Terra Lumina

Igår släpptes ett vetenskapligt musikalbum. Terra Lumina.



Det är ett album som kickstartades och som jag gick och stödde. Jag pratade ju litet om Kickstarter redan tidigare i månaden och hur jag är halvberoende av det. Kanske inte lika mycket nu. Men när det gäller musik så skulle jag gärna stöda mer av sådant. Men problemet är att jag inte har någon aning om vad som kunde vara bra och vad som bara är någon som gör skit.

TIll skillnad från spel där jag vet ungefär vad jag vill ha så vet jag inget om musik egentligen.

Det här albumet råkade jag dock ramla över delvis för att jag är ett fan av en av dem som gjorde det. "Symphony of Science" är autotunade talare om vetenskap. I princip. Och det är oerhört bra.

Ibland brukar jag kalla det för religiös musik för ateister. Varje gång en ny video kommer så brukar jag länka på facebook och twitter och diverse annat.

Så alltså jag var ju bara tvungen att stöda albumet. Som alltså kom ut igår. Och som jag hade haft en vecka före eftersom de som stödde det fick det en vecka tidigare. Det är riktigt trevlig musik. Så man kan ju alltid köpa det. Om man känner för sådant.
Publicerad 19.12.2012 kl. 20:15

The Two Towers

Idag är det exakt tio år sedan The Two Towers hade premiär. Jag satt nyss (för fem minuter sedan) på IRC och chattade litet om "hur fan fick Peter Jackson filmen egentligen?".

Så jag länkade till wikipedias sida om filmernas budget och konstaterade att alla tre Lord of the Rings filmer kostade ungefär lika mycket som en The Avengers film. Vilket ledde till diverse pratas där som fortfarande pågår nu när jag skriver det här.

Helt appropå, så minns man ju ännu Two Towers trailern och musiken i den. "There will be no dawn for men".

När jag fick reda på att musiken var från Requiem for a Dream så letade jag faktiskt upp den filmen. Egentligen är enda orsaken till att jag såg Requiem var att dess musik var i The Two Tower trailern. Requiem är förstås en helt sjukt bra film den också. En sådandär film som man ser en gång och sedan kanske inte behöver se fler gånger men är glad över att man såg på den den där ena gången.

Så LotR-filmerna gjordes kanske av Peter Jackson för att han kunde göra dem relativt billigt. Och han gjorde väl dem relativt billigt för att han gjorde alla tre på en gång. En tiotimmarsfilm. Den bästa någonsin. Väl.

Det finns väl de som har annan åsikt. Och så finns det de som tycker att Jackson gjorde alltsammans på fel sätt och att filmerna är hemska och förstör Tolkiens verk.

Men de har fel. Den här gången har de fel.
Publicerad 18.12.2012 kl. 20:18

Så gick det som det alltid går

Dagarna bara for. Ett helt veckoslut liksom. Jag hade nog tänkt lämna fredagen därhän, för det var en dag då jag knappt var hemma. Men jag såg The Hobbit i high frame rate 3d och det var sjukligt awesome. Så det som följer är förstås att jag tänkte skriva en recension av An Unexpected Journey. Men som det oftast går när jag har något som jag har tänkt skriva om så tvekar jag och så tvekar jag och så tvekar jag.

Jag tvekar för att jag vill ha texten någorlunda "korrekt". Den ska liksom fungera och vara presentabel. Annat är det med sådant här där jag skriven en rubrik och sedan bara hittar på vad jag ska skriva efterhand.

Det ska liksom vara organiserat när man har något ämne att skriva om. Kanske en bild eller två för att det ska se bra ut. Och så händer det så lätt att jag istället spelar något datorspel. För computer games are mightly sweet.

På fredagen såg jag också på The Two Towers igen. Eftersom det är tio år sedan den hade premiär. Var före litet rädd att Gollum inte skulle vara lika bra som i Journey. Men det var han nog. Även om teknologin nog gått framåt även när det gäller Gollum. Kameran vågade liksom ligga på hans ansikte medan det bara spelades med ansiktsuttryck när han funderade på gåtor.

