Top 10 filmer från 2016

Jag hade ursprungligen tänkt göra den här listan senare. Efter att ha tittat litet omkring vad andra tycker är bra och kanske försöka se några av de filmerna. Men efter att ha gjort en snabbtitt på andra listor och insett att det finns ingen chans i världen att jag kommer att få tag på största delen av de filmerna så tänkte jag att det väl bara är att ge upp. Dessutom såg jag på fjolårets lista och där hade jag gjort något liknande. Det är bara att inse att vissa filmer ser man sedan senare när man hinner. T.ex. just nu vill jag verkligen se Passengers och Assassin’s Creed. Jag vet inte om de skulle rymmas in på min lista men åtminstone Passengers ser jag fram emot. (Chris Pratt och Jennifer Lawrence är ju bäst i världen liksom.)

Så med mycket ånger komer här nu min lista över filmer från 2016 jag faktiskt såg under 2016 och som jag tyckte var rätt bra. (I slutet kommer förmodligen en lista över fler bra filmer jag såg som är på platserna 10+)
 

10. Hail, Caesar!

Bröderna Coen gör en kaotisk och spretig film om film som är underhållande och fylld med karaktärer som man helst inte skulle vilja lämna bakom sig. Så jag väntar med spänning på en tv-serieversion av det här som aldrig kommer att komma. Istället för man en “slice of life” som ger massiv mersmak. Här finns litet av allt. Och ändå fungerar det. Would that it were so simple.

 

9. Popstar Never Stop Never Stopping

Musikdokumentär… parodi. Det tycks vara ett tacksamt ämne. Det är väl så att musikdokumentärer är så lätta att parodiera. Sällan görs det väl så här bra dock. De driver med popmusik men gör det så att soundtracket ändå har riktigt bra låtar. Några av dem har jag haft i min musikspelare sedan jag såg filmen. Det hela görs så… underbart bradåligt att när det sedan i slutet blir en final med Incredible Thoughts så vet jag inte riktigt av vad det är jag ryser.

 

8. Zootopia

Mest på grund av den där ena scenen som finns i trailern. Ni vet vilken jag talar om.

 

7. Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children

Tim Burton har ju inte direkt varit så bra den sista tiden. Glansdagarna är så att säga förbi. Så när jag såg trailern på den här såg jag alla ingredienser och samtidigt var jag tveksam. Det är kanske inte riktigt lika bra som det allra bästa i burtonväg. Men här finns åtminstone en del av den eskapistiska magi jag gillar så mycket. Dessutom, jag sade ovan att Prat och Lawrence är bäst, men Eva Green är också i litet av en egen klass. En egen klass som gör att jag fortfarande undrar varför jag inte ser på Penny Dreadful. Jag måste ta mig i kragen på den punkten.

 

6. Deadpool

Årets superhjälterepresentant på min topplista. Vi hade ju några andra också. Superhjältefilmerna tar ju inte precis slut. Typiskt dock att jag skulle ha den som kom ut först i år högst på min lista (spoiler, det kommer inte fler superhjältefilmer på min lista). Det är ju så att jag är litet trött på superhjältarna. Inte så trött att jag inte skulle med glädje se alla filmerna varje gång. Men nog såpass trött att de inte känns speciellt upphetsande längre.

Deadpool lyckades dock. Det var härlig fjärdeväggenbrytande humor, som förstås byggde rätt mycket på att man sett allt annat i superhjälteväg. Men när det finns så mycket så är det riktigt bra att det går full meta. Och då blir det roligt och bra.

 

5. Sing Street

Jag missade nästan Sing Street. Jag såg någon trailer tidigt under året och sedan glömde jag bort den. Det var av en slump som någon nämnde den. Sådär lagom i en också annars 80-talsnostalgisk del av året. (Det var Stranger Things på tv-seriefronten, Firewatch på spelfronten och Sing Street på filmfronten) Helt underbar feelgoodmusikfilm med litet undertoner av diverse alltmöjligt där inne. Såpass att man inte riktigt vet vad man ska tro.

Men också bara så bra.

 

4. Arrival

Jag trodde jag skulle ha Arrival högre på min lista. Arrival är en helt fantastiskt bra film. Men av någon orsak upptäckte jag att efter att jag sett den så fastnade den inte jättemycket i mitt huvud. Kanske jag borde se den på nytt. För jag minns minuterna efter att jag sett den var jag som i en dimma där jag såg världen på ett helt nytt sätt. Men det kom och gick. Det är i och för sig också en positiv sak. Det behöver inte alltid finnas en massa extra spekulation om en film. Utan ibland så säger den allt som behöver sägas i själva texten. Då är det ju bra text.

 

3. Hunt for the Wilderpeople

För fem minuter sedan var den här ännu fyra. Men jag kastade upp den hit på tredje plats. Den här filmen är en helt fantastisk historia om… personer… ute i skogen. Och… uhm… Jag vill egentilgen inte säga så mycket även om det inte är några stora saker som avslöjas. I princip händer ingenting men ändå händer så förbannat mycket. Det finns en barnslig glädje i filmen. En barnsligt glädjefull cynism kanske.

Jag tror det var i Filmspotting som de nämne en scen där en sak kunde ha hänt. En sak som förmodligen hade hänt i 90% av alla andra filmer. Filmspråket i det korta klippet gör att man väntar sig det och det hade mer eller mindre passat in. Men istället sker en annan sak. (en person vinkar) och det är så oerhört perfekt att det inte går att beskriva.

 

2. Rogue One

Star Wars är Star Wars. Den här igen var ursprungligen längre ned på listan. Kanske platsbytt med Arrival. Men ju mer jag har tänkt på Rogue One desto bättre blir så gott som alla delar av den. Till och med kritikerna av filmen så står jag där och säger “javisst ni har rätt, men det ni inte tyckte om tyckte jag var en styrka istället.” Det här är en Star Warsfilm litet mer för Star Wars fans. Det är en av de där sidoberättelserna som man ibland har funderat på. Hur gick det här till egentligen. Filmversionen av dessa skolgårdsfunderingar fyller mer eller mindre alla krav. Det är som men sagan om ringen-filmatiseringen “Det är inte exakt vad jag såg framför mig, men det är väl egentligen bättre.”

Och nu när jag skriver det här så funderar jag litet om jag går till överdrift. RIKTIGT så här bra är den kanske ändå inte. Men det lovar ju gott för fortsatt Star Wars. Om fem år kommer vi alla vara trötta på det. Då kan det vara bra att komma ihåg att det ju började bra åtminstone.

