Nanowrimo

Så som ifjol så skriver jag nu bara det här för att nämna att det är Nanowrimodags igen. Jag har litet småidéer som jag arbetat på idag men har igen ingen aning om vad jag ska skriva om.

Eller egentligen har jag aning om vad jag ska skriva om. Litet av början har jag ganska klart men jag inte riktigt valt POV. Och så vet jag inte vad mina huvudpersoner ska heta. Jag är så usel på namn.

Det är en berättelse som litet sprungit omkring i mitt bakhuvud. Fast ursprungligen var det ett spel.

Men det är liksom. End of the World och kanske litet Narnia och eventuellt tidsresor. Jag såg på Seeking a Friend for the End of the World och det skulle ju vara mysigt att få litet sådant stuk. Men jag vill också ha en världsresa mellan två dimensioner och sådantdär.

Ja och så ska det handla om skog. För skog är awesome. Så det så.
Publicerad 31.10.2012 kl. 21:04

Vad jag gjort de senaste månaderna

Ja. I korthet kan man väl säga att.


Vi är väl halvvägs igenom alltsammans. Raseborgs Sommarteater alltså. Teaterbåten. Nio föreställningar bakom oss och elva kvar. Om det nu finns någon som läser den här bloggen som... Tja, egentligen behöver jag inte lägga till "som inte redan sett Teaterbåten" eftersom den egentliga frågan är "om det nu finns någon som läser".

Men i alla fall. I mån av möjlighet så borde man väl se det här spektaklet.

Jag är inte världens bästa på att göra reklam. Speciellt inte för sådant som jag själv är delaktig i. Ibland kanske det verkar somom jag inte är speciellt entusiastisk. En person som jag känner via internet sade åt mig "Shinan you're weird because you don't have any emotions."

OK han sade inte exakt sådär men något i den stilen var det. Detta var en dag före premiären på Teaterbåten och jag sade att "hördu, imorgon är jag nog nervös." Men det är väl mer ett konstaterande.

Kanske jag ofta är litet frånvarande för världen. Jag lever, så att säga, i min egen lilla värld. Men det var det hela med entusiasm som jag tänkte skriva litet om. Jag har varit med i något hörn på amatörteater i västnyland i några år nu redan och inte skulle jag ju vara med om jag inte tyckte om det. Även om mitt svar alltsomoftast är ett "Nå, om jag nu måste" eller "Nog kan jag väl" så är det nog egentligen ingen tvekan att jag gärna deltar.

Men kanske i mitt entusiastiska inre. Som då när jag var med i Tenala på fars och de enda ord jag sade var "hej" och "hej då". Förutom mina repliker på scenen då. Fast det har kanske mer att göra med att jag inte tror att någon egentligen vill lyssna på vad jag har att säga. (Det är det som är så fint med en sådanhär blogg, här kan man hålla monolog och ingen läser det och det är ingen skillnad liksom)

Vad vill jag då ha sagt? Gå och se på Teaterbåten. Väl.

Förstås jag har inte barat teatrat under de här månaderna. Jag bloggade också. Eller. Jag skrev en recension av Deus Ex: Human Revolution.
Publicerad 13.07.2012 kl. 19:51

Yesh

Jag gillar hur jag tänker "Jagborde blogga om det här" och sedan aldrig gör det. En sak som jag funderade på var att börja skriva filmrecensioner igen. Jag säger "igen" för jag halvgjorde det i slutet av nittiotalet (det var så länge sedan!) och jag såg Hunger Games och Iron Sky och tänkte "jag borde blogga om det här".

Just.

Sedan var det hundraårsjubileum för Titanic. Vilket givetvis är skoj. Titanic är ju en av "de där" berättelserna. Dock så kom ju den där filmen och man kan ju säga att Titanic dog litet där för det finns liksom inte så mycket kvar att hämta därifrån. Kanske.

Titanic (filmen) är förövrigt en av mina absoluta favoritfilmer någonsin. Förstås jag har ju ganska många absoluta favoritfilmer någonsin så det säger kanske inte så mycket.

Men filmrecensioner ja. Det har ju kommit en hög med bra filmer på sistone. Igår såg jag The Cabin in the Woods som också var en helt underbar film som rekommenderas inte åt alla människor men nog för människor som mig som gillar...

Metafilm.

Eller vad man nu ska kalla det.

Stone's War lär ju också komma ut vilken minut som helst och sedan finns det The Avengers, fast den är i 3d så det är litet skit men man kan ju hoppas på att det går att få tag på en 2d-version också.