Förövrigt en oerhört bra scen i filmen. Som, om jag planerade litet, jag skulle skriva om givetvis i en recension som förmodligen aldrig kommer att hända. Jag funderade också idag på kärlek. Kanske man borde orda om det. Men nu när jag har planerat det så händer det aldrig.
Publicerad 17.12.2012 kl. 21:13

Tydligen var det luciadag idag

Jag sade väl att den här veckan är busybusy.

Så det här är sådanhär onödigbloggas. Det är egentligen den typen av bloggas jag hatar mest "jag lever fortfarande hurr hurr, det här åt jag till lunch". Det är sådant som folk oftast associerar till twitter och facebook. Men före det så associerades sådant till bloggar.

"Vem vill läsa en blogg?" var frågan. Men fenomenet spred sig ganska bra och nu finns det bloggar av alla möjliga slag. Skriva offentlig dagbok på internet. Man vill ju vika ut sig.

Jag är förstås inte annorlunda på något vis. Jag vill också vika ut mig och vill att folk ska vara intresserade och läsa. Samtidigt är det oerhört få som jag själv är intresserad av att läsa. Det finns de som kan skriva intressant och så finns det de som jag känner i verkliga livet (meatspace?). Man cyberstalkar ju lätt folk man känner som har bloggar. Smygläser dem för att se vad som händer i deras liv.

Eller så är det där som jag är annorlunda, men jag brukar ofta tänka att alla andra är som jag. Även om jag borde inse att de inte är det. Människor tänker olika ibland men det är ju svårt att förstå.

Hmm, vilka bloggar läser jag egentligen? De är nog inte många. Och de är mest nyhetssidor i bloggform. De flesta "personliga" har jag inte ens i bookmarks utan googlar bara fram dem en gång i månaden för att se om något har hänt.

Det finns ganska mycket negativt i "blogosfären". Jag vet inte egentligen vad som händer eller var men det finns väl folk som bloggar hela tiden och försöker hålla upp någon personlighet. Litet som sådanadär vadheterdet. Celebrities som inte gör något egentligen utan bara är celebrities. Förstås internet-celebrities är ju ännu litet lägre ned på listan.

Lucia ger ljus i mörkret.
Publicerad 13.12.2012 kl. 23:56

Yeah....


Tycker fortfarande inge vidare om 3d dock.
Publicerad 12.12.2012 kl. 22:33

- ingen rubrik -

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nu men jag kollade på fjolårets skrivas och det var ungefär här som jag slutade förra gången också. Jag hade en lista på ämnen men jag skrev ju inte ned något så jag har glömt alltsammans.

Så nu sitter jag här och ser på amerikansk fotboll (från söndagen, så jag vet inte vem som vann, men det ser bra ut!)

Den här veckan är litet en sådandär halvstressig vecka. Varje dag är rätt upptagen och nu har jag ju min videojulkalender att göra också. Jag har gjort upp till Lucia men förhoppningsvis får jag litet fiilis att göra resten på luciadagen.

Tydligen ska man skicka iväg julkort på luciadagen också. Jag noterade att jag fick några julfrimärken för ungefär en vecka sedan. Egentligen skulle det vara litet skoj att skriva ett brev och/eller skicka julkort men jag vet inte riktigt åt vem man skulle skicka. Jag har inga adresser. Samtidigt skulle det vara skoj att plocka en adress från telefonkatalogen och skicka ett brev på måfå.

Handskrivet förstås. Ingen skulle förstås förstå min handstil.

Det jag borde skriva om är datorspel förstås för det är ju något som jag verkligen gjort i år. Jag ska försöka få tillräckligt med inspiration. Under tiden kan du ju läsa min recension av Awesomenauts.
Publicerad 11.12.2012 kl. 21:02

Enordsrubrik

Den här veckan är litet busybusy och så. Så vi får se hur det här dagliga skrivandet går. Om inte annat kan jag bara skriva sådanthär.

