Jag såg några filmer (och korta tankar om dem)

På fredagen gjorde jag en sådandär heldag som jag ibland gör och far in till huvudstaden för att se litet film. Förr gjorde jag det oftare, men nuförtiden gör jag det mest bara för att se de filmer som jag missat i hemtrakterna. (för varför fara så långt när alla filmer kommer genast hit anyways?)

Men diverse saker som hållit mig upptagen gjorde att jag missade några filmer som jag ibland känner att jag borde se. Så jag tog i saken och begav mig iväg till huvudstaden.

Egentligen så visste jag först inte vad jag skulle se på. Inget kan ju mäta sig med Mad Max: Fury Road så i ett kort infall tänkte jag nästan se den pånytt. Men istället blev det Jurassic World.

Jurassic World var en helt njutbar upplevelse. Den byggde en hel del på nostalgi för Jurassic Park och hade många ögonblick som jag ver helt såld på. Inklusive litet tårar i ögonen när man ser parken och hör det där klassiska temat. Många gånger tänkte jag "oh yes". Lika många gånger tänkte jag "wtf". Det saknades liksom något dår emellan kanske. Filmen var stundvis idiotisk och stundvis underbar helt enkelt.

Men på det stora hela var inte mina förväntningar speciellt högt uppskruvade så jag måste väl säga att den åtminstone var litet bättre än jag väntat mig.


Efter att jag sett Jurassic World hade jag en halv timme eller så innan Tomorrowland började, så tidtabellen var helt perfekt, det var inget extra funderas utan direkt igång på nästa film. Jag var nästan litet ängslig inför Tomorrowland för allt som jag hört hade sagt att det var en högst medelmåttig upplevelse och jag hade skippat den till först just på grund av detta rykte filmen hade fått.

Den första trailern till filmen var helt underbar och fantasieggande så det var ju synd om filmen skulle vara halvdålig.

Jag köpte (nästan) allt som filmen sålde jag måste nog bara säga det. Visst det slog en i huvudet med ett slagträ med vad den ville säga men jag var mest där och ville high-fivea alltsammans. Det är väl science fictionfanset i mig som gillade det hela med att vara litet positiv.

Visst, slutet var litet av en besvikelse och när man såg eftertexterna och manus av Damon Lindelof så förstod jag litet att det fanns en orsak till att allt som lovades inte gick i uppfyllelse. Men långa vägar in i filmen var jag helt såld.

Det finns en stund i filmen där en siffra på en skärm går ner med 0.006% som gav mig tårar i ögonen. För det är så som siffror gör.


När Tomorrowland var slut och jag hade fått den där känslan man får ibland efter en biofilm. jag gick ut och allt var tyst och filmen fanns ännu kvar där i huvudet en längre stund. Världen såg litet annorlunda ut. Det gick förstås över efter en stund och jag kunde lägga tillbaka mina hörlurar och lyssna på litet elektonisk musik (soundtracket till Frozen Cortex var passande just då för litet zen).

Det var dags att ta sig hem och hitta ett Y-tåg som gick vid passande tidpunkt. Medan jag funderade på det noterade jag också att tydligen hade det kommit en ny bok i The Long Earth-serien (The Long Utopia), som jag vid passande tillfälle måste införskaffa, men just då kändes det inte så. eftersom jag har ellt för mycket oläst på min lista. Jag såg också några kortpackar till Warhammer 40k: Conquest, som jag vet att jag ännu måste plocka upp men av någon anledning var jag inte på shoppinghumör den dagen.

Väl hemma gick jag förbi den lokala biografen och noterade att Ant-Man skulle börja om femton minuter. "Fan", tänkte jag, "varför inte?". Så jag köpte en biljett och såg ännu på Marvels senaste.

Det var en Marvelfilm. Litet mindre skala än vad det har varit den sista tiden men fortfarande en marvelfilm. Litet humor, litet action, litet alltmöjligt. Det enda (eller inte helt enda men nästan) jag kunde tänka på under filmen var att ursprungligen var det Edgar Wright som skulle regissera filmen och det fanns fortfarande spår av Wright i filmen som jag bara tänkte "det skulle förmodligen varit bättre om det varit Wright".

Men Ant-Man var ju nog riktigt bra. Bättre än Age of Ultron i alla fall. Fast den här gången kände jag inte att jag ville vänta på post-credits-scenen eftersom jag bor tillräckligt nära biografen för att snabbare kunna googla fram den än vad det tagit att vänta de tio-femton minuter det tar att gå igenom hela eftertexterna.


Så det var några filmer jag såg. För några dagar sedan.

Publicerad 27.07.2015 kl. 11:26

Ateister kan aldrig uppnå lycka

Det här (rubriken då alltså, jag minns i lågstadiet att jag lärde mig att jag inte fick referera till rubriken i brödtext men ändå gör jag det nu. Internet har förstört allt som har med ordentliga sätt att skriva att göra) är något som en person sade i förbifarten för ett par månader sedan. (före jag skrev Fury Road-inlägget. Så det var ett tag sedan)

Redan då tänkte jag att jag borde ju halvanalysera detta i ett blogginlägg.

Det blev inte av.

Eller vi får väl se. Idén bakom kommentaren (tror jag) var det faktum att om man tror på en gud och allt annat som det brukar innebära så finns en djupt inrotad tro i livets meningsfullhet. Och om man tror att livet har en mening så når man lyckan, för man vet att något finns där ute som bryr sig.

Jag har litet svårt att förklara det men åtminstone jag ser poänger i det. Genom att tro på saker som livet-efter-döden och andra saker som associeras till diverse spirituella livsåskådningar så når man inte den förtvivlan som otron i viss mån kan leda till.

Det sägs ju att när man blir äldre blir man religiös. Delvis kanske för att man blir rädd för att dö och att det ska vara slutet. Hela idén med att "det kan ju inte skada ifall det var sant". Och däri når man lyckan. När man vet att allting hade en mening.

Eller nåt.

Jag är ju ateist och tror litet grann att man nog kan någ en slags lycka/acceptans också utan att behöva ty sig till en högre makt. För mig handlar det litet om att finna lyckan i livets meningslöshet om man säger det så. Man är en kugge i ett oändligt (eller åtminstone väldigt stort) system och det finns ju tröst att finna i idén om att allt man gör egentligen inte betyder något utan istället ska man njuta av det man har (om man har något. Jag har ju lyckligtivs en hel del).

Det är kanske litet fatalistiskt eller något sådant. Jag vet inte, jag tycker det är ett ganska trevligt sätt att se på allting. Men jag kan tänka mig att många kan se meningslöshet som något negativt. Ofta vill man ju vara "huvudperson i sitt eget liv" och det är man ju fortfarande. "Ens eget liv" är bara litet mindre viktigt än vad man skulle vilja.