Reissumies i brödrosten och stekt bacon utanpå är underbart. Bara som ett litet tips.
Publicerad 22.04.2012 kl. 10:33

Mindfuck Moments

Jag läser egentligen inte deckare. Har aldrig gjort det. Jag är ju en sådan där science fiction och fantasy typ som i stort sätt inte läser något annat än just SF. Lyckligtvis är ju SF en så bred genre att alla andra genrer finns där någonstans.

Men en bra bok har oftast ett bra mysterium i sig. Igår läste jag ut The Quantum Thief. En bok som jag började i höstas, läste några kapitel, förstod ingenting, och fick en annan bok att läsa till julklapp.

För ett par veckor sedan plockade jag upp den igen och började ungefär med ett kapitel om en detektiv som löser ett fall. Nästan en bättre startpunkt för jag var genast fast i berättelsen. Skiftande synvinkel är nog ett av de bättre sätten att hålla igång ett mysterium där man visar små delar åt läsaren hela tiden. I ett kapitel förklaras ett koncept som sedan är främmande i följande men läsaren vet att det är det det handlar om.

Som läsare känner jag mig smart när jag räknar ut saker som figurerna i boken alldeles strax kommer att räkna ut. Det är förstås en balansgång, helst ska man som läsare räkna ut grejen tillräckligt nära det att grejen räknas ut av personerna för annars kan man bli frustrerad över att folk sitter och grunnar på något man vetat länge redan.

Och bra författare vet ju hur mycket information man kan läcka så att läsaren fattar vad som står på.

Och sedan kommer det mindfuck moments. Den där stunden då allt man har läst sätts på sin spets. Mysteriet har visat sina sidor och vändpunkten kommer då allt öppnar sig och nu är det bara nedförsbacke efter det här.

Det kanske egentligen är två olika saker. Men jag har läst första delen av 1Q84 och i slutet av den så kommer en vändpunkt som fick mig att gå "OH SHIT OH SHIT OHSHITOHSHIT". Det var en liten detalj, men det var den sortens detalj som jag väntat på och som funnits där i bakgrunden hela tiden.

Liknande i Quantum Thief där man med två olika synvinklar (eller fler ibland) sakta och försiktig kom närmare varandra för att lägga allting på sin spets till sist när de två världarna möttes. För att inte tala om Black Out/All Clear som också använde det här.

Och så mängder av Discworld (Skivvärlden)-böcker förstås. Det är något speciellt med att börja en bok med två eller fler synvinklar som är långt ifrån varandra för att sedan få dem att mötas vid en kritisk tidpunkt.

Och mindfucka the shit out of me :)
Publicerad 06.03.2012 kl. 22:25

Filmåret 2012 (eller the revenge of Snövit)

Så nu är det nytt år och nya filmer. Det kommer ju en del efterlängtade filmer i år. Jag snackar The Dark Knight Rises, The Avengers och The Hobbit. Dessutom kommer det ju inhemskt som man väntat på hur länge som helst.

Förmodligen kunde jag spendera ett helt inlägg bara på Iron Sky. Men det som jag egentligen vill tala om är Snövit.

Det kommer tydligen två snövitfilmer i år. Jag pratade på IRC (jo, vissa använder fortfarande sådant) och det nämndes någon urusel Snövitversion som skulle komma ut. I still med Red Riding Hood (d.v.s. emoversion för "The Twilight Crowd").

Nå jag googlade och jag hittade det här:
I beskrivningen så var det något om Julia Roberts och då tänkte jag det är ju helt förståeligt, Julia Roberts kan vara väldigt enerverande.

Men så öppnar trailern med ett musikalnummer. "Det här är ju inte Twilight, det här är ju awesome" säger jag. De andra förstår inte vad jag talar om.

Sedan visar det sig att vi pratar om olika filmer, ty det finns en annan snövitfilm också...

Och den... Passar beskrivningen bättre.

Så som så många år tidigare så dyker det upp två filmer på samma tema detta år. Och jag vill nu bara, som förslag, säga att det är Mirror Mirror som ni ska gå och se. Understöd inte tjafs utan understöd istället färglada häftigheter.

Och eftersom rubriken ändå är Filmåret 2012 så måste jag bara påminna mig själv om att jag ska försöka se Unicorn City vid lämpligt tillfälle.
Publicerad 05.03.2012 kl. 20:57

Never Let Me Go

Så nyligen såg jag en film som jag hade tänkt se på en längre tid. Never Let Me Go är en science fictionfilm som utspelar sig i en alternativhistoria. D.v.s. det hela utspelar sig runt sjuttiotalet tror jag.



Nåhväl jag hade undvikit att se på filmen eftersom jag hade hört att den är väldigt bra. Nu kanske någon (knappast) funderar varför jag undviker se på en film som är bra. Nå grejen är den att om jag ser fram emot en film så vill jag helst se på den under så ideella förhållanden som möjligt och det här är ju något som man inte riktigt alltid uppnår.

