Top 10 filmer från 2018

Jepjep, det är den här tiden på året och det är dags för min lista. En lista där det saknas två filmer, Bad Times at the El Royale och Spider-Man: Into the Spiderverse. Bad times är en film jag såg fram emot men som jag inte hade möjlighet att se då den gick. Spiderverse är en film jag hade möjlighet att se men tänkte att den säkert inte är något att ha och sedan dagen efter att den försvann från lokalbiografen så har i princip varenda människa jag sett som sett den sagt att det är den är 2018 års bästa film.

Så listan då. Först ut är.

Honourable Mention: Robin Hood

Alright. Det här är inte en bra film. Men det är den film som jag rekommenderat åt alla som jag träffat den senaste tiden. För mig är det en film som måste ses. Den är så fantastiskt... I tiden. Om många år så kommer folk att titta tillbaka och säga att Robin Hood, det är filmen som bäst har fångat hur det var att leva i år 2018.

På samma sätt som man nuförtiden ser på en massa konstiga filmer från 2002 som "post-9/11 films". Så är det här en... Post-Trump-film. Men inte bara det. Utan den är också en massa annat och helt galen och väldigt sevärd.

Bäst är det att gå in utan fördomar.

 

10. Hotel Artemis

Precis som ifjol så är min tionde plats kanske en film som egentligen inte passar in på listan. (Jag lade nästan Aquaman här för den är också galen på ett liknande sätt som Robin Hood, men inte lika "of its time") Men jag skrev ju faktiskt ett helt inlägg om Hotel Artemis när det begav sig så det är förmodligen fräschare tankar än de jag nu inte längre kommer ihåg.

 

9. BlackKklansman

En sann historia om en svart polis som infiltrerar KKK. Kanske en annan film som egentligen symboliserar 2018 bättre än Robin Hood, men i den här är det inte i misstag. Det fina i den här filmen är hur den kombinerar humor med riktigt slagkraftiga sekvenser. Vilket är något som jag alltid tycker gör sådana saker mycket starkare. När alla är allvarliga är allvaret normaltillstånd. När det finns lättsamhet så är allvaret allvarligare. Eller hur man nu ska säga det.

 

8. Solo: A Star Wars Story

Litet tveksam är jag över den här för den har litet det bekymret att jag gillade den stort när jag såg den första gången, sedan såg jag den en andra gång och den var kanske inte riktigt lika bra och nu har jag inte ännu sett den en tredje gång. Men det kan ju inte hjälpas att jag gillar Star Wars allt för mycket för att inte ha den på min lista. Om The Phantom Menace kom ut i år så hade den också varit någonstans på min lista bara för att det är Star Wars. Dessutom skrev jag ju också ett inlägg om den här då det begav sig. Jag minns inte ens vad jag skrev, men det var säkert smart.

 

7. First Man

Första mannen på månen. En ganska torr-ish historia, mest för att Neil Armstrong tydligen inte var den mest expressiva av människor så filmen fångar det väldigt bra. Samtidigt så är det ju just det här smala uttrycket som får det här att fungera. Och sedan är det ju det här med känslan av klaustrofobi inne i rymdskeppet för att sedan verkligen se månen när de är ute där.

En av mina största drömmar är ju att någongång få fara ut på månen. När jag var liten tänkte jag att vi borde ha månbaser vid det här laget, men det verkar ju inte riktigt vara på någon agenda så att gå på månen är väl något jag aldrig kommer att få göra.

Men i den här filmen är det nästan svårt att tro att de inte skickade en filmcrew upp dit för att filma.

 

6. Eighth Grade

Mysig ungdomsfilm. Jag är alltid svag för de här. Och den här var ju riktigt, riktigt bra. Vet förstås inte riktigt om jag har så stora saker att säga om den här.

 

5. Death of Stalin

Komedi om sovjetunionens ledarskap när Stalin kastar in handduken. Gjorde av de som gjorde The Thick Of It., Så det är politiskt spel men rappa käftar och dokumentärliknande kamera. Men insatserna är ju litet högre i Sovjetunionen än i Storbritannien, speciellt då det gäller spelpjäserna.

