Det tog inte många dagar

Innan jag hoppade över en.

Men med tanke på nostalgiaämnen. Där jag försöker titta tillbaka på vad som hänt och försöker få allt ihop till en kontext. Ordningen på händelser och dylika saker så läste jag en intressant artikel i helgen (givetvis länkad från RPS) om hur hjärnan skapar narrativ.

Själv tycker jag att jag hela tiden är osäker över hur mitt minne är men utan tvekan skapar jag falska bilder av det som har hänt och som sedan inte överenskommer med andras versioner av det förflutna. Det är ju ofta lätt att hitta på vändpunkter i efterhand. Det finns stunder då jag tänkt "om jag hade gjort så här istället för såhär vid just det här tillfället, vad hade hänt då?"

Samtidigt så är jag ju tveksam till om det finns fri vilja överhuvudtaget, så med tanke på allt som hänt tidigare så kanske det inte fanns ett alternativt val överhuvudtaget. Eller nå, visst fanns det. Men faktorerna gjorde så att just det val som gjordes gjordes.

Igår var jag irriterad förresten. Kändes litet småjobbigt att gå omkring hela dagen och låtsas att inte vara det även om det hela tiden kändes somom något gick mig på nerverna. Kanske julstressen börjar kicka in.
Publicerad 05.12.2012 kl. 09:22

Blood Bowl

Jag tänkte skriva några ord om spelet Blood Bowl. Jag vet inte exakt för tillfälle hur långt eller hur eftertänksamt det är men. Det är det som är det här med att skriva.

Blood Bowl är en viktig del av min nostalgia. Spelet i fråga har på sätt eller annat förändrat mitt liv på olika sätt. Dock minns jag inte exakt när jag fick spelet. Jag vet att det var på en julafton. Och jag vet att det var före jag fick Drakar och Demoner.

Jag skulle alltså gissa att det var julen 1993, eller när jag var tio år. Eftersom jag är rätt säker på att jag fick Drakar och Demoner på min elfte födelsedag. Om jag var mer galen skulle jag leta upp min dagbok från runt den tiden (en SNES-skoldagbok) där det åtminstone torde finnas någon form av ledtrådar till datum när man kan ha fått spelet i fråga.

Vad är det då med Blood Bowl? Nå, grejen är att det ju är ett väldigt fantasieggande spel. På baksidan rekommenderas det får fjorton år och uppåt och om mina uträkningar är korrekta så fick jag spelet när jag var tio. Men det kanske vi inte ska stanna och fundera så mycket på.

Blood Bowl spelar en del i mitt nuvarande brädspelsintresse. Nu minns jag förstås inte säkert om det här spelet kom före eller efter Kampen om Citadellet men den här sortens spel fick mig intresserad av något mer än Emil i Lönneberga (inget illa om det spelet förstås).

Blood Bowl var dock litet extra speciellt. Ett sportspel i brädspelsformat. Någon gång runt den här tiden spelades det ju också Tecmo Cup Soccer i grannskapet (ett spel som nästan ensamt är orsaken till bitmärken i mina NES-handkontroller). Förstås allt det här är ju länge sedan så jag vet inte hur saker och ting relaterar till varandra.

Blood Bowl höll dock i sig. Och en del år senare så köpte jag tredje versionen av Blood Bowl. Detta var efter att jag fått Warhammer Fantasy Battles, eller åtminstone väldigt nära den tiden.
Och det var också den tiden då jag verkligen förstod litet engelska och kunde avgöra händer och fötter av reglerna utan att bara gissa sig litet för vad som borde vara rätt.

Jag har de facto ingen aning om vilka regler vi följde rätt när vi spelade Blood Bowl när jag var 11-13 år gammal. Och hur mycket som hade med verkligheten att göra. Men det är fullt möjligt att åtminstone det till en viss mån var nästan rätt regler. Nästan.

Blood Bowl har ju utvecklats efter tredje versionen. Om än inte med en ny låda. Det började med Blood Bowl Magazine och för nästan tio år sedan så upptäckte jag FUMBBL, ett ställe att spela Blood Bowl online med andra människor. Och det är där som jag har spelat mest Blood Bowl de senaste åren. Det var förstås en tid i mitten av 00-talet då jag spelade ett helt dygn bara matcher med bara en paus att äta litet emellan. Under åren som gått har jag spelat över 1000 matcher och nyligen böt de system till de nyaste reglerna av spelet.