Såhär försöker jag förstås analysera det. Men jag har knappast ännu uppnåt sann lycka. Så förmodligen hade han som sade det där egentligen rätt. Inte blir jag lycklig förrän jag accepterar det övernaturliga. Men innan jag blir så gammal så kan jag ju åtminstone försöka.

Publicerad 20.07.2015 kl. 12:59

Mad Max: Fury Road

Jag såg den nya Mad Max filmen igår. Jag såg också den första Mad Max filmen igår. För första gången. Det är ju oftast Mad Max 2: Road Warrior som man ser, jag kan tänka mig att den första filmen fastnade någonstans i Statens Filmgranskningsbyrå när det begav sig och därför aldrig riktigt nådde hit. Det lilla jag har att säga om den är att den håller trots sin ålder. En riktigt atmosfärisk film.

Fury Road har ju varit sådär lagom hypad sedan Comic Con när den första titten kom ut (länk). I veckorna när den började komma ut så har det sipprat ut kommentarer och recensioner som jag sett rubrikerna av i mitt twitterflöde. Så jag var ju oerhört hypad inför den här filmen. För kommentarerna jag sett var i stil med "bästa actionfilmen på tio år, det enda dåliga är att de senaste tio årens actionfilmer varit så mycket sämre."

Stora ord.

Men jag är precis lika entusiastisk själv. Åtminstone så här ett dygn efter att ha sett den. Fury Road är den bästa filmen jag sett hittills i år. Och jag har svårt att se att någonting blir bättre. Och då inkluderar jag den kommande Star Wars filmen som ska dyka upp i december.

I den enklaste versionen av min åsikt om filmen är att jag har svårt att hitta något direkt negativt i den. Vanligtvis så tänker man på diverse småsaker under, eller efter, en film. Fury Road lyckas med konststycket att helt och hållet hålla mig på dess sida. Suspension of Disbelief eller vad det kallas. Världen som byggs upp är så... Genomtänkt att det inte finns en sekund då jag tänker att det här är omöjligt.

Detta trots att filmen innehåller sjukt galna saker. Men inom den logik som filmen skapar så fungerar allting perfekt.

Man kan ta en sådan liten sak som... Kanonmaten. Alla actionfilmer har kanonmat av något slag. I Marvelfilmerna är det alltid robotar, annars är det gangsters eller vad det nu är som i vågor kommer mot våra hjältar och sedan slås ned. Den här filmen innehåller en förklaring till denna kanonmat. Det är ju mer än vad det flesta filmer har. Men det är en förklaring som håller när man funderar på varför de gör de galna saker som de trots allt gör.

What a day! What a lovely day!

Sountracket är ju också något för sig. Jag gillar speciellt den här låten (och varianter på den):

Den upphör aldrig, utan den bara jagar och jagar på en. Det är svårt att inte känna adrenalinet flöda genom kroppen när man hör den. Och sedan litet bilder på ännu. Det är så man är trött innan låten är över. Men trots det så fortsätter det bara.

Samtidigt tycker jag inte att det i filmen blev tröttsamt tungt med adrenalinet. I t.ex. Age of Ultron så var slutstriden mer utdragen än upphetsande. Medan i Fury Road så vill man bara att det aldrig ska ta slut. Men såklart tar det slut. För en stund. Innan det fortsätter igen.

Jag är fortfarande litet mållös av den här filmen. Jag försöker intala mig själv att jag inte behöver se den på nytt i biografen men samtidigt kanske jag ändå måste.

Publicerad 17.05.2015 kl. 16:15

Terry Pratchett

Så nyheten kom att Terry Pratchett har lämnat den här världen. Det var ju litet det här som man var rädd för då för ett tag sedan redan nu när det visade sig att han hade Alzheimers.

Men sedan så kom det fortfarande ut Pratchettböcker på löpande band och de var lika bra (om inte bättre) än tidigare och det kändes som att den här mannen nog har många år kvar än. Många år och många berättelser.

Så gick det inte.

Jag brukar inte egentligen bry mig speciellt mycket när kändisar lämnar den här världen. De senaste åren har några riktigt bra och trevliga skådisar lämnat oss (och nyligen for ju Nimoy). Men den här kändes litet grann.

Pratchetts böcker har varit en del av mitt liv en lång tid. Det började med Omtarna och Resan Hem, jag har minnet av att ligga vid campingen i Kimito och läsa de böckerna. Redan de böckerna innehöll intressanta idéer som jag mest av allt ville tro på. I de böckerna var idén om att varelser ser tid på olika sätt beroende på deras livslängd. Så en dagsslängda talar om de gamla goda minuterna och knappt ser de orörliga människorna som lever i sin egen tidsskala.

Skivvärlden är väl det mest kända av Pratchett och jag är inte helt säkert men jag tror att en skivvärldenbok var den första engelskspråkiga bok jag läste. The Colour of Magic, det måste ju erkännas att jag knappast hängde med i så mycket av texten i den boken, det var någon gång i högstadiet. Men jag har minnen av att försöka traggla igenom några sidor av boken i hallen i högstadiet. Någonstans måste man ju börja när man ska försöka läsa engelskpråkiga romaner. (vid slutet av gymnasietiden läste jag ju nästan mest engelskspråkig fantasy)

När det gäller filosofi så är ju också Pratchett en av de jag mest lyssnat på. Från tidsskalan i Resan Hem (se ovan) till idén om att religioner och gudar endast är så starka som de som tror på dem. Och även idén om att hjältar inte riktigt är något att ha utan det är upp till de vanliga människorna att fixa allting. Efter att de städat upp förstörelsen som hjältarna orsakat.

Jag skrev på Facebook att få människor har haft sådant inflytande på min världssyn som Pratchett via sina böcker. Och det är liksom ingen tvekan om saken.

Det finns mycket som man borde säga och det finns säkert andra som kommer att säga det. Så...

 

Publicerad 12.03.2015 kl. 20:34

Inatt jag drömde...

Jag tror jag skrivit ett sådant här inlägg en gång tidigare. Men inatt drömde jag något litet rörande och konstigt (som vanligt) att jag måste försöka få det ned i text på något sätt. Drömmar har ju ingen intre logik förutom den man skapar efteråt så jag får se vart det här leder. Det har dessutom gått över en timme sedan jag vaknade och drömmen börjar blekna.

I centrum av drömmen var t.ex. en gåta som var väldigt tydlig i sitt språk men som jag bara minuter efter att jag vaknat helt hade glömt bort.

Drömmen utspelade sig i en nära framtid. Det här vet jag för att bilarna såg annorlunda ut. Så som i alla framtidsvisioner så var det dörrarna som för det mesta såg konstiga ut. Jag och en hel hög med andra människor var på väg på något sorts läger i vad som förmodligen var någon sorts glashotell (även om bilderna av det varierar litet så det kunde ha varit vad som helst)

Aktivitetsläger. I det rum jag bodde i fanns det tre personer. Som jag inte riktigt minns längre. På lägre fanns det också en kvinna, som varierar i mitt minne från gaggig gumma till en litet disträ medelålders kvinna. Det är henne som gåtan handlade om och hon spekulerade ivrigt om vad den kunde betyda och vad svaret kunde vara.