 

1. A Monster Calls

Ja. Jag skrev om att gråta på bio för några inlägg sedan. Och då också om den här filmen. Litet kanske. För några dagar sedan lyssnade jag på en interview med manusförfattaren och filmen blev i minnet igen. Och ögonen tårades en del. Det här är en magisk film som samtidigt är mer verklig än verkligheten. Det är väl så man kan beskriva det. Filmen hade ju mig hela vägen men sedan kom ännu ett hoppfullt extra coda på slutet som gjorde att jag helt bröt ihop. Jag vet inte om den egentligen hör hemma på nummer ett. Sådär analytiskt och objektivt kanske filmen inte är årets bästa. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte alltid vara objektiv och analytisk.

 

 

Så där var listan. Några filmer som jag önskat hade rymts med på listan: 10 Cloverfield Lane, Eddie the Eagle, The Girl With All The Gifts, Keanu och en hög med superhjältefilmer. Nu kan jag med gott samvete titta på filmer som La La Land sedan i maj någongång utan att behöva fundera på om de hade kommit med på min lista.
Publicerad 02.01.2017 kl. 17:55

Rogue One

Så nu såg jag då äntligen nya Star Wars-filmen (på fredag) och i serien "undvika att skriva och fundera på Arrival" så tänkte jag att jag skulle försöka orda om den.

Eller nu idag när det är halvtråkigt på jobbet med femton minuter av inget nu och då så sitter jag och läser artiklar om Rogue One. Jag försökte ha litet av en media blackout på Rogue One startandes från när senaste trailern kom ut. Jag undvek i princip TV-spots, artiklar och annat om filmen ifråga. Så jag har ju litet att läsa nu efteråt.

En sak slår mig. Efter The Force Awakens var artiklarna positiva men litet återhållsamma. Tror jag, eller så var det i januari. D.v.s. att läsa om The Force Awakens gjorde The Force Awakens en liten gnutta sämre. Nu när jag läser om Rogue One så verkar allt jag läser om den göra den bättre.

Jag lyssnade på slashfilmcasts spoilerfria recension av filmen igår medan jag bakade pepparkakor. Jeff Cannatas hyllning i början av den fick mig att tycka bättre om filmen än vad jag gjorde efter att jag sett den. För allt han sade kändes sant och rätt och "fan ändå, om episod 1-3 hade varit det här."

Jag måste försöka ta mig tid att se filmfan en gång till tror jag.

Publicerad 19.12.2016 kl. 13:45

TV-serieåret 2016

Idag kom Star Wars: Rogue One ut. Jag hann inte se den idag och knappast heller imorgon. Utan det blir på fredag eller lördag. Det här ger ju mig en lätt ångest där jag funderar om jag överhuvudtaget ska våga vara på internet de närmsta dagarna.

Och istället för att skriva om Arrival (jag kommer inte på vad jag borde skriva om den, det känns som om allt väsentligt har sagts av andra) så tänkte jag göra en av mina sedvanliga topplistor. Tidigare än vanligt denna gång och dessutom en lista jag inte gjorde alls ifjol. Så listan över de TV-serier jag tittat på under året och tyckt varit bra. Min lista kommer förmodligen att mest vara nyare serier eller serier som jag upptäckte det här året. De gamla trotjänarna är fortfarande bra (jag ser på er Brooklyn 99, New Girl och Game of Thrones) men jag vill ju ha litet nyhetens behag här på listan. Och eftersom jag inte gjorde någon lista ifjol så även kanske något av nyhetens behag som dök upp då också.


10. Preacher

Den här serien om en präst i en liten by någonstans ute dit i värsta amerika. Prästen får superkrafter, guds röst eller något sådant. Och så finns där en vampyr och litet änglar och någon skickas till helvetet och allt baserar sig på en serietidning. När man sammanfattar det såhär så låter det helt galet. Och stundvis är det helt galet. På ett positivt sätt.


9. Daredevil

Marvels Netflixserier lyckas ju så gott som alltid med vad de sysslar med. I år kom det både en ny säsong av Daredevil och Luke Cage. Luke Cage föll just och just ut ur listan när jag kom ihåg att Daredevil kom ut detta år. Säsong två av Daredevil expanderar och gör en hel del nytt skoj. Och en del mindre skoj konstigheter. Den största behållningen i serien är kanske Punisher som gästspelar och det finns två-tre berättelsetrådar i säsongen där åtminstone två av de tre är riktigt bra.


8. The Good Place

En serie som började relativt nyligen och har haft en halv säsong ungefär på sig att komma in på den här listan. Kristen Bell spelar en person som efter döden kom till “the good place” men där hon helt klart inte hör hemma. Så det är en sådandär trevlig berättelse om att försöka vara en god människa samtidigt som man inte är det och komik och galenskaper och sådant. Den går dessutom framåt med premissen fortare än vad man skulle tro så jag har ingen aning om vad som komma skall i serien. Men bra hoppas jag det blir.


7. Westworld

Nåh… storserie av HBO. Jag kunde ju inte inte titta på den. Premissen är ju riktigt för mig. Artificiell intelligens. Westerntema. HBO-våld. Serien är riktigt bra. Jag följde inte en massa teoretiserande på nätet om serien som tydligen var rätt massivt. Så istället fick jag njuta av att titta på serien så som det var nästan menat. Kanske. Jag har fortfarande inte kollat vilka galna teorier internet har om gömda meningar i Westworld för jag bryr mig inte. Serien är bra nog utan den “Abramska Mystery Boxen”.


6. Better Call Saul

Breaking Bad prequel om Saul Goodman, som inte heter Saul i serien än utan är en nästan hederlig advokat som inte kan låta bli att ibland låta försäljningssnacket ljuda och hamna i problem. Breaking Bad fick en speciell ton i slutet av serien då skaparna visste vad det var de höll på med och blev varma i kläderna. Better Call Saul är varm i kläderna så gott som från början. Vi snackar otroligt stilfulla val när det kommer till bildkomposition och ljudkomposition och andra galenskaper.


5. BoJack Horseman

Jag fick serien rekommenderad av mig på sommarens londonresa och tänkte “nog måste jag väl då”. Speciellt då jag hade sett litet grejer här och där om seriens förträfflighet. Jag binge:ade tre säsonger av serien på ungefär en vecka. Den här serien är litet svår att förklara. Men den handlra om en avdankad sitcomskådespelare och dennes… Äventyr?