Och i och med det så har jag försökt spela litet igen. Men det känns inte som om jag har lika mycket tid längre. Dock så är jag med i en liga med en match i veckan. Det är inte samma som tio matcher på en dag men man håller facklan vid liv åtminstone.

Blood Bowl är helt enkelt ett fantastiskt spel som tydligen har följt med mig i långa tider och i många olika media. Jag har inte spelat det så mycket "på riktigt". Om man inte räknar med Blood Bowl kortspelet som jag införskaffade när det kom ut. Så nog lever det vidare.

Och ibland är jag sugen på att köpa några lag också. Av någon orsak skulle det känna väldigt rätt att ha ett av varje lag så att man i princip kunde spela om man villa. När som helst och var som helst.



En gammal grej om Blood Bowl vill jag också nämna. Då på den tiden då jag inte till fullo förstod engelska så fantiserade jag att Blood Bowl utspelade sig i en postapokalyptisk eller cyberpunk-värld. Motorsågar och sponsorer och illustrationerna i andra versionen av Blood Bowl antydde på sådant och det kändes väldigt rätt. Det är något som har satt sig hos mig, så jag har alltid svårt när Blood Bowl kopplas för mycket till Warhammer. För mig är det en värld efter Warhammer. Litet in i framtiden. Och litet konstigt. Kanske närmare Shadowrun än Warhammer. Det finns något mysigt över fantasyraser i en dystopisk framtid. Om jag inte minns fel läste jag också en faktabok om robotar och någon framtidsvision där det spelade en sport som liknade Blood Bowl. Det var kanske tänkt som ett varnande exempel på hur det kan gå i framtiden.

Men för mig var det väl litet häftigt med ultrabrutalvåldsam idrott.

Jag som var pacifist och allt.
Publicerad 03.12.2012 kl. 23:42

Julkalender

Efter att jag skrev gårdagens inlägg och for på karisrevy för sista gången så blev jag lurad. Lurad till att göra detta:


En julkalendervideo. Det är ju skoj att göra små videon ibland men 24 stycken? Det är litet väl. Nästan. Men två har jag ju gjort.


Men om jag också har tänkt blogga varje dag under julen hur jävla stressig ska inte julen bli för mig då? Jag som hade tänkt ta det lugnt nu när revyn är över. Och kanske baka pepparkakor.

Kanske.
Publicerad 02.12.2012 kl. 17:03

Julbloggas

I fjol (eller är det ifjol?) så fick jag för mig att jag skulle blogga mer och för att göra det så skulle jag göra en "julkalender" så att jag skulle blogga varje dag fram till jul.

Det gick som alla projekt jag åtar mig brukar gå. D.v.s. jag slutförde det inte. (likadant med årets nanowrimo... 1000 ord... 1000 ord. Gods damn. Det finns mycket att skylla på. Men mest var det det faktum att jag spelade Mass Effect 3 de två första veckorna...)

Eller jag ser på arkivet att det egentligen inte gick så värst dåligt. Jag skrev nästan hälften av dagarna, det är ju nästan lyckat för att vara jag.

Det här är alltså ett sätt att säga att jag ska försöka göra samma sak i år igen. Jag har några "nostalgia topics" som jag tänkte kanske skriva om. Det vill säga alltsammans är narcisssistiskt och helt onödigt och jag borde egentligen hålla alltsammans för mig själv.

Men inte kommer jag att skriva några mörka hemligheter som biter mig i arslet efteråt. Tror jag.

Under min semester i somras köpte jag ett litet häfte som jag skrivit "offline" på. Man kan ju också rita bilder och sådant där. Så det är ju liksom mysigt. Det var förövrigt allt jag köpte på min semester. Min första semester någonsin dessutom!

Jag kan avsluta dagens med att säga att det idag är sista föreställningen av Karisrevyn På Riktit. På riktit alltså. Så om man inte sett den och är ens litet intresserad av att se den (den är riktigt weird och rolig. Åtminstone för mig som gillar weird och roliga saker) så är det sista chansen nu. Sedan är det varit och farit.
Publicerad 01.12.2012 kl. 13:56

Nanowrimo

Så som ifjol så skriver jag nu bara det här för att nämna att det är Nanowrimodags igen. Jag har litet småidéer som jag arbetat på idag men har igen ingen aning om vad jag ska skriva om.

Eller egentligen har jag aning om vad jag ska skriva om. Litet av början har jag ganska klart men jag inte riktigt valt POV. Och så vet jag inte vad mina huvudpersoner ska heta. Jag är så usel på namn.