 

4. The Ballad of Buster Scruggs

Egentligen en hög (sex stycken) kortfilmer som alla utspelar sig i vilda västern. Väldigt snygga kortfilmer. Det kan inte hjälpas att man i de här vinjetterna kastas in i vilda västern på ett sätt som jag inte har gjort på ett tag. Det är enskilda korta människoöden. Som kanske inte riktigt går vägen. Mina favoritkortfilmer är förmodligen The Gal Who Got Rattled och All Gold Canyon.

 

3. Mission Impossible: Fallout

Det är litet jobbigt med den här filmen för det mesta som jag uppskattar i den är bara den galenskap som det innebar att göra den. Största delen av det man pratar om när man pratar om den är ju också alla de galenskaper som Tom Cruise hittar på för vår njutning.

Dessutom såg jag den här i Tennispalatsets Scape-sal vilken kanske gjorde upplevelsen starkare. Jag har ju inget att jämföra med. Men den här filmen släpper inte taget. Visst det är ingen Fury Road men väldigt kompetent action är det ju i alla fall.

 

2. Annihilation

Annihilation hade jag sett fram emot en längre tid men sedan fick distributörerna i sin vishet den goda idén att inte släppa filmen på bio och jag blev litet inte-glad och så såg jag inte filmen förrän nu i december.

Mest så känner jag ju att jag gärna hade sett den här filmen på bio. Den har visuella grejer som man gärna sett på det sättet. Men förutom det så är ju det här bara bra science fiction. Det är inte så ofta det kommer bra science fiction och när det kommer så då måste det ju läggas högt på listor.

Det finns ett mysterium, det finns alltmöjligt. I grund och botten är det ett slags "First Contact"-scenario där två olika livsformer inte riktigt förstår varandra och därför kanske är till skada för varandra.

Mycket sevärd dock. Annars hade den väl inte varit på andra plats på min lista.

 

1. Unga Astrid

Här är det ju min Astrid Lindgren-bias som skiner igenom. (På liknande sätt som min Star Wars-bias) Det kan inte hjälpas att en relativt vanlig biopic ändå blir på första plats bara på grund av att det handlar om Astrid Lindgren. Det finns säkert människor som tycker att Bohemian Rhapsody var en av årets bästa filmer bara för att de gillar Freddie Mercury och Queen också. Den var ju åtminstone inte dålig.

 

Så där var min lista. Glömde bort superhjältarna också i år. Konstigt är att jag nästan känner att Aquaman var bättre än allt det andra. Trots att Black Panther väl hör till en av de mest hyllade superhjältefilmerna och Infinity War var säsongsfinalen på de senaste tio åren av marvelfilmer. Och Deadpool 2 kom också ut (och var nästan på min lista tills jag såg en massa filmer i december)

Jag och innan jag glömmer så måste jag ju bara kasta fram en länk till min Letterboxd där jag listat varenda film jag såg under året som gick (det blev 131 filmer, det känns som ganska många)

31.12.2018 kl. 16:00

24 dagar, 24 spel. Avslutning och spellista.

Sådär. 25 dagar tog det och det blev bara 22 spel. Det är egentligen lika så bra för jag hade 24 spel på min lista, men några av dem kände jag inte att jag hade spelat tillräckligt och andra (Minecraft) kände jag att det inte fanns så mycket att säga om.

De spel som jag spelat litet av men som inte fick ett eget inlägg var: Frozen Synapse 2, Insurgency: Sandstorm, PIllars of Eternity 2, River City Ransom Undeground och Starsector. Alla spel som på basis av det jag spelat nog är tillräckligt bra för att få ett inlägg eller passa in på någon topplista (mer värda än... t.ex. Punch Club...)

Så listan med spel.

  1. Intro och Turmoil
  2. Oxygen Not Included
  3. Project Zomboid
  4. Laser League
  5. Blood Bowl 2
  6. Wolfenstein: The Old Blood
  7. Football, Tactics & Glory
  8. Tacoma
  9. Punch Club
  10. Tom Clancy's The Division
  11. Tom Clancy's Rainbow Six: Siege
  12. The Banner Saga (1&2)
  13. Gwent
  14. Overwatch
  15. Factorio
  16. Playerunknown's Battlegrounds
  17. Shootmania Storm
  18. Battletech
  19. Rocket League
  20. Submerged
  21. Into the Breach
  22. Steamworld Heist

Så det var det, nu saknas det ännu en topplista till årets slut som jag nu får se om jag gör eller inte gör. Det här var ju ändå ungefär fem gånger fler inlägg än under resten av året kombinerat.