Jag skulle också vilja gnälla på vegetarianer. Men det kanske man inte får göra (man får väl inte gnälla offentligt på mentalt handikappade, det är bara elakt).

See what I did there.
Publicerad 10.12.2012 kl. 21:36

Mörker

Det är ju mörka tider nu. Inte ännu de mörkaste tiderna men om det är sant att världen kommer att gå under så kommer det aldrig att bli ljust igen. Sådant är det.

Ibland är det rätt skönt med totalt mörker. Det finns ett rum i min lägenhet som man får i så gott som totalt mörker. Och det är givetvis WC/duschen. Det finns inga fönster och dörren är mot tamburen där det inte heller finns några egentliga utomhusljuskällor att ta till genast.

Så speciellt om det är mörkt ute så kan man genom att stänga dörren vara i totalt mörker när man duschar. Nu är jag kanske litet konstig men jag tycker det är helt trevligt att duscha i totalmörker. Det varma vattnet som sköljer över en samtidigt som det inte är någon skillnad mellan att ha ögonen öppna eller stängda. Eftersom vattnet hela tiden rör vid en så känner jag egentligen mig inte desorienterad utan kan hela tiden orientera mig enligt det.

Förstås avstånd är inte helt enkla att bedöma i totalmörker så ofta trevar jag efter duschtvål och schampoo och det där. Och jag har också rakat mig i totalmörker men jag är inte helt säker på hur bra det har gått. Lyckligtvis har jag så ljus behåring att det inte är så stor skillnad om jag rakat mig litet dåligt.

Så sitter man då där i princip utan ett av sinnena och det är... Helt mysigt. Inget fel med mörker liksom.

Jag tänder ju heller aldrig lampan i trappuppgången. Det är ju inte så att man inte skulle se trappan man går i och det är väldigt osannolikt att det plötsligt skulle ha dykt upp något oväntat i trappan. Ibland famlar jag förstås med fel nyckel i nyckelhålet men det är ju sist och slutligen en 50%-chans att få rätt.

Så mörker är nog allt bra det. Ibland funderar jag vilket sinne man skulle kunna vara utan. Hörseln eller synen. Men nog är det väl hörseln jag nästan kunde klara mig utan. För det skulle vara mycket svårare att blogga utan synen. Jag menar väldigt mycket av min kommunikation är ju egentligen non-verbal via diverse textbaserade saker.

Men ibland kan man sitta där i mörkret en stund.
Publicerad 09.12.2012 kl. 20:02

Pacifism

I inlägget för några dagar sedan så nämnde jag där i slutet att jag en gång i tiden var pacifist. Om jag ser tillbaka så är ju jag lika förtjust som alla andra i våldsamma äventyr. Vilket givetvis skapar en av dessa narrativa motsägelser (jag länkade till samma i ett tidigaire inlägg).

Jag har kopplat min pacifism till Pelle från Saltkråkan. Jag minns inte exakt (för många år sedan jag såg det där!) men han verkade alltid låta allting leva och vara anti-våld och diverse annat. Och det är ju sådant som man gladeligen kan vara ombord på.

Men hur kommer man då från Pellepacifism till en person som jag som bara älskar att mörda zombies och nazister och vad som helst till höger och vänster? Jag skyller på datorspelen. Det är nog de som har gjort med till en övervåldsam massmördare.

Det där är kanske litet till en överdrift, men faktum är att i fiktion är det ju så att jag verkligen gillar våldsamheter. Men kanske det ändå finns en gnutta av den där gamla pacifismen där. Visst jag skrattar gladeligen åt hundar som dör i actionfilmer (jag skrev först action filmer, mellanslaget dök upp automatiskt. Finns det särskrivning i muskelminnet?) och gnäller om hur man för att hålla en viss åldersgräns plockar bort allt blod från alla filmer som kommer ut.