För att då inte tala om att jag hrmhrmhrmpiratkopieradehrhmrhmr filmen så då känns det alltid litet extra fel att se på den på det här sättet.

Om filmen är bra alltså.

Men jag gav nu efter och såg på filmen i mindre superba förhållanden. Trots allt snackar vi om en film som var på top10-listor för 2010. Och jo, den var hur bra som helst.

Så mycket mer vet jag inte om jag vill säga egentligen. Videon länkad är en sång från filmen (filmens titel) så det duger väl riktigt bra. Det här är en film som är bäst ju mindre spoilad den är. Jag hade förstås fått filmen relativt genomspoilad före jag såg den, men den fungerade nog ändå. Så det är en bra film oavsett om man vet vad som händer eller inte.



I andra nyheter, snart kommer Iron Sky. Och så har jag spelat en hel del Crusader Kings 2. (det där är bara från första dagen av spel, sedan dess har det hänt en hel del)
Publicerad 22.02.2012 kl. 21:11

Filmåret 2011

Så nu är det nytt år då. Eller det nya året är ju nästan gammalt redan, jag hade egentligen tänkt skriva sådanahär "year end"-listor litet tidigare men vi får se hur det blir. Det här har den fördelen att jag nu tittat på andra människors "year end"-listor så jag kanske inte glömmer bort något vitalt.

Så nu gäller det filmåret 2011. Det var kanske inte det bästa av år för mig. Mitt biobesökas har minskat en hel del de senaste åren, från att gå på film mest hela tiden så kanske jag blivit litet kräsnare, eller så finns det inte riktigt film som jag vill se på. Eller så är film jag vill se på i 3d. Men speciellt i år har det saknats de där storfilmerna som verkligen är bra. Det har funnits en hel del medelmåttigt som man lätt glömmer bort (Super 8, Captain America, Suckerpunch t.ex.) och en hel del besvikelser som man gärna glömmer bort (Cowboys vs Aliens, Green Hornet,  t.ex.).

Jag har också märkt att en del av de filmer som fastnat mest i mitt huvud har varit småfilmer som jag inte riktigt fått tag på/hunnit se på laglig väg. När man lever i en global värld vill man gärna se filmer när de talas om och inte ett år senare när de dyker upp på dvd. Så några av de filmer som jag gillat mest i år har jag sett på i nedladdad form.

Men man borde göra en lista, det är väl det man ska. Så Jaanes top 10 movies of the year. (som jag kommer ihåg)

9. Source Code
På tal om filmer jag såg olagligt. Den här missade jag på bio då den kom i somras när jag var upptagen och försvann lika fort som den dök upp. Så jag såg den litet senare. Av samma regissör som gjorde Moon en av 2009 års bästa filmer. Den här är inte fullt lika bra men har trots det sina stunder.

8. Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2
Jag är ju potterfan och det här är ju då den sista filmen i serien. En serie som hoppat mellan "riktigt bra juh!" och "vadfan är det här?". På det stora hela så är det väl böckerna som gör att man (jag) gillar filmerna. Den här filmen består i princip bara av en gigantisk strid (eller det är vad jag minns av den) och inget fel med det. Speciellt då Part 1 bestod av en lång campingtur. Den innehåller också filmatiseringen av min favoritdel av boken (The Prince's Tale).

7. Another Earth
Den här såg jag nyligen så det kanske färgar min åsikt. Och dessutom är det här också en sådan film jag såg olagligt. Men en science fictionfilm om vad som händer när en identisk planet med jorden dyker upp på filmen. Även om det bara är bakgrund så driver det berättelsen om en ung kvinna som gjorde ett fatalt misstag och som inte riktigt vet hur hon ska hantera det hela. Visst indie-tjafs med mycket tystnad men för mig fungerade det den här gången. Det var något speciellt med de där bilderna där ingen talar. Men jag gillar nog explosioner också (dock finns det inga sådana här).

Jag lyssnade dessutom på intervjun med manusförfattarna (och regissören) i Q&A Podcasten och de verkade som väldigt sympatiska människor. En film får ju alltid litet pluspoäng om de som skapar den är sympatiska.

6. Bridesmaids
Den här filmen fick massvis med beröm så jag kände mig tvungen att ta en smygtitt på vad det hela egentligen handlar om. Det är en ganska typisk komedi med rappa ordväxlingar och låg humor. Men samtidigt (givetvis) finns där ett hjärta som det är svårt att förneka. Och litet skojigt är det ju med en komedifilm där männen är bifigurer som bara står och ser vackra ut istället för att kvinnorna är det :) Jag flabbade dessutom flera gånger i den här filmen så det är ju bra.