25.12.2018 kl. 11:39

25 dagar, 22 spel, Steamworld Heist

Steamworld Heist är ett turbaserat taktiskt spel där man styr (oftast) tre stycken personer/enheter. Så på sätt och vis är det rätt likt Into the Breach. Faktum är ju att det finns en sorts spel som jag mer eller mindre alltid faller för och det är ju den här sorten.

Det här spelet kombinerar dock in litet Worms i det hela då skjutandet går ut på att själv sikta och hoppas på att fysiken tar hand om skottet om man har en granatkastare eller att kulan studsar rätt mot väggarna om man har ett prickskyttegevär. I det här spelet är det skotten som är pusslen, där man med vissa hjälpmedel kan räkna ut om ett skott kommer att studsa via fem väggar och sedan träffa fienden bakifrån.

Eller sedan om man inte klämmer på avtryckaren vid rätt tillfälle så kan det missa. Spelet lägger på det sättet till litet spelarförmåga och inte bara i det taktiska tänkandet. Det gäller att välja mellan att ta det skott som man vet att man inte kan missa och det skott som skulle vara mer användbart men som är mycket svårare.

Dessutom så, Steamworld Dig som kom tidigare och var ett spel om att gräva. Det här spelet har samma estetik och är en härlig kombination av någon sorts postapokalyps och steampunk. Dessutom har det otroligt bra musik. Det här är helt enkelt ett lysande spel som kombinerar en massa trevliga saker och dessutom kan spelas med en handkontroll.

Så det finns inte mycket negativt att säga om det egentligen.

25.12.2018 kl. 11:26

24 dagar, 24 spel, Into the Breach

Alright, då har vi kommit till en av årets höjdpunkter. Into the Breach var ett spel jag väntade en stund innan jag köpte, men sedan när jag äntligen gjorde det var det också mitt tusende spel på Steam. Ett passande tusende spel.

För det här spelet är ju precis så bra som de flesta säger att det är. Ett turbaserat taktiskt spel som handlar helt och hållet om att planera sin tur till att vara så effektiv som möjligt. Det finns få slumpelement här utan varje tur är ett pussel som ofta har en lösning. Och om det inte har en lösning så var det oftast för att man gjorde ett dåligt val under en tidigare tur.

Det påminner mig litet om Invisible Inc, ett spel som också helt och hållet handlade om att planera ihop en tur och vara effektiv utan egentliga slumpelement.

Det fina i Into the Breach är stunderna (och de är många, vilket gör det ännu bättre) då man kommer på lösningen på ett pussel som först såg omöjligt ut och man känner sig så otroligt smart för att man knuffade undan en fiende in i ett rökmoln vilket gör att den blockerar en annan fiende som annars skulle skjuta på en av städerna man skyddar och allt faller på plats i en helt underbar dans av awesome.

Jag trodde när de första bilderna på spelet kom ut att den begränsade spelplanen (ett bräde på 8x8 rutor) skulle göra spelet "för litet" och begränsa variationen. Men där hade jag nog väldigt fel. Jag har inte ens själv ännu hunnit leka med alla variationer av styrbara enheter eller motståndarkombinationer. Det är också dess relativa simpelhet som gör spelet mer genialt. Det är enkla regler som ändå skapar varierande innehåll.

Kartorna är ju dessutom slumpgenererade, men de måste nog ha arbetat en del på att fila bort skavankerna för allt känns nog väldigt väldesignat.

Ja... Sådär. Nu har jag hyllat ett spel till skyarna litet.

24.12.2018 kl. 01:06

24 dagar, 24 spel, Submerged

Submerged rekommenderades under någon av våra LUCcast episoder. Jag minns att jag lade det på min wishlist och sedan på "nog ska jag väl spela det sedan förr eller senare".

Det är ett spel som mycket handlar om att utforska en postapokalyptisk stad. Litet Waterworld då staden är helt under vatten. Idén är att man letar efter förnödenheter för att rädda sin bror.

Men staden är inte helt obebodd, utan det finns någon eller något där ute som ser på vad som sker.