Till saken hörde att alla människor på "lägret" fick liknande kryptiska meddelanden eller uppdrag. Aktiviteter kan man väl säga.

För min egen del så tappade jag bort nyckeln till rummet där vi bodde. Eller jag tror åtminstone att jag gjorde det för den kan också ha blivit stulen. Som svar stal (lånade) jag en av mina rumskamraters nyckel i tron att det var min (fast jag egentligen visste att det förmodligen inte var det)

Vid ett tillfälle återvände jag till rummet efter... En amerikansk fotbollsmatch? Hmm. Fotbollsmatchen återvände alldeles nyss i mitt minne och den kan mycket väl ha existerat i drömmen. I rummet såg jag att min säng var mer eller mindre uppriven somom någon letat igenom det område av rummet som jag bodde i. Någon letade uppenbarligen efter något. (kanske min nycket, som kanske någon annan redan hade stulit före mig. Plot twist!)

Jag fick aldrig reda på plot twisten. Men jag fick en känsla av att den var sann senare när jag igen letade efter min nyckel som då min rumskamrat (vars nyckel det var) hade tagit (för det var ju hans nyckel)

Vi packade och började bege oss hemåt. Några hade svar på sina kryptiska gåtor och kvinnan, som vi alla hade börjat betrakta som en vän av något slag, för även om hon var litet disträ/dement så var samtidigt uppiggande. Men gåtan fick inget svar. Tills vi mötte en man som mer eller mindre krävde ett svar av henne. (här började jag sakta vakna upp kände jag, drömmens grepp försvagades)

"Jag formulerade gåtan så att bara du kunde förstå den." sade mannen men kvinnan var både litet desperat och totalt ovetande. Hon hade ingen aning om vad det betydde, men hon kände tydligen att hon borde veta det. Men under den tid (d.v.s. de tio minuter jag drömde eller hur drömtid nu fungerar :) vi lärt känna henne kände vi att det fanns saker som hon helt enkelt inte kom ihåg. Hur mycket hon än försökte.

Mannen sade något i stil med "du vill fortfarande alltså inte minnas." och eftersom jag var på väg att vakna upp började logiken slå in och jag funderade på vad det kunde betyda. Vi levde i framtiden och tanken slog mig att kvinnan kanske utsatts för (eller frivilligt) minnesförändring där hon helt enkelt plockat bort vissa minnen. (a la Eternal Sunshine of the Spotless Mind)

Vi packade ihop och åkte tillbaka hem i en liten vit bil (gammaldags, inte lika science fiction som alla andra bilar). Vi var fyra i bilen, jag och mina rumskamrater och kvinnan. Hon hade fått någon sorts brev, kanske av mannen eller kanske någon annanstans ifrån.

I ena brevet stod det att skribenten inte egentligen borde skriva men försöker göra det ändå. Och högst upp på brevet stod det "Kära mommo".

"Har du ett barn som du inte känner till?" frågade jag.

Kvinnan såg upp mot vägen med tårar i ögonen och sade "Jag vet inte."

Min vakenhet var på en sådan nivå att jag visste att det inte längre var mitt undermedvetna som skapade berättelsen utan allt som hände efter det här skapade jag fullt medvetet.

Så jag vaknade helt och fick aldrig något slut på berättelsen. Skulle hon komma ihåg? Skulle hon hitta svaret på gåtan? Skulle det sluta lyckligt? Jag ville ju det, så i den medvetna varianten ville jag skapa ett slut. Men samtidigt kände jag att det inte skulle vara det riktiga slutet. Så jag vaknade istället.

Men fan vilken cliffhanger.

Publicerad 31.01.2015 kl. 10:08

Top 10 filmer från 2014

Jag brukar alltid ha litet ångest över filmtopplistan. En del för att jag för några år sedan gick otroligt mycket på bio och såg en massa filmer varje år. Och det har minskat så det känns ibland somom den topplista jag gör inte är så... bra som den borde varit.

D.v.s. jag vill ha litet filmcred. Men om jag bara har årets största filmer på listan så känns det somom det inte finns någon cred. I år tänkte jag att jag skulle tänka "fuck it" men det var svårt. Jag var ändå tvungen att söka upp Gone Girl och gräma mig över att jag varken såg Only Lovers Left Alive eller Boyhood. Men så är det nu bara. Jag har inte längre någon filmcred, det är bara att inse fakta.

Så med det. Här är min topp10 lista över filmer från 2014.

10. Snowpiercer

Postapokalyptisk film som utspelar sig på ett tåg. Det kan ju bara inte gå fel och med en visuell stil som man bara kan gapa åt är den här filmen... Helt OK. Ibland känns det somom den inte går fullt ut i galenskapen för bäst är filmen när den gör det. Det finns en scen med skolbarn som är en sådan trevlig "mindfuck" och jag skulle gärna sett mer av det.

Men den är ju nog riktigt tillräckligt underhållande för det.

9. The Hobbit: Battle of the Five Armies

Kanske filmen inte riktigt hör hemma på listan. Den var kanske inte så bra som man kanske önskat sig och definitivt ingenting jämfört med originaltrilogin. Det är bara att inse faktum att hobbitfilmerna är litet som Star Wars prequels.

Detta till trots så är Five Armies ett visuellt spektakel. Jag gillar att bara se designen på allting. Det som händer i fokus är inte så viktigt, det är roligare att titta på dvärgarnas rustning eller förfallna hus eller allt vad det nu finns i dessa filmer.

8. X-men: Days of Future Past

Wolverine åker bakåt i tiden för att ändra på tidslinjen så att världen inte går under. Och en möjlighet att kombinera skådisarna från original-X-menfilmerna med X-men: First Class. Det som jag var gladast över i den här filmen var slutkonfrontationen som för en gångs skull var litet annorlunda. (om jag inte har förträngt något förstås, det kan också hända)

7. The Raid 2

Jag hade hört så mycket om The Raid men inte sett själva filmen. Sedan såg jag den just före jag skulle se tvåan på bio och det är ganska mindblowing. Striderna är (för det mesta) korta och brutala. Eller en enskild kamp är kort och brutal. Själva slagen är oerhört långa då varje hjälte för det mesta slår ner ett par tiotal skurkar. Kanske litet för lång och utdragen. Men det är nog inga fel på stridskoreografin. Som dessutom känns mycket mer... påtaglig än allt CGI-stridas vi brukar få.

6. Guardians of the Galaxy

På tal om CGI-stridas så kom ju Guardians of the Galaxy också ut i år. Lättsam rymdunderhållning kan man kanske säga. Men full av.. hjärta. Kanske. Den var rolig helt enkelt och det är alltid skoj när man inte tar sig själv på fullt allvar men ändå gör det och allt är bara färggrant och laser.

