Positivitetsnyårslöfte... -ish

För någon månad sedan tänkte jag att jag skulle göra det här. Och en vecka före nyr tänkte jag "det här som jag försökt göra nu i någon månad skulle ju passa bra som nyårslöfte". Jag brukar inte göra några direkta nyårslöften, men det här känns som något som är rätt perfekt för det.

Så skriver jag utan att först säga vad det är. Jo alltså, det som jag har funderat på är att jag ska vara mer positiv. Nu är jag ju en optimist i grunden annars också. Men speciellt när det gäller... hrm... populärkultur så har jag (som så många andra) så lätt att fastna i negativitetsträsket.

Jag ska dra en story.

Någon gång under sensommaren kände jag att jag ville prata mer film på internet. Mina "standardhangouts" pratade film ibland och det var roligt men jag tänkte att det skulle vara dags att hitta något som verkligen handlade om det. Så eftersom Discord tagit över allt vad tidigare var IRC så googlade jag "film discord" och hittade några.

Förstås problemet med debatt på internet är detsamma som alla har märkt, speciellt de senaste åren (om man läst kommentarer, vilket man inte ska göra) är att det är fullt med "hat". Det ska tryckas ner på allt och alla som tycker att något kanske inte är så illa och så ska man endast gilla saker ironiskt. Renodlad uppriktighet är förbjuden, allt beskrivs under ett lager av memes och förakt.

Så jag bestämde mig där någonstans att vara mer positiv. Mer ärligt positiv. Inte ironisk, inte föraktfull utan att genuint försöka se det som kanske inte ändå är så illa.

Justice League-filmen var ett perfekt exempel för det här. Jag såg den och det är ju ingen bra film precis. Men jag minns när jag gick ut så tänkte jag: "Nå. Dom försökte ju åtminstone." Och så försökte jag se på alla de positiva aspekterna i flimen.

Den här... positiva attityden är också något som jag känt kommit mer och mer (i populärkultur) under speciellt de senaste åren. Kanske när världen känns otroligt dyster så letar vi efter positiva personer i film och tv.

Två exempel som slår mig, även om jag vet att det finns mängder. Är Wonder Woman i sin egen film. Inget tycks få ner hennes positiva attityd. Trots en hel del motgångar så kommer hon ändå ur det hela med en tanke om att det nog kan lyckas. En annan superhjälte var Thor i senaste flimen. Det fanns inget som fick honom att tro att saker inte skulle ordna upp sig förr eller senare. (fast Thor är inte en av de två jag tänkte på)

Den andra är Dustin i Stranger Things. Speciellt i säsong två. Han är positiv och optimistisk kanske så långt att det är till skada för andra. Han verkar helt enkelt vägra att tro att monstren måste vara elaka och när det nästa uppkommer ett triangeldrama så inser han att han inte har något att göra där utan glatt och utan några baktankar accepterar det som händer och går vidare.

Det är ju det i Dustin att han ger aldrig upp sin optimism även när det verkar somom den mest leder till att det går mindre bra för honom. Jag menar visst, jag vet inte vart karaktären far i framtiden. Kanske han blir bitter. Men jag hoppas att han inte blir det. För så många versioner av en sådan där karaktär har gått och blivit bitter. Blivit någon som tror att han förtjänar att goda saker ska hända åt honom då han ju varit god. Det finns en stor skillnad i någon som är envist positiv ibland också mot bättre vetande och någon som är positiv bara för att denne tror på belöning.

Det finns förstås negativa sidor i båda sätten...

 

Men jo... alltså. Jag ska försöka vara litet mer positiv gentemot saker. Speciellt då på internet. Jag ska försöka att aldrig argue "in bad faith" utan istället vara så jäkla "good faith"-ig att de som försöker göra motsatta mot mig bara blir frustrerade... Så egentligen är min positivitet bara ett annat sätt att göra folk negativa... Fan... Hur man än vänder sig är rumpan bak.

Publicerad 02.01.2018 kl. 12:50

Top 10 filmer från 2017

Året lider mot sitt slut. Så nu ska jag stressa ihop en topplista över filmer. Jag gör så som jag gjort tidigare år, det vill säga jag gör listan nu och listar endast filmer jag sett under 2017 som kom ut under 2017 (på imdb kan några av dem kanske kommit ut 2016, men det är oftast på grund av någon filmfestival i någons bakgård).

Jag tror att jag såg till och med färre litet udda bra filmer i år. Jag började med en Letterboxd diary någon gång i augusti (som jag fyllde med litet backlog), där jag i likhet med BGGs “played” list listat alla filmer som jag sett under hela året. Som man kan se från listan har jag prioriterat att se på CHiPS, How to be a Latin Lover och Snatched över sådana filmer som kanske faktiskt kunde ha varit bra.

Så det var mina ursäkter. Här kommer listan.

 

10. King Arthur - Legend of the Sword

Okej… den här filmen förtjänar kanske inte att vara på den här listan. Den verkar sönderklippt och slumpmässig. Det finns mycket som inte alls fungerar. Väldigt mycket. Så varför är den här på tionde plats?

Tja… Mest just för att den är så “hatad”. Jag tycker att det här är en underskattad film. Den har mängder med härlig galenskap som jag har otroligt svårt att tycka illa om. Öppningsscenen är fantastisk och underlig på samma gång. Det finns en stil i filmen som gör att människor som tycker att saker torde vara någorlunda historiskt korrekta förmodligen blir galna. Men jag åt upp alltsammans. Allt från… Bläckfiskmonster i underjorden till ett slagsmål med en Frazettamålning och gigantiska elefanter. Det finns mycket som inte fungerar alls. Väldigt mycket. Men jag tycker ändå att den här filmen förtjänar en chans.

 

9. Free Fire

Den här filmen gick jag in i helt blind. Jag kollade litet på “vad har Armie Hammer gjort på sistone?” (jag har förmodligen nämnt det tidigare men jag har mancrush på Armie Hammer) och såg en film som verkade åtminstone ha en intressant cast. Det här är också kanske en film som inte passar direkt in på topplistan, men jag väljer att använda mina lägre siffror till att rekommendera filmer som man kanske inte sett eller valt att undvika.

Det som den här filmen känns som är litet av ett rollspelsscenario. Det tar mig tillbaka till sessioner av Neotech 2 där rollpersonerna och spelledarpersonerna skjuter på varandra i något komplex någonstans och slängskottstärningarna flyger över bordet och det jublas över skadetabeller. Det här är filmversionen av det.

