Top 5 datorspel för 2012

Jag har spelat en hel del spel i år. Men inte så många som släpptes under 2012. Så när jag skulle göra lista så var det ju självklart att jag bara skulle inkludera spel som verkligen var från 2012. På det sättet slapp jag fundera så mycket på vad jag skulle inkludera.

På det sättet blev det också bara top5. För jag kom egentligen bara på fem spel som platsade någorlunda i listan. Må vara att jag spelade några andra spel som också släpptes under året men det var endera så att jag inte spelade dem tillräckligt för att ha en ordentlig åsikt eller så var de inte riktigt så värst bra. (eller "bra och bra", men de platsade liksom inte... Eller något...)

Så här är min spellista top5 spel som jag spelat som släpptes under 2012.

5. Mass Effect 3
Det här spelet var jag negativt inställd till innan jag ens började. Jag hade läst alla kontroverser och på många punkter var jag ljummen när det gällde föregångarna. De var roliga spel. Men de var också på många sätt idiotiska spel.

Och Mass Effect 3 trappade upp det ännu mer genom att vara mer idiotiskt än någonsin och samtidigt roligare än någonsin. Ur ett storymässigt perspektiv introduceras en massa konstiga saker som man bara kan skaka sakta på huvudet åt och sucka litet. Men det finns några saker som når kulmen av trilogin och ställen där saker och ting löser sig ordentligt.

Det finns också några karaktärer som jag helt enkelt inte kunnat tåla under seriens gång och som jag gladeligen såg dö i sista spelet. Det var en scen som var menat att vara emotionell men där när jag såg "Renegade Interrupt" och fick skjuta skallen av henne bara jublade och dansade några varv på golvet medan någon grät över livets orättvisor i spelet.

Så spelet lyckades åtminstone förmedla känslor. Och om man har så här starka känslor i ett spel så måste ju någonting ha varit rätt.

4. FTL - Faster Than Light
Till skillnad från Mass Effect 3 massiva rymdepos så är det här ett litet mindre rymdepos där man spelar som besättningen på ett rymdskepp som flyr undan rebellerna. Ett brutalt och helmysigt spel där man frenetiskt försöker släcka elden i kontrollrummet medan torpederna viner förbi och så får man FTL-motorn igång och kan fly striden. För att landa mitt i ett asteroidbälte.

Det är dessutom ett rätt kort spel som man kan slå igång och spela litet för att sedan dö en horribel död i rymden där ingen kan höra dig skrika. Ja spelet är brutalt svårt. Jag har klarat det några gånger men bara på "easy". Normal är så sadistiskt att jag nästan inte orkar försöka ens.

FTL var dessutom ett av spelen som Kickstartades under detta år som var Kickstarteråret när det kom till spel. Det här var väl ett av få som blev färdigt under året och det är riktigt bra.

3. Awesomenauts
Jag skrev en recension av Awesomenauts och det mesta jag har att säga om spelet sägs väl där. En väldigt positivt överraskning där jag fick användning för min nyinförskaffade handkontroll. Jag hade nästan glömt hur roligt det är att hoppa omkring i 2d och ha perfekt kontroll över sin lilla gubbe.

2. The Walking Dead
The Walking Dead är i princip ett peka-klickaspel med oerhört simpla pussel. Men vad som skapas i spelet är något mycket mer än det. Förmodligen den bäst skrivna historien som jag någonsin kommit igenom i spelform. Som spelare gör man diverse val över vem som lever och vem som inte gör det. Även om det i slutändan inte har någon skillnad för allt går som det skulle gå. Men illusionen finns där och den bryts väldigt sällan. Förutom om man spelar igenom spelet en andra gång kanske. Men det är väl bäst att låta bli för spelet är bäst när man genomlever "sin" berättelse.

Det som spelet dessutom klarade av är introduktionen av ett litet barn som man vill beskydda. Oftast när det är småbarn i alla historier (även film) så vill man helst att de ska dö på hemska sätt. Oftast på grund av 1) de är oerhört störande 2) de är ändå odödliga för "man kan ju inte döda barn!". (t.ex. i Mass Effect 3 finns det ett barn som jag inget hellre ville än ta livet av varje gång det dök upp) Men i The Walking Dead så är man helt och hållet på denna lilla flickas sida. Man vill göra vad som helst bara hon klarar sig. Och under spelets gång så gör man dessutom nästan just det.

Det är mörkt. Och ljust. Samtidigt liksom. Mycket bra berättande.

Själva spelmekaniken är litet halvdålig med rätt många plötsliga dödsfall på grund av att jag inte riktigt visste eller hann göra vad jag borde göra. Men upplevelsen förstörs bara stundvis och i korta snuttar.