Det är en berättelse som litet sprungit omkring i mitt bakhuvud. Fast ursprungligen var det ett spel.

Men det är liksom. End of the World och kanske litet Narnia och eventuellt tidsresor. Jag såg på Seeking a Friend for the End of the World och det skulle ju vara mysigt att få litet sådant stuk. Men jag vill också ha en världsresa mellan två dimensioner och sådantdär.

Ja och så ska det handla om skog. För skog är awesome. Så det så.
Publicerad 31.10.2012 kl. 21:04

Vad jag gjort de senaste månaderna

Ja. I korthet kan man väl säga att.


Vi är väl halvvägs igenom alltsammans. Raseborgs Sommarteater alltså. Teaterbåten. Nio föreställningar bakom oss och elva kvar. Om det nu finns någon som läser den här bloggen som... Tja, egentligen behöver jag inte lägga till "som inte redan sett Teaterbåten" eftersom den egentliga frågan är "om det nu finns någon som läser".

Men i alla fall. I mån av möjlighet så borde man väl se det här spektaklet.

Jag är inte världens bästa på att göra reklam. Speciellt inte för sådant som jag själv är delaktig i. Ibland kanske det verkar somom jag inte är speciellt entusiastisk. En person som jag känner via internet sade åt mig "Shinan you're weird because you don't have any emotions."

OK han sade inte exakt sådär men något i den stilen var det. Detta var en dag före premiären på Teaterbåten och jag sade att "hördu, imorgon är jag nog nervös." Men det är väl mer ett konstaterande.

Kanske jag ofta är litet frånvarande för världen. Jag lever, så att säga, i min egen lilla värld. Men det var det hela med entusiasm som jag tänkte skriva litet om. Jag har varit med i något hörn på amatörteater i västnyland i några år nu redan och inte skulle jag ju vara med om jag inte tyckte om det. Även om mitt svar alltsomoftast är ett "Nå, om jag nu måste" eller "Nog kan jag väl" så är det nog egentligen ingen tvekan att jag gärna deltar.

Men kanske i mitt entusiastiska inre. Som då när jag var med i Tenala på fars och de enda ord jag sade var "hej" och "hej då". Förutom mina repliker på scenen då. Fast det har kanske mer att göra med att jag inte tror att någon egentligen vill lyssna på vad jag har att säga. (Det är det som är så fint med en sådanhär blogg, här kan man hålla monolog och ingen läser det och det är ingen skillnad liksom)

Vad vill jag då ha sagt? Gå och se på Teaterbåten. Väl.

Förstås jag har inte barat teatrat under de här månaderna. Jag bloggade också. Eller. Jag skrev en recension av Deus Ex: Human Revolution.
Publicerad 13.07.2012 kl. 19:51

Yesh

Jag gillar hur jag tänker "Jagborde blogga om det här" och sedan aldrig gör det. En sak som jag funderade på var att börja skriva filmrecensioner igen. Jag säger "igen" för jag halvgjorde det i slutet av nittiotalet (det var så länge sedan!) och jag såg Hunger Games och Iron Sky och tänkte "jag borde blogga om det här".

Just.

Sedan var det hundraårsjubileum för Titanic. Vilket givetvis är skoj. Titanic är ju en av "de där" berättelserna. Dock så kom ju den där filmen och man kan ju säga att Titanic dog litet där för det finns liksom inte så mycket kvar att hämta därifrån. Kanske.

Titanic (filmen) är förövrigt en av mina absoluta favoritfilmer någonsin. Förstås jag har ju ganska många absoluta favoritfilmer någonsin så det säger kanske inte så mycket.

Men filmrecensioner ja. Det har ju kommit en hög med bra filmer på sistone. Igår såg jag The Cabin in the Woods som också var en helt underbar film som rekommenderas inte åt alla människor men nog för människor som mig som gillar...

Metafilm.

Eller vad man nu ska kalla det.

Stone's War lär ju också komma ut vilken minut som helst och sedan finns det The Avengers, fast den är i 3d så det är litet skit men man kan ju hoppas på att det går att få tag på en 2d-version också.

Reissumies i brödrosten och stekt bacon utanpå är underbart. Bara som ett litet tips.
Publicerad 22.04.2012 kl. 10:33

Mindfuck Moments

Jag läser egentligen inte deckare. Har aldrig gjort det. Jag är ju en sådan där science fiction och fantasy typ som i stort sätt inte läser något annat än just SF. Lyckligtvis är ju SF en så bred genre att alla andra genrer finns där någonstans.