Man hittar förstås litet grejer här och där, bilder som illustrerar vad som hände när världen gick under. Jag hittade inte allt, men det finns också ett nöje i att försöka pussla ihop information baserat på att endast ha litet över hälften av pusselbitarna.

På det stora hela är det här ett... Fantasieggande spel. jag skrev i inlägget om Tacoma om ett av mina drömspel och det här är litet åt det hållet också. När man står där på en ruin och funderar på hur det kunde hända och hur den enskilda människan upplevde det som hände. Det här är förstås ett mindrebudgets indie-spel så staden man utforskar har inte samma detaljrikedom som ett Assassin's Creed eller The Division. Men fantasin fyller i det som inte syns och kittlar gör det ju verkligen.

Själva berättelsen är också litet... rörande. Huvudkaraktären genomgår en transformation under spelets gång som också den känns litet sådär postapokalyptiskt hopplös men samtidigt hoppfull.

Mer eller mindre på det viset att de muterade djur som finns omkring är inte bara slutet på något utan också kanske början på något nytt.

Och så har spelet en "postcard feature" där man när som helst kan pausa spelet och leka med kameran för att få de bästa screenshotsen.

Så givetvis lekte också jag en stund med den.

22.12.2018 kl. 10:47

24 dagar, 24 spel, Rocket League

Rocket League is life.

 

That is all.

22.12.2018 kl. 00:21

24 dagar, 24 spel, Battletech

Jag Kickstartade Battletech någon gång då det begav sig och sedan helt plötsligt så dök det faktiskt upp. Jag minns att det var Rock Paper Shotguns recension som talade om att spelet var "långsamt". Det handlar om gigantiska mechar som strider på slagfält. Stora saker brukar ofta karaktäriseras med långsamma rörelser.

Och nog är ju spelet rätt långsamt, men ibland behöver man långsamt. Då man försöker litet lätt lyssna fast någon podcast man har eller något annat liknande. Långsam turbaserad taktik är då perfekt.

Det var det också för mig. Tills jag misslyckades litet och hamnade i vad som verkade som en återvändsgränd. Det tråkiga är att spelet ju är jättebra och det torde inte ta så länge att bara spela om delar eller hela och göra smartare val.

Men det har jag inte gjort.

Trots att jag märkte (när det begav sig) att spelet var väldigt generöst med antal sparfiler vid olika tillfällen i kampanjen. Mycket bättre än bara en eller t.o.m. "bara" tre sparfiler. Här fanns det i princip hur många som helst.

Att skräddarsy sina mechs var också skojigt, välja vapen, effektivitet och annat. Det här spelet har väldigt mycket i sig, men av någon orsak har jag ändå inte återvänt. Men jag vet att jag kommer att göra det och gilla det lika mycket då. Frågan är bara när.

21.12.2018 kl. 00:27

24 dagar, 24 spel, Shootmania Storm

Det var riktigt i början av året som vi en stund återvände till Shootmania Storm. Man kan väl kalla det ett sportspel. Färggrannt och fyllt med flaggor. Den här gången var det karteditorn som gällde och det lades timmar ned på att skapa småtrevliga kartor att spela på. Shootmanias karteditor är väldigt enkel att använda och snabbt har man något spelbart som man enkelt kan leka med (det samma gäller andra Maniaspel. D.v.s. Trackmania)

Det roliga är förstås att under veckorna vi satte oss ner och spelade Shootmania ökade säkert spelarbasen med ungefär 50%. Men shootmania är ju faktiskt över fem år gammalt redan och det är inte många multiplayerspel som överlever så länge. Det goda i Shootmania är ju att man inte behöver så många spelare för en del av spelsätten. Det finns ett 1v1-system som är hur kul som helst. Så även med få närvarande kan man få ihop ett spel.

Shootmania har ju nog varit med på årslistorna några gånger redan och man vet aldrig. Kanske det kommer igen!

19.12.2018 kl. 19:22

24 dagar, 24 spel, Playerunknown's Battlegrounds

Plunkbat ja...

Nu har det varit några veckor sedan jag senast spelade det igen. Jag har ju fått ganska många timmar ut ur det (och en karta i snö ska komma ut nu precis när som helst) men det kan ju inte hjälpas att det stundvis är ett rätt frustrerande spel mest för att det är så svårt.