1. Crusader Kings 2
Givetvis skulle Crusader Kings 2 vara mitt "årets spel". Jag såg fram emot det en hel del. Och som så ofta när man är överhypad så "måste ju spelet vara bra". Crusader Kings 2 är dock också väldigt bra. En blanding mellan strategi och rollspel där man spelar som en adelsfamilj i ett medeltida Europa.

Med allt vad det innebär. Det innebär alltså att gifta bort döttrar, lönnmörda rivaler och bli god vän med kungen (om man inte själv är kung förstås). Samt se till att ens vassaller är glada och ibland också erövra fiendeland. (speciellt hedniska fiender. Men även kristna är hedningar ibland)

Varje spel är en egen berättelse. I Dvärgafort skrev jag tydligen också en snabb blick av mitt första spel i Crusader Kings 2. I mitt andra spel spelade jag som Island och tio minuter efter att jag startat spelet mördades jag av min egen son. Det är de berättelserna som man så gärna vill dela med sig.

Förstås få vill väl egentligen höra om hovintriger i ett fiktivt medeltida Europa men det är bara så oerhört roligt. Jag önskar bara att så många som möjligt kan uppleva den upplevelse som är Crusader Kings 2. Dock finns det en tröskel att komma över i början. Det hela kan verka väldigt svårt men sedan är man helt plötsligt inne i det.

Men jag måste säga att det är svårt att vara muslim och ha fyra frua för jag kan inte längre hålla reda på mina barn. Jag gifter bort dem bara och hoppas att de inte kommer att komma tillbaka och försöka ta min tron senare...

Fast om man känner Crusader Kings 2 så är det precis det här de kommer att göra.
Publicerad 03.01.2013 kl. 23:59

Top 10 filmer för 2012

Alright: Nu är det nytt år och så. Så då är det dags för topplistor. Och idag är det filmtopplistadags! Liksom!

Min topplista är förmodligen rätt förutsägbar. Det är relativt stora filmer på listan för faktum är att i år har jag inte riktigt sett så värst många sådanadär... filmer som kritiker gillar. Utan jag har hållit mig till mainstream och de filmer som jag såg fram emot och visste att jag skulle tycka om före jag såg dem. Sådär på ett ungefär. Ja och för den som är intresserad så här är förra årets lista. Hmm. Vilka val! Jag kom inte ens ihåg att det var de filmerna som var bra ifjol. Så litet kommer jag ihåg alltså. Hrm...

Det finns också några filmer som jag inte har sett. Vissa hann inte ens ha premiär 2012 i Finland. Så de är inte på listan. Även om jag kan litet sådär gissa att en film nog skulle ha platsat (Django Unchained).

Så topp10 filmer 2012. Som jag såg.

10. The Avengers
Superhjältefilm. Stor grej. Det kändes litet tvunget att ha den med på listan någonstans. Det var ju ändå en kulminering av något som hade byggts upp under en hel massa filmer. Och visst är det en bra film. Men inte bättre än tionde plats. Den har humor och bra skådisar och allt det där trevliga men egentligen minns jag inte längre så mycket av filmen så kanske den inte riktigt var så bra som man kanske först tyckte. Men nog måste den ju få sin plats i top10.

9. The Grey
Liam Neeson vs Wolves. Visst det är inte vad filmen egentligen är och trailersen bara ljuger. Men vad som är där är en obarmhärtig film om en grupp människor som försöker överleva i vildmarken när det finns vargar där ute. Stundvis är filmen riktigt smärtsam och ofta är den riktigt spännande. Och bara jag tänker på den fryser jag litet. Trots att det är på plussidan ute. En film från tidigt i år som helt klart platsar på listan.

8. The Hunger Games
Battle Royale with cheese säger de. Men jag säger att det nog finns utrymme för mer än en film där ungdomar slår ihjäl varandra tills det bara står en kvar. I dessa tider med de där hemska filmerna som också baserar sig på en bokserie så är det bra med en filmatisering som litet håller kvalitet i stil med vad Harry Potterserien gjorde. Det ska inte bara vara superhjältefranchise. Det ska också vara... sådanthär. Och det här är ju väldigt mycket mer... progressivt än det där andra.

När jag såg filmen så tyckte jag att det var kanske litet väl shakycam men filmen växte på mig efter hand och där finns så mycket bra i den att det inte går att vara blind för. Jag har inte ännu plockat upp böckerna, fastän jag tänkte göra det då när filmen kom ut. Det har bara inte hänt ännu. Kanske förr eller senare. Jag hörde att vissa saker som jag gillade inte finns i böckerna. Som... den där designen på staden, it was out of this world.

7. Mirror Mirror
Den bättre av de två snövitfilmerna. En av mina få inlägg som jag skrev i år handlade om den här filmen. Det var en oerhört trevlig upplevelse. Litet glad, galen magi. Jag såg den andra snövitfilmen också och den var något helt annat. Jag måste nog säga att de här dvärgarna var mycket trevligare. Och allt annat var också mycket trevligare. Och så var jag oerhört svag för den där musikvideon i slutet av filmen. Om inte annat så gör Tarsem Singh väldigt visuellt intressanta filmer så alltid måste man kasta ett extra öga på vad det än är han gör.