Det innehåller dessutom den paranoia som rollpersoner så ofta har: “-I ready my weapon” “-it’s an old lady who wants to help you!”.

 

8. T2: Trainspotting

Det här var en film som jag nästan glömde att hände i år. Men den är ju nog väl värd en plats här i topp-10. Jag vett att jag borde ha tagit en ny titt på första filmen innan jag gick in. För det var ganska mycket referenser som jag mer eller mindre hade glömt bort. Men också speglingar som var otroligt tydliga. Och filmen hjälpte ju till på sina ställen för att man skulle komma ihåg vad det hela handlade om. Och Spud. Damn you Spud.

 

7. Wonder Woman

Spud dök ju upp i den här filmen också. (Vilket gör att jag börjar fundera över hur många skådespelare som är med i mer än en av listfilmerna, vi får väl se) Men kanske han inte var huvudattraktionen i den här. Det är väl här som jag ska gnälla över superhjältefilmer. (även om jag har en till kommande på listan) De har en formula som har gjort att trots att många av dem som kommit ut i år varit bra. Så har de inte haft något som gjort att jag hoppat upp av glädje. De har alla varit exakt som väntat. Wonder Woman är egentligen inget undantag, förutom då två relativt kraftiga undantag för mig. Jag tror kanske att de båda undantagen sker under samma scen dessutom. Det ena är en scen som man kanske kan kalla “ingenmansland” och det andra är Wonder Womans temamusik.

Av någon orsak har jag haft svårt att urskilja riktigt häftig filmmusik på sistone. Då menar jag något litet trevligt tema som man känner igen nästan genast då den dyker upp. Wonder Womans när det dök upp i Batman v Superman var något som jag redan då visste att det här måste man höra mera av. Det används sparsamt i Wonder Womans egen film. Men när det sedan dyker upp där i musiken så är det definitivt ett så kallat “fist pumping moment”.

Så superhjältefilmer är förutsägbara och därför litet tråkiga trots att de är bra. Men en måste man ju ha på sin lista.

 

6. Dunkirk

Från ett världskrig till ett annat. (Cillian Murphy var också med i Free Fire, så jag har åtminstone två skådisar i två filmer hittills. Ifall någon har koll) Det här var en intensiv film, nästan dialoglös. Det var bara tryckande musik och stiliga bilder och stämning och sådantdär “good shit”. Bland många saker jag gillar i filmen är hur fienden aldrig syns. Det skjuts litet men man ser dem egentligen aldrig. Det här är… liksom en annan sorts film. Det är förstås också en film som ska upplevas på bio och som förmodligen borde ha upplevts på IMAX eller någon annan gigantisk skärm. Men det är ju inte så många som har möjlighet till sådant.

 

5. Baby Driver

Edgar Wrights film som är helt i takt med musik. Mer eller mindre. Jag vet inte om andra gör det, men jag förmodar att de gör det. När jag ibland går omkring med mina öronsnäckor i öronen och lyssnar på musik så blir plötsligt fotstegen i takt med musiken. Blicken flyger över omgivningen i samma svepningar som musiken gör och jag svänger in en mindre gatan perfekt till något trumslag.

Baby Driver är filmen som… visualiserar den känslan. Jag förmodar att man endera ser fånig ut eller att ingenting märks när man lätt svänger i takt med musiken när man vandra längs med gatan. Men i den här filmen är man den coolaste någonsin. Eller filmen är den coolaste någonsin. Jag tror öppningsscenen finns på youtube. Och det hör nog till en av de härligaste biljakterna i takt med musik någonsin. Det finns ett antal sådana sekvenser i filmen och de är alla bara helt otroligt härliga att titta på. Baby Driver är helt enkelt bara en underbar upplevelse… Liksom.

 

4. Tuntematon Sotilas

I Dunkirk hade vi en front och här har vi en annan. (några år senare). Om britterna har sin evakuering att titta tillbaka på så har ju vi här östra svenska riket vår egen lilla krigsberättelse. Det är ju jubileumsår som knappast någon har missat och under årets lopp har ju också jag gått från att inte veta så mycket om Tuntematon Sotilas till att åtminstone vara där runt medelfinländaren när det gäller uppskattning av verket. Så en ny film blev det ju. En film som kombinerar det man är van vid i internationella (läs: amerikanska) krigsfilmer med litet lokal prägel. Det är ju de “lokala” detaljerna som jag själv fastnade för. Det är sällan som film får skog “rätt”. Jag förmodar att skog ser litet olika ut i olika delar av världen. Men i Tuntematon Sotilas fick jag nog så mycket njutbar skog som jag inte sett sedan Ronja Rövardotterfilmatiseringen. Några av mina favoritbilder var av småkryp i mossan som gjorde sitt medan människorna mördade varandra där ute. Ett tecken på hur en skalbagge knappast bryr sig om krig. Och förmodligen också någon sådan där symbol över hur den enskilda krigaren är som en skalbagge i det stora kriget.

En av de starkaste scenerna i flmen kommer riktigt i slutet just före bombardemangen avslutas och Finland slutgiltigt förlorar kriget. Det… som där aldrig tycktes ta slut tycktes aldrig ta slut mer än vad det någonsin gjort tidigare och det är i de exemplen som man känner en hundradel av det som det kan ha varit.

När jag förklarar värnplikten i Finland för utlänningar brukar jag säga arméns viktigaste uppgift är att utbilda pacifister. För när man kryper omkring i mossor och tanken om hur mycket värre det skulle vara om det verkligen var situation så vet man att det vill man aldrig vara med om. Slutdelarna av Tuntematon Sotilas gör litet liknande saker.

 

3. LEGO Batman

Det här är den andra superhjältefilmen på min lista och den hör inte riktigt i samma kategori som Wonder Woman och allt det där andra i superhjälteväg. Istället är det här en glädjefull fest full av diverse saker i olika nyanser av svart och en mer eller mindre perfekt Batman där alla olika batmanvarianter tycks vara kanon och ändå inte. Det är bara galet och roligt och som det brukar bli i den här listan varje år så tycks jag ha svårt att komma på saker att säga om den absoluta toppen. Speciellt med tanke på den roman jag just skrev om fjärde platsen…

Men jag gillade ju LEGO: The Movie och det här… bygger vidare utan att bygga vidare men ändå bygger vidare. Jag vet inte. Men bra är det och allt fungerar. På ett sätt som… Jag vet inte. Everything is Awesome? (i instrumental hissmusikvariant)

 

2. Blade Runner 2049

När det började pratas om en Blade Runner 2 för ett antal år sedan så kunde man ju inte annat än skaka på huvudet och sucka djupt. Det fanns väl inte mycket hopp för en sådan reboot eller remake eller vad det nu kunde vara. Men sakta och försiktigt så dök det litet hopp upp. Denis Villeneuve var tydligen någon som folk litade på (Arrival var ju i min top 10 förra året) och det kunde ju kanske bli helt kompetent.