Men en bra bok har oftast ett bra mysterium i sig. Igår läste jag ut The Quantum Thief. En bok som jag började i höstas, läste några kapitel, förstod ingenting, och fick en annan bok att läsa till julklapp.

För ett par veckor sedan plockade jag upp den igen och började ungefär med ett kapitel om en detektiv som löser ett fall. Nästan en bättre startpunkt för jag var genast fast i berättelsen. Skiftande synvinkel är nog ett av de bättre sätten att hålla igång ett mysterium där man visar små delar åt läsaren hela tiden. I ett kapitel förklaras ett koncept som sedan är främmande i följande men läsaren vet att det är det det handlar om.

Som läsare känner jag mig smart när jag räknar ut saker som figurerna i boken alldeles strax kommer att räkna ut. Det är förstås en balansgång, helst ska man som läsare räkna ut grejen tillräckligt nära det att grejen räknas ut av personerna för annars kan man bli frustrerad över att folk sitter och grunnar på något man vetat länge redan.

Och bra författare vet ju hur mycket information man kan läcka så att läsaren fattar vad som står på.

Och sedan kommer det mindfuck moments. Den där stunden då allt man har läst sätts på sin spets. Mysteriet har visat sina sidor och vändpunkten kommer då allt öppnar sig och nu är det bara nedförsbacke efter det här.

Det kanske egentligen är två olika saker. Men jag har läst första delen av 1Q84 och i slutet av den så kommer en vändpunkt som fick mig att gå "OH SHIT OH SHIT OHSHITOHSHIT". Det var en liten detalj, men det var den sortens detalj som jag väntat på och som funnits där i bakgrunden hela tiden.

Liknande i Quantum Thief där man med två olika synvinklar (eller fler ibland) sakta och försiktig kom närmare varandra för att lägga allting på sin spets till sist när de två världarna möttes. För att inte tala om Black Out/All Clear som också använde det här.

Och så mängder av Discworld (Skivvärlden)-böcker förstås. Det är något speciellt med att börja en bok med två eller fler synvinklar som är långt ifrån varandra för att sedan få dem att mötas vid en kritisk tidpunkt.

Och mindfucka the shit out of me :)
Publicerad 06.03.2012 kl. 22:25

Filmåret 2012 (eller the revenge of Snövit)

Så nu är det nytt år och nya filmer. Det kommer ju en del efterlängtade filmer i år. Jag snackar The Dark Knight Rises, The Avengers och The Hobbit. Dessutom kommer det ju inhemskt som man väntat på hur länge som helst.

Förmodligen kunde jag spendera ett helt inlägg bara på Iron Sky. Men det som jag egentligen vill tala om är Snövit.

Det kommer tydligen två snövitfilmer i år. Jag pratade på IRC (jo, vissa använder fortfarande sådant) och det nämndes någon urusel Snövitversion som skulle komma ut. I still med Red Riding Hood (d.v.s. emoversion för "The Twilight Crowd").

Nå jag googlade och jag hittade det här:
I beskrivningen så var det något om Julia Roberts och då tänkte jag det är ju helt förståeligt, Julia Roberts kan vara väldigt enerverande.

Men så öppnar trailern med ett musikalnummer. "Det här är ju inte Twilight, det här är ju awesome" säger jag. De andra förstår inte vad jag talar om.

Sedan visar det sig att vi pratar om olika filmer, ty det finns en annan snövitfilm också...

Och den... Passar beskrivningen bättre.

Så som så många år tidigare så dyker det upp två filmer på samma tema detta år. Och jag vill nu bara, som förslag, säga att det är Mirror Mirror som ni ska gå och se. Understöd inte tjafs utan understöd istället färglada häftigheter.

Och eftersom rubriken ändå är Filmåret 2012 så måste jag bara påminna mig själv om att jag ska försöka se Unicorn City vid lämpligt tillfälle.
Publicerad 05.03.2012 kl. 20:57

Never Let Me Go

Så nyligen såg jag en film som jag hade tänkt se på en längre tid. Never Let Me Go är en science fictionfilm som utspelar sig i en alternativhistoria. D.v.s. det hela utspelar sig runt sjuttiotalet tror jag.



Nåhväl jag hade undvikit att se på filmen eftersom jag hade hört att den är väldigt bra. Nu kanske någon (knappast) funderar varför jag undviker se på en film som är bra. Nå grejen är den att om jag ser fram emot en film så vill jag helst se på den under så ideella förhållanden som möjligt och det här är ju något som man inte riktigt alltid uppnår.