6. Dredd
Den här filmen såg jag fram emot en hel del. Det listades att den skulle ha haft premiär i Finland. Men på premiärdagen visade det sig att det bara var under Night Visions. Och sedan någon kväll här och där. Men jag har ju inte möjlighet att ta mig till huvudstaden för att se en film som börjar 22:30. Så Dredd var en av de här mer frustrerande upplevelserna. Speciellt då allt som jag hörde (även om jag försökte undvika en del) verkade positivt.

Jag har inte så mycket till förhållande till Judge Dredd förutom att det, som så många andra serietidningsfigurer, är något som alltid verkar intressant men som jag aldrig orkat sätta mig in i för... Tja... Den här sortens serietdiningar brukar för det mesta bara vara tråkiga. (Mest superhjälteserier, men Judge Dredd hör litet till samma kategori) Men en film är ju alltid bra! Då får man allt kondenserat till en mindre upplevelse.

Dredd känns som ett litet avsnitt i Judge Dredd och det är så som jag gillar det. Det är som ett TV-serieavsnitt "A day in the life". Och när jag sedan äntligen fick se den via olagliga metoder (som förövrigt var i 2d! Så det var ännu bättre) så levde den nog upp till det mesta som jag hade tänkt att den skulle vara.

En riktigt bra film. Och helt klart vinnare av 6-10-listan.

5. Iron Sky
Den här filmen var jag också oerhört hypad för och visst är det en oerhört bra film med många roliga stunder. Men samtidigt är den inte riktigt den extravaganta galenskap jag nästan hade förväntat mig efter de trailers som helt enkelt var oerhört träffande. Men en femte plats förtjänar den nog. Litet inhemsk film måste man ju ha på listan och space nazis from the moon är väl det bästa som inhemsk film har att komma med!

4. Cabin in the Woods
Ju mindre jag säger om den här desto bättre väl. Jag såg trailern och hoppades att det skulle vara den film som trailern nästan verkade lova att det skulle vara. Slutresultatet? Det var den film som trailern nästan verkade lova att det skulle vara gånger 100! Filmen låtsades inte ens som något annat utan hade full fart hela vägen med att helt och hållet förstöra skräckkonventioner och se till att ingen längre kan göra en skräckfilm på allvar. (om nu någon fortfarande försöker efter den postmoderna slashern som kom i slutet av nittiotalet eller vad det nu är som man brukar säga)

Men Cabin in the Woods var helt fantastiskt och skulle ha platsat på top3 när som helst. Om det inte vore för tre filmer som var bara litet bättre.

3. Looper
Rian Johnsons följande projekt som jag följt med litet på sidan av via diverse podcasts. Hans förra film The Brothers Bloom var något jag verkligen gillade och den här verkade ta saker och ting i helt rätt riktning. En tidsresefilm som fungerar på oerhört många plan och som man gärna diskuterar efteråt. Eftersom det är en tidsresefilm liksom. Dessutom ett snyggt porträtt av samma människa från olika tider. Man ser hela tiden att det är samma människa, men tiden har förändrat dem så att de har helt olika åsikter.

Och det är väl som man brukar ibland säga att om man träffade sig själv så kanske man inte riktigt skulle gilla den personen man träffar. Jag vet inte om det gäller mig själv, men det finns definitivt människor som inte skulle tycka om sig själva om de var en annan person :D

2. The Hobbit - An Unexpected Journey
Tolkien. Jackson. Allt det där. Först såg jag filmen i vanlig 3d i kanske inte helt optimala förhållanden (hey faktum är ju att den bästa upplevelsen fås i en nästan tom biosalong...) och den kändes medelmåttig. Det fanns bra saker. Men det var också saker som bara var för långa och alltmöjligt annat. Sedan hade jag hört en massa negativt om 48fps och jag hade nästan bestämt mig för att inte se den på det sättet utan titta på den i 2d istället men en vän (Teemu) sade "Nejfan, det är awesome."

Nu är det ju så att denne persons åsikt är något som man inte alltid kan lita på. T.ex. så gillar han Matrixuppföljarna. Något som alltid tas fram när han kommer med en åsikt som man inte kan hålla med om. Enligt logiken: "Om han tycker att Matrix 2 & 3 är bra så kan han ju inte ha rätt i den här frågan."

Men jag tänkte vafan och såg den i 48fps i 3d.

Och det var fucking awesome. Förstås. För första gången så gillade jag 3d-film. Och tårarna rann i de emotionella scenerna och allting kändes bara rätt. Och jag var i Middle-Earth. Så blev The Hobbit på andra plats i top10. Bara på grund av 48fps.