Men samtidigt minns jag också där i armén när jag första gången höll i det där vapnet och kände mig väldigt illa till mods. (jag borde leta upp min armédagbok, det är väl något man kunde fylla bloggen med) Och faktum är att min gnällas över avsaknaden av blod i filmer kan ju sägas vara ett argument för fredlighet i och med att jag hellre vill att man ser våld som nästan är verkligt hellre än det blodlösa och konsekvenslösa tv-spelsvåldet! Litet sådär som krigsfilmer mest brukar handla om hur jävligt det är när det är krig. (För det är jävligt när det är krig, och det är något som vi alla borde bli påminda om och om igen)

Så kanske jag gladeligen kan fortsätta ropa "headshot MUAHAHAHA" medan jag spelar prickskytt och ändå vara pacifist.

Eller så är det förstås bara ett narrativ konstruerat av min hjärna för att få två motsägelsefulla (men eventuellt sanna) fakta att gå ihop. Hjärnan är nog intressant och hur saker och ting fungerar är också intressant. Det är alltid så svårt att få fram i ord dock. Speciellt om man försöker berätta om sådant åt andra människor. Oftast är man så säker på sin sak att man inte kan acceptera tvivel och ibland när man kastar fram tvivel så kastar andra fram sina tvivel som är sådär absurt filosofiska att de inte är lika... praktiskt tillämpbara. Visst hela det här med att hjärnan bara konstruerar saker är kanske inte så praktisk men jämför det med att någon annan i samma diskussion sedan plockar fram "men kanske vi inte alls existerar" så ser man ju en viss skillnad.

Det handlar väl om vad som man verkligen kan veta och vad man inte kan veta. Och det man kan veta är otroligt mycket. Det är bara det att de flesta inte vet exakt vad man kan veta (och inte vet jag heller vad man kan veta, men inom rimlighetens gränser så tycker jag det alltid finns en massa saker som man inte vet men som någon vet)

Dvs jag litar på vetenskapen.
Publicerad 08.12.2012 kl. 21:49

Självständighetsdagen ja (inget om självständighet egentligen)

Det självklara på självständighetsdagen är ju att skriva något trevligt om Finlnad och hur ypperligt det är och sådant. Men det visar sig att jag gjorde det ifjol.

Och även om jag är någon som lätt upprepar sig (alla människor gör det) så föredrar jag att inte göra det. Om jag kan undvika det. Förstås jag kan ju inte undvika det för alla har ett begränsat antal "storyn" som de drar. Så om man umgås med någon en viss tid så upptäcker man att det finns favoritberättelser som alltid dras om möjlighet finns.

Ofta är dessa riktigt trevliga berättelser och om man hör dem första gången skrattar man och tycker "det där var ju en rolig händelse." Problemet är ju när man hör dem pånytt, fast då kan man ju vara i sådant sällskap att alla inte hört berättelsen tidigare, man flyttar bort litet och lyssnar med halvt öra, väntar på poängen och sedan skrattar med alla andra.

Det hela dras till ytterligare en extrem senare när alla har hört berättelsen tidigare och någon fortfarande drar den, till synes ovetande om att alla redan hört den. Då ser man i gruppen hur så gott som alla "tunar out" en liten stund för att sedan skratta med när slutpoängen kommer.

Ibland kanske man borde säga till om att berättelsen är gammal. Och ibland kan man ju göra det men personen ifråga kan ju också bli lätt sårad om man kommer med "jo, jag har hört det förut."

Själv gör jag säkert samma sak. Det finns något jag vill få fram och det bästa sättet att få det fram är att börja berätta en berättelse som finns i lager. Men jag är också litet paranoid över detta att jag drar mig för att berätta något om jag tror det finns en chans att någon kanske har hört det tidigare. Jag vill inte vara den som drar samma story om och om igen (berättelse/story ett utrikiskt ord och ett längre ord... Egentligen borde jag vara konsekvent i min användning, men va fan) eftersom jag inte gillar att vara den som lyssnar på samma story om och om igen.

Detta leder förstås till att det eventuellt kan finnas storyn som... Jag aldrig berättar. Kanske jag får ut några här på bloggen så har jag liksom "berättat" dem sedan så kommer de aldrig igen. Och ingen läser ju det här så ingen vet någonting.