4. Black Mirror

Black Mirror återvände och är ju litet av gammal skåpmat. Men eftersom varje avsnitt egentligen är helt fristående så känns serien (om det nu är en serie) varje gång helt ny. Denna gång var det sex avsnitt och jag skulle nog säga att så gott som alla höll god kvalitet. Första avsnittet tog mig plågsamt länge att titta på. Inte för att det var dåligt. Utan för att det var för bra. På sitt sätt. Och avsnittet San Junipero är väl ett sådant som de flesta tycker är helt fantastiskt. Jag är ingen undantag.


3. Stranger Things

Netflix serie som i princip alla talade om och jag inte hade sett förrän jag såg den sedan en eller två månad senare. Det var rätt intressant att se all hype och kärlek som jag i förbifarten såg på twitter och liknande utan att jag egentligen hade någon aning om vad serien egentligen handlade om. Sedan såg jag serien. Jag minns att jag såg den över två-tre dagar där jag såg ett par avsnitt och sedan såg jag de sista fyra-fem avsnitten i rad och plötsligt var klockan tre på natten och jag som bara hade tänkt se ett.

Så det betyder ju att den var rätt bra tror jag. Härlig mishmash av i princip tre helt olika berättelser (och toner) som ändå lyckades komma ihop till slut på ett relativt tillfredsställande vis.


2. Crazy Ex-Girlfriend

Den här serien var jag tveksam inför. Jag såg den på min TV-serierecensionssida (A.V. Clubs TV Club) och den hade hela tiden höga betyg och så tänkte jag att trots titeln verkar ju det här vara något jag måste kolla upp. Detta plus att det var Rachel Bloom (som jag i förbifarten var bekant med via några youtubemusikvideon) i huvudrollen.

Det tog mig en stund att komma igenom första avsnittet. Problemet är att premissen tidigt är “cringe” och jag har svårt för cringe (Se ovan min kommentar om hur svårt det var att komma igenom första avsnittet av nya säsongen Black Mirror, det var också för att det var “cringe”). Jag har så lätt för att skämmas för vad fiktiva karaktärer gör helt enkelt. Därför gillar jag den nya sortens komedi som undviker gammaldagscringe rätt mycket genom att helt enkelt göra alla karaktärer otroligt rättframma och rakt på sak (Se: New Girl, Brooklyn 99 eller BoJack Horseman).

Men när serien kom igång märkte jag att det här var fantastiska saker. Som har gått från klarhet till klarhet sedan dess.


1. Galavant

Konstigt att min nummer ett och nummer två båda är musikaltvserier. Galavant hade en fantastisk första säsong ifjol och tidigt under detta år kom en otrolig (d.v.s. Inte helt väntad) andra säsong. Lika bra som den första. Eller åtminstone galnare på vissa plan men minus överraskningsfaktorn som gjorde säsong ett till ett guldkorn. Andra säsongen är fortfarande ett guldkorn, men ett litet annorlunda sådant som rör litet andra teman (fast inte helt och hållet) och som… Tja… Det är ju Galavant! Så jäkla bra liksom!

(Jag det är alltså en sådandär fantasymedeltidsberättelse om riddare och hjältemod och människor som brister ut i sång alltid nu och då)

 

 

Så det var väl min TV-serielista. Det finns en hel del jag inte tittat på. Det finns alldeles för mycket bra i TV-serieväg. Jag måste ju också hinna se på en hel del litet sämre (t.ex. Tittar jag på Lucifer). Helt appropå så har jag helt gett upp hoppet om The Walking Dead (och även Fear the Walking Dead som var helt ointressant), jag såg första avsnittet av pågående säsong men jag orkar inte längre bry mig om människorna i den serien. Om bara zombierna skulle vinna kanske allt skulle bli bra sedan.

EDIT: Nu efter publicering inser jag att jag glömde The Expanse. Som säkert hade platsat där på tionde plats istället för Preacher om den riktigt ville.

Publicerad 14.12.2016 kl. 23:06

A Monster Calls och att storgråta på bio

Jag såg Arrival igår. Konstigt sätt att börja ett inlägg som ska handla om en helt annan film men jag ville nu bara nämna det. Jag vill också nämna att den är jäkligt bra och att jag förmodligen skriver några ord om den bara jag hinner samla mina tankar först.

Förra veckan såg jag dock A Monster Calls och jag har försökt samla litet tankar om den en vecka nu. Och nu ska vi se om jag lyckas få ned dem i skriven form.

Jag såg trailern till A Monster Calls framför någon annan film. Annars hade den mer eller mindre helt passerat förbi. (Må vara att den lät bekant, men filmen har inte haft premiär i staterna än så filmsidorna har inte så mycket buzz) Men när jag såg att den kommit ut så var det bara att packa väskorna och bege sig till biografen.

Jag gråter lätt på bio. Fiktion tycks få mina tårar att flöda på ett sätt som det verkliga livet inte får. Om man kan tala om safe spaces att lipa så är det i den mörka biosalongen eller ensam hemma med en god bok.

Men A Monster Calls fick mig att gråta på ett sätt som inte hänt på länge på film. Jag minns att Big Fish fick en liknande reaktion från mig då för länge sedan. Men det här var helt galet. Det tog heller aldrig slut. Mer än halva filmen så satt jag där som ett vrak med snoret rinnande och munnen i halvsmärtsam grimas.

Och sedan tar filmen slut och man tror att det akuta fallet av pollenallergi ska vara över så finns det en kort epilog ännu som är mer eller mindre mördande. Den här filmen hade väl mer eller mindre allt som trycker på mina knappar. (och förmodligen en mängd andras knappar också, det är ju inte så att den försöker dölja att det är en gråtare)

Inte vet jag nu om jag lyckats få några sammanhängande tankar egentligen. Det är alltid svårt att rekommendera filmer när man helst inte vill berätta något om dem. Jag menar jag har inte sagt något om vad filmen egentligen handlar om eller vad som händer i den. Och det är inga stora överraskningar eller hemligheter. Men samtidigt känner jag att är alltid trevligt att titta på bra saker nästan blint.

A Monster Calls var en bra sak.