5. Dawn of the Planet of the Apes

Postapokalyptiskt. Ur apornas synvinkel. Så det är kanske inte postapokalyptiskt då utan istället början på en ny era... (haha "Dawn" förstås) Människorna är bara ihåliga skal och känns främmande. Vilket gör det ännu skojigare.

4. Edge of Tomorrow

Tidsreseaction med aliens och Tom Cruise som dör om och om och om igen. Det här var definitivt en av årets mest positiva överraskningar. Smart film (som kanske faller samman mot slutet, men vafan) som spelar med så många grejer i "groundhog day"-genren. (det är väl en egen genre?)

3. Grand Budapest Hotel

Den här filmen hade en hel del av grejer som jag är litet svag för. Halvfärdiga berättelser. Berättelser inuti berättelser. Sidospår. Och tragik och komik ur ett sentimentalt perspektiv. Det är sådana här saker som jag alltid faller för.

2.Interstellar

Rymdfilm som känns rätt. Science fiction när den är som bäst. Den får så mycket rätt att det lilla som den får fel kan jag förlåta helt och hållet. Och som i äkta science fiction så är människorna kanske helt småviktiga sådär på sidan om men det är idén och implikationerna som är viktiga.

1. The LEGO Movie

Everything is Awesome.

Publicerad 14.01.2015 kl. 13:32

Year in Review: Sociala Medier

Jag hittar på ny kategorier hela tiden när jag försöker hitta på ett sätt att få in diverse årshändelser i den här serien. Och även för att det är några filmer jag skulle vilja ha tid att se innan jag gör min topp10 filmlista :)

2014 införskaffade jag ju då den där tabletdatorn och eftersom jag inte haft (eller har) en smartphone så var det min ingång i det moderna sättet att kommunicera. Efter den vecka som jag var utan SIM-kort då alltså. Förstås det var ju en mjukstart eftersom jag köpte en androidmaskin (en Nexus 7) så jag behövde inte bli del av Apples ekosystem och ingen använder ju google+.

Under året som gick så har jag märkt att det jag använder mest har blivit Twitter. Och Facebook är ju numera helt oanvändbart.

Det är väl det jag egentligen tänkte skriva om.

Först så jag började använda twitter helt på allvar under Loncon (så mycket hände då egentligen) för jag kunde leta efter hashtaggen (#) och se allt vad folk skrev och även om det var mycket så kunde jag snabbt bläddra i flödet och i princip nästan se allt. Liksom.

Och genom att kolla twitter dagligen (och flera gånger per dag) så kunde jag också se allt som skedde där. Tidigare hade jag bara haft en twitter-addon till Firefox (echofon, den stöds inte längre och kan sluta fungera när som helst man jag har inte hittat någon annan som är lika bra) där jag, medan jag satt vid datorn, hela tiden såg hur det ploppade upp ett ord eller två om vad som hände i världen.

Nu insåg jag att det var fullt möjligt att skumma igenom åtta timmars twitterflöde på en relativt kort tid så då gjorde jag ju det.

Det är där som Facebook föll ihop. Jag vet inte om jag är kontrollfreak eller vad det är men jag vill veta vad det är jag ser och varför. Facebook har länge försökt visa det jag vill se (jag vill sällan se det) istället för den klassiska ordningen enligt "när det hände". Även när man sorterar enligt "most recent" så verkar det somom det sorterar enligt när senast någon gillade något från 2010 och om någon gillade det för tio minuter sedan så måste det ju vara most recent.

Det här har lett till att det är omöjligt att hitta något på Facebook. Ibland när jag kollar så ser jag att någon postat en intressant länk. "intressant" tänker jag "jag måste kolla det där senare när jag har tid". Det finns inget sett att kolla det där senare när jag har tid. För nästa gång jag loggar in är det omöjligt att hitta. Det går inte att hitta via timestamp och kanske jag glömt vem det var som postade länken i fråga.

Det här betyder förstås inte att jag slutar använda Facebook. Det finns vissa saker som jag "behöver" det för. Men jag känner också att det är mer en sak som jag kollar snabbt för att se om jag har några notifikationer och huvudflödet kan man bara ignorera helt. Det finns många som hela tiden säger "sluta använda Facebook (och andra sociala medier) det förstör allas liv". Jag hör inte till dem. De är mest bara en hög med... reaktionärer. (Jag tänkte skriva något annat men lät bli)

Twitter å andra sidan är strikt tidsbaserat. Allting sker i realtid och det går alltid att hitta ett äldre meddelande genom att tänka på vilken tid det dök upp. Och detta gör det för mig. Sedan att twitters 140-teckens begränsning kan vara jobbig är ju en sak. Och med tanke på den orddiarré jag skrivit här så kan man förstå varför jag sällan skriver något på twitter själv. Twitter är inte till för att ha diskussioner på egentligen. Utan för mig är det ett ställe där jag kan hitta länkar till intressanta artiklar som är tillräckligt långa för mig. (och ibland videon)

Videon ja...

Det är ju en sak man kunde skriva om. Hur allting måste vara video nuförtiden. Jag kan inte titta och lyssna på något var som helst och när som helst. Men jag har nästan alltid möjlighet att läsa något. Varför kan man inte skriva ned vad man ska säga. Det går fortare att läsa än att tvingas se på någon youtubare som läser ett föredrag. Oh well. Det har inte med den här saken att göra utan är ett annat inlägg (som jag kanske redan skrivit, vem vet, det har jag säkert)

Publicerad 07.01.2015 kl. 13:00

Year in Review: Brädspel

Brädspel är ju en del av allt det där som gör livet värt att leva och via Boardgame Geek noterar jag litet vad jag har spelat under året. En sak som genast slår mig är att jag 2013 spelade åtminstone ett spel varje månad medan det här året var (enligt den statistik jag fört på BGG) spelfritt i februari, juni och september.

Det som är positivt också är att det finns en relativt regelbunden spelgrupp där jag inte alltid kan delta men där möjligheten finns de gånger då jag har tid och möjlighet. Det är i den spelgruppen som spelbredden från året kommit. De flesta spel jag spelat en gång är därifrån och de flesta spel av litet större tyngd är också därifrån.

Förutom det så har det här året varit fyllt av "lättare" spel. I de spel jag spelat mest ser jag Love Letter, The Resistance och The Resistance: Avalon. Och många gånger av listningarna av de där spelen har jag bara skrivit ned att de spelats en gång trots att de är spel som man ofta spelar ett par gånger när man ändå håller på. Det andra spelet som spelades en hel del det här året var nästan litet överraskande (tills jag tänkte på det litet mer) 7 Wonders.

