serien. Jag tyckte först att den var för absurd och slumpmässig helt enkelt. Men den var sist och slutligen inte det utan hade en rätt kraftig tråd att följa.

Bara man hittade den först.

5. Marvel's Agents of SHIELD

Den här serien började inget vidare. Första halvan av första säsongen var långsam och det var svårt att riktigt veta vad de höll på med. Men den delen var ju i 2013. Efter att Captain America: Winter Soldier kommit ut och förändrat landskapet för SHIELD (spoiler alert) så fick serien en mycket starkare målmedvetenhet. Samtidigt så var det bra att de hade den uppbyggande fasen i början av serien innan det verkligen brakade ihop.

Såhär i efterhand då. Men medan det skedde så var man mer ett gigantiskt frågetecken. Men numera går serien mest från klarhet till klarhet. Även om den kanske ibland försöker sig på stridsscener som den inte riktigt har råd med.

4. Brooklyn - 99

Ja, jag har ju sett på halvtimmesserier och Brooklyn -99 är ju en som bara är helt fantastisk. Personerna spelar på varandra på intressanta sätt samtidigt som det hela utspelar sig inom polisarbete. Det här går långa vägar än. Och på det stora hela måste jag säga att halvtimmeskomedierna är rätt starka nuförtiden (se även New Girl som jag inte lade in på listan, men som säkert hade platsat. Helt galet bra serie det också. Förmodligen bättre än Black Sails. Kanske den platsar i listan i alla fall. jag ville bara nämna Black Sails för att den kanske gick litet förbi. Alla har väl sett New Girl vid det här laget :))

3. Sherlock

Jag det var ju tre avsnitt i januari och jag sade i fjolårets lista att den hör hemma här. The Batch of Freeman är bara... Ja... Så bra liksom. Och det är roliga pussel och sådant. Bra serie bara. Som...

2. Orphan Black

Orphan Black visste jag egentligen ingenting om tills jag var på Loncon där den dök upp i konversation om och om igen och hade dessutom en Hugonominering. Så när jag kom hem bestämde jag mig för att jag ju måste leta upp denna serie som är på allas läppar.

Och det lönade ju sig. Kloner och action och mysterier och allt det där andra trevliga med galningar och icke-galningar och litet humor ibland. Allt som gör en riktigt bra serie liksom.

1. Game of Thrones

Inget år är väl komplett utan Game of Thrones. Den serien går från klarhet till klarhet även om den kanske haltar på sina ställen så gör den sedan andra saker på ett sätt som man inte kunde drömma om. Det blir spännande nu i kommande säsong när det närmar sig saker som inte ännu hänt i böckerna så att även vi bokläsare kan bli litet överraskade ibland.

 

Så det var TV-lista. Precis som i fjol hade jag mindre att säga om de som var högre upp. Det brukar väl vara så. Jag försöker rationalisera mina val som kommer in på listan längre ner medan de som är i toppen inte behöver så mycket förklaring.

Publicerad 31.12.2014 kl. 12:56

Year in Review: LUCcast

LUCcast har ju varit en del av fritidsintressena under året som gått. Det är egentligen litet svårt att tro att vi hållit på i över ett år med svenskfinlands eventuellt största spelpodcast. Även om vi nu under höstsäsongen haft litet svårt med tider och att få ut episoder i en acceptabel takt. Det är väl litet så som det är när man har så mycket för sig fastän man ibland känner att "vad gör jag egentligen."

Jag har ju alltid varit intresserad av datorspel men nu när jag är del av en podcast så lyssnar jag på vad som händer i datorspelsvärlden med ett litet annat öra. Ibland för att se om jag råkar komma över något intressant eller annars bara se vad trenderna är. Det händer mycket inom spel just nu, spelmediet växer upp (även om det ju har gjort detta i över tio år nu redan) och förändringarnas vindar blåser.

Och mitt i all denna förändring finns då LUCcast. Som kanske är litet gammaldags. Formatet är sådant som podcaster varit sedan urminnes tider. Jag är ju en stor podcastkonsument. Jag prenumererar på fled podcasts än vad jag hinner lyssna på (tyvärr) och hela tiden finns det fler och fler intressanta podcaster. Det har ju också skapats en finlandssvensk poddportal med podcaster som jag för det mesta inte lyssnar på. För det finns för mycket helt enkelt. Och det är ju bra.

Sedan finns ju också en tanke om att det förr eller senare ska komma ut en sommarsoundtrackspecial som vi utlovade i maj någon gång. Men det är ju inte så noga vilken sommar den kommer ut. Ibland har man så många stora idéer men inte riktigt tid och möjlighet att realisera dem.

Fan ändå. Jag bara klagar på tid hela tiden. (harr harr) Hoppas det inte är som i Momo att jag samlar åt mig tid som jag inte har någon aning om hur jag ska få ut. Det är förövrigt (för att gå in på ett stort sidospår) en bok som (bland så många andra böcker) gjorde stort intryck på mig när det begav sig. Stundvis kanske omedvetet. Men just nu ploppade den upp i mitt huvud.

Publicerad 28.12.2014 kl. 18:50

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.