För att då inte tala om att jag hrmhrmhrmpiratkopieradehrhmrhmr filmen så då känns det alltid litet extra fel att se på den på det här sättet.

Om filmen är bra alltså.

Men jag gav nu efter och såg på filmen i mindre superba förhållanden. Trots allt snackar vi om en film som var på top10-listor för 2010. Och jo, den var hur bra som helst.

Så mycket mer vet jag inte om jag vill säga egentligen. Videon länkad är en sång från filmen (filmens titel) så det duger väl riktigt bra. Det här är en film som är bäst ju mindre spoilad den är. Jag hade förstås fått filmen relativt genomspoilad före jag såg den, men den fungerade nog ändå. Så det är en bra film oavsett om man vet vad som händer eller inte.



I andra nyheter, snart kommer Iron Sky. Och så har jag spelat en hel del Crusader Kings 2. (det där är bara från första dagen av spel, sedan dess har det hänt en hel del)
Publicerad 22.02.2012 kl. 21:11

Filmåret 2011

Så nu är det nytt år då. Eller det nya året är ju nästan gammalt redan, jag hade egentligen tänkt skriva sådanahär "year end"-listor litet tidigare men vi får se hur det blir. Det här har den fördelen att jag nu tittat på andra människors "year end"-listor så jag kanske inte glömmer bort något vitalt.

Så nu gäller det filmåret 2011. Det var kanske inte det bästa av år för mig. Mitt biobesökas har minskat en hel del de senaste åren, från att gå på film mest hela tiden så kanske jag blivit litet kräsnare, eller så finns det inte riktigt film som jag vill se på. Eller så är film jag vill se på i 3d. Men speciellt i år har det saknats de där storfilmerna som verkligen är bra. Det har funnits en hel del medelmåttigt som man lätt glömmer bort (Super 8, Captain America, Suckerpunch t.ex.) och en hel del besvikelser som man gärna glömmer bort (Cowboys vs Aliens, Green Hornet,  t.ex.).

Jag har också märkt att en del av de filmer som fastnat mest i mitt huvud har varit småfilmer som jag inte riktigt fått tag på/hunnit se på laglig väg. När man lever i en global värld vill man gärna se filmer när de talas om och inte ett år senare när de dyker upp på dvd. Så några av de filmer som jag gillat mest i år har jag sett på i nedladdad form.

Men man borde göra en lista, det är väl det man ska. Så Jaanes top 10 movies of the year. (som jag kommer ihåg)

9. Source Code
På tal om filmer jag såg olagligt. Den här missade jag på bio då den kom i somras när jag var upptagen och försvann lika fort som den dök upp. Så jag såg den litet senare. Av samma regissör som gjorde Moon en av 2009 års bästa filmer. Den här är inte fullt lika bra men har trots det sina stunder.

8. Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2
Jag är ju potterfan och det här är ju då den sista filmen i serien. En serie som hoppat mellan "riktigt bra juh!" och "vadfan är det här?". På det stora hela så är det väl böckerna som gör att man (jag) gillar filmerna. Den här filmen består i princip bara av en gigantisk strid (eller det är vad jag minns av den) och inget fel med det. Speciellt då Part 1 bestod av en lång campingtur. Den innehåller också filmatiseringen av min favoritdel av boken (The Prince's Tale).

7. Another Earth
Den här såg jag nyligen så det kanske färgar min åsikt. Och dessutom är det här också en sådan film jag såg olagligt. Men en science fictionfilm om vad som händer när en identisk planet med jorden dyker upp på filmen. Även om det bara är bakgrund så driver det berättelsen om en ung kvinna som gjorde ett fatalt misstag och som inte riktigt vet hur hon ska hantera det hela. Visst indie-tjafs med mycket tystnad men för mig fungerade det den här gången. Det var något speciellt med de där bilderna där ingen talar. Men jag gillar nog explosioner också (dock finns det inga sådana här).

Jag lyssnade dessutom på intervjun med manusförfattarna (och regissören) i Q&A Podcasten och de verkade som väldigt sympatiska människor. En film får ju alltid litet pluspoäng om de som skapar den är sympatiska.

6. Bridesmaids
Den här filmen fick massvis med beröm så jag kände mig tvungen att ta en smygtitt på vad det hela egentligen handlar om. Det är en ganska typisk komedi med rappa ordväxlingar och låg humor. Men samtidigt (givetvis) finns där ett hjärta som det är svårt att förneka. Och litet skojigt är det ju med en komedifilm där männen är bifigurer som bara står och ser vackra ut istället för att kvinnorna är det :) Jag flabbade dessutom flera gånger i den här filmen så det är ju bra.