1. The Dark Knight Rises
Om Avengers var kulminationen av en hög med marvelfilmer så var ju The Dark Knight Rises avslutningen av Christopher Nolans fantastiska batmantrilogi.

Det finns de som säger att filmen inte riktigt lever upp till det som var The Dark Knight. Det gör den kanske inte. Men det här är en litet annorlunda film. Det är verkligen storslaget, där Jokerns upptåg var relativt små egentligen så känns det som om alltid trappas upp i den här filmen och hela tiden höjs allting. I Banes tema och i Batmantema (musik alltså) som hela tiden slår på. Och på. Och på. Och på. Det tar aldrig slut. Filmen går hela tiden framåt. Man vet inte exakt hur mycket tid som går men det känns hela tiden som om det är bråttom. Det finns ingen chans att vila.

Och Bane är ju också oerhört trevlig. Jag har ju ingen koppling alls till honom. Han var väl med i någon tidigare film (det vill väl de flesta glömma). Men här fungerar han perfekt. Och till skillnad från Jokern så har han en existerande bakgrundshistoria som han med sina ögon skildrar så vackert riktigt i slutet. Han skildrar förövrigt en hel del med sina ögon och sitt kroppspråk då halva ansiktet är dolt av en mask.

En mask som också ger honom den häftigaste rösten. Så jo. Årets bästa film är The Dark Knight Rises. Enligt mig.


Det var två filmer jag såg två gånger på bio i år. Det var The Dark Knight Rises och The Hobbit. Så givetvis skulle de två filmerna vara där i top2. Top5 är spikad. Och sjätte platsen är ju klar. 7-10 är litet öppna egentligen. Jag valde nu dessa filmer men t.ex. Skyfall eller Chronicle kunde bra ha platsat. Eller varför inte mindre filmer som Safety Not Guaranteed och... tja... det var väl alla mindre filmer jag såg. Men det blev nu dem som jag valde här.

Vissa hade jag mer att skriva om än andra. Det här var top10 filmer. Nu är det bara att se fram emot nästa år. Och följande hobbitfilm.
Publicerad 02.01.2013 kl. 20:30

Standard God Jul.



Jag skrev tydligen ingenting efter jordens undergång. Så ingen hobbitrecension ännu heller. Men här är en hel playlist på min julkalender. Alla luckor!
Publicerad 24.12.2012 kl. 11:42

So this was it eh

Så det här var då hur världen skulle gå under. Det var nog inte mycket speciellt som hände den här dagen sist och slutligen. Jag hade kanske hoppats på NÅGOT åtminstone. Något smått.

Förstås något smått kanske hände. Och kanske något trevligt kommer fram än. Men det här var alltså dagen.

Jag stötte på det här kalenderslutet första gången någon gång på nittiotalet. Det finns två berättelser i min hjärna, jag vet inte vilken som är mer sann. Alternativen för när jag stötte på dem är i ett avsnitt av Vetenskapens Värld. En serie som jag nyss googlade och som tydligen fortfarande existerar. Jag har nog inte sett det på länge men det var nog rätt häftigt då när det begav sig.

Dock så vet jag inte om det här är något som man skulle nämna i just Vetenskapens Värld. Fast å andra sidan så varför inte.

Det andra stället är i en bokserie om diverse mystiska fenomen. Här är jag relativt säker på att det hela har nämnts. Speciellt som jag tror att de var i den här bokserien som jag första gången stötte på namen von Däniken. Så om man vill kasta fram domedagsdatum så är det i en bokserie som handlar om spöken, utomjordingar och forna civilisationer.

Dock tycker jag mig också minnas att datumet på den tiden, eller åtminstone i en av böckerna, var 23:e december. Så jag gissar att räkningen kanske inte alltid varit helt exakt. Tydligen baserar sig uträkningarna på att räkna dagar från nåogn solförmörkelse eller något sådant.

Jag vet inte säkert. Och nu har det ju varit och farit. Förstås uträkningarna har ingenting med skottår att göra. Vill bara säga det. Antalet dagar totalt förändras inte bara för att man i vår kalender lägger till en dag. Det var en bild som cirkulerade bl.a. på facebook ett tag som gjorde mig nästan litet halvfrustrerad. Det är sådana saker som gör mig frustrerad liksom! När folk sarkastiskt plockar fram någon fakta som fäller någon annans fakta. Förutom då att deras fakta är helt fel.

Det är liknande frustration som jag ibland känner inför vissa kristna. "Så vi har de här och de här teorierna om..." "Men om DET och DET inte kan STÄMMA så måste det vara GUD! MIND BLOWN OMGLOLWTFBBQ" "Men jag sade ju nyss..."

OMGLOLWTFBBQ är förövrigt en helt lysande internetförkortning. Även om den är längre än de flesta ord. Men det är väl det som gör den så lysande.
Publicerad 21.12.2012 kl. 23:18

Terra Lumina

Igår släpptes ett vetenskapligt musikalbum. Terra Lumina.