Slutresultatet var ju något som kanske gick längre än det till och med. Blade Runner 2049 lyckas på något sätt behålla den föregående filmens mystik och ambiguitet och istället göra en annan berättelse som ändå tar tydligt avstamp i den gamla filmen.

Det är inte bara visuellt av bara fan utan där finns också en massa annat att bara gräva i om man så vill. En av de centrala grejerna som jag verkligen gillade var i Joi och hennes funktion och hur hon fungerade på diverse olika plan. Det har säkert skrivits mycket om och kring alltsammans och mycket bättre än vad jag någonsin kunde.

 

1. Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Efter alla besvikelser med superhjältefilmer (se ovan) och hela tanken om hur de här absolut största filmerna förmodligen alla är samma sak om och om igen. Disney äger hela världen och allt sådant. Så… Jag var förstås förväntansfull när det kom till The Last Jedi. Rian Johnson har figurerat på listor förr och han har som person dykt upp på podcasts som jag lyssnar till under åren. Så han har byggt upp en hel del sympaticred där även om han gjorde en film som inte var så bra så skulle den säkert ändå vara bra.

Nå The Last Jedi var ju bra ändå. Det hände saker tidigt i filmen som gjorde mig hoppfull och sedan hände det en litet större grej som helt vände upp och ned på filmen och halvvägs igenom visste jag inte vad som skulle hända.

Jag trodde att jag visste ungefär vad som skulle hända i alla dessa filmer. På samma sätt som med superhjältarna så var det samma berättelse om och om igen med litet olika detaljer och litet positiva grejer. Men istället fick jag… Det här.

Jag har inte skrivit något eget inlägg om The Last Jedi för jag har varit litet upptagen med utomlandsresa och premiär. Jag känner att jag kanske borde skriva något helt eget om den, men samtidigt… Så vet jag inte om det behövs. Men jag rekommenderar The Last Jedi något oerhört. För några år sedan sade jag Mad Max: Fury Road åt alla. Star Wars är litet annat (mest för att man gärna borde ha sett tidigare filmer för att få ut något av det hela. Om de här nya Star Wars-filmerna har lärt mig något är det hur många människor som aldrig tittat på Star Wars) men den är trots det något som borde ses, även om jag gissar att alla väl kommer att se den.


Så här var min lista. På platserna 11-15 finns filmer som Logan, War for the Planet of the Apes, Get Out, John Wick 2 och Valerian. Superhjältefilmerna som Thor, Spiderman och Guardians 2 finns säkert där någonstans i gruppen “bra men inte tillräckligt bra”. Thor var förmodligen den bästa, men till skillnad från The Last Jedi så lyckades den inte överraska på samma sätt. Det finns ju också en massa draman och sådant som kommer att komma på riktiga kritikers topplistor. De flesta av dem har jag nog inte sett. Förmodligen kommer jag att se dem förr eller senare (inte tog det mig bara tio år att se There Will Be Blood här förra veckan) men lättare är det att göra lista om man inte har för många bra filmer att välja mellan.

Publicerad 30.12.2017 kl. 14:40

Fem premiärer på ett år

Igår hade jag... Teaterpremiär och för någon vecka sedan räknade jag på fingrarna att det skulle bli min femte premiär 2017. Det känns somom det är rätt mycket. I allmänhet har jag tänkt att en premiär per årstid är väl ungefär maximum. Nu råkade det ju sig så att det i princip också var det den här gången med skillnaden att den här senaste produktionen råkade ha sin premiär i slutet av december och 2017s första produktion hade sin premiär första veckan i januari.

Så med passligt pusslande så låter det imponerande med fem olika produktioner på ett år!

Vad borde jag skriva om dem då. Det känns ju som om jag har börjat med ett sådant här inlägg så borde det finnas någon insikt som jag fått genom allt detta jag hållit på med under det här året.

Men mest tänker jag bara att... "fem stycken... det är ganska mycket det.." Har jag fel i huvudet som bara inte kan låta bli att gå med i sådant här?

Förmodligen.

Förmodligen...

Publicerad 30.12.2017 kl. 11:20

Höstjävligheter

En sak som störde mig för ungefär en månad sedan. Och som stör mig också idag. Amerikanska högtider som införs bara för att sälja saker.

För en månad sedan var det Halloween. Halloween this and Halloween that. Det är en av de där importerade högtiderna där man bara kopierar vad man sett på tv och...

Ja vad? Det känns helt meningslöst och historielöst. Jag är väl litet gammalmodig. Förstås vi har ju Allhelgona men det är väl svårare att sälja saker baserat på den dagen (förutom ljus då, den industrin har väl varit nöjd en längre tid).

Nå det är en mindre grej. Att saker och ting plötsligt är orange en vecka är väl helt OK.

Men sedan har vi, nu idag, Black Friday. En handelsdag som existerar bara för att amerikaner är lediga på torsdagen och då brukar de ta en extra ledig dag på fredagen för en förlängd helg, då man också kanske kan gå och köpa litet julklappar.

Vad har det här med resten av världen att göra? Ingen annan har torsdagen ledig? Hela konstruktionen för att skapa den här dagen existerar inte. Om något så borde Finlands "Black Friday" vara dagen efter kristi Himmelsfärd. Kanske de kunde få den till en "förmidsommarshoppingdag". (förmodligen händer detta redan, fast inte på samma... sätt... för amerikanerna gör ju det inte så det finns inget "brand" att ta efter.

Men jag är väl gammalmodig. För inte så många år sedan visste jag inte ens vad Black Friday var eller varför det var. Första gångerna jag hörde om det trodde jag det var det engelska ordet för "långfredag" (om man tänker efter litet så låter ju det helt rimligt... På namnbasis då).

Det hela har ju kombinerats med de fria öppettiderna som introducerades för några år sedan. Sådana som gjorde att under Allhelgona (eller Halloween) så var butikerna extraöppna. Längre än på vanliga lördagar för att en dag som tidigare var en ledig (röd) dag skulle kunna avnjutas av så få som möjligt och istället bli en dag då man skulle shoppa.