När jag jämför med 2013, ser jag att jag spelade Libertalia en massa gånger i 2013 men inte en enda gång i 2014. Det är kanske något man borde göra något åt för inte är väl spelet helt utspelat än :)

En av de saker jag såg fram emot i 2014 var Warhammer: Conquest, inte för att spelet kanske skulle bli något fantastiskt (det är inte dåligt) men för att jag har sett på de så kallade "living card games" och Warhammer var ju den perfekta platsen att hoppa in i den grejen.

På det stora hela ser jag alla dessa "lätta" spel på listan och funderar om jag kanske borde försöka mig på att spela "tyngre" spel det här äret. Det handlar ju mycket om möjligheter. (t.ex. så gör ju en under två år gammal systerson det ibland litet jobbigt att spela alldeles för krävande spel som tar för länge :)

Publicerad 06.01.2015 kl. 13:05

TV-året 2014

Så nästa Year in review. TV-serier är ju en topplista jag gjorde i fjol och även i år har jag tittat på en hel del TV-serier. Det finns också en mängd serier som jag inte tittat på trots att det ibland känns somom jag borde. True Detective t.ex. alla verkar hylla den och jag har inte sett den. Inte har jag sett House of Cards ännu heller. Det fanns även en del halvintressanta genreserier som det aldrig riktigt blev att titta på (Penny Dreadful, Outlander). Faktum är att jag mest sett på halvtimmesserier det här året eftersom de är "lättare".

Men en liten topplista kan jag ju få ihop i alla fall. I omvänd ordning förstås, man ska ju alltid räkna neråt.

10. Black Sails

Litet småproblematisk piratserie som går från att vara hur häftig som helst till att man inte förstår alls vad som pågår. Men grejen är ju att den ser bra ut och pirater är alltid pirater. Det är något som man definitivt borde se mer av (John Malkovich gjorde väl också en piratserie som jag aldrig såg på... Så kanske det är en ny trend)

Våldsamt och skoj med skeppstrid sedan mot slutet. Det är ju trots allt en TV-serie så man kan inte förvänta sig gigantiska skeppstrider varje avsnitt. De har ju en budget att tänka på.

9. The Walking Dead

Efter att inte ha varit något vidare så har The Walking Dead gått från klarhet till klarhet på den sista tiden. Många av episoderna är mer fristående och fokuserar på en mindre grupp istället för att försöka få in precis alla personer som fortfarande lever i serien. Och det här greppet har gjort att serien blivit bättre.

8. The Musketeers

De tre musketörerna på äventyr. Med svärd och sådant. En rätt lättsam men ändå välgjord serie som jag mest blir på gott humör av. Desutom har den ju Peter Capaldi (Malcolm Tucker!) som den onde kardinalen. Tyvärr (?) så blev ju Peter Capaldi The Doctor så han är väl inte med om serien fortsätter. Men det gör ju inte just den här första serien något sämre.

7. Bluestone 42

Bluestone 42 är en brittisk komediserie som utspelar sig bland soldater i Afganistan. Man kan väl kalla den en "workplace comedy" med litet mer p åspel eftersom det ju trots allt hela tiden finns hotet om att vad som helst kan sprängas i luften. Det vill säga hela upplägget är som gjort för en komedi som behandlar det tedium när inget händer och sedan händer det saker helt plötsligt.

Otroligt sköna personer dessutom. Med diverse olika galenskaper på gång. Jag upptäckte den här serien i år. Så det finns ju den bonusen att jag också såg förra årets säsong så det är liksom ett helt paket.

6. Rick & Morty

En animerad halvtimmesserie som bara är helt sjuk. Handlar om Rick och Morty som är en pojke och hans galna vetenskapsman till morfar. Den var svår att komma in i till först. Men efter hand så visade sig alla de olika fantastiska delarna i den här serien. Jag tyckte först att den var för absurd och slumpmässig helt enkelt. Men den var sist och slutligen inte det utan hade en rätt kraftig tråd att följa.

Bara man hittade den först.

5. Marvel's Agents of SHIELD

Den här serien började inget vidare. Första halvan av första säsongen var långsam och det var svårt att riktigt veta vad de höll på med. Men den delen var ju i 2013. Efter att Captain America: Winter Soldier kommit ut och förändrat landskapet för SHIELD (spoiler alert) så fick serien en mycket starkare målmedvetenhet. Samtidigt så var det bra att de hade den uppbyggande fasen i början av serien innan det verkligen brakade ihop.

Såhär i efterhand då. Men medan det skedde så var man mer ett gigantiskt frågetecken. Men numera går serien mest från klarhet till klarhet. Även om den kanske ibland försöker sig på stridsscener som den inte riktigt har råd med.

4. Brooklyn - 99

Ja, jag har ju sett på halvtimmesserier och Brooklyn -99 är ju en som bara är helt fantastisk. Personerna spelar på varandra på intressanta sätt samtidigt som det hela utspelar sig inom polisarbete. Det här går långa vägar än. Och på det stora hela måste jag säga att halvtimmeskomedierna är rätt starka nuförtiden (se även New Girl som jag inte lade in på listan, men som säkert hade platsat. Helt galet bra serie det också. Förmodligen bättre än Black Sails. Kanske den platsar i listan i alla fall. jag ville bara nämna Black Sails för att den kanske gick litet förbi. Alla har väl sett New Girl vid det här laget :))

3. Sherlock

Jag det var ju tre avsnitt i januari och jag sade i fjolårets lista att den hör hemma här. The Batch of Freeman är bara... Ja... Så bra liksom. Och det är roliga pussel och sådant. Bra serie bara. Som...

2. Orphan Black

Orphan Black visste jag egentligen ingenting om tills jag var på Loncon där den dök upp i konversation om och om igen och hade dessutom en Hugonominering. Så när jag kom hem bestämde jag mig för att jag ju måste leta upp denna serie som är på allas läppar.

Och det lönade ju sig. Kloner och action och mysterier och allt det där andra trevliga med galningar och icke-galningar och litet humor ibland. Allt som gör en riktigt bra serie liksom.

1. Game of Thrones

Inget år är väl komplett utan Game of Thrones. Den serien går från klarhet till klarhet även om den kanske haltar på sina ställen så gör den sedan andra saker på ett sätt som man inte kunde drömma om. Det blir spännande nu i kommande säsong när det närmar sig saker som inte ännu hänt i böckerna så att även vi bokläsare kan bli litet överraskade ibland.

 

Så det var TV-lista. Precis som i fjol hade jag mindre att säga om de som var högre upp. Det brukar väl vara så. Jag försöker rationalisera mina val som kommer in på listan längre ner medan de som är i toppen inte behöver så mycket förklaring.

Publicerad 31.12.2014 kl. 12:56

Year in Review: LUCcast

LUCcast har ju varit en del av fritidsintressena under året som gått. Det är egentligen litet svårt att tro att vi hållit på i över ett år med svenskfinlands eventuellt största spelpodcast. Även om vi nu under höstsäsongen haft litet svårt med tider och att få ut episoder i en acceptabel takt. Det är väl litet så som det är när man har så mycket för sig fastän man ibland känner att "vad gör jag egentligen."