Publicerad 05.12.2016 kl. 13:25

Västra Nyland

Så gick tidningen Västra Nyland i graven då. Det gick ganska snabbt sedan på slutet. Först försvann söndagstidningen, sedan försvann största delen av innehållet och nu försvann största delen av utgivningen. Jag har i och för sig ännu en prenumeration som på grund av ändringarna sträcker sig in i 2018. Men sedan får jag väl lov att ge upp tidningen som en gång fanns också. Jag noterade dock att jag tydligen inte skulle behöva prenumerera i december för varje decembertidning delas ut till hela västnyland ändå. I ett desperat försök att sälja tidningens nya version no doubt.

Nåväl det är ju inte så att tidningen är oerhört nödvändig för mig. Det är ju mer litet av en vana att den existerar. Så på ett sätt dödar väl Västis sig själv istället för att prenumeranterna sakta ger upp. (nog för att jag gissar att prenumeranterna sakta gett upp annars också)

Så här personligen har jag varit tidningsutdelare. Sedan jag hade en ledig höst efter armén och innan skolan. Det var 2003. Efter det sommarjobbade jag några somrar med att dela tidningar. Ett riktigt trevligt sommarjobb. Tekniskt sett hade man ju dagarna lediga fastän det blev en del sovas. Under mina år har fick jag också köra omkring på småvägar när jag delade tidning i Öby, Präskulla och Bromarv. Vad är trevligare än en sommarsoluppgång ute på någon sandväg mitt ute i ingenstans. Eller inte ingenstans, där fanns ju faktiskt postlådor.

Tidningsmängderna ändrade. Förmodar jag. Jag jobbade ju inte hela året, men det tycktes att det var nya sammanslagningar av områden och nya utdelningsmetoder varje år. Höghus som i mitt minne av barndomen åtminstone var fulla med morgontidningar tycktes för det mesta ha en eller två tidningar (alltid på högsta våningen så man ändå fick springa i trappor även om det inte fanns något att dela ut).

Därav tidningsdöden. Väl. Det är väl svårt att få ekonomin att gå ihop ifall det går åt en tidning per kilometer av väg. Tidningsutdelandet är kanske inte så överdrivet välbetalt men något vill man ju få för att jobba mitt i natten.

Ja, jag är ju ännu tidningsutdelare, jag har varit inhoppare de senaste åren och har nu ännu två arbetsnätter kvar innan allting ändras. Det kan vara riktigt skönt. Jag behöver inte ändra min dygnsrytm två gånger i veckan utan kan räkna med att sova när det är sovdags. Men litet kommer jag ju nog att sakna detta sidojobb. Det trevliga med det är ju att man är så gott som ensam i nattmörkret. Inte så mycket människor man måste ha att göra med. Utom de där efternamnen. Och många podcasts har blivit lyssnade under åren. Faktum är att jag kanske måste lämna bort några podcasts nu när det inte finns de där åtta extra timmarna i veckan tillägnade podcastlyssning.

Här skulle jag skriva om begravningen av Västra Nyland men tydligen var det mest begravningen av det jobb som jag haft längst i mitt liv hittills. :)

Publicerad 02.12.2016 kl. 13:07

Nu ska vi se

Jag vill skriva något i denna blogg som jag ju faktiskt har. Ibland vill jag ju vara litet aktiv och så. Men det är jag ju inte och nu vet jag inte vad jag ska skriva om utan vi får se vad det blir av det.

Mest vill jag bara att det ska komma någon text. Jag, jag, jag, jag.

Läste en bok för någon månad sedan, Shaman av Kim Stanley Robinson. Kanske jag skulle orda något om den. Robinson har gått och blivit en av de författare jag gärna läser. Det är relativt hård SF (jag säger "relativt" för att jag inte vet hur hård den är men jag tror att det kanske egentligen är väldigt hård SF) men alltid med så intressanta idéer att jag inte kan låta bli att ryckas med. Även om det också ibland blir svårläst och litet långt.

Speciellt stickspåren där saker och ting förklaras. Och det är väl det som är hård SF. Stickspåren där saker och ting förklaras. Shaman var inget undantag (från den regel som jag nu har efter att ha läst tre-fyra böcker av honom) även om det kanske inte direkt var science fiction eftersom det är nästan en historisk roman som utspelar sig i förhistorien.

Men spekulativ är den ju. Och det kittlar ju fantasin en hel del att tänka sig just hur saker och ting en gång sett ut. Ofta när jag vandrar omkring någonstans så funderar jag på hur det här en gång månne sett ut.

I kartor ser jag ibland spår av var gamla vägar har gått innan de gjordes rakare och till omfartsvägar. Berg är ju bestående så ibland är jag uppe på en kulle (södra finlands berg är väl alla kullar) och tittar ut över åkrar och bebyggelse och funderar hur det månne såg ut hundra, tvåhundra, tusen år sedan. Med färre människor och mer av... annat.

Idag blir man ju skräckslagen när en varg vandrar omkring i grannbyn men sedan tänker jag att den stad jag bor i hade mindre än en tjugondels befolkning för inte så hemskt länge sedan och tänker hur mycket mindre människospår man kanske såg överallt då.

För att inte just tala om förhistorien när mindre grupper av tidiga människor trotsade isarna och kylan och tog sig upp i ett nysmält norden.

Vad, varför, hur?

I Shamans början får huvudpersonen en skada som följer honom mer eller mindre hela livet (får man förmoda) och han är i moderna mått mätt bara en pojke. Jag blir att tänka på olika men som man bara slumpmässigt får under sin livstid.

"Ack, jag föll från cykeln i högstadiet och nu värker knät ibland i resten av livet" Man vänjer sig. Men det finns ju någon sorts historia bakom varje människokropp. Ett ärr här, en bula där, en arm som inte böjer sig lika mycket som den andra. Man glömmer också bort vad för men man har. De är något som bara är med en dagligen och är helt naturliga. Samtidigt som de påverkar hur man rör sig och hur man gör saker hela tiden.

Förr i tiden var väl liven kortare och ännu mer fyllda av skador. Fanns mindre tid att läka. Sådär som när man fortsätter att göra något fastän man borde vila och allting blir bara värre. Av nödvändighet hände säkert det mer då för riktigt länge sedan.

En helt annan värld. Fullständigt främmande. Ibland kan man ju tänka sig några årtionden tillbaka. Jag har sett på litet "periodfilm" (80-talet har det ju varit mycket det här året med Stranger Things och så) och det finns...