Det är ett album som kickstartades och som jag gick och stödde. Jag pratade ju litet om Kickstarter redan tidigare i månaden och hur jag är halvberoende av det. Kanske inte lika mycket nu. Men när det gäller musik så skulle jag gärna stöda mer av sådant. Men problemet är att jag inte har någon aning om vad som kunde vara bra och vad som bara är någon som gör skit.

TIll skillnad från spel där jag vet ungefär vad jag vill ha så vet jag inget om musik egentligen.

Det här albumet råkade jag dock ramla över delvis för att jag är ett fan av en av dem som gjorde det. "Symphony of Science" är autotunade talare om vetenskap. I princip. Och det är oerhört bra.

Ibland brukar jag kalla det för religiös musik för ateister. Varje gång en ny video kommer så brukar jag länka på facebook och twitter och diverse annat.

Så alltså jag var ju bara tvungen att stöda albumet. Som alltså kom ut igår. Och som jag hade haft en vecka före eftersom de som stödde det fick det en vecka tidigare. Det är riktigt trevlig musik. Så man kan ju alltid köpa det. Om man känner för sådant.
Publicerad 19.12.2012 kl. 20:15

The Two Towers

Idag är det exakt tio år sedan The Two Towers hade premiär. Jag satt nyss (för fem minuter sedan) på IRC och chattade litet om "hur fan fick Peter Jackson filmen egentligen?".

Så jag länkade till wikipedias sida om filmernas budget och konstaterade att alla tre Lord of the Rings filmer kostade ungefär lika mycket som en The Avengers film. Vilket ledde till diverse pratas där som fortfarande pågår nu när jag skriver det här.

Helt appropå, så minns man ju ännu Two Towers trailern och musiken i den. "There will be no dawn for men".

När jag fick reda på att musiken var från Requiem for a Dream så letade jag faktiskt upp den filmen. Egentligen är enda orsaken till att jag såg Requiem var att dess musik var i The Two Tower trailern. Requiem är förstås en helt sjukt bra film den också. En sådandär film som man ser en gång och sedan kanske inte behöver se fler gånger men är glad över att man såg på den den där ena gången.

Så LotR-filmerna gjordes kanske av Peter Jackson för att han kunde göra dem relativt billigt. Och han gjorde väl dem relativt billigt för att han gjorde alla tre på en gång. En tiotimmarsfilm. Den bästa någonsin. Väl.

Det finns väl de som har annan åsikt. Och så finns det de som tycker att Jackson gjorde alltsammans på fel sätt och att filmerna är hemska och förstör Tolkiens verk.

Men de har fel. Den här gången har de fel.
Publicerad 18.12.2012 kl. 20:18

Så gick det som det alltid går

Dagarna bara for. Ett helt veckoslut liksom. Jag hade nog tänkt lämna fredagen därhän, för det var en dag då jag knappt var hemma. Men jag såg The Hobbit i high frame rate 3d och det var sjukligt awesome. Så det som följer är förstås att jag tänkte skriva en recension av An Unexpected Journey. Men som det oftast går när jag har något som jag har tänkt skriva om så tvekar jag och så tvekar jag och så tvekar jag.

Jag tvekar för att jag vill ha texten någorlunda "korrekt". Den ska liksom fungera och vara presentabel. Annat är det med sådant här där jag skriven en rubrik och sedan bara hittar på vad jag ska skriva efterhand.

Det ska liksom vara organiserat när man har något ämne att skriva om. Kanske en bild eller två för att det ska se bra ut. Och så händer det så lätt att jag istället spelar något datorspel. För computer games are mightly sweet.

På fredagen såg jag också på The Two Towers igen. Eftersom det är tio år sedan den hade premiär. Var före litet rädd att Gollum inte skulle vara lika bra som i Journey. Men det var han nog. Även om teknologin nog gått framåt även när det gäller Gollum. Kameran vågade liksom ligga på hans ansikte medan det bara spelades med ansiktsuttryck när han funderade på gåtor.

Förövrigt en oerhört bra scen i filmen. Som, om jag planerade litet, jag skulle skriva om givetvis i en recension som förmodligen aldrig kommer att hända. Jag funderade också idag på kärlek. Kanske man borde orda om det. Men nu när jag har planerat det så händer det aldrig.
Publicerad 17.12.2012 kl. 21:13

Tydligen var det luciadag idag

Jag sade väl att den här veckan är busybusy.

Så det här är sådanhär onödigbloggas. Det är egentligen den typen av bloggas jag hatar mest "jag lever fortfarande hurr hurr, det här åt jag till lunch". Det är sådant som folk oftast associerar till twitter och facebook. Men före det så associerades sådant till bloggar.

"Vem vill läsa en blogg?" var frågan. Men fenomenet spred sig ganska bra och nu finns det bloggar av alla möjliga slag. Skriva offentlig dagbok på internet. Man vill ju vika ut sig.