5. Rango
Jag gick in i den här filmen utan några egentliga förväntningar. Det var en film som jag inte var helt säker på att jag "orkade" se på men bestämde mig sedan för att ändå ta en titt. Ingenting jag direkt ångrar. Sällan ser man en film med så mycket fula karaktärer överallt men ändå så häftiga och med personlighet. Och dessutom western som jag alltid är litet svag för, om än i detta fall i animerad form med... tja... explosioner.

Jag nämnde väl vid något tillfälle att jag gillade explosioner?

4. X-men: First Class
På tal om explosioner. X-men är en serie jag är väldigt svag för (filmserien alltså, inte serietidningen. Min åsikt är att superhjältar gör sig på bäst på film) och en av mina favoritscener i första x-menfilmen var den i koncentrationslägret. Här får vi mera backstory och dessutom några riktigt bra skådisar. X-men handlar väl egentligen om att vara annorlunda (mobbning och rasism eller whatever) och vilken nörd har inte drömt om att ha superkrafter? X-men spelar på alla dessa känslor och dessutom.
Explosioner.

3. Rise of the Planet of the Apes
Om jag är svag för X-men så har jag istället så gott som ingen relation överhuvudtaget till Apornas Planet. Jag såg Tim Burtons film när den kom ut, men det verkar som om alla människor tycker illa om den (inte var den väl bra nej). Så den här filmen hade jag väl inga stora förväntningar för först. Jag lyssnade dessutom på en diskussion på Fear the Boot om hur idiotiskt det var med apor som hoppar på en helikopter och de funderade hur korkad filmen egentligen skulle bli baserad på trailern.

Jag funderade i mitt stilla sinne precis på samma sak. Sedan såg jag filmen och noterade att de hanterade det hela hur bra som helst. En historia på en mycket mindre skala än vad jag först trodde att den skulle vara och det fungerade. Det fungerade riktigt, riktigt bra. Med Andy Serkis i huvudrollen som en apa. Han börjar väl vara expert på det vid det här laget.

2. The Guard
En liten film igen. Om en irländsk polis som gör litet vad han vill och en amerikansk polis som kommer till Irland för att få fast drogsmugglare. Tillsammans blir det en buddy-cop film av ett sällan skådat slag. Eller kanske det egentligen är en helt typisk buddy-cop film, men bra är den i alla fall. Jag vet inte vad mera jag borde säga om den utan att spoila allt trevligt som händer. Även om det kanske inte händer så mycket.

1. Attack the Block
Så där sitter vi då med årets film. Aliens invaderar storstadsgrannskap i London. Istället för att sitta där och fundera på saken så får de lov att ta saken i egna händer och driva bort invaderarna. Smart, överraskande och med några explosioner. Den här filmen har ju allt man behöver! Kanske jag bara är britt-fanboy men det blir ju inte bättre än så här och dessutom hade de aldrig kunnat göra något sådant här på andra sidan Atlanten. Socialrealism och aliens! Kan det gå fel? Förmodligen, men inte den här gången.


Ingen tionde plats? Jag kollade litet igenom filmer men jag kom inte på någon film som riktigt platsade där. Paul kanske? Eller Super 8? Två helt ok filmer men samtidigt inte direkt filmer som jag kände att passade in i en top10-lista.

Ja och så finns det ju några filmer som kom ut i år som förmodligen skulle tagit sig in på listan om jag hade sett dem. Den främsta av dessa är givetvis Drive, som jag sett introsekvensen av och det ser ju bara hur bra ut som helst. Speciellt som jag minns att de i recensionen i radio vega gnällde på övervåldet. Och då måste det ju vara bra. För filmrecensenter i radio vega är väl bara mesar som vill se på filmer där ingenting händer. Remaken på The Thing är också något som jag gärna skulle se och som förmodligen kunde platsa i en top10 om allt ville sig väl. Det finns säkert en massa annat bra också som jag inte sett. Det brukar det ju finnas. Men det här är då min top10... jag menar top9-lista på filmerna 2011.

Tror jag. Om jag inte glömt någon. Eller kanske jag ångrar mig än. Filmåret var kanske inte så jättebra som jag velat. Å andra sidan var TV-serieåret något helt lysande och det är kanske det jag ska ta mig an härnäst! Vem vet!
Publicerad 10.01.2012 kl. 19:28

Julprojektet. Reflektion.

Ja.

Inte blev det 23 inlägg sedan till slut. Närmare 12 kanske. Andra halvan av månaden har varit litet sådan att jag inte känt för att skriva. Eller egentligen kanske "hunnit". Förstås det är klart att jag hunnit, men jag prioriterade tydligen andra saker.