Det finns i varje era något att ta fasta på. Men ju längre bort desto mindre vet man. Men litet vet jag ju egentligen också om eror relativt nära. Det glöms bort. Och den raka omfartsvägen byggs ut. Stigen täcks igen, stängs av med en sten. Växer igen. Kanske den aldrig egentligen fanns där.

Världar som kommer och går. Eller levande. Inte vet jag. Nu tror jag dock att jag fick ihop rätt mycket meningslös text så det ska nog duga som blogginlägg.

Publicerad 22.11.2016 kl. 17:50

Hunt for the Wilderpeople

Så jag tittade på en "delightful" liten film. Hunt for the Wilderpeople av Taika Waitit, som också gjorde What we do in the Shadows, en annan "delightful" film so handlade om vampyrer.

Waitits nästa film är en Thorfilm i Marveluniversat och om dessa två filmer som jag nu sett av honom är något att gå efter så måste jag ju hoppas på något bra. Även om det säkert också fastnar i marvelformulan, som så mycket annat.

 

Hunt for the Wilderpeople handlar om... Något. Säkert viktigt, ett problembarn som gått från fosterhem till fosterhem ska nu hitta ett ordentligt hem. Mer eller mindre. Berättelsen har trevliga twists och dylikt och jag såg inte trailern före och efter att ha sett den kan jag säga att den inte avslöjar så mycket men den avslöjar mer än vad jag visste om filmen när jag gick in och det var positivt.

Så om man ändå har tänkt se filmen kan det vara bra att inte pränta in trailern för noga. (jag har en känsla av att jag hade sett trailern före jag såg filmen, men för tillräckligt länge sedan för att inte minnas något, sådär som man nu gör med trailers som inte är Star Wars.)

På vilket sätt ska jag då prata om den här filmen? Kanske med några detaljer. Interiörna i den här filmen är bara otroligt bra. Ibland när jag ser på film så kan jag se att ingen bor i den lägenhet där huvudpersonen bor. Det är set design rakt igenom, allt placerat för ett ändamål eller annars bara. Men i den här filmen kändes varje hem som ett verkligt hem. Kanske det var för att det inte spenderades så mycket tid där men det kändes somom de var fyllda med sådant som kan ligga omkring i ett odesignat hem.

I början lyckades filmen också skapa den där känslan som åtminstone jag brukar ha när jag hälsar på hos någon bekant och ska sova över. Jag sitter där i ett gästrum av något slag, där ingenting är mitt, allting är främmande och jag knappt vågar röra någon random prydnadssak som de som bor där lämnat i gästrummet efter en utomlandsresa och sedan glömt bort att de äger.

"Känn dig som hemma." Javisst.

Annars lyckades den här filmen både få mig att skratta högt (något som jag gör sällan när jag ser ensam på film, man skrattar ju för att någon man ser en film tillsammans med ska förstå att man tyckte en grej var rolig) och få ögonen att tåras en skvätt. (Något som jag gör mer ofta när jag ser ensam på film för jag är ju en man)

Och så är ju den nyzeeländska accenten trevlig.

Publicerad 24.10.2016 kl. 16:54

Biofilmsbrist

Det är förmodligen bara jag. Men i år har jag saknat en rätt stor mängd filmer på biograferna i Finland. Jag har hört om något riktigt bra på väg och så visar det sig att filmen ifråga aldrig dyker upp i vårt stackars land. Jag har förut ofta tänkt att om det kommer i norden så dyker det väl upp i Finland också men den här gången har jag sett en hel del som nog dykt upp i Svea men inte här.

Jag funderar nu om det här är någon sorts trend. Har filmer blivit dyrare eller ser färre människor på vissa filmer? Eller inbillar jag mig bara och det är precis som tidigare.

Nu är det ju så att jag mest ser på genrefilm så jag vet inte om sådandär högtravande saker alltid har saknats eller om de alltid dyker upp. I allmänhet bryr jag mig inte. Och oftast har jag ju nog insett att icke-engelskspråkig utländsk genrefilm aldrig dyker upp på biografer.

Och en eller två gånger om året är det ju filmfestivaler i Hfors med diverse filmer. Inte för att jag någonsin haft tid eller möjlighet att ta mig till dem. (Som ju är väl känt så går sista tåget västerut från huvudstaden otroligt tidigt :)

Så nu då en lista över filmer från i år som jag hade varit intresserad av att titta på som aldrig dök up i Finländska biografer:

Det här är förstås bara de filmer som jag skulle bry mig om att se och som jag nästan förväntade mig att skulle få någon sorts finlandspremiär. (Green Room och The Witch tror jag dök upp i någon festival)

Ben Hur försvann ju också. Trots att trailers visades någon gång under sommaren. Men det var väl mest för att den floppade så hårt.

Men nu funderar jag helt enkelt om biofilmutbudet har blivit sämre eller har jag bara blivit mer medveten om filmer (det känns inte så, om något så följer jag filmnyheter mindre nu än för fem år sedan). Sedan så verkar ju biograferna i huvudstaden inte visa något annat än opera och livekonserter kanske det är de sakerna som plockar bort från utbudet.

Nåväl man har ju Pirate Bay.

Publicerad 13.10.2016 kl. 15:50

Är sommaren kanske slut nu

Det börjar vara ett tag sedan jag skrev sist. Jag hade ju semester och jag har märkt att jag oftast skriver blogg under dödtid på jobbet.

En hel del har väl skett sedan dess. Mycket som jag inte hade något emot att skriva ned. (så är det nedskrivet sedan, jag har märkt att jag har svårt att dra lång monologberättelser för folk men jag skulle så gärna vilja göra det. Genom att skriva ned monologerna så har jag berättat dem och sedan behöver jag inte berätta dem igen.) Förstås minnet är kort och jag har väl glömt hälften av det jag hade tänkt skriva om vid något tillfälle.

The Sound of Music på Raseborg slog publikrekord och hade extraföreställning och en massa alltmöjligt skoj. Det är över en månad sedan det tog slut nu och det är något skojigt med sommarteatern där det är otroliga "feels" och sedan återvänder man till vardagen. Det är ju en magisk stund medan det håller på och minnena vara så länge man kommer ihåg dem.

Jag gjorde en sådandär minnesyoutubevideo när det var slut. Litet bilder av hur det kan vara där bakom scenen.