5. Rango
Jag gick in i den här filmen utan några egentliga förväntningar. Det var en film som jag inte var helt säker på att jag "orkade" se på men bestämde mig sedan för att ändå ta en titt. Ingenting jag direkt ångrar. Sällan ser man en film med så mycket fula karaktärer överallt men ändå så häftiga och med personlighet. Och dessutom western som jag alltid är litet svag för, om än i detta fall i animerad form med... tja... explosioner.

Jag nämnde väl vid något tillfälle att jag gillade explosioner?

4. X-men: First Class
På tal om explosioner. X-men är en serie jag är väldigt svag för (filmserien alltså, inte serietidningen. Min åsikt är att superhjältar gör sig på bäst på film) och en av mina favoritscener i första x-menfilmen var den i koncentrationslägret. Här får vi mera backstory och dessutom några riktigt bra skådisar. X-men handlar väl egentligen om att vara annorlunda (mobbning och rasism eller whatever) och vilken nörd har inte drömt om att ha superkrafter? X-men spelar på alla dessa känslor och dessutom.
Explosioner.

3. Rise of the Planet of the Apes
Om jag är svag för X-men så har jag istället så gott som ingen relation överhuvudtaget till Apornas Planet. Jag såg Tim Burtons film när den kom ut, men det verkar som om alla människor tycker illa om den (inte var den väl bra nej). Så den här filmen hade jag väl inga stora förväntningar för först. Jag lyssnade dessutom på en diskussion på Fear the Boot om hur idiotiskt det var med apor som hoppar på en helikopter och de funderade hur korkad filmen egentligen skulle bli baserad på trailern.

Jag funderade i mitt stilla sinne precis på samma sak. Sedan såg jag filmen och noterade att de hanterade det hela hur bra som helst. En historia på en mycket mindre skala än vad jag först trodde att den skulle vara och det fungerade. Det fungerade riktigt, riktigt bra. Med Andy Serkis i huvudrollen som en apa. Han börjar väl vara expert på det vid det här laget.

2. The Guard
En liten film igen. Om en irländsk polis som gör litet vad han vill och en amerikansk polis som kommer till Irland för att få fast drogsmugglare. Tillsammans blir det en buddy-cop film av ett sällan skådat slag. Eller kanske det egentligen är en helt typisk buddy-cop film, men bra är den i alla fall. Jag vet inte vad mera jag borde säga om den utan att spoila allt trevligt som händer. Även om det kanske inte händer så mycket.

1. Attack the Block
Så där sitter vi då med årets film. Aliens invaderar storstadsgrannskap i London. Istället för att sitta där och fundera på saken så får de lov att ta saken i egna händer och driva bort invaderarna. Smart, överraskande och med några explosioner. Den här filmen har ju allt man behöver! Kanske jag bara är britt-fanboy men det blir ju inte bättre än så här och dessutom hade de aldrig kunnat göra något sådant här på andra sidan Atlanten. Socialrealism och aliens! Kan det gå fel? Förmodligen, men inte den här gången.


Ingen tionde plats? Jag kollade litet igenom filmer men jag kom inte på någon film som riktigt platsade där. Paul kanske? Eller Super 8? Två helt ok filmer men samtidigt inte direkt filmer som jag kände att passade in i en top10-lista.

Ja och så finns det ju några filmer som kom ut i år som förmodligen skulle tagit sig in på listan om jag hade sett dem. Den främsta av dessa är givetvis Drive, som jag sett introsekvensen av och det ser ju bara hur bra ut som helst. Speciellt som jag minns att de i recensionen i radio vega gnällde på övervåldet. Och då måste det ju vara bra. För filmrecensenter i radio vega är väl bara mesar som vill se på filmer där ingenting händer. Remaken på The Thing är också något som jag gärna skulle se och som förmodligen kunde platsa i en top10 om allt ville sig väl. Det finns säkert en massa annat bra också som jag inte sett. Det brukar det ju finnas. Men det här är då min top10... jag menar top9-lista på filmerna 2011.

Tror jag. Om jag inte glömt någon. Eller kanske jag ångrar mig än. Filmåret var kanske inte så jättebra som jag velat. Å andra sidan var TV-serieåret något helt lysande och det är kanske det jag ska ta mig an härnäst! Vem vet!
Publicerad 10.01.2012 kl. 19:28

Julprojektet. Reflektion.