Men så är det knappast. Jag är nog som alla andra människor (jag är inte en unik snöflinga) och glömmer vad jag berättat åt andra och drar berättelser pånytt och pånytt och så skruvar människor på sig och väntar på slutpoängen så att de kan fortsätta med den diskussion de höll på med före.
Publicerad 06.12.2012 kl. 20:21

Kickstarter

Jag hade för mig att jag hade skrivit om Kickstarter tidigare. Men tydligen inte. Kanske jag tänkte skriva om det och så hände det som så ofta händer att jag struntade i det. Detta är den största orsaken till att bloggen mer eller mindre stått tom under året. Jag kommer på något ämne att skriva om och sedan skriver jag aldrig om det.

Oftast kommer ju dessa idéer när jag är ute och går, är på jobbet, eller är i duschen. När dessa aktiviteter är slutförda och man verkligen sitter vid bloggen så då har nog all vilja att göra något försvunnit för länge sedan. Så istället sitter jag med en tom blogg och en massa datorspel som jag spelar istället.

Nå Kickstarter i alla fall.

Jag föll ju totalt för kickstarter galenskapen som så många andra och har spenderat en del pengar på det hela. Allt för saker som sist och slutligen kanske inte riktigt är vad man först trodde det skulle vara. Å andra sidan så har det inte hänt än att jag blivit besviken. Faktum är att idag när jag kom hem så hade jag fått ett litet paket fyllt med miniatyrdvärgar (hmm. Miniatyrdvärgar, hur jävla små måste inte sådana egentligen vara?) och de är bara så väldigt söta. Eller hur man nu ska säga.

Jag har tidigare också spenderat pengar på PennyGems som även de är ofantligt awesome även om jag har svårt att få medspelarna att använda dem (men jag brukar nog ta med dem på spelkvällar. Det finns ju alltid en chans att ett cheapass game plockas fram om inte annat).

Det som Kickstarter mest handlat om är väl datorspel. Åtminstone i de kretsar jag rör (datorspelskretsar!). Det fanns väl också någon kontrovers när Senja skulle lära ut svenska på Kickstarter och det bröt tydligen mot lotterilagen eller insamlingslagen eller något sådant.

Så är det med dessa lagar, de hänger så sällan med i utvecklingen att när något nytt hittas på så är det olagligt. Eller så är det farligt och inte olagligt. Jag vet inte riktigt vilkendera. Hursomhelst så brukar lagstiftningen alltid vara av ondo när det gäller nya saker. Men kanske saker och ting ändras.

Helt såhär på tal om ingenting så är det ju just lagstiftning som gör att inte vi i EU får lika häftiga saker som amerikanerna får med sina Netflix och allt det där (eller de får åtminstone det före oss, nu har väl Netflix kommit hit också). EU är ju "en" marknad. Men EU är också en marknad där varje stat har varierande lagstiftning så för att kunna göra sådana här grejer så måste man ansöka om tillstånd och whatnot från varje medlemsland. Vilket gör att om man vill sprida sin produkt över "Europa" så är det dyrt och jobbigt. Så därför blir vi alltid efter.

Förstås. Inte vill ju vi européer ha någon enhetlig EU-lagstiftning heller för det skulle vara mot vårt självstyre (och så skulle det givetvis bara gynna de större staterna som skulle se till att allt lutade åt deras håll. Efter tusentals år av krig så litar inte vi europeiska länder på varandra för fem penni)

Fem penni ja... Vi har ju € nu.
Publicerad 05.12.2012 kl. 22:31

Det tog inte många dagar

Innan jag hoppade över en.

Men med tanke på nostalgiaämnen. Där jag försöker titta tillbaka på vad som hänt och försöker få allt ihop till en kontext. Ordningen på händelser och dylika saker så läste jag en intressant artikel i helgen (givetvis länkad från RPS) om hur hjärnan skapar narrativ.