 

Sedan hade jag semester och var ut och reste. Och fångade Pokemon. (Eller besökte ingressportaler, same shit, different skin)

När jag är ledig brukar jag gå ut och köra någonstans. Ibland på lediga dagar har jag besökt någon relativt närliggande stad och också sett litet hur vägarna i södra Finland kan se ut. Med hjälp av en vägkarta från 2004. (lyckligtvis ändrar inte vägarna jättemycket, förutom att nya motorvägar dras här och där)

Det är något trevligt med att bara titta på hur en annan by än ens egen ser ut. Speciellt gillar jag höghusområden. Men jag är nu bara sådan.

Jag var också på en längre resa till London. För att träffa vänner som jag aldrig träffat tidigare. Det var förvånansvärt unawkward och väldigt trevliga dagar. Det blev också litet pokemonfångas där. (Och nya ingressportaler besökta, snart borde man ju få en ny badge.)

Men nu har jag väl återvänt till jobbet och vant mig tillräckligt för att inte känna mig för stressad för att skriva random shite.

Ja, så har jag ju läst några böcker och set en del filmer. Men vi får se hur det blir med skrivandet om de. Jag köpte nyss fem nya böcker så jag har läsbart ett par månader framåt, beroende på hur mycket jag läser vs hur mycket jag spelar datorspel vs hur mycket jag tittar på film/tv-serier.

Publicerad 17.09.2016 kl. 10:40

Warcraft och Noaks ark

Nu minns jag inte om jag har skrivit om det här tidigare. Det är en tes jag har haft ganska länge och som jag delar med mig alltid när jag har möjlighet. Ända sedan Darren Aronofskis Noah kom ut. Eller egentligen sedan jag lyssnade till Slashfilmcasts recension av Noah. Nu minns jag inte vem av de på casten som sade det men han nämnde att Noah är som en av de där fantasyfilmerna som ger en kort expositionsdump och sedan förväntar sig att folk bara ska hänga med i vad som händer.

Många tvivlare av fantastisk film brukar nämna att det är en massa konstiga namn och varelser som man ska hålla reda på och att det hela är bara löjligt och orealistiskt. Det här är något som fantastik jobbar på hela tiden. Det vägs än det ena än det andra. Hur mycket kan man räkna med att publiken vet och hur mycket ska sägas rakt ut?

Warcraft är en film som säger rätt litet. Noah är också en film som säger rätt litet.

I viss mån kan jag uppskatta det. Det är något speciellt med att försöka luska ut vad som egentligen händer i en film. Många otroligt trevliga filmupplevelser är av filmer som jag missat det första tio minuterna av. De tio minuter där alla personer presenteras så att man vet vem de är och vilken relation de har till varandra. Att komma in när man förväntas veta vem alla är kan vara riktigt roligt. Ibland.

Noah baserar ju sig på biblisk mytologi och vissa grundsaker är ju sådana som sipprat in genom populärkultur. Warcraft baserar sig på ett såpass stort kulturellt fenomen att även där har vissa grundsaker runnit igenom diverse filter.

Det är väl nu som jag ska erkänna att jag aldrig spelat ett enda Warcraftspel. Men grundpremissen som jag har förstått den är en Warhammer-ripoff. (insert smiley)

Men det var rätt skoj i Warcraftfilmen hur det ibland kändes somom det lämnades plats för jubel och applåder när någon karaktär sade sitt namn. Det är som i något som jag såg nyligen (inte warcraft, men det kunde varit det) någon tog av sig typ en motorcykelhjälm, såg mot kameran och sade sitt namn och sedan klippte det till en annan scen eller dylikt. Det var kanske tänkt som en "WTF"-moment men jag hade aldrig sett karaktären förr. Men det kändes somom jag borde ha gjort det.

Så vad är pointed med dessa likheter mellan Noah och Warcraft? Jo det är såklart hela de här klassiska fantastikfördomarna. Om något är "fantasy" så är det obegripligt när någon heter "Medivh", eller "Gul'dan" och "sådant kan man inte ta på allvar" medan när det är noaks ark det handlar om och folk heter "Semyaza" eller "Na'el" så är det helt acceptabelt.

Man ser det på Rotten Tomatoes. Noah sitter på sina 76% och Warcraft på 29%. Förstås jag vet inte om Warcraft direkt förtjänar jättemycket mer men jag är definitivt säker på att Noah förtjänar rätt mycket mindre... (notera att publikens poäng av samma filmer är nästan exakt motsatta, vilket också är intressant)

 

Förstås fantastikfördomar är ju en gammal "pet peeve" för mig. I det här fallet är det ju också datorspelsfördomar.

Publicerad 12.07.2016 kl. 13:10

The Sound of Music

Ja, jag är alltså ju med på Raseborgs Sommarteater och The Sound of Music, inget konstigt med det, jag brukar ju ändå vara där nästan varje år. Men i och med det har jag en längre tid tänkt att jag borde skriva ned mitt "förhållande" till The Sound of Music-filmen. T.ex. insåg jag ungefär i år att jag förmodligen aldrig sett hela filmen. Trots det här är det en film som gjorde ett intryck. Då för oerhört länge sedan.

Så jag ska gå ned längs med minnenas allé och rambla på som bara fan medan jag försöker rekonstruera några minnen från tjugo år sedan.

Tjugo år sedan ja. Jag kan inte exakt tidsbestämma men jag kan ungefär göra det. Jag såg The Sound of Music en vår eller sommardag under lågstadietiden. Vi bodde ännu i Västerby eftersom jag minns platsen jag såg filmen, dock måste det varit relativt nära högstadietiden för jag minns att filmen fanns relativt färskt i mitt huvud när jag förmodligen gick på sjuan.

Jag vet dock inte om det var en eftermiddag efter skolan eller om det var sommarlov. Jag minns dock att solen sken genom fönstret så för att se TV:n så var jag tvungen att stå så att jag skuggade skärmen. Jag kanalsurfade (eller så kanalsurfande som man nu kunde göra på den tiden när vi bara hade fyra kanaler) och fastnade för The Sound of Music.

Det att jag fastnade för filmen leder mig till att gissa att jag nog inte har sett hela filmen. Jag tror jag började se någonstans där Maria dök upp hos von Trapp. Mest för att när jag nu i år har hållit på med pjäsen så har jag inte haft något minne av att nunnorna skulle varit med i början. Å andra sidan kan det också varit så länge sedan att jag helt enkelt inte kom ihåg något. För ett faktum är att det är väldigt litet som jag verkligen kommer ihåg av hela grejen.