Jag är förstås inte annorlunda på något vis. Jag vill också vika ut mig och vill att folk ska vara intresserade och läsa. Samtidigt är det oerhört få som jag själv är intresserad av att läsa. Det finns de som kan skriva intressant och så finns det de som jag känner i verkliga livet (meatspace?). Man cyberstalkar ju lätt folk man känner som har bloggar. Smygläser dem för att se vad som händer i deras liv.

Eller så är det där som jag är annorlunda, men jag brukar ofta tänka att alla andra är som jag. Även om jag borde inse att de inte är det. Människor tänker olika ibland men det är ju svårt att förstå.

Hmm, vilka bloggar läser jag egentligen? De är nog inte många. Och de är mest nyhetssidor i bloggform. De flesta "personliga" har jag inte ens i bookmarks utan googlar bara fram dem en gång i månaden för att se om något har hänt.

Det finns ganska mycket negativt i "blogosfären". Jag vet inte egentligen vad som händer eller var men det finns väl folk som bloggar hela tiden och försöker hålla upp någon personlighet. Litet som sådanadär vadheterdet. Celebrities som inte gör något egentligen utan bara är celebrities. Förstås internet-celebrities är ju ännu litet lägre ned på listan.

Lucia ger ljus i mörkret.
Publicerad 13.12.2012 kl. 23:56

Yeah....


Tycker fortfarande inge vidare om 3d dock.
Publicerad 12.12.2012 kl. 22:33

- ingen rubrik -

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nu men jag kollade på fjolårets skrivas och det var ungefär här som jag slutade förra gången också. Jag hade en lista på ämnen men jag skrev ju inte ned något så jag har glömt alltsammans.

Så nu sitter jag här och ser på amerikansk fotboll (från söndagen, så jag vet inte vem som vann, men det ser bra ut!)

Den här veckan är litet en sådandär halvstressig vecka. Varje dag är rätt upptagen och nu har jag ju min videojulkalender att göra också. Jag har gjort upp till Lucia men förhoppningsvis får jag litet fiilis att göra resten på luciadagen.

Tydligen ska man skicka iväg julkort på luciadagen också. Jag noterade att jag fick några julfrimärken för ungefär en vecka sedan. Egentligen skulle det vara litet skoj att skriva ett brev och/eller skicka julkort men jag vet inte riktigt åt vem man skulle skicka. Jag har inga adresser. Samtidigt skulle det vara skoj att plocka en adress från telefonkatalogen och skicka ett brev på måfå.

Handskrivet förstås. Ingen skulle förstås förstå min handstil.

Det jag borde skriva om är datorspel förstås för det är ju något som jag verkligen gjort i år. Jag ska försöka få tillräckligt med inspiration. Under tiden kan du ju läsa min recension av Awesomenauts.
Publicerad 11.12.2012 kl. 21:02

Enordsrubrik

Den här veckan är litet busybusy och så. Så vi får se hur det här dagliga skrivandet går. Om inte annat kan jag bara skriva sådanthär.

Jag skulle också vilja gnälla på vegetarianer. Men det kanske man inte får göra (man får väl inte gnälla offentligt på mentalt handikappade, det är bara elakt).

See what I did there.
Publicerad 10.12.2012 kl. 21:36

Mörker

Det är ju mörka tider nu. Inte ännu de mörkaste tiderna men om det är sant att världen kommer att gå under så kommer det aldrig att bli ljust igen. Sådant är det.

Ibland är det rätt skönt med totalt mörker. Det finns ett rum i min lägenhet som man får i så gott som totalt mörker. Och det är givetvis WC/duschen. Det finns inga fönster och dörren är mot tamburen där det inte heller finns några egentliga utomhusljuskällor att ta till genast.

Så speciellt om det är mörkt ute så kan man genom att stänga dörren vara i totalt mörker när man duschar. Nu är jag kanske litet konstig men jag tycker det är helt trevligt att duscha i totalmörker. Det varma vattnet som sköljer över en samtidigt som det inte är någon skillnad mellan att ha ögonen öppna eller stängda. Eftersom vattnet hela tiden rör vid en så känner jag egentligen mig inte desorienterad utan kan hela tiden orientera mig enligt det.

Förstås avstånd är inte helt enkla att bedöma i totalmörker så ofta trevar jag efter duschtvål och schampoo och det där. Och jag har också rakat mig i totalmörker men jag är inte helt säker på hur bra det har gått. Lyckligtvis har jag så ljus behåring att det inte är så stor skillnad om jag rakat mig litet dåligt.

Så sitter man då där i princip utan ett av sinnena och det är... Helt mysigt. Inget fel med mörker liksom.

Jag tänder ju heller aldrig lampan i trappuppgången. Det är ju inte så att man inte skulle se trappan man går i och det är väldigt osannolikt att det plötsligt skulle ha dykt upp något oväntat i trappan. Ibland famlar jag förstås med fel nyckel i nyckelhålet men det är ju sist och slutligen en 50%-chans att få rätt.