Jag har ju alltid varit intresserad av datorspel men nu när jag är del av en podcast så lyssnar jag på vad som händer i datorspelsvärlden med ett litet annat öra. Ibland för att se om jag råkar komma över något intressant eller annars bara se vad trenderna är. Det händer mycket inom spel just nu, spelmediet växer upp (även om det ju har gjort detta i över tio år nu redan) och förändringarnas vindar blåser.

Och mitt i all denna förändring finns då LUCcast. Som kanske är litet gammaldags. Formatet är sådant som podcaster varit sedan urminnes tider. Jag är ju en stor podcastkonsument. Jag prenumererar på fled podcasts än vad jag hinner lyssna på (tyvärr) och hela tiden finns det fler och fler intressanta podcaster. Det har ju också skapats en finlandssvensk poddportal med podcaster som jag för det mesta inte lyssnar på. För det finns för mycket helt enkelt. Och det är ju bra.

Sedan finns ju också en tanke om att det förr eller senare ska komma ut en sommarsoundtrackspecial som vi utlovade i maj någon gång. Men det är ju inte så noga vilken sommar den kommer ut. Ibland har man så många stora idéer men inte riktigt tid och möjlighet att realisera dem.

Fan ändå. Jag bara klagar på tid hela tiden. (harr harr) Hoppas det inte är som i Momo att jag samlar åt mig tid som jag inte har någon aning om hur jag ska få ut. Det är förövrigt (för att gå in på ett stort sidospår) en bok som (bland så många andra böcker) gjorde stort intryck på mig när det begav sig. Stundvis kanske omedvetet. Men just nu ploppade den upp i mitt huvud.

Publicerad 28.12.2014 kl. 18:50

Year in Review, del 1

Så året börjar lida mot sitt slut och eftersom jag inte var så värst aktiv under julmånaden så tänkte jag att jag skulle försöka mig på att kasta in några inlägg så här mot slutet av året (och början av nästa förmodligen) där jag går igenom året som gick. Förmodligen ur perspektivet av mina hobbyn och fritidsintressen. För finns det något annat här i livet egentligen? Jobba gör man ju bara så att man ska överleva.

Året i sig var väl ungefär så händelserikt som det brukar vara. Jag har egentligen inte jättemycket koll. För när jag tänkte på att "jag borde göra en 'year in review'-grej" så kom jag bara ihåg de sex senaste månaderna ungefär. Men jag förmodar att saker hände under första halvan av året också. Även om det var så länge sedan.

Det är tur att Google och Facebook håller reda på oss och återskapar våra år genom sina algoritmer. Inte för att jag har kollat på varken Facebooks slideshow eller googles "hey guy best of the year pics". Ja en sak som hände i början av året var ju att jag införskaffade en Androidtablet och därmed också gick helt och hållet in i Google världsherravälde. (eller ekosystem vill de väl kalla det)

Tableten blev ju välanvänd under året som gick och det är ju en av de saker jag hade glömt bort att jag gjorde under årets första halva. Jag kom på mig här om dagen (när jag beställde en hög med böcker att läsa, en del från en lista jag hade nedskrivet från Loncon) och tänkte att jag knappt har läst några böcker i år. Men det var tydligen helt fel. För även om jag inte läst så många fysiska böcker som jag kanske hade velat så har jag ju tagit mig igenom en hel del digitala böcker på just min tablet.

Men ja. Vi får se hur det blir med dessa inlägg. Året som gick. Liksomlaksom.

Publicerad 27.12.2014 kl. 20:40

Den mörkaste natten

Efter den mörkaste natten kom snön.

Det där var egentligen allt jag ville skriva. Den låter litet sådär lagom poetisk den där meningen. Den kan betyda så mycket och kan vara en början på något. Men jag vet inte vad. istället skrev jag bara ned. "Efter den mörkaste natten kom snön."

Det är ju också fakta. Vi hae vår längsta natt. Även om längst inte betyder mörkast så var den ju väldigt mörk eftersom det inte fanns så mycket snö just under den natten.

Om man jämför med natten efter snön så var skillnaden... Slående.

Jag upptäcker också så här dan före dan att jag helt glömt bort bloggen den senaste tiden och inte heller har jag julbloggat som jag så ofta försöker göra. Det har varit litet alltmöjligt och när jag sitter på mina prioriteringar så faller saker bort. Bloggen brukar falla bort ganska tidigt, sedan mat och till sist datorspelen. :)

För spela måste man varje dag. Äta behöver man bara göra varannan.

Efter den mörkaste natten kom snön och jag var tvungen att erkänna för mig själv att den här snön ju är rätt trivsam. Jag brukar ofta ondgöra mig litet över snön. Svära över den för att det är så som man ska göra. Men det hjälper inte att när man in kvällsmörkret ser tunga vita grenar hänga över väge känna att det nog är fantastiskt.

När snöflingorna yr så att ja gmåste borsta bilen efter att ha varit femton minuter och handlat mat i butiken. Det är ju inte ens särskilt kallt. Evighetssnön som vi hade för några år sedan var kanske inte så illa ändå.

Fast huvudsaken är väl att snön är borta efter den ljusaste natten.

Publicerad 23.12.2014 kl. 11:20

Spel och hjältar och sånt

Jens Stenström min kära (?) co-host på LUCcast fick litet Twitterdiarré (eller Twitteré eller vilket ord han nu ville att det skulle ha) där han talade om spel och konst och upplevelser och sådant som man nu ibland blir och fundera på. Jag hotade med att svara med något som inte rymdes på Twitter utan skulle vara ett megalång blogginlägg. Vi får se hur det blir. Först litet väl valda citat:

Spel är väl även en av de få berättande formerna där person X även alltid skall vara hjälten och ledaren?

Det mest skrämmande är att av de stora titlarna så är väl Call Of Duty (första MW-spelen) av de få som brutit mot detta! #skrämmandeinsikt

Är jag den enda som inte alltid vill vara hjälten? Som lägger mer vikten på berättelsen än ego? Som vill uppleva och inte bara underhållas?

Det är den här delen som jag tänkte ta fasta på för den är litet småintressant. Varför är man alltid hjälten i spel? Och jag tänkte väl böja med att kommentera via interaktivitet. För det är tydligen något jag borde göra.

Men det är också helt sant. Spel är till sin natur interaktiva, Utan någon form av interaktivitet blir det inte mycket till spel och faktum är att interaktiviteten delvis ligger till grund till att man så ofta spelar en hjälte.

Interaktionen gör att man inte längre bara är en åskådare utan en aktiv deltagare i något. Man väljer själv vad det är man gör och det är lätt att välja ledarrollen. Man kunde säga att istället för att fråga varför man alltid är hjälten i spel kunde man fråga "Hur kan man förhindra spelaren från att bli hjälten i ett spel?"