Nåväl orsaken till att jag fastnade för filmen var att den hade svensk textning. Då för länge sedan kom det ibland program med textning på två språk. Och att råka komma över ett TV-program där man mer eller mindre kunde förstå vad som hände gjorde ju att man genast satte sig för att titta på det. Även om det såg litet gammalt och dåligt ut.

Sedan började de sjunga. Det här var främmande för mig för musikaler var på det stora hela främmande för mig. Jag visste inte hur jag skulle ta det. Ibland känns det fånigt när det ska sjungas hela tiden i musikaler. Det krävs en viss inställning för att komma in i stilen. Litet som när jag såg om Babylon 5 för ett antal år sedan. Det tog några avsnitt innan man var på samma våglängd som TV-serien. På samma sätt kan det ta ett tag att riktigt vara på samma sida som en musikal. Speciellt då det är oväntat.

Men inte tar det ju länge innan man har total Buy-in. Det här måste jag ha haft när det kom till The Sound of Music för annars hade jag ju inte ställt mig där för att skugga TV:n för att samtidigt se bättre vad som skedde på skärmen.

Jag minns att jag vid ett tillfälle i filmen var tvungen att gräva fram TV-programbladet (en hel veckas TV-tablå kom i pappersform på denna tid, hur otroligt det än må låta), vad det riktigt var som jag såg på.

Jag tror det stod något i stil med "Musikalklassikern The Sound of Music". Mitt på dagen. En varm vår eller sommardag.

Det var något annat jag hade tänkt göra den dagen än titta på TV. Men jag fastnade djupt in i filmen. Jag minns att det var en tår eller två som kom där mot slutet. Speciellt då jag aldrig reflekterade över att det hela utspelade sig under nazisttiden förrän de plötsligt tog över landet. (Eller något i den stilen, jag har faktiskt ingen aning om vad som händer i filmen, jag har dock tänkt att jag borde se (om) den efter att teatersäsongen är över)

Så filmen gjorde intryck. Så mycket minns jag. Den gnagde i mitt huvud ett bra tag efteråt. Men det var ju en musikal och den hade kommit mitt på dagen. Så jag kunde ju inte direkt bara fråga någon skolkamrat eller något i den stilen "Såg du den där filmen som kom, den var ju sjukt awesome."

Dessutom är jag ju av manligt kön så musikalfilmer som handlar om kärlek hör ju inte till det man ska erkänna att man tittat på och gråtit medan man gjort så. Det ska ju vara Star Wars.

Så i något år framåt var The Sound of Music en film som jag ärligt trodde att bara jag hade sett och det hade varit en upplevelse. Ibland råkar man ju se litet speciella filmer och de fastnar i ens huvud. Jag menar filmen var textad till svenska på samma sätt som de Suomi-filmi filmer de brukade visa. Och ibland kan man se en sådan och bli blown away men ingen annan har egentligen sett dem.

Sedan i högstadiet på en musiklektion så plockades en av låtarna från filmen fram och jag fick stora ögon av igenkännande. "Det var ju en sång från den där filmen jag såg." Innan jag hann entusiastiskt uttrycka min kärlek för filmen i fråga, eller åtminstone ett igenkännande, suckade en annan på min klass och sade hur trött hon var på den sången och den musikalen.

Då insåg jag att det här var tydligen något som så gott som alla i hela världen kände till. Och kort därefter så började jag se alla referenser och parodier på det hela på det där sättet som man alltid stöter på ord som man nyss lärt sig på otroligt många ställen.

Så det här överlånga inlägget. Vad månne det hade för poäng? En sak som jag kommer att tänka på nu efter att ha skrivit det är att det förmodligen var ganska bra att se The Sound of Music utan det bagage som filmen har med sig. Som hela klassikertänket. Ofta om man "tvingas" titta på en klassikerfilm som är av det äldre slaget så är inställningen genast litet avog. Eller om det finns förväntningar bakom. Men jag råkade bara trilla över filmen och det faktum att jag fastnade så hårt som jag trots allt sedan gjorde kunde ju betyda något. (Trots att jag missade de första minuterna)

Dock har jag länge dragit mig för att se den pånytt. Min magiska minnesbild som jag beskrivit känns så trevlig att jag är rädd att den skulle förstöras av att verkligen se filmen. Men man får väl se.

 

Och nu inser jag att ett så här långt inlägg borde ha haft en bild eller två. The Sound of Music har premiär på Raseborgs Sommarteater 22.6 och spelas ända till 4.8. Välkomna :)

Publicerad 21.06.2016 kl. 13:30

Tiden rinner iväg

Jag hade ju en helt bra uppdateringsfrekvens där ett tag. Sedan blev det bråda tider på jobbet och det ända stället jag orkar blogga på är ju när jag sitter på jobbet. För hemma finns det så mycket annat att göra.

I filmväg har jag sett en hög. I bokväg har jag läst några. I spelväg har jag spelat en mängd brädspel nu när mina helger varit mer lediga än tidigare.

Lediga helger har ju varit trevligt att ha de också. Även om det givetvis kändes tomt så där en stund efter att teaterföreställningarna var slut. Men nya projekt är på gång och jag måste väl njuta så länge jag har ledigt.

Det här är kanske en statement of intent. Det finns filmer jag sett som jag känner att jag borde skriva om. Vi får se hur det går. Jag såg i alla fall Room och Anomalisa som båda var helt otroligt bra. Och så såg jag Hail, Caesar som var riktigt skoj och så såg jag filmen som jag kände att jag måste skriva något om någonstans för alla skriver om den.

D.v.s. Batman v Superman: Dawn of Justice.

Den var ju inte bra liksom. Så som har konstaterats över hela internet. Men jag borde få ihop någon text om varför den inte var bra så att jag sedan kan lämna den bakom mig.

De tjänade dock in över 200 miljoner under påskhelgen när den hade premiär så det kanske inte är så stor skillnad om den är bra eller inte.

Publicerad 29.03.2016 kl. 14:55

The Revenant och misär

Så jag såg The Revenant för någon vecka sedan. Filmen som fått en hög med nomineringar för den där statyetten. Jag gick in med vissa fördomar. Här och där tyckte jag mig ha hört om hur den mest bara handlar om misär och plågor medan man försöker ta sig vidare... Genom vildmarken.