Jag gillar det inte.

Publicerad 24.11.2017 kl. 11:16

Glömska

Den senaste veckan har varit dålig för mitt minne. Jag har tappat bort min telefon tre gånger. Inte egentligen tappat bort den men helt enkelt glömt bort var jag lagt den, vilket har lett till att jag vandrat baklänges var jag varit för att försöka hitta den och inte lyckats. Förrän efter ett tag då.

Till på köpet har jag en minneslucka från förra veckan. Inte någon gigantisk. Jag vet att jag var mer eller mindre medvetslös när luckan uppstod men vanligtvis har jag åtminstone något vagt litet minne av att jag skulle ha fått medvetande en kort stund.

Jag låg i sängen med min tablet lysande sportsändning och med min lampa på för det är jobbigt att bara halvstirra på en lysande skärm, bättre med litet jämnare ljus. Och så somnade jag. Inget konstigt med det, det brukar hända. Ofta somnar jag till sport om kvällarna. Den här gången försökte jag dock litet vara vaken för det var matchen mellan Serral och GuMiho i WCS. Men somnade gjorde jag i alla fall. Minnesluckan kommer senare för när jag vaknar har jag lagt ifrån mig tableten och släckt belysningen. Utan att komma ihåg det.

Det här är kanske inte egentligen så konstigt. Men det här är något som inte hänt åt mig förut. (Eller om det har hänt så har jag inte gjort någon förändring som jag märkt när jag senare vaknat)

Sedan i kombination med att jag förlagt min telefon tre gånger den här veckan har gjort att jag fått en sådandär "glömskescare". Förhoppningsvis är minnet tillbaka nästa vecka.

Publicerad 03.11.2017 kl. 15:30

Stars shining bright above you

Det var varmt och klart i helgen. En längre tid har jag tänkt att jag måste ta mig tid att stirra litet på stjärnhimlen. Gärna någonstans med litet mindre ljusförorening. Så förra helgen borde ju varit perfekt.

Så blev jag förstås litet förkyld. Jag brukar ha tredagarsförkylning. Jag vet inte om andra har samma, men det är åtminstone den cykeln jag har upptäckt de senaste åren. Jag känner mig litet krasslig, vet att det kommer på, sedan är det rinnande nästa och rinnande ögon i tre dagar, då jag helst av allt ligger i sängen, kanske dricker litet te och tar en varm dusch nu och då. (Och ibland ser på Arenan och ser på Skam eller Lolauppochner... asch, jag tänkte linka till ett blogginlägg om dem, men tydligen var det bara på Facebook jag skrev om att se på de serierna liggande i sängen tyckande synd om sig själv... Oh så härligt passiv den föregående meningen blev)

Måndagen var första dagen av en sådanhär manflu. Men jag hade också bestämt mig för att se på Kingsman: The Golden Circle, eftersom måndagen var min enda lediga kväll under veckan. Den råkade inte gå i Karis på måndagen så jag tog mig till Ekenäs och Bio Forum.

Filmen var väl helt OK.

Efteråt så var det en stjärnklar natt över skitviken och så tänkte jag. "Ramsholmen är väl ganska mörk". Den är inte fullt så mörk som jag hoppats då det finns belysning nästan över hela. Men jag gick nu där, jag hade ju inte heller tänkt att jag skulle stirra litet på stjärnor så jag hade inte hörlurar att lyssna på mina podcasts med utan istället var det tidig höstnattsmörkerljud som omringade mig.

En riktigt mysig stämning. Speciellt med de gula lyktorna i kombination med att det var totalt vindstilla gjorde att jag hörde djur som prasslade i buskarna när de blev rädda för mig (förmodar jag). Men samtidigt så kunde jag ju inte låta bli att tänka på varje skräckfilm någonsin där någon går ensam igenom en svagt belyst skogsväg och i trädens mörker hoppar vad som helst fram.

Inget hoppade tyvärr fram.

Det obelysta stället på Ramsholmen är väl stranden som finns dit inne någonstans. Det lyckades ju perfekt eftersom det heller inte var någon måne den senaste tiden så det var varkligen totalmörkt.

Hur jag än stirrade med ögonen så fanns det inte riktigt något ljus att vänja sig vid. Det enda som jag såg var om jag såg uppåt så såg jag en ljusare himmel med stjärnor och en mörkare himmel som var trädtoppar.

Enligt gammal familjevisdom är jag emot ficklampor men till slut fick jag nog slå på min mobiltelefonskärm för att lysa upp litet framåt så jag inte skulle snubbla. Noga med att inte se rakt på belysningen för då försvinner ju allt mörkerseende.

Så var jag då där på Ramsholmens strand, litet förkyld i relativ tystnad och satt mig ner på bänken där och stirrade mot stjärnorna.

Man ska nog alltid se litet mot stjärnorna ibland. Visst jag blev kanske litet deprimerad (det är så många platser, så långt bort, som vi aldrig kommer att få se). Men det är en slags positiv depression. (Universum är ju faktiskt helt jävla stort). Det ger en kombination av meningslöshet (mitt liv betyder ingeti jämförelse med det här) och meningsfullhet (tänk att jag existerar just här och nu, chansen till det är ju oändligt liten).

Sedan for jag hem och låg största delen av tisdagen i sängen.

Publicerad 28.09.2017 kl. 12:50

Inatt jag drömde

Jag kollade arkiven. Jag har två gånger tidigare skrivit om drömmar jag haft. Nu tänkte jag skriva en gång till. Det brukar väl sägas att andra människors drömmar är något av det mest ointressanta som finns att höra om så ingen behöver läsa vidare efter den här paragrafen.

Men jag hade i alla fall en mardröm (det måste det väl kallas) av den sorten jag inte haft på länge. Med hjärtat bultande vaknade jag tre på natten. Genast upp och grävde sömndrucket fram ett häfte dit jag kunde skriva nyckelord så att jag inte helt och hållet skulle glömma. Förstås det tog mig några minuter och vid det laget kom jag bara ihåg riktigt slutet av drömmen och bara fragment av det som kom före.

Det intressanta med drömmen är att den fungerade litet som en skräckfilm. Det var inga människor jag kände i den. Inte ens "jagpersonen" var jag själv utan det var mer som en karaktär i en film eller liknande. Faktum är att jag inte är helt säker på om jag observerade eller om jag var någon av personerna i drömmen.