Som att sitta på IRC eller spela datorspel :) Men sådan är jag litet, jag prioriterar aldrig riktigt "rätt" saker.

Men förutom det så har det ju varit litet trevligt att åtminstone ha en halvaktiv blogg och försöka ska jag ju åtminstone att ha. Tja. Ett inlägg i veckan åtminstone. Försöka hålla igång takten jag haft och...

Det finns ju saker jag skulle skriva om i min bloggkalender som det aldrig blev skrivet om. Faktum är att när jag skulle börja gjorde jag en slags mindmap över ämnen som jag kanske kunde ta upp. Till slut tog jag bara upp ett fåtal men mindmapen har jag ju kvar.



Egentligen borde jag också skapat någon slags buffert med inlägg som jag bara kunde kopiera in när dagen kom. Men det blev inte heller av. Jag fick också litet oväntat extra arbete, speciellt under andra halvan av månaden som störde rytmen litet. Men bortföklaringar är bortförklaring, lektionen ni kan ta av detta är att jag aldrig slutför något som jag börjar med.

Och det kan ju vara en helt bra lektion det med.

GOD JUL!
Publicerad 24.12.2011 kl. 00:28

Årets kortaste dag

På årets kortaste dag fanns det vitt på marken och solen sken.

Det betyder säkert någonting det också.
Publicerad 22.12.2011 kl. 18:53

För tio år sedan...

För tio år sedan på den här dagen hade filmversionen av Sagan om Ringen premiär.

Tio år sedan. Några dagar senare såg jag filmen i fråga (jag borde ännu ha biljetten kvar. Fan jag scannar den och postar den här om jag hittar den. Ses om en kvart. Även om ni inte märker att det går en kvart för allt är ju i samma text.)



Sådär. Hypen inför Fellowship var ju nog enorm. Ungefär ett år (kanske mer) tidigare hade jag kommit över första titten i form av en liten trailer som fortfarande ger mig kalla kårar i ryggraden. Trots att den är liten och kvaliteten är dålig...

Hooly shit! Världens bästa film på kommande kanske? Och jag måste vänta ett helt år! JAG TROR JAG DÖÖÖÖÖÖÖR.

OK, jag var inte fjorton då. Men man återgår till ett tidigare stadium när man ser sådant här och vips så är man fjortis på nytt.

Så ett helt år väntade jag. I varje tidning stod det något nytt om filmen. När soundtracket kom ut köpte jag det genast och lyssnade på det på repeat under dagarna som ledde upp till premiären. Medan jag lyssnade på de olika låtarna och läste deras namn fantiserade jag vad som hände i filmen. Jag såg de olika trailerna om och om igen och jag läste igenom boken på nytt.

Så kom då dagen. Först var premiärdagen och det var total lockout. Inget internet, inga tidningar. Ingenting. Bara en outhärdlig hype och en gymnasiejulfest som störigt nog skedde när man egentligen skulle vilja sitta i en biografsalong och njuta av det största äventyret någonsin.

Så kom då dagen på dagen. På den tiden var det ännu litet av ett äventyr att ta sig in till huvudstaden för att se på film. Biografsalongen var gigantisk (Tennispalatset, sal 1) och man satt där och hoppades att man pissat ordentligt så att man inte under en tre timmar lång film satt och vred sig oroligt i två timmar.

Så kommer då New Line Cinemalogon upp. Galadriel pratar. Sauron mördar folk. Ringar! Titeln! GANDALF. FIREWORKS!!

Fortfarande är scenen när hobbitbarnen ropar på Gandalf en av mina absoluta favoritscener i filmerna. Det ger mig alltid en liten tår i ögat. Speciellt då man tänker på vad som komma skall och det oskuldsfulla Fylke där i början.

När filmen var slut så fanns det två tankar.

1) Det där... var bättre än vad jag trodde det skulle vara.

Efter all hype och allt läsas och all information så trodde jag mig ha en ganska bra bild av vad filmen skulle vara. Jag hade läst om boken, sett alla trailers och följt någorlunda med på internet. Jag visste att jag skulle få en helt otroligt superbra film!

Det som jag fick var bättre än vad jag någonsin önskat mig.

2) Det är... ETT ÅR KVAR TILL NÄSTA DEL JAG TROR JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖR.

Halvvägs kom förstås Extended som var ett givet köp (från R-kiosken av alla ställen) på den dagen den kom ut.

Publicerad 19.12.2011 kl. 20:47

Mörka tider

Vi lever i rätt mörka tider. Jag läste (förmodligen på wikipedia) att för länge sedan trodde man att årets mörkaste dag inföll den 13. december. Vilket den förmodligen också gjorde på grund av det kalendersystem som kanske användes då det här gällde. Därför firar man Lucia (ljusets bringare) den trettonde.