Att lyckas med något.

Eller så är jag dålig. Någondera är det ju definitivt.

När spelet är som bäst är det spännande situationer där man sitter och trycker och är rädd för varje ljud som en annan spelare i närheten gör. Eller så är det en eldstrid mellan två hus tillsammans med sina vänner där en spelare försöker flanka medan fokus är på eldstriden. Och en massa andra möjligheter.

Men oftare är spelet sådant att man springer omkring utan att se någon annan och sedan är man helt plötsligt död för att man var för långt borta och mest bara var tvungen att springa omkring.

Det är också grått och dystert. Men det gör det på något vis mera inbjudande för mig. Det jag har sett av färgranna och galna Battle Royalespel känns inte på samma sätt östeuropeiskt deprimerande.

På ett bra sätt då alltså.

18.12.2018 kl. 21:38

24 dagar, 24 spel, Factorio

Factorio spelade jag för första gången igår. Jag kom på att jag bara nästan har 24 spel att tala om (mest för att jag inte vet om jag vill tala om Minecraft), så det kändes tvunget att hitta något nytt att spela.

 

Det blev några timmar. Och jag har bara skrapat litet på ytan i tutorialen än. Men det här är ju litet av ett öppet pusselspel där det i princip handlar om att laga saker och autmatisera lagandet så mycket som möjligt. En ensam person ska industrialisera en hel planet. Till lokalbefolkningens förtret.

Det lilla jag spelade påminde om Big Pharma, ett spel som jag satt en hel del timmar på att försöka få igång någon form av effektivt rullbandssystem. Det här spelet är mer öppet så det är bara att grotta ner sig och försöka diagramdesigna den perfekta industrin.

Eller göra som jag och försöka tejpa fast nya saker allteftersom så att det hela ser ut som Frankensteins monster.

Jag är förstås inte ens nära ett sådant "late game" än så vi får se litet hur det tar sig.

17.12.2018 kl. 16:30

24 dagar, 24 spel, Overwatch

Overwatch är väl ett spel som knappast någon missat vid det här laget.

Eller så kändes det åtminstone då jag inte spelade det. Alla verkade spela det och jag satt där med mitt Team Fortress 2 och sade "meh, Overwatch".

Nu råkade det sig förstås så att mitt intresse för Team Fortress 2 dalat kraftigt. Jag brukade spela det rätt mycket, det var alltid installerat och jag hade några servrar som jag gärna besökte om och om igen. Dock försvann dessa litet och TF2 ändrade litet på sin stil och hur det fungerade. Så på den vägen slutade jag spela det.

Overwatch dök dock upp i en Humble Monthly Bundle och det finns ju ingen orsak att inte plocka upp det då. Så där satt jag sedan med detta spel och hoppade litet försiktigt in i det.

Och till min stora förskräckelse så var ju spelet... helt okej.

Ett kompetent gjort och varierande skjuta-på-folk-spel. Det finns tillräckligt många olika spelbara karaktärer för att man så gott som alltid ska hitta någon som passar. (För mig är det Ana som passar. Healer och Sniper! Det är ju min drömkaraktär)

Och det är rätt skoj att hoppa in i de relativt korta matcherna och bara panga på litet. Det har ju också det moderna systemet där det hela tiden säger åt spelaren "du gjorde något bra! +50 du gjorde något bra! +25" så det känns så gott som hela tiden somom man åtminstone hjälper till litet på spelplanen.

Även om jag hoppade på sent. Förmodligen har alla "coola kids" slutat spela Overwatch för länge sedan.

16.12.2018 kl. 09:44

24 dagar, 24 spel, Gwent

Gwent är litet av ett speciellt fall i den här listan.

För jag spelade det en hel del före hösten då det kom en helt ny version av spelet som mer eller mindre ändrade på alltihop och jag har inte riktigt varit tillbaka sedan dess.

Eller jag spelade tutorialen av den nya versionen och var inte tillräckligt såld. Jag borde väl bara bli van och lära bort allt det som jag hade lärt mig medan jag spelade den tidigare betan.

Det här betyder förstås att jag egentligen inte kan säga något om spelet eftersom det spel som jag spelade inte längre existerar. Överhuvudtaget... Men det var åtminstone roligt så länge det varade.