Ja.

Inte blev det 23 inlägg sedan till slut. Närmare 12 kanske. Andra halvan av månaden har varit litet sådan att jag inte känt för att skriva. Eller egentligen kanske "hunnit". Förstås det är klart att jag hunnit, men jag prioriterade tydligen andra saker.

Som att sitta på IRC eller spela datorspel :) Men sådan är jag litet, jag prioriterar aldrig riktigt "rätt" saker.

Men förutom det så har det ju varit litet trevligt att åtminstone ha en halvaktiv blogg och försöka ska jag ju åtminstone att ha. Tja. Ett inlägg i veckan åtminstone. Försöka hålla igång takten jag haft och...

Det finns ju saker jag skulle skriva om i min bloggkalender som det aldrig blev skrivet om. Faktum är att när jag skulle börja gjorde jag en slags mindmap över ämnen som jag kanske kunde ta upp. Till slut tog jag bara upp ett fåtal men mindmapen har jag ju kvar.



Egentligen borde jag också skapat någon slags buffert med inlägg som jag bara kunde kopiera in när dagen kom. Men det blev inte heller av. Jag fick också litet oväntat extra arbete, speciellt under andra halvan av månaden som störde rytmen litet. Men bortföklaringar är bortförklaring, lektionen ni kan ta av detta är att jag aldrig slutför något som jag börjar med.

Och det kan ju vara en helt bra lektion det med.

GOD JUL!
Publicerad 24.12.2011 kl. 00:28

Årets kortaste dag

På årets kortaste dag fanns det vitt på marken och solen sken.

Det betyder säkert någonting det också.
Publicerad 22.12.2011 kl. 18:53

För tio år sedan...

För tio år sedan på den här dagen hade filmversionen av Sagan om Ringen premiär.

Tio år sedan. Några dagar senare såg jag filmen i fråga (jag borde ännu ha biljetten kvar. Fan jag scannar den och postar den här om jag hittar den. Ses om en kvart. Även om ni inte märker att det går en kvart för allt är ju i samma text.)



Sådär. Hypen inför Fellowship var ju nog enorm. Ungefär ett år (kanske mer) tidigare hade jag kommit över första titten i form av en liten trailer som fortfarande ger mig kalla kårar i ryggraden. Trots att den är liten och kvaliteten är dålig...

Hooly shit! Världens bästa film på kommande kanske? Och jag måste vänta ett helt år! JAG TROR JAG DÖÖÖÖÖÖÖR.

OK, jag var inte fjorton då. Men man återgår till ett tidigare stadium när man ser sådant här och vips så är man fjortis på nytt.

Så ett helt år väntade jag. I varje tidning stod det något nytt om filmen. När soundtracket kom ut köpte jag det genast och lyssnade på det på repeat under dagarna som ledde upp till premiären. Medan jag lyssnade på de olika låtarna och läste deras namn fantiserade jag vad som hände i filmen. Jag såg de olika trailerna om och om igen och jag läste igenom boken på nytt.

Så kom då dagen. Först var premiärdagen och det var total lockout. Inget internet, inga tidningar. Ingenting. Bara en outhärdlig hype och en gymnasiejulfest som störigt nog skedde när man egentligen skulle vilja sitta i en biografsalong och njuta av det största äventyret någonsin.

Så kom då dagen på dagen. På den tiden var det ännu litet av ett äventyr att ta sig in till huvudstaden för att se på film. Biografsalongen var gigantisk (Tennispalatset, sal 1) och man satt där och hoppades att man pissat ordentligt så att man inte under en tre timmar lång film satt och vred sig oroligt i två timmar.

Så kommer då New Line Cinemalogon upp. Galadriel pratar. Sauron mördar folk. Ringar! Titeln! GANDALF. FIREWORKS!!

Fortfarande är scenen när hobbitbarnen ropar på Gandalf en av mina absoluta favoritscener i filmerna. Det ger mig alltid en liten tår i ögat. Speciellt då man tänker på vad som komma skall och det oskuldsfulla Fylke där i början.

När filmen var slut så fanns det två tankar.

1) Det där... var bättre än vad jag trodde det skulle vara.

Efter all hype och allt läsas och all information så trodde jag mig ha en ganska bra bild av vad filmen skulle vara. Jag hade läst om boken, sett alla trailers och följt någorlunda med på internet. Jag visste att jag skulle få en helt otroligt superbra film!