Men vi lever i mörka tider. I ännu en vecka, sedan blir det långsamt ljusare. Speciellt mörkt är det i år då vi helt och hållet saknar den snö som vi lärt oss att hata de senaste två åren. En ovälkommen gäst förstår när den inte är välkommen och därför har den överhuvudtaget inte synts till i år.

Förstås, jag sällar ju mig till skaran snöhatare offentligt mest hela tiden men faktum är att innerst inne så älskar väl jag också snön. Det vackra vita täcket. Det kommer givetvis högvis med dåliga saker fram i samband med snön och det är så att det finns vissa saker man helst inte skulle vilja göra när det finns snö. Dessutom smälter den till slask ganska fort och blir brunaktig. För att inte tala om allt sandas som på våren är oerhört förhatligt på alla sätt.

Men mörkret var det ju. Vi lever i mörka tider. Jag kan erkänna att jag har tillräckligt livlig fantasi för att vara mörkrädd. Inte oerhört mörkrädd men jag kan ganska enkelt psyka mig själv till att känna rysningar i kroppen. Speciellt om jag befinner mig utomhus i mörkret.

Exempelvis så var jag på en nattvandring utan desto större orsak i somras och gick längs med en skogsväg i stjärnljuset. Det var allt bra mörkt och man såg endast siluetten av vägen och sedan den mörka skogen på sidorna. Ett lätt obehag kände jag som jag fick lov att ignorera. För hjärnan visste ju att det inte fanns någonting att vara rädd för medan hjärtat kände helt andra saker.

Men förutom att vara litet mörkrädd när jag får det infallet så tycker jag generellt väldigt mycket om när det är mörkt. Det är mycket man kan se i mörkret, saker som egentligen inte finns. Visst en del av det man ser som inte finns i mörkret kan bero på trötthet men det finns också något suddigt i mörkret som bara är fascinerande.

Ett andra exempel. I armén hade vi ett av våra första läger där i början av februari, det var givetvis svinkallt och snö och vi hade grävt våra gropar (jag nynnade på en sång av The White Stripes nästan hela tiden jag grävde... Fråga mig inte varför) och under natten skulle vi då vakta vårt område mot fiender inne i våra gropar. Så i mörkret stod jag där och stirrade på samma grupp träd i en god stund. Och det tog inte länge innan jag började se saker. Jag minns att träden förvandlades till höghus, eller egentligen var det mellanrummet mellan två träd som förvandlades. En snöintäckt sten blev plötsligt till en sköldpadda som rörde på sig och klättrade långsamt uppför trädstammarna. Grenarna när de rörde på sig blev till diverse saker om vartannat och jag fokuserade och omfokuserade där jag stirrade på dessa saker.

En enda stor föreställning av intryck spelade upp sig framför mina ögon där i mörkret. Jag fokuserade på en sak och den försvann. En annan sak dök upp. Jag blinkade och allt återvände till det normala för att sedan långsamt omvandlas till något annat igen. Jag försökte (och lyckades) på olika sätt manipulera det jag såg för att se olika händelseskeden. I höghusen som skapades av träden såg jag in i fönstren och såg små skådespel utspela sig där inne.

Hur kan man inte älska ett mörker som gör sådär? En annan sak som jag kan rekommendera för alla som gillar litet mörker är att vara i ett mörkt rum, men inte kolmörkt, utan ett rum med tillräckligt ljus för att man efter en stund ska kunna se något. Stirra sedan på dig själv i spegeln och notera hur ögonhålorna växer eller minskar och hur ansiktet förvrängs till olika skräckinjagande masker. En litet mindre variant än mitt skogsdungestirras men helt mysigt om man är på det humöret.

Vi lever i mörka tider.
Publicerad 16.12.2011 kl. 14:39

Less effort means more effort

Jag tänkte jag skulle vara lat och bara kasta upp en hög med bilder eller något annat tjafs.

Så jag tömde kameran, som hade bilder ända tillbaka till oktober ungefär och så har jag suttit två timmar för att se vad jag kunde plocka in här.

So much for less effort.

Random images galore (click on some of them for larger versions):



Det här är väl vad riktiga bloggar gör. Gårdagens inlägg kommer kanske imorgon :) Eller så hände det men det syns inte i det här universumet.
Publicerad 13.12.2011 kl. 00:48

S.T.A.L.K.E.R. 2

Så nyheten poppade upp igår att STALKER 2 är cancelled. En sorglig dag på många sätt för en spelserie som i mångt och mycket var unik i sitt slag. Jag har skrivit om det första spelet i serien som jag halvsträckspelade för ett tag sedan.

Och...