Så mörker är nog allt bra det. Ibland funderar jag vilket sinne man skulle kunna vara utan. Hörseln eller synen. Men nog är det väl hörseln jag nästan kunde klara mig utan. För det skulle vara mycket svårare att blogga utan synen. Jag menar väldigt mycket av min kommunikation är ju egentligen non-verbal via diverse textbaserade saker.

Men ibland kan man sitta där i mörkret en stund.
Publicerad 09.12.2012 kl. 20:02

Pacifism

I inlägget för några dagar sedan så nämnde jag där i slutet att jag en gång i tiden var pacifist. Om jag ser tillbaka så är ju jag lika förtjust som alla andra i våldsamma äventyr. Vilket givetvis skapar en av dessa narrativa motsägelser (jag länkade till samma i ett tidigaire inlägg).

Jag har kopplat min pacifism till Pelle från Saltkråkan. Jag minns inte exakt (för många år sedan jag såg det där!) men han verkade alltid låta allting leva och vara anti-våld och diverse annat. Och det är ju sådant som man gladeligen kan vara ombord på.

Men hur kommer man då från Pellepacifism till en person som jag som bara älskar att mörda zombies och nazister och vad som helst till höger och vänster? Jag skyller på datorspelen. Det är nog de som har gjort med till en övervåldsam massmördare.

Det där är kanske litet till en överdrift, men faktum är att i fiktion är det ju så att jag verkligen gillar våldsamheter. Men kanske det ändå finns en gnutta av den där gamla pacifismen där. Visst jag skrattar gladeligen åt hundar som dör i actionfilmer (jag skrev först action filmer, mellanslaget dök upp automatiskt. Finns det särskrivning i muskelminnet?) och gnäller om hur man för att hålla en viss åldersgräns plockar bort allt blod från alla filmer som kommer ut.

Men samtidigt minns jag också där i armén när jag första gången höll i det där vapnet och kände mig väldigt illa till mods. (jag borde leta upp min armédagbok, det är väl något man kunde fylla bloggen med) Och faktum är att min gnällas över avsaknaden av blod i filmer kan ju sägas vara ett argument för fredlighet i och med att jag hellre vill att man ser våld som nästan är verkligt hellre än det blodlösa och konsekvenslösa tv-spelsvåldet! Litet sådär som krigsfilmer mest brukar handla om hur jävligt det är när det är krig. (För det är jävligt när det är krig, och det är något som vi alla borde bli påminda om och om igen)

Så kanske jag gladeligen kan fortsätta ropa "headshot MUAHAHAHA" medan jag spelar prickskytt och ändå vara pacifist.

Eller så är det förstås bara ett narrativ konstruerat av min hjärna för att få två motsägelsefulla (men eventuellt sanna) fakta att gå ihop. Hjärnan är nog intressant och hur saker och ting fungerar är också intressant. Det är alltid så svårt att få fram i ord dock. Speciellt om man försöker berätta om sådant åt andra människor. Oftast är man så säker på sin sak att man inte kan acceptera tvivel och ibland när man kastar fram tvivel så kastar andra fram sina tvivel som är sådär absurt filosofiska att de inte är lika... praktiskt tillämpbara. Visst hela det här med att hjärnan bara konstruerar saker är kanske inte så praktisk men jämför det med att någon annan i samma diskussion sedan plockar fram "men kanske vi inte alls existerar" så ser man ju en viss skillnad.

Det handlar väl om vad som man verkligen kan veta och vad man inte kan veta. Och det man kan veta är otroligt mycket. Det är bara det att de flesta inte vet exakt vad man kan veta (och inte vet jag heller vad man kan veta, men inom rimlighetens gränser så tycker jag det alltid finns en massa saker som man inte vet men som någon vet)

Dvs jag litar på vetenskapen.
Publicerad 08.12.2012 kl. 21:49

Självständighetsdagen ja (inget om självständighet egentligen)

Det självklara på självständighetsdagen är ju att skriva något trevligt om Finlnad och hur ypperligt det är och sådant. Men det visar sig att jag gjorde det ifjol.

Och även om jag är någon som lätt upprepar sig (alla människor gör det) så föredrar jag att inte göra det. Om jag kan undvika det. Förstås jag kan ju inte undvika det för alla har ett begränsat antal "storyn" som de drar. Så om man umgås med någon en viss tid så upptäcker man att det finns favoritberättelser som alltid dras om möjlighet finns.

Ofta är dessa riktigt trevliga berättelser och om man hör dem första gången skrattar man och tycker "det där var ju en rolig händelse." Problemet är ju när man hör dem pånytt, fast då kan man ju vara i sådant sällskap att alla inte hört berättelsen tidigare, man flyttar bort litet och lyssnar med halvt öra, väntar på poängen och sedan skrattar med alla andra.