Det som jag fick var bättre än vad jag någonsin önskat mig.

2) Det är... ETT ÅR KVAR TILL NÄSTA DEL JAG TROR JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖR.

Halvvägs kom förstås Extended som var ett givet köp (från R-kiosken av alla ställen) på den dagen den kom ut.

Publicerad 19.12.2011 kl. 20:47

Mörka tider

Vi lever i rätt mörka tider. Jag läste (förmodligen på wikipedia) att för länge sedan trodde man att årets mörkaste dag inföll den 13. december. Vilket den förmodligen också gjorde på grund av det kalendersystem som kanske användes då det här gällde. Därför firar man Lucia (ljusets bringare) den trettonde.

Men vi lever i mörka tider. I ännu en vecka, sedan blir det långsamt ljusare. Speciellt mörkt är det i år då vi helt och hållet saknar den snö som vi lärt oss att hata de senaste två åren. En ovälkommen gäst förstår när den inte är välkommen och därför har den överhuvudtaget inte synts till i år.

Förstås, jag sällar ju mig till skaran snöhatare offentligt mest hela tiden men faktum är att innerst inne så älskar väl jag också snön. Det vackra vita täcket. Det kommer givetvis högvis med dåliga saker fram i samband med snön och det är så att det finns vissa saker man helst inte skulle vilja göra när det finns snö. Dessutom smälter den till slask ganska fort och blir brunaktig. För att inte tala om allt sandas som på våren är oerhört förhatligt på alla sätt.

Men mörkret var det ju. Vi lever i mörka tider. Jag kan erkänna att jag har tillräckligt livlig fantasi för att vara mörkrädd. Inte oerhört mörkrädd men jag kan ganska enkelt psyka mig själv till att känna rysningar i kroppen. Speciellt om jag befinner mig utomhus i mörkret.

Exempelvis så var jag på en nattvandring utan desto större orsak i somras och gick längs med en skogsväg i stjärnljuset. Det var allt bra mörkt och man såg endast siluetten av vägen och sedan den mörka skogen på sidorna. Ett lätt obehag kände jag som jag fick lov att ignorera. För hjärnan visste ju att det inte fanns någonting att vara rädd för medan hjärtat kände helt andra saker.

Men förutom att vara litet mörkrädd när jag får det infallet så tycker jag generellt väldigt mycket om när det är mörkt. Det är mycket man kan se i mörkret, saker som egentligen inte finns. Visst en del av det man ser som inte finns i mörkret kan bero på trötthet men det finns också något suddigt i mörkret som bara är fascinerande.

Ett andra exempel. I armén hade vi ett av våra första läger där i början av februari, det var givetvis svinkallt och snö och vi hade grävt våra gropar (jag nynnade på en sång av The White Stripes nästan hela tiden jag grävde... Fråga mig inte varför) och under natten skulle vi då vakta vårt område mot fiender inne i våra gropar. Så i mörkret stod jag där och stirrade på samma grupp träd i en god stund. Och det tog inte länge innan jag började se saker. Jag minns att träden förvandlades till höghus, eller egentligen var det mellanrummet mellan två träd som förvandlades. En snöintäckt sten blev plötsligt till en sköldpadda som rörde på sig och klättrade långsamt uppför trädstammarna. Grenarna när de rörde på sig blev till diverse saker om vartannat och jag fokuserade och omfokuserade där jag stirrade på dessa saker.

En enda stor föreställning av intryck spelade upp sig framför mina ögon där i mörkret. Jag fokuserade på en sak och den försvann. En annan sak dök upp. Jag blinkade och allt återvände till det normala för att sedan långsamt omvandlas till något annat igen. Jag försökte (och lyckades) på olika sätt manipulera det jag såg för att se olika händelseskeden. I höghusen som skapades av träden såg jag in i fönstren och såg små skådespel utspela sig där inne.

Hur kan man inte älska ett mörker som gör sådär? En annan sak som jag kan rekommendera för alla som gillar litet mörker är att vara i ett mörkt rum, men inte kolmörkt, utan ett rum med tillräckligt ljus för att man efter en stund ska kunna se något. Stirra sedan på dig själv i spegeln och notera hur ögonhålorna växer eller minskar och hur ansiktet förvrängs till olika skräckinjagande masker. En litet mindre variant än mitt skogsdungestirras men helt mysigt om man är på det humöret.

Vi lever i mörka tider.
Publicerad 16.12.2011 kl. 14:39

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.