Tja, det är ju ingen gigantisk människotragedi på något sätt men det är litet vemodigt nog. Ett av få PC-fokuserade utvecklare med ett spel som var intressant och banbrytande på många sätt (speciellt med tanke på alla korridorskjutare och/eller onlineskjutare som dyker upp hela tiden. Jag tittar på er Battlefield: Modern Warfare).

Det här var ett spel som var ett rollspel utan att ha rollspelsmekanik. En öppen levande värld där man var fri att utforska och det kändes somom man som spelare bara var en del av ett större maskineri och inte den centrala figuren.

En jämförelse kan göras med Fallout: New Vegas som jag spelat en del på sistone (eller spelade för någon månad sedan åtminstone, sedan hände saker så det blev avbrott). Stundvis är det ett spel med en liknande känsla. I vissa områden på kartan så slåss NCR och Ceasar's Legion eller Fiends. Men alltsomoftast leder detta inte till något egentligt.

I STALKER så kan områden tas över av olika faktioner och en butik där man satt tidigare kan ägas av någon helt annan. Visst det händer inte överallt (det finns vissa säkra zoner), men möjligheten finns där hela tiden. Att när man är borta och återvänder ägs plötsligt ett ställe av någon helt annan grupp.

Givetvis kan man påverka vem som vinner genom att delta, (så även i New Vegas) men det är inget man måste göra om man inte känner för att gå med i något lag.

Förutom det här så är ju STALKER ett väldigt vackert spel. Visst, det har några år på nacken, men skogarna och miljöerna är något väldigt speciellt. För att inte tala om när man kommer in i Pripyat och ser höghus av betong. Nu är ju jag litet svag för betongblockshöghus, det ligger någon nostalgisk förortskänsla i dem och att vandra omkring bland dessa övergivna sovjetprojekt ger en speciell känsla.

Nu har då uppföljaren till STALKER (som, väl egentligen, är tre spel) lagts ned. Och företaget som utvecklade spelet har likaså lagts ned. Pengarna tog förmodligen slut eller så fanns det andra faktorer (det har talats om ukrainsk politik).

En unik spelserie av den sorten man sällan ser nuförtiden har försvunnit.

Jag kan lämna er med en artikel från Rock, Paper, Shotgun som talar om STALKERs storhet i mycket vackrare ord än vad jag kan göra. Den nämner också hur skrämmande spelet ibland kan vara och det utan att ge efter för dåliga skräckeffekter eller skriptade sekvenser utan går helt och hållet ur en värld där vad som helst kan dyka upp. Speciellt när solen gått ned.
Publicerad 10.12.2011 kl. 22:11

Fotboll av den amerikanska varianten

När jag lyssnade på The Starter (se även tidigare blogginlägg) som är amerikansk fotboll IN SPACE. Så blev jag litet småsugen på denna sport. Det verkar finnas en hel del att hämta där. Speciellt om man tittar på den. Så när NFL-säsongen började i höstas plockade jag ett lag på måfå (Minnesota Vikings) och valde att ladda ned alla deras matcher när de dök upp... på uhm... piratebay.

Nu gick det ju så att det lag som jag valde att följa inte direkt lyckades något vidare i matcher så litet frustrerande har det ju varit att följa just "fel lag". Men jag har ju inte så värst stora känslor inblandade i sporten utan istället är det intressant att titta på och lära sig.

Vid en första anblick är det en rätt konfunderande sport. För några år sedan fick jag för mig att se på Superbowl och medan den visades i TVn så fick jag nästan hela tiden kolla på internet hurudana reglerna egentligen var. (det här var före t.o.m. jag hade läst/lyssnat till The Rookie) Numera kan jag åtminstone grunderna och vet ungefär vad som händer för det mesta. Det hjälper ju att de amerikanska kommentatorerna kommenterar för amerikaner som är idioter så att allt måste förklaras för dem att också europeiska idioter som aldrig sett på sporten vet precis vad som händer hela tiden.

När det talades i Sporthörnan om det där ishockeyslagsmålet så nämndes det i förbifarten att i en synbarligen våldsam sport som amerikansk fotboll så sker det sällan sådana känslouttryingsslagsmål som i ishockey. Och det kan man ju nog hålla med om. De matcher jag sett har sällan småruff, för faktum är att minsta förseelse som ens liknar något som inte hör hemma i sporten blir genast ett straff. Det är nästan så att man som tittare inte förstår vad det är som händer alltid. Men med sådana drakoniska (och förmodligen väldigt detaljerade) regler så får man enkelt bort allt det där småruffet.

Slutresultatet blir en sport som är ren och skär taktik och strategi. Det känns rätt fascinerande att se på. Hur varje spelare är en kugge i ett maskineri som utför handlingar som finslipats under träningar. Och trots detta väloljade manövrande så finns det också stundvis utrymme för improvisation.