Oavsett...

"Jag" förhörde en gammal dam. Någon som stod mig rätt nära. Damen hade bott tillsammans med en annan som nyligen hade gått bort. Förmodligen under litet mystiska omständigheter. (Det här påminde litet om en scen i en TV-serie jag såg på igår) Den döde hade varit en kedjerökare och lägenheten hade ännu doften av tobak i luften. Som förhörsteknik tände jag en cigarett och spred röken över rummet. Det här fick damen att litet bryta ihop och/eller ge efter. Hon erkände något, samtidigt som hon erkände hur litet hon egentligen visste. Samtidigt förändras platsen. Det blev litet mörkare. Belysningen litet mer hotfull. Något viskande i luften. Damen steg panikartat upp och sprang (eller gick raskt) ut genom dörren. Och ut i dagsljuset. (som jag tror var förlagt på ett höghustak, sådantdär med grus på av någon orsak) Där fångade jag upp damen, höll om henne och sade något i stil med "Du är viktig" (därför tänkte jag tidigare att hon förmodligen stod mig rätt nära)

Det var då som det från den stängda ytterdörrens underkant kom flygande ett gammalt pappersark. Arket fastnade under min fot, mer eller mindre pockade mig till att plocka upp det. Samtidigt som bakgrundsmusiken eller vad man nu ska kalla det steg till helt oerhörda nivåer av spänning.

Det var en lista över namn. Ett stod ut tydligt "Mark Brown" (namnet betyder ingenting för mig så här i verkliga livet), mina ögon vidgades och damen såg skräckslagen ut när jag höll upp pappret och frågade henne vad det här var. Trots att det var tydligt att både jag och hon visste exakt vad det var.

Där vaknade jag. Med bultande hjärta. Det finns en möjlighet att damen riktigt i slutet förvandlades till något slags monster. Men förmodligen var hon bara otroligt skräckslagen över vad det där pappret betydde. Det var också jag. Flera minuter efter att jag vaknat till och med.

Ur tidigare fragment kan jag pussla ihop att jag var på jakt efter något. Det fanns tidigare listor med namn och det här var bara en lista som var betydligt äldre än de jag hade tidigare, vilket ledde till en sådandär "slutet på tv-episoden"-dundundun! Där det nu kom fram en ny twist på berättelsen.

Den största orsaken till att jag ville spara den här drömmen är att med en hel del bearbetning så tycker jag det kan finnas någon litet småtrevlig berättelse här. Nu har jag åtminstone den här litet längre berättelsen som framtida referenspunkt.

Så här beskriven så är det ju svårt att se hur det här var en mardröm för ingenting hände ju egentligen...

Publicerad 02.09.2017 kl. 11:10

Worldcon 75

Jag var på Worldcon... förra veckan (jag tänkte skriva "över helgen" men det var ju egentligen felaktigt), jag lyckades inte få ledigt alla dagar (jag skyller på Okänd Soldat). Men efter att ha funderat länge och väl bestämde jag mig för att det förmodligen är en grej som händer ungefär en gång i livet. Så jag beslöt att jag skulle köra i hög hastighet till Helsingfors även de dagar då jag hade spenderat största delen av min dag på jobb.

För några år sedan var jag ju på en tidigare Worldcon, LonCon3, så jag kunde inte ha på mig en sådandär trevlig ribbon där det stod "First Worldcon".

Vad ska man säga då? Jag rensade i min Event App och räknade att jag var på 20 programpunkter under mina dagar där. (från 100 som jag markerat som 'intressanta' på förhand. Bland dessa hundra var det många som gick på varandra så jag visste vart jag skulle ta vägen ifall något var fullt)

Förutom de punkterna blev det litet brädspelas på sidan om, jag missade t.ex. Hugoceremonin för jag tänkte att det var trevligare att spela NMBR9, Alhambra och Power Grid. Power Grid lyckades vi inte spela till slut förrän vi skulle relocata, men det är ett spel som jag känner att jag verkligen vill spela igen. Det fyller i många av de rutor jag gillar i spel.

Det är nu i texten som jag också kan kommentera att jag inte har några bilder heller. Sök på #worldcon75 på twitter och instagram så hittar man nog tillräckligt med bilder. Jag tror inte jag såg något som inte finns där.

Jag köpte heller ingenting (jag råkar vara så "medelmåttig" att worldcon t-skjortan i min storlek gick åt långt före jag gick förbi köp/säljställena. I bokväg, har jag nya böcker på en lista över vad jag ska köpa, men inget nytt i bokhyllan än.

Så ja, en positivt upplevelse. Nu gäller det bara att ta sig till Dublin 2019. Och om tidtabellerna tillåter det, Finncon 2018. Varje gång jag är på con vill jag vara mer fandomaktiv. Men jag har för många hobbyn helt enkelt.

Publicerad 14.08.2017 kl. 13:02

Bilar. Kanske?

När jag sitter här på jobbet (som jag alltid gör när jag bloggar) och funderar på om jag ska se på Baby Driver på bio en andra gång slås jag plötsligt av tanken.

Bilar?

Föregående film jag såg fler än en gång på bio var väl Mad Max: Fury Road. Vad har dessa två filmer gemensamt?

Bilar.

Nu då funderar jag om jag kanske ändå gillar bilar. Förstås jag har ju aldrig varit intresserad av hur bilar fungerar. jag vet så gott som ingenting. Speciellt då som nörd och inte motorintresserad så känns det alltid somom alla andra vet så mycket mer.

Men ändå.

Det är väl biljakter som det handlar om på riktigt. För de har jag ju nog alltid varit åtminstone litet intresserad av. Från den inte helt lilla samlingen av matchboxbilar som jag hade, via biljakten i Blues Brothers. (hände det överhuvudtaget något annat i den filmen? Jag tror inte det)

Som tangerande såg jag en artikel på svenska yle nyligen om finländares körvanor.

"Däremot anser finska chaufförer att de själva kör relativt klanderfritt då över 80 procent anser att de aldrig eller högst 1-3 gånger om året kör för nära andra bilar. Endast 6 procent anser att de tar risker i omkörningar en gång i månaden eller oftare.

Finländare själva anser att de också kör enligt hastighetsbegränsningarna, då knappa 60 procent anser att de aldrig kör överhastighet och 25 procent av de som svarade gör det högst tre gånger om året."