Själv tycker jag att jag hela tiden är osäker över hur mitt minne är men utan tvekan skapar jag falska bilder av det som har hänt och som sedan inte överenskommer med andras versioner av det förflutna. Det är ju ofta lätt att hitta på vändpunkter i efterhand. Det finns stunder då jag tänkt "om jag hade gjort så här istället för såhär vid just det här tillfället, vad hade hänt då?"

Samtidigt så är jag ju tveksam till om det finns fri vilja överhuvudtaget, så med tanke på allt som hänt tidigare så kanske det inte fanns ett alternativt val överhuvudtaget. Eller nå, visst fanns det. Men faktorerna gjorde så att just det val som gjordes gjordes.

Igår var jag irriterad förresten. Kändes litet småjobbigt att gå omkring hela dagen och låtsas att inte vara det även om det hela tiden kändes somom något gick mig på nerverna. Kanske julstressen börjar kicka in.
Publicerad 05.12.2012 kl. 09:22

Blood Bowl

Jag tänkte skriva några ord om spelet Blood Bowl. Jag vet inte exakt för tillfälle hur långt eller hur eftertänksamt det är men. Det är det som är det här med att skriva.

Blood Bowl är en viktig del av min nostalgia. Spelet i fråga har på sätt eller annat förändrat mitt liv på olika sätt. Dock minns jag inte exakt när jag fick spelet. Jag vet att det var på en julafton. Och jag vet att det var före jag fick Drakar och Demoner.

Jag skulle alltså gissa att det var julen 1993, eller när jag var tio år. Eftersom jag är rätt säker på att jag fick Drakar och Demoner på min elfte födelsedag. Om jag var mer galen skulle jag leta upp min dagbok från runt den tiden (en SNES-skoldagbok) där det åtminstone torde finnas någon form av ledtrådar till datum när man kan ha fått spelet i fråga.

Vad är det då med Blood Bowl? Nå, grejen är att det ju är ett väldigt fantasieggande spel. På baksidan rekommenderas det får fjorton år och uppåt och om mina uträkningar är korrekta så fick jag spelet när jag var tio. Men det kanske vi inte ska stanna och fundera så mycket på.

Blood Bowl spelar en del i mitt nuvarande brädspelsintresse. Nu minns jag förstås inte säkert om det här spelet kom före eller efter Kampen om Citadellet men den här sortens spel fick mig intresserad av något mer än Emil i Lönneberga (inget illa om det spelet förstås).

Blood Bowl var dock litet extra speciellt. Ett sportspel i brädspelsformat. Någon gång runt den här tiden spelades det ju också Tecmo Cup Soccer i grannskapet (ett spel som nästan ensamt är orsaken till bitmärken i mina NES-handkontroller). Förstås allt det här är ju länge sedan så jag vet inte hur saker och ting relaterar till varandra.

Blood Bowl höll dock i sig. Och en del år senare så köpte jag tredje versionen av Blood Bowl. Detta var efter att jag fått Warhammer Fantasy Battles, eller åtminstone väldigt nära den tiden.
Och det var också den tiden då jag verkligen förstod litet engelska och kunde avgöra händer och fötter av reglerna utan att bara gissa sig litet för vad som borde vara rätt.

Jag har de facto ingen aning om vilka regler vi följde rätt när vi spelade Blood Bowl när jag var 11-13 år gammal. Och hur mycket som hade med verkligheten att göra. Men det är fullt möjligt att åtminstone det till en viss mån var nästan rätt regler. Nästan.

Blood Bowl har ju utvecklats efter tredje versionen. Om än inte med en ny låda. Det började med Blood Bowl Magazine och för nästan tio år sedan så upptäckte jag FUMBBL, ett ställe att spela Blood Bowl online med andra människor. Och det är där som jag har spelat mest Blood Bowl de senaste åren. Det var förstås en tid i mitten av 00-talet då jag spelade ett helt dygn bara matcher med bara en paus att äta litet emellan. Under åren som gått har jag spelat över 1000 matcher och nyligen böt de system till de nyaste reglerna av spelet.