För ett tag sedan så var jag skeptisk till amerikansk fotboll, men som åskådaridrott så är det mycket mer intressant än vad jag först trodde. Jag kan dock tänka mig att det är ett rent helvete att titta på live. Då det förmodligen är reklamavbrott var tredje minut där i USA. Så man får åtminstone en bättre (och komprimerad) upplevelse när man tittar på matcherna via piratebay.

Sedan är det ju inte så många matcher per säsong heller. Så det är inte så jobbigt att följa med en hel säsong. Så baseball kommer jag aldrig att se på. Även om de säger att det också är taktiskt. Men det har jag nog tillräckligt med fördomar mot för att se att den sporten inte är något att ha.



Och så här btw. Imorgon är det "julfest" för Rasecon, om någon har vägarna förbi är det bara att hälsa på. Vi tar emot alla så länge man är nördig. Från kl14 på Serendipity i Karis (förhoppningsvis slänger de inte ut oss).
Publicerad 09.12.2011 kl. 22:43

Filmer som förändrade mitt liv: The Nightmare Before Christmas

The Nightmare Before Christmas är litet av en speciell film. Delvis för att jag undvek den först. Jag trodde det var en skräckfilm eller liknande men efter en featurette i slutet av Lejonkungen som jag såg på om och om igen och var oerhört fascinerad. Trots det tog det nog ett antal år innan vi hyrde filmen och jag såg den.

Vad är det då med den här filmen som "förändrade mitt live"? Nå kanske inte så mycket egentligen. Men det budskap som jag fick av filmen var... uhm...

Life's no fun without a good scare. That's our job, but we're not mean.

Om man nu tar den där öppningssekvensen. Förutom en helt underbar låt (hela filmen är ju fylld med underbara, trallvänliga låtar) så finns allting där. Vi har en hög med "onda" typer. Men grejen är ju den att bara för att man är ond så behöver man ju inte vara en dålig människa.

Så Nightmare Before Christmas lärde mig tolerans. Eller egentligen fick det min livsfilosofi att långsamt skifta över till "det finns inget gott eller ont". (Visst. Warhammer 40,000 har sin andel i det också. Med den skillnaden att i Warhammer finns det inget gott eller ont utan bara ont. Medan i Nightmare finns det bara gott. Men det är ju samma sak)

Det finns också en annan aspekt. Och det är ju "That's our job, but we're not mean" som är en annan grundläggande filosofi som jag nuförtiden har. Det handlar om saker som man gör i "jobbets" förtecken. Endera de osjungna hjältarna (inte så mycket i Nightmare), eller det faktum att man gör något jobb som människor kanske inte tycker om. Men det betyder ju (återigen) inte att man är en dålig människa. Jag kan ta som exempel: En bödel.

I film återkommer det här temat alltid nu och då. Vi snackar om hitmen och annat pack som egentligen bara är vanliga människor med ett jobb. (Se även den ypperliga norska filmen Trolljegeren) Det här är ett sidospår då den här livsfilosofidelen består mera av "Jag gör det här för att det måste göras". Medan Nightmare är helt och hållet en film om livsglädje och god vilja.

Men Nightmare var det. Förutom då detta budskap om tolerans och livsglädje (det låter mycket värre än det är nu när jag skriver ned det) så är ju filmen som film något litet speciellt. Den har förstås gått och blivit litet av ett fenomen. I USA verkar den ha en nyrelease under julsäsongen varje år. Ibland i 3d och ibland i 2d. Det tycks också finnas högvis med Nightmareprylar överallt.

Så, som den intoleranta livshatande människa jag i grund och botten är så muttrar jag litet småsurt "jag tyckte om den före den var populär". Fast faktum är ju att också jag var några år försenad till Nightmare.

I think this Christmas thing is not as tricky as it seems. And why should they have all the fun? It should belong to anyone.


Men Nightmares influens kan man se i allt kreativt jag skapat sedan dess. "Ett sci-fi Rollspel" hade god/ond dynamiken. Alla mina NaNoWriMo-romaner har haft en sådan del i sig och första romanen handlade utryckligen om The Evil Necromancer. Visst det finns fler influenser. Skivvärlden/Discworld är ju ett praktexempel på precis samma tankesätt och där finns det ännu mer av "det här är bara ett jobb"-mentaliteten utöver det.

Men det är Nightmare som... startade det hela. Åtminstone för mig. Och jag kan alltid gå till baka till just den här filmen som startpunkt. Och vad är bättre än en hög med monster som moralisk förebild? Egentligen?
Publicerad 08.12.2011 kl. 22:12

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.