Jag är förmodligen en galning till förare. Trots att jag för ett antal år sedan skrev om min högst medelmåttiga körstil. Jag menar bara den här månaden har jag kört för nära andra bilar åtminstone ett tiotal gånger och ju mindre vi säger om överhastighet desto bättre.

Kanske jag är värsta dåren på vägen. Kanske jag kan skylla på att jag tycker om biljakter i filmer.

Publicerad 31.07.2017 kl. 13:00

Okänd Soldat

Jag är med i Okänd Soldat i Harparskog som har premiär idag. Så för att lätta på nerverna litet ska vi se om jag kan hitta på något att skriva så här i allmänhet. Faktum är att jag funderat en stund på att skriva men det har inte riktigt blivit av. I fjol skrev jag ju om Sound of Music så det här kanske är något litet liknande.

Fast i det här fallet är det inte en tjugoårig historia. Faktum är att för ett år sedan den här tiden hade jag inte läst igenom boken och inte heller sett hela filmen (den är ju alltid på i bakgrunden på självständighetsdagen men jag hade aldrig sett igenom alltihop). Så istället hade jag kanske vissa fördomar om Okänd Soldat. Inte så mycket att jag inte tänkte redan från att pjäsen utannonserades att "sedan när de söker ryssar som ska dö så ska jag nog se om jag får vara med där".

Faktum är att jag tänkte att Okänd Soldat kanske är "bra för att vara finländsk". Kanske litet nationalromantik som förstärker allt det som vi finländare brukar gilla att lyfta fram. (Saker som tystnaden, att bita ihop och annars bara lida ensam. Ni vet sådana där kvaliteter som alla finländare strävar efter.)

Till slut satte jag ner mig för att verkligen läsa igenom boken. Det var en trög start, jag hade en gammal bok som luktade tobak så det var nästan litet jobbigt att läsa. Men när jag väl kom igång så flög sidorna förbi i en jäkla hastighet. Mindre än två dygn tror jag det tog att komma igenom den. Jag brukar alltid ha litet fördomar om böcker som räknas som någon form av klassiker. Men det här var ju nog en bok av den sorten som också den "vanliga människan" kan läsa. (Jag borde ju ha kunnat räkna ut det eftersom den är en klassiker på grund av dess popularitet)

Samtidigt var den ju rätt långt ifrån den bild som man hade fått av den från olika kommentarer här och där. Det som folk alltid nämner är de olika... hur ska man nu säga "badass moments" som finns i berättelsen men det är ju helt klart inte alls de som grejen handlar om.

Ett exempel som jag alltid blir och fundera på i mitt huvud är rätt tidigt i boken när soldaterna hittar en död ryss ute i vildmarken. De plundrar soldatens fickor och lämnar liket där ute. Sedan finns det ett stycke till där berättaren nämner soldatens namn, ålder och födelseort. Och sedan också dödsdatum och plats. Ett litet stickspår av den sorten som träffar så otroligt rätt. Varje död är en tragedi och kriget är meningslöst. Det är vad det hela handlar om.

Det är en skillnad med t.ex. Band of Brothers (som jag ibland tänkte på när jag läste boken) eftersom den TV-serien handlar om de segrande. Det finns en slags skillnad i förhållningssättet. Det amerikanska "Vi gör en skillnad". I Okänd Soldat finns det inget sådant man kan trösta sig med när alla liv har kastats bort. På en "god andra plats" hamnar man i alla fall.

Som vanligt känner jag att jag har litet svårt att uttrycka vissa saker ordentligt och mest blir det bara litet löst pladdrande här. Det handlar något om hopplöshet och mänsklighet och andra sådana ord.

Och det lönar sig säkert att komma ut dit i Harparskog och titta på pjäsen också. Fast man kan väl inte lita på mitt ord eftersom jag är jävig i just den här frågan.

Publicerad 15.06.2017 kl. 14:15

Allierad natur

Jag skulle ju skriva om Lego Batman. Men sedan blev det bråttom på jobbet och jag skriver ju bara blogg när jag har tråkigt på jobbet.

Så dök det upp något annat jag såg. Faktum är att jag sett rätt mycket den sista tiden. Filmerna har mer eller mindret hopat sig på hög. Men Moonlight har jag inte hunnit med trots att jag väldigt gärna skulle vilja se den. Men det får kanske bli sedan i hemmavideoformat.

Men det som dök upp var Moana/Vaiana. Nu har jag inte så mycket att säga om själva filmen egentligen utan istället tänkte jag på en annan sak som jag tänkt på en massa genom åren. Förmodligen finns också det här i ett gammal blogginlägg här, men jag är sådan som alltid vill älta samma saker om och om igen ibland.

Det är ämnet om naturen, vildmarken som en vän. Ett "safe place". I berättelser, så porträtteras vildmarken på olika sätt. Ofta som en farlig plats. Men graderna av fara varierar beroende på... synvinkel.

Jag har väldigt svårt att förklara det här märker jag för det handlar litet om en känsla som kanske inte alltid helt stämmer.

Det klassiska exemplet är skogen. En klassisk bild är någon ensam i skogen i mörkret och musiken är tryckande och när som helst kommer något hemskt att hända. Vargarna, yxmördarna eller träden är ute efter en. Den andra sidan är skogen som ett hem, skyddet från makter utifrån där man kan gömma sig och känna sig säker.

I Moana var det intressanta att det var havet som var den trygga platsen. Som finländare så tycker ju jag att skogen är den mest säkra av alla platser. Den finns överallt runtomkring och är en konstant del av folksjälen (eller vad det nu heter). Det öppna havet var något som jag mer eller mindre aldrig ens tänkt på som en tillflyktsort. (Finlandssvenskar har ju skärgården som tillflyktsort, men den är aldrig öppen)

Så när i Moana en motståndare (jag använder vaga termer) inte kunde röra havet utan att bli skadad så slog det mig hur det är havet som är skyddet i den filmen. Det borde ju varit uppenbart för mig redan tidigare eftersom havet bokstavligen är litet av en karaktär i filmen också men litet sentänd är man ju ibland.

Havet brukar ofta porträtteras (mer än skogen till och med) som en oerhört farlig och skrämmande plats. Det brukar vara svält (water everywhere but nothing to drink), det brukar vara hajar, det brukar vara storm. Så det var trevligt att se hur havet kunde porträtteras som en allierad, på ett sätt som var litet nytt för mig.