Det hela dras till ytterligare en extrem senare när alla har hört berättelsen tidigare och någon fortfarande drar den, till synes ovetande om att alla redan hört den. Då ser man i gruppen hur så gott som alla "tunar out" en liten stund för att sedan skratta med när slutpoängen kommer.

Ibland kanske man borde säga till om att berättelsen är gammal. Och ibland kan man ju göra det men personen ifråga kan ju också bli lätt sårad om man kommer med "jo, jag har hört det förut."

Själv gör jag säkert samma sak. Det finns något jag vill få fram och det bästa sättet att få det fram är att börja berätta en berättelse som finns i lager. Men jag är också litet paranoid över detta att jag drar mig för att berätta något om jag tror det finns en chans att någon kanske har hört det tidigare. Jag vill inte vara den som drar samma story om och om igen (berättelse/story ett utrikiskt ord och ett längre ord... Egentligen borde jag vara konsekvent i min användning, men va fan) eftersom jag inte gillar att vara den som lyssnar på samma story om och om igen.

Detta leder förstås till att det eventuellt kan finnas storyn som... Jag aldrig berättar. Kanske jag får ut några här på bloggen så har jag liksom "berättat" dem sedan så kommer de aldrig igen. Och ingen läser ju det här så ingen vet någonting.

Men så är det knappast. Jag är nog som alla andra människor (jag är inte en unik snöflinga) och glömmer vad jag berättat åt andra och drar berättelser pånytt och pånytt och så skruvar människor på sig och väntar på slutpoängen så att de kan fortsätta med den diskussion de höll på med före.
Publicerad 06.12.2012 kl. 20:21

Kickstarter

Jag hade för mig att jag hade skrivit om Kickstarter tidigare. Men tydligen inte. Kanske jag tänkte skriva om det och så hände det som så ofta händer att jag struntade i det. Detta är den största orsaken till att bloggen mer eller mindre stått tom under året. Jag kommer på något ämne att skriva om och sedan skriver jag aldrig om det.

Oftast kommer ju dessa idéer när jag är ute och går, är på jobbet, eller är i duschen. När dessa aktiviteter är slutförda och man verkligen sitter vid bloggen så då har nog all vilja att göra något försvunnit för länge sedan. Så istället sitter jag med en tom blogg och en massa datorspel som jag spelar istället.

Nå Kickstarter i alla fall.

Jag föll ju totalt för kickstarter galenskapen som så många andra och har spenderat en del pengar på det hela. Allt för saker som sist och slutligen kanske inte riktigt är vad man först trodde det skulle vara. Å andra sidan så har det inte hänt än att jag blivit besviken. Faktum är att idag när jag kom hem så hade jag fått ett litet paket fyllt med miniatyrdvärgar (hmm. Miniatyrdvärgar, hur jävla små måste inte sådana egentligen vara?) och de är bara så väldigt söta. Eller hur man nu ska säga.

Jag har tidigare också spenderat pengar på PennyGems som även de är ofantligt awesome även om jag har svårt att få medspelarna att använda dem (men jag brukar nog ta med dem på spelkvällar. Det finns ju alltid en chans att ett cheapass game plockas fram om inte annat).

Det som Kickstarter mest handlat om är väl datorspel. Åtminstone i de kretsar jag rör (datorspelskretsar!). Det fanns väl också någon kontrovers när Senja skulle lära ut svenska på Kickstarter och det bröt tydligen mot lotterilagen eller insamlingslagen eller något sådant.

Så är det med dessa lagar, de hänger så sällan med i utvecklingen att när något nytt hittas på så är det olagligt. Eller så är det farligt och inte olagligt. Jag vet inte riktigt vilkendera. Hursomhelst så brukar lagstiftningen alltid vara av ondo när det gäller nya saker. Men kanske saker och ting ändras.

Helt såhär på tal om ingenting så är det ju just lagstiftning som gör att inte vi i EU får lika häftiga saker som amerikanerna får med sina Netflix och allt det där (eller de får åtminstone det före oss, nu har väl Netflix kommit hit också). EU är ju "en" marknad. Men EU är också en marknad där varje stat har varierande lagstiftning så för att kunna göra sådana här grejer så måste man ansöka om tillstånd och whatnot från varje medlemsland. Vilket gör att om man vill sprida sin produkt över "Europa" så är det dyrt och jobbigt. Så därför blir vi alltid efter.

Förstås. Inte vill ju vi européer ha någon enhetlig EU-lagstiftning heller för det skulle vara mot vårt självstyre (och så skulle det givetvis bara gynna de större staterna som skulle se till att allt lutade åt deras håll. Efter tusentals år av krig så litar inte vi europeiska länder på varandra för fem penni)

Fem penni ja... Vi har ju € nu.
Publicerad 05.12.2012 kl. 22:31

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.