14.12.2018 kl. 21:35

24 dagar, 24 spel, The Banner Saga (1&2 men inte 3)

Så här i luciatider när världen känns som allra mörkast. Vad bättre än ett spel... Där mörkret verkligen sveper om världen?

Jag spelade Banner Saga och uppföljaren på vårsidan. Trean kom ut under sommaren och jag är nog otroligt sugen på att se slutet på den här helt fantastiska trilogin.

Men det har ju inte hänt än, för jag är en snål jävel. Så det här inlägget handlar om de två första spelen. Ett halvnordiskinspirerat turbaserat taktikspel med bitar av management och rollspel.

För mig är alla de där orden sådant som jag går igång på. Taktikdelen är rätt nervpirrande men ändå aldrig för svår. Det känns somom jag alltid kan komma igenom allt bara jag tänker efter litet. Vilket kanske betyder att det är för lätt men för mig är "litet för lätt" oftast perfekt. Rollspelsdelen är sedan var spelet skiner riktigt starkt. Hela spelet är fyllt med hårda val och undergången (som spelet handlar om) genomsyrar precis allt.

Nu är inte "24 spel jag spelat under året" en topplista, men sedan när/om jag gör en topplista så är Banner Saga garanterat väldigt högt uppe. Det här spelet får mig att känna saker (och de som känner mig vet hur svårt jag har att känna saker ibland) och när allt går åt skogen så känns det oftast somom det gör det av rätt orsaker.

Förstås det här är utan att ha spelat det avslutande spelet i serien. Vem vet kanske alltihop faller ihop till en osammanhängande röra i det spelet. Men jag hoppas att slutet är... tillfredställande.

13.12.2018 kl. 22:58

24 dagar, 24 spel, Tom Clancy's Rainbow Six: Siege

Det blev inget inlägg igår. Det var en bråd dag och på kvällen blev det istället litet Rainbow Six: Siege.

Så då passar det väl sig att skriva om det spelet nu och här istället. Det är ett spel som jag spelat i vågor och oftast rätt intensivt vågvis. I flera år har vi mest spelat Terrorist Hunt (pve) men det är rätt outvecklat och har blivit litet förutsägbart. Förstås det tog ju några år.

Men det är multiplayer där spelet skiner och det verkliga djupet kommer fram. Det är också dit som största delen av utvecklingen de senaste åren gått. Det är också kanske litet onödigt svårt för mig som är rädd för att använda mikrofonen bland främlingar. Men jag försöker haka mig fram och göra vad andra säger åt mig att göra så mycket som möjligt.

På det stora hela är jag ju inte speciellt bra. Men i mina vågor av spelande så brukar jag gå upp till ungefär den nivå jag har i multiplayerspel. Det vill säga nedre halvan av scoreboard, med lyckade stunder alltid nu och då och de flesta av mina poäng från objectives och inte kills.

Om jag bara ännu kunde lära mig att skjuta litet bättre...

12.12.2018 kl. 21:32

24 dagar, 24 spel. Tom Clancy's The Division

Det här spelade jag på vårvintern så det börjar vara ett tag sedan jag rörde vid det här spelet. Det är en relativt typisk tredjepersonsöppenvärldskjutare. Fienderna har siffror som ploppar upp när man skjuter på dem och om man far till för svåra områden (eller strider mot bossar) så handlar det om att tömma ett par magasin i dem innan de faller ihop.

Världen som är uppbyggd är dock stor och mäktig och det finns massor med berättelser i miljön fastän själva spelet går ut på att skjuta på så gott som allt man ser. Trots att man ganska tidigt inser att man ju faktiskt spelar som "the bad guys" i det här scenariot.

Jag kom dock inte tillräckligt långt in i storyn för att kanske spelkaraktärerna själva också skulle inse det här.

Trots allt det här så är det ett kompetent gjort "ubiopenworld"-spel. Det är litet det som är problemet med ubiopenworld. De är alla mer eller mindre likadana (med några olika "twists") men de är också såpass välgjorda att det är svårt att verkligen tycka illa om dem.

De är kanske spelvärldens marvelfilmer.

10.12.2018 kl. 22:29

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.

Senaste kommentarer