Publicerad 08.03.2017 kl. 12:55

Toni Erdmann

Så den andra av några filmer jag sett nyligen var Toni Erdmann. Den hade flugit litet under min radar men plötsligt var den på radarn och så tänkte jag "varför inte". Speciellt då den råkade komma så att jag passligt sedan skulle hinna se på den tredje av några filmer jag sett nyligen (Lego Batman).

Nu har jag kanske inte så mycket egentligen att säga om Toni Erdmann. Det är en småtrevlig film med härliga personer som tar sin tid med att utveckla alltihop på sitt sätt. Där man i början tror sig veta en sak om en sak så dyker det plötsligt upp nya dimensioner. Allt utan att det egentligen diskuteras rakt ut utan det finns bara där i interaktionerna.

Så på sätt och vis är det en tung film där man måste läsa ut en massa som inte sägs rakt ut och på sätt och vis är det en lättsam dramakomedi.

Nu är det så att jag ser för litet på halvinternationella europeiska filmer. Men en sak som slog mig på ett positivt sätt är filmens... mångspråkighet. Ofta verkar det somom filmer håller sig till ett språk. Jag ser kanske för mycket på amerikansk film där det nu och då finns något annat språk endast som något exotiskt. Men det är också något i t.ex. inhemsk film speciellt som jag ibland reagerar på.

Jag menar Finland är ju ett tvåspråkigt land men det är sällan som jag ser tvåspråkiga filmer (nu är jag ju en dålig människa och kanske inte ser på rätt inhemska filmer för jag brukar inte direkt bry mig om dem). Mest tänker jag faktiskt på finlandssvensk... produktion. Den är ju inte direkt så stor men jag kan förstå att finsk film inte innehåller svenska då de kanske inte stöter på den så ofta. Men finlandssvensk. Jag såg på Lola Uppochned som iochförsig utspelade sig i en väldigt finlandssvensk ort. Men till och med på sådana platser är ju finskan en del av vardagen. Lätt känns det fel när det andra inhemska mer eller mindre helt suddats bort. (speciellt i vissa finlandssvenska berättelser gör det ju hela den här "bättre folk" stämpeln ännu större då de svenskspråkiga skålar med champagne på sina segelbåtar och det inte finns en finne i sikte)

Men i varjefall gillade jag hur Toni Erdmann till en stor del gick på dålig engelska. Vilket ju trots allt är det största språket i Europa. Men att de också skiftade fram och tillbaka med sina egna språk på ett sätt som kändes oerhört naturligt. Det var väldigt litet av den här "språkexotiken" där någon pratar ett främmande språk och en huvudperson genast vänder sig till någon annan och frågar "vad sade han/hon?"

Det var egentligen det som jag tänkte mest på under filmen. Förutom att den är rolig och rörande och sådant som nu filmer ska vara förstås. Litet lång är den kanske, men mycket på grund av alla sidospår som filmen tar för att fördjupa sig. Sidospår som jag nog måste säga kändes nödvändiga för att göra filmen bättre. Den hade varit fattigare utan dem. Men jag gör ändå en sådanhär nästantretimmarsvarning.

Publicerad 15.02.2017 kl. 14:50

La La Land

Jag har sett några filmer den senaste tiden men jag tänkte att jag kanske skriver ett inlägg per film istället för att brassa på med alltsammans i ett. Så vi får se hur det går.

Först ut är La La Land som jag såg förra veckan. Det var ju litet av en film som man har hört en hel del om och som har fått mängder med buzz. Den har väl också gått rätt bra om min högst ovetenskapliga undersökning när jag var på bio igår och det fanns tre salar att gå till där filmerna började samtidigt och flest av de i kö gick till den salen där La La Land spelade.

Förstås La La Land är ju rätt speciell. Genast från början är det bara en härlig upplevelse med en spektakulär motorvägsscen. Förstås det största problemet är kanske att filmen aldrig riktigt toppar öppningsnumret. I musikalväg faller den litet i disneyfällan. Där det finns en hel del sångnummer i början men sedan tar annat över. Personligen skulle jag säga att det som fungerar bäst i filmen är just första halvan. Sedan stampar den litet på ställe en stund för att avslutas med en kraftfull... epilog.

Förstås det att en del av filmen kanske inte är lika underbar som resten har ju inte hindrat mig från att ha lyssnat på soundtracket om och om igen på Spotify. För här finns några oerhört trevliga låtar som jag har svårt att låta bli att dansa till när jag hör dem. I hörlurar. Mitt på gatan. Så man får väl lov att behärska sig bara.

Filmen innehåller förstås högvis med referenser till äldre musikaler. De är jag förstås inte överhuvudtaget bekant med, men trots detta är det svårt att inte se hur kameran plötsligt gör någon homage. Jag kan tänka mig att någon som är ett fan av guldåldersfilmmusikaler kunde gilla. På samma sätt som ett Star Wars fan gillade Force Awakens. Kanske.

Men jag har svårt att komma över hur bra början var. Musiknumren som ser ut att vara gjorda i en tagning (förmodligen är de inte det). Kameran vet nog alltid exakt var den ska vara. Det finns en ickemusikalscen där det spelas in film i filmen som också är visuellt en godbit. Jag gissar att om man var så lagd kunde man analysera det som händer i bakgrunden av vissa bilder och få fram någon djupare betydelse i alltsammans.

Men jag såg bara små människor som dansade på biltak hundratals meter bort.

Publicerad 14.02.2017 kl. 14:49

Algoritmer som styr och hur man borde vara på internet

Jag tror jag skrivit om det här tidigare (men mina inläggs rubriker är inte alltid så lätta att förstås sig på). Men jag är litet av en bakåtsträvare. Här på nätet och så.

Nu var jag ju ganska sen med att gå med i internetgemenskapen så jag borde ju inte få gnälla. (det var väl typ 1998 eller något i den stilen) Om jag förstått saken rätt så var det när Windows gjorde surfandet lätt som näter verkligen föll ihop och den mysiga gemenskap som en gång funnits förstördes och blev invaderad. (Av bland annat sådana som jag väl då, som var totala n00bs och använde webbläsare och inte hade någon aning om vad jag höll på med)

Men trots detta så känner jag mig otroligt gammaldags på internet. Den här urgamla kommunikationsformen text verkar ju mer eller mindre ha försvunnit. Nu är det bilder med något citat på eller video som gäller.

Alltid nu och då läser jag någon förståsigpåare som berättar hur man "ska" skriva blogg. Det gäller att uppdatera ofta, ha mycket bilder och helst ska inläggen vara korta. Det ska också finnas många länkar (helst till andra inlägg från samma blogg så att personen som läser är kvar och hålls fast i ekosystemet).