Och i och med det så har jag försökt spela litet igen. Men det känns inte som om jag har lika mycket tid längre. Dock så är jag med i en liga med en match i veckan. Det är inte samma som tio matcher på en dag men man håller facklan vid liv åtminstone.

Blood Bowl är helt enkelt ett fantastiskt spel som tydligen har följt med mig i långa tider och i många olika media. Jag har inte spelat det så mycket "på riktigt". Om man inte räknar med Blood Bowl kortspelet som jag införskaffade när det kom ut. Så nog lever det vidare.

Och ibland är jag sugen på att köpa några lag också. Av någon orsak skulle det känna väldigt rätt att ha ett av varje lag så att man i princip kunde spela om man villa. När som helst och var som helst.



En gammal grej om Blood Bowl vill jag också nämna. Då på den tiden då jag inte till fullo förstod engelska så fantiserade jag att Blood Bowl utspelade sig i en postapokalyptisk eller cyberpunk-värld. Motorsågar och sponsorer och illustrationerna i andra versionen av Blood Bowl antydde på sådant och det kändes väldigt rätt. Det är något som har satt sig hos mig, så jag har alltid svårt när Blood Bowl kopplas för mycket till Warhammer. För mig är det en värld efter Warhammer. Litet in i framtiden. Och litet konstigt. Kanske närmare Shadowrun än Warhammer. Det finns något mysigt över fantasyraser i en dystopisk framtid. Om jag inte minns fel läste jag också en faktabok om robotar och någon framtidsvision där det spelade en sport som liknade Blood Bowl. Det var kanske tänkt som ett varnande exempel på hur det kan gå i framtiden.

Men för mig var det väl litet häftigt med ultrabrutalvåldsam idrott.

Jag som var pacifist och allt.
Publicerad 03.12.2012 kl. 23:42

Julkalender

Efter att jag skrev gårdagens inlägg och for på karisrevy för sista gången så blev jag lurad. Lurad till att göra detta:


En julkalendervideo. Det är ju skoj att göra små videon ibland men 24 stycken? Det är litet väl. Nästan. Men två har jag ju gjort.


Men om jag också har tänkt blogga varje dag under julen hur jävla stressig ska inte julen bli för mig då? Jag som hade tänkt ta det lugnt nu när revyn är över. Och kanske baka pepparkakor.

Kanske.
Publicerad 02.12.2012 kl. 17:03

Julbloggas

I fjol (eller är det ifjol?) så fick jag för mig att jag skulle blogga mer och för att göra det så skulle jag göra en "julkalender" så att jag skulle blogga varje dag fram till jul.

Det gick som alla projekt jag åtar mig brukar gå. D.v.s. jag slutförde det inte. (likadant med årets nanowrimo... 1000 ord... 1000 ord. Gods damn. Det finns mycket att skylla på. Men mest var det det faktum att jag spelade Mass Effect 3 de två första veckorna...)

Eller jag ser på arkivet att det egentligen inte gick så värst dåligt. Jag skrev nästan hälften av dagarna, det är ju nästan lyckat för att vara jag.

Det här är alltså ett sätt att säga att jag ska försöka göra samma sak i år igen. Jag har några "nostalgia topics" som jag tänkte kanske skriva om. Det vill säga alltsammans är narcisssistiskt och helt onödigt och jag borde egentligen hålla alltsammans för mig själv.

Men inte kommer jag att skriva några mörka hemligheter som biter mig i arslet efteråt. Tror jag.

Under min semester i somras köpte jag ett litet häfte som jag skrivit "offline" på. Man kan ju också rita bilder och sådant där. Så det är ju liksom mysigt. Det var förövrigt allt jag köpte på min semester. Min första semester någonsin dessutom!

Jag kan avsluta dagens med att säga att det idag är sista föreställningen av Karisrevyn På Riktit. På riktit alltså. Så om man inte sett den och är ens litet intresserad av att se den (den är riktigt weird och rolig. Åtminstone för mig som gillar weird och roliga saker) så är det sista chansen nu. Sedan är det varit och farit.
Publicerad 01.12.2012 kl. 13:56

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.