När man fritt får välja vad man gör i ett spel så gör man oftast hjältemodiga saker som man inte kan göra i verkliga livet. Den verklighetsflykt som speln ju trots allt är. Det spelen sedan gör är att förhindra spelaren att utföra vissa handlingar för att begränsa... "hjältandet"

Om man tar Jens Call of Duty-exempel så tas ledarrollen bort från spelaren genom att plocka bort all fri vilja. Man är ett flygande gevär som snällt får vänta vid varje dörr på att hjälten ska öppna dörren åt en så att man får gå vidare och kanske skjuta på på förhand utvalda fiender som hjälten inte tar hand om.

Det här är något som spelare har funnit rätt frustrerande en god stund och det är ju lätt att förstå frustrationen av att inte få göra det man vill utan snällt måste vänta på att spelet ger en tillåtelse att göra något.

Men hur är det om man gjorde det här på ett sätt som inte var lika frustrerande? Går det att ta bort ledarrollen och ändå låta spelaren ha fri vilja?

En gaming story. jag spelade Space Hulk till Playstation för länge sedan och i de första uppdragen i det spelet spelade man som en vanlig Space Marine som löd under order från gruppens ledare. I ett av de första uppdragen var den order man fick något i stil med "stå i den här dörröppningen och skjut allt som rör sig." Grejen i spelet var den att utföra den här ordern var helt valfritt. Jag hade fri vilja att göra vad jag ville i spelet, trots att den här ordern hela tiden fanns där i hörnet. Men det var ju inte värst snällt att bryta mot ordern och med tanke på den förmodligen litet dåliga AI-scriptningen så hade det säkert katastrofal utgång med. Men valet fanns där. Det gick att välja att vara hjälte, men man kunde också lyda ordern.

Senare i spelet blev man förstås ledare själv och gav order som för det mesta lyddes och axlade hjälterollen.

Så interaktion och förhindrandet av vissa former av interaktion är en stor del av varför man axlar hjälterollen i spel. Det är ofta frustrerande när spel tar bort förmågor som man vet att man har i spel, bara för att någon säger åt en att det är så det ska vara.

Sedan finns det ju också det tekniska i att om spelaren inte gör något (tar ledarrollen) så går spelet inte framåt. D.v.s. Man måste interagera för att något överhuvudtaget ska hända i spelet. Om man i en eldstrid väljer bort hjälterollen och istället gömmer sig bakom ett hus med händerna över huvudet för att man inte klarar av krigets traumor så kommer spelet inte att fortsätta förrän man kommit över detta och fortsätter med det som spelet vill att man ska göra.

Det finns förstås massvis med intressanta saker som kunde göras (men som inte görs). För att ta det föregående exemplet med att inte ha nerver att klara av en verklig eldstrid. Det finns säkert spel som kunde utforska det på ett intressant sätt även spelmekaniskt och det finns säkert en indieutvecklare någonstans som arbetar på det just nu (och det kanske tillochmed finns några sådana spel ute redan)

Sedan finns den här andra delen där man vill uppleva snarare än vara den drivande kraften. (Som kanske Jens menar, vem vet) Det här är något som kunde vara intressant om ett spel emulerade det. En berättelse som sker utanför spelarens kontroll och som spelaren mest bara är med om. Visst, det är det här som man kan säga att just Call of Dutyspelen är. Ingen egen vilja utan bara följa pilarna och se vad som händer. Men kunde man kombinera det här med fri vilja? Spelaren väljer att uppleva berättelsen och kanske deltar, eller väljer att se den på avstånd. Eller kanske är upptagen med sin egen berättelse medan några andra också händer?

Jag försöker alltså litet långsökt koppla det här till Crusader Kings 2 där världen simuleras och själv har man sin egen lilla landsända som man bryr sig om. Jag minns att jag spelade på Irland och de närliggande områdena och brydde mig mest om när och hur jag kunde ta en provins i England, men alltid nu och då zoomade jag ut och såg hur några länder bara försvunnit och ett imperium kommit till eller fallit ihop. Jag var upptagen med min egen lilla berättelse, men den stora berättelsen hände annanstans.

Sådanhär upplevelse i mindre skala är något jag gärna skulle se mer av. Och det är kanske det som Jens litet egentligen pratar om såhär på Twitter. Världen går under men spelaren är inte räddaren. Spelaren är någon som körde med bilen upp till Uleåborg när han plötsligt hörde på radion att världen gick under. Soldaten bland tusentals som har en liten berättelse vid ett slag, men sedan inte längre. Skiftande perspektiv. Ett spel där man ena kapitlet spelar en soldat i romerska armén och i följande en tiggare på gatorna i Lutetia.

Det kom ju det här spelet Valiant Hearts som kanske litet spelade på de idéerna. Det såg åtminstone ut så, jag har inte spelat det. Olika sidor från en konflikt och olika små berättelser i det stora hela.

Sådär som en av mina många spelidéer om en privatdetektiv som försöker lösa brott samtidigt som Blitzen i London pågår (eller motsvarande händelse)

 

Nåväl nu vet jag inte riktigt vad det är jag skrivit om men det här var fler ord än i en Twitteré.

Publicerad 20.09.2014 kl. 13:05

SF idrott

OK. Det här är inte ett inlägg om SFI, det finns säkert andra människor som vet något om det. Mitt angagemang i SFI är väl ungefär begränsat till att jag en gång deltog i ett SFI-mästerskap i styrkelyft.

Men här tänkte jag skriva om idrott i science fiction (och fantasy). Mest kom blev jag och tänka på det här på grund av att The Champion, första podcastdel kom ut. Jag skrev om den här serien för länge sedan här på bloggen, en science fiction bokserie om amerikansk fotboll IN SPACE. Mer eller mindre då alltså.

Men tanken slog mig, som så många andra gånger, hur sällan SF och idrott kombineras. Det finns ju alltid den här stereotypa bilden av att nördar (som sysslar med SF) inte har något intresse av sport (som är något som "icke-nördar", även kallade "sportnördar", håller på med) och i rätt många fall verkar ju det här vara delvis sant. Det finns vissa kretsar där man inte riktigt vill bry sig om sport. (kultur är också en sådan krets, hur ofta är det inte någon "kulturell" person som pratar litet skit om fotboll under fotbolls-VM och inte förstår varför det är så stor grej, med vuxna karlar som springer efter en boll)

Men det finns ju en publik. Om jag förstod Scott Sigler rätt så är GFL-serien en av hans mest populära och det här beror väl rätt mycket på att det är en publik som sällan får något.