Jag inser att jag nog inte sysslar med något sådant. Men jag inser också att jag ju inte sysslar med bloggande "på riktigt". Sedan funderar jag på att när var det meningen att bloggandet skulle ske "på riktigt"?

Sedan har jag någon gång haft... hand om en facebooksida som var skapad i visst marknadsföringssyfte. Problemet är att jag ju såhär mer eller mindre hatar (eller tycker väldigt illa om) reklam. Taggarna sticker utåt genast då jag ser att något är "promoted content" eller ens när reklam-tv börjar visa reklam. (jag har märkt, i och med att jag ser på TV så sällan numera, att jag inte alls kan tittat på reklam-tv-kanalerna. Jag ser tills det kommer en reklampaus och sedan byter jag till YLE eller stänger av)

Så jag är väl egentligen sämst på marknadsföring. Nu följer jag dock från sidan hur t.ex. facebookmarknadsföring ska göras på riktigt. Det handlar om att göra mycket och hela tiden. Facebookalgoritmen gör att man måste skrika för att höras (då algoritmen inte visar allt) och då skriker alla och då ska alla skrika så högt som möjligt för att få några "likes".

Det går inte att göra en eller två riktigt bra saker. Det ska vara mycket och kvaliteten är det inte så stor skillnad på.

Och så står jag då här (eller egentligen sitter jag ju, man borde ha ett sådantdär stående skrivbord ibland. Undrar hur det skulle vara att spela Rocket League stående litet oftare...) skriver överlångt om saker ingen vill läsa om. Utan trevliga bilder att bryta upp texten. Bara en gigantisk vägg. Men jag skriver ju egentligen inte för en publik (förutom mina årslistor som jag brukar dela) och bra så.

För jag orkar inte riktigt skrika. Jag orkar inte heller gilla. Jag orrkar inte "engage". Gärna observerar jag dock. Men jag gillar ju inte när algoritmer säger åt mig vad jag vill observera.

För att nu dela litet observation så jag brukar så gott som varje dag se igenom all aktivitet på ratatas aktivitetssida, jag klickar förstås inte på allt. Men det är ganska trevligt att bara se litet om vad det skrivs hela tiden, även om jag nog inte alls känner igen mig eller somom jag hörde till gemenskapen.

Publicerad 08.02.2017 kl. 12:53

Life is Strange

Vi kom ut med en ny episod av LUCcast här i helgen. Det är de bästa (dator)spelen som vi spelade under 2016. Life is Strange fanns med där på min lista och jag tänkte att jag skulle försöka skriva några ord om just detta spel.

Mest för att det berörde litet på ett sätt som ickeinteraktivt media gör mest hela tiden. En klassisk helig graal för spelen har ju varit det här att få en att gråta. Spel har lätt att framkalla en mängd andra känslor. T.ex. rädsla är något som jag tycker det är rätt bra på. Där man ska ta sig förbi ett hörn utan att veta vad som finns där bakom samtidigt som man vet att det ju är en själv som måste göra det.

Närvarokänslan är helt enkelt litet annorlunda i spelens värld. Spelen har förstås också en hel del "suspension of disbelief" när man sysslar med absurda saker medan narrativet säger något helt annat. (Narrative dissonance)

Nåväl Life is Strange fick mig på fall. Fler än en gång faktiskt. Det var förstås öppet manipulativt och gjorde i princip allt för att få igång den här delen. Men så brukar filmer också göra, det är ju inte direkt någon nyhet. Själv är jag också rätt svag för dessa manipulationer. Till och med när jag inte vill så rycks jag ibland med i en annars dålig films "gråtmoment".

Så jag gillade verkligen Life is Strange (man kan se detta från spelets placering på den Eventuella Akvavita Supermegatopplistan), men så här objektivt sett så är det ju inget mästerverk. Om det var en film skulle den bli mycket hårdare kritiserad. Förmodar jag.

Men det är ju ingen film. Eller tv-serie (även om det tydligen ska bli en). Utan det är ju et spel. Och det bygger ju på ett visst mått av interaktion. Och det är i dessa sekvenser, där man själv kan välja att dröja vid något ögonblick eller springa förbi ett annat. I en Errant Signal-video om Life is Strange (innehåller spoilers) så nämner Campster en stund i spelet där en låt spelas medan man ligger i en säng på morgonen och i princip bara njuter av livet. Jag nämnde samma sekvens i LUCcast för jag hade exakt samma känsla när jag spelade. Här var en stund av stillhet och livet var bra och jag ville bara bli kvar i just den stunden. Spelet pockade i princip inte heller på mig att jag skulle gå vidare, i princip kunde jag ju ha slutat spela där och bara legat kvar för evigt. Förstås jag vet ju att det är något som måste göras för att berättelsen ska gå vidare.

Det fanns flera sådana här stunder i spelet. Där man bara kunde sätta ner sig och reflektera litet. Men för mig personligen var det ju den där ena stunden då det verkligen fungerade. Det är också i detta som sedan spelets mer känslosamma delar fungerar. Spel har sällan sådana här stillsamma perioder och Life is Strange har i princip relativt få. Men det karaktärsbyggande som man i relativt meningslös interaktion får igång gör att sedan när man ställs inför hårda val och tragedi så känns det verkligen. För att man har varit med dessa typer under "vanliga" förhållanden.

 

Det blev kanske litet rambly om Life is Strange men problemet är ju att det är ett spel som det är lätt att rambla om. Dessutom vill jag ju inte avslöja specifika grejer. (Det finns en scen som avslutas med en replik som fick mig varje gång. Och det var en scen som åtminstone jag stod handfallen inför och spolade fram och tillbaka om och om igen, inte för att jag inte visste vad jag borde göra utan för att jag inte ville göra det. Samtidigt som jag visste att det var något som, huvudpersonen åtminstone, måste göra) Det brukar vara litet så när man har gått relativt blind in i något och fått en stor upplevelse (jag undvek kategoriskt Life is Strange-spoilers under ungefär ett års tid innan jag skaffade spelet) så vill man ju att andra också ska få en liknande upplevelse. Även om jag vet att det finns de som har fått en helt annan upplevelse till följd av olika in-game val och egna förväntningar. Så det är ju litet svårt liksom!

Första episoden (episodiskt spel) av Life is Strange är ju dessutom gratis, så finns det egentligen någon orsak att inte pröva?

Publicerad 30.01.2017 kl. 14:00

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.