Blood Bowl är ju ett annat exempel. Ett spel med en väldigt dedikerad fanbas och ett spel som ofta dyker upp när man talar om SF-sport i spelvärlden. Så långt har det gått att genast då det dyker upp ett fantasy eller sci-fi lagsportsspel så jämför man det alltid med Blood Bowl.

Men det som jag mest tänkt på är ju berättelser som utspelar sig i en idrottsvärld. Det kom ju några Blood Bowl-relaterade böcker för några år sedan och de kunde man säga var ett exempel på hur sportrelaterade berättelser görs på fel sätt.

Blood Bowl-böckerna började oftast med en match och sedan var hela berättelsen en standardfantasyhistoria där någon ondskefull typ måste besegras och sedan kanske det slutade med en match sådär på sidan om. De böckerna kunde lika bra inte ha varit Blood Bowl-relaterade över huvudtaget. (speciellt den sista tror jag hade en turnering som inte blev av på grund av huvudberättelsen, varför lova en häftig turnering om den ändå inte blir av?)

Jag menar inte att man ska referera varje match i detalj. men det kunde vara roligt om det handlade litet mer om själva sporten. Det finns ju mycket guld man kan få fram ur en lagensemble.

Där tycker jag GFL-böckerna lyckas. En bra kombination av lagdynamik och äventyr utanför matcherna. Det handlar lika mycket om att få ett lag med individer att spela ihop och vara awesome som det handlar om huvudpersonens personliga äventyr.

Men jag skulle gärna se mer SF-relaterade idrottsberättelser. Det känns somom det finns en hel del underhållning att få ut av sådant. Vanliga idrottsrelaterade berättelser också, jag är inte så bekant med sådana men de fåtal filmer som handlar om sport handlar sällan om matcherna utan om en massa annat tjafs. Filmer brukar ju också sällan få någon som helst regel rätt. (speciellt i fotboll tycks det alltid somom matcherna blåses av på sekunden vid 90 minuter) Där kunde de ju gynnas av att ha ett SF-tema. Då får man ju själv hitta på reglerna.

Det är väl litet där som kruxet ligger. Det gäller att hitta på en sport som "makes sense" och som en tittare kan bli investerad i. För trots att det finns de som bara gillar att sä på tväling överhuvudtaget. Så är det ju många som är fast i en speciell sport och inte bryr sig om generaliseringar och speciellt inte sådant som man int ehar någon aning om hur det fungerar.

Så den enda SF-sport som någon orkar med är tydligen Battle Royale. Någongång skulle jag vilja se en berättelse som handlar om fankulturen kring ett sådant evenemang. Hur väljer publiken en favorit om 90% av deltagarna alltid dör? Det är litet problematiskt med övervåldsam framtidssport, det går ju inte att ha samlarbilder på tävlanden då de flesta är med endast en säsong och sedan är de döda. Javisst. Catniss Everdeen rookie card blir kanske värt något någon gång, men hur var det med alla de andra...

Publicerad 19.09.2014 kl. 15:00

London Called

Så jag har alltså varit i London i nästan en vecka. På World Science Fiction Convention (eller Worldcon eller LonCon 3). Det här var min första SF kongress utanför landet och den första jag betalat för att komma in på. (Finncons är som bekant gratis) Så jag var ju rätt nervös. Jag är inte direkt den vanaste av resenärer. En person som föredrar att resa digitalt, kanske ibland med Google Streetview men sällan vill jag fysiskt fara längre bort än till... Tenala.

Men Worldcon är ju rätt stort och när Finland ifjol inte lyckades med Helsinki in 2015 fick jag ett infall och skulle till London 2014. (senare kom Helsinkiin2017, som vi väl alla ska stöda)

Jag räknar mig själv som rätt ny när det gäller fandom. Jag är mera en passiv konsument än någon som engagerar mig nämnvärt, delvis för att jag inte är den mest sociala av människor och delvis för att jag har för många andra hobbyn som också tar tid.

All den här förtexten är bara för att säga att jag var rätt nervös och jag visste inte riktigt vad det var som jag hade gett mig in på. Men det var en riktigt lyckad resa till slut.

Mest av allt sprang jag på programpunkter, varje timme kändes det somom det fanns tre-fyra saker jag ville se och höra och även om jag var på en hel del så missade jag helt allt som hade om serietidningar att göra. Även om det fanns några intressanta programpunkter på det temat också.

En av de programlinjer som jag gillade väldigt mycket var "Transformative fandom" som handlade om allt det som är mycket på tapeten överallt, d.v.s. behandlandet av minoriteter och dylikt. Det här är ju ett ämne som jag är passivt engagerad i varje gång det dyker upp inom spelcommunityn (och sorgligt att se att genast efter LonCon så såg jag att det här hade dykt upp.)

Sedan gick jag också på en hög med politikrelaterade paneler, ideologier och liknande i SF och efter alla dessa tunga saker som var det alltid skönt med en eller två zombiepaneler.

Efter programmen hade det ordnats med en så kallad "fan village" där alla samlades för att träffas och det var något som kändes som ett väldigt lyckat koncept även om jag inte vet hur det brukar ordnas vanligtvis. Där fanns även ett speltält och brädspel som man fick låna och det blev en del Werewolf och Resistance: Avalon.

På det stora hela kan jag väl säga att jag kände mig nästan litet sorgsen på måndagen då det hela började gå mot sitt slut. Jag skulle gärna ha varit där längre, för det var ju så stort att det inte fanns någon chans att se och höra på allt som var intressant.

Det som var den andra behållningen var att jag definitivt måste fara på en Worldcon flera gånger. Om jag bara har tid. Och kanske också försöka fara på flera kongresser och inte bara på Finncon de gånger som jag har tid över. Men såhär brukar jag väl känna efter ganska många olika saker. Sedan glömmer jag litet bort det och går tillbaka till mina vanliga rutiner. Som innehåller saker som att låta bli att skriva blogg och att sitta och spela datorspel dagarna i ända.

 

Ja en sak tänkte jag nästan glömma bort. England och London i sig själv var ju också delvis intressant. Jag vandrade litet omkring dagen före och dagen efter LonCon. Inte så mycket att jag egentligen fick någon bild av alltsammans men ändå litet grann. Det som jag inte riktigt hade koll på under hela resan var att eftersom man kör bil på andra sidan vägen än vad jag är van vid så är det då så att man också går förbi varandra på andra sidan varandra. Alltid när jag mötte någon på gatan så kändes det somom de ville gå förbi mig på den sidan som jag inte ville gå förbi. Eller hur det nu heter. Jag krockade dock inte med någon lyckligtvis. :)

Publicerad 22.08.2014 kl. 12:25

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.

Senaste kommentarer

16.01, 11:40Top 10 filmer från 2014 av Jill
06.01, 23:48Year in Review: Brädspel av Jan
06.01, 20:07Year in Review: Brädspel av Jill
21.09, 20:11SF idrott av Jan Karell
20.09, 15:53Spel och hjältar och sånt av Jens Stenström