Och det var ju ungefär vad den handlade om. Den här vildmarksmisären där allting bara blir värre och värre hela tiden är en "trope" som jag inte varit så hemskt stort fan av. Den finns överallt och visst den har ju sin plats.

Men när jag var yngre så var den oftast med i diverse fantasyböcker. Speciellt då de var kopior på Härskarringen där Frodo och Sam bara har det mer och mer svårt hela tiden utan möjlighet till vila på vägen till Mordor. Annan fantasy gjorde liksom samma sak. Huvudpersonen blev bara hungrigare och tröttare hela tiden genom resan i Mörkrets land.

Mest var det ju att själva skildringen kändes litet ensidig. Jag visste hela tiden att det ju bara blir värre och värre tills det sedan tar slut. Å andra sidan. Vilket är egentligen alternativet? Det kanske har mer och göra med längden då. Eftersom jag ju gladeligen ser hur det bara blir värre och värre med John McClane i Die Hard.

Men Revenant då? Jo den uppfyllde ju ungefär mina fördomar. Jag togs litet ut ur filmen då den låtsades vara realistisk men kändes hela tiden överdriven. Den var ju vacker att se på i alla fall. Med alla stora vyer över vildmarken. Vildmarken har alltid fascinerat på något sätt. Platser där få människor någonsin vandrar och skildringar om dem. 1800-talet och Amerika med dess (för västerlänningar) outforskade områden.

Förstås själv är jag alldeles för bekväm för att ens tänka tanken att vandra omkring i någon finsk skog när vädret är förjävligt :) Men man kan ju halvdrömma den romantiska bilden som visas i The Revenant.

Faktum är att jag nästan helst sett en film som handlade om det som hände just före filmen började. Vardagen som pälsjägare och kanske litet politiska motsättningar med franska motsvarande och lokalbefolkningen.

Men det som egentligen tog mig litet ut ur filmen i Revenant var att det var svårt att veta vilket väder det var meningen att det skulle vara. Det varierade stort mellan klart vårväder med forsande smältvattenbäckar och sedan helt plötsligt vandrar huvudpersonen på en igenisad sjö som inte verkar ha några tecken på att smälta bort.

Det är förstås helt beroende av filmandets omständigheter. Speciellt då jag hörde att de filmade på riktigt ute i vildmarken och inte i någon studio. Kan inte vara lätt att få "continuity" att fungera över månader ute i skogen (dessutom i olika länder).

Jag ångrar inte att jag såg filmen. Även om den innehållsmässigt kanske inte var det mest givande.

Publicerad 12.02.2016 kl. 13:00

Redshirts

Jag köpte en hög med böcker för några veckor sedan. För att lägga på högen av oläst som nästan börjar bli skrämmande. Mest för att jag tycker att jag läser för litet. Men så verkar inte fallet egentligen vara för på relativt kort tid har jag avnjutit böcker i ganska bra takt. (The Long Utopia och Resan till mörkret)

Men nu i helgen. Eller på lördag faktiskt. Läste jag Redshirts av John Scalzi. Orsaken till att jag tänkte skriva något om den är det faktum att jag läste igenom den på mindre än 24 timmar. Visst det är kanske inte världens längsta bok men den var ju väldigt lättläst i alla fall.

Det är intressant med böcker på det sättet också. Vissa böcker är bara snabblästa. Det beror på saker som om jag sett fram emot boken väldigt mycket. (sådär som när jag läste sista potterboken på tolv timmar. Så gott som sträckläsning eller när förra Song of Ice and Fire kom ut)

Men ibland flyter det bara på. Och det är en litet speciell konst. Och jag kan ju inte säga annat än att Scalzi helt klart lyckades med det i Redshirts (men också i Old Man's War som jag minns att jag läste relativt snabbt)

För sedan finns det ju böcker som är jättebra de också men där läsningen bara går oerhört långsamt. Och med oerhört menar jag oerhört.

Jag försöker komma på något exempel men givetvis misslyckas jag nu när jag försöker. Men det finns i alla fall böcker som känns otroligt svårlästa eller åtminstone svåra att komma in i. Man når aldrig riktigt något "flow" under läsningen och ströläser ett kapitel här och där.

Oftast, om boken ändå är bra, så blir det ändå litet sträckläsning mot slutet när allting knyter ihop och plötsligt blir oerhört angeläget. (igen låter det som om jag pratar mo en specifik bok och kanske jag gör det men jag kan inte komma på vilken det skulle vara)

Om Redshirts borde jag väl säga några lösa ord också. Om vad den egentligen handlade om. Den var härligt "meta" det kan man åtminstone säga. Och speciellt slutet före de tre coda fick mig att skratta högt. (Och i slutet efter de tre coda fick jag något skräp i ögat tror jag)

Jag vill liksom inte säga något om den. Egentligen. Man får allt man behöver veta från titeln.

Publicerad 09.02.2016 kl. 17:10

Tarantinovåld och ondska och sådant

Så jag såg Hateful Eight förra veckan. Riktigt bra och spännande film samtidigt som den ju var väldigt typiskt "Tarantino". Men varför ändra på det man är bra på?

Häromnatten lyssnade jag på Filmspottings recension av Hateful Eight (kombinerad med The Revenant, som jag inte ännu sett för den har ju premiär här först den här veckan) och så kom den diskussionen som väldigt ofta dyker upp och speciellt med Tarantinofilmer. Tarantinos övervåld mot tydligt "onda" karaktärer och ifall det här är något man ska tycka att är... bra.

Eller något. Jag minns för mig var en annan recension jag lyssnade på för ett antal år sedan om Inglourious Basterds där det verkade självklart bland de som talade att alla nazisterna i den filmen förtjänade allt de fick och att det var en slags våldsporr där man utförde dåd mot så tydligt onda personer att det mest bara var positivt.

Jag hajade till för jag hade alltid sett det (och även andra Tarantinofilmer) från helt andra sidan. Jag har för det mesta tyckt att karakterärna i dessa filmer förmänskligas. De är inte onda bara för att de är onda utan det är tydligt att det finns en kontext bakom. De onda nazisterna eller slavägarna eller forna sydstatarna kändes helt och hållet som fullt tredimensionella människor.

Inte som de karikatyrer som det så ofta känns som de associeras som. Visst deras svagheter är ju att de är förjävliga människor som gör förjävliga saker. Men jag har aldrig känt att jag inte skulle ha kunnat sympatisera åtminstone litet.

Det här känns som något jag har skrivit om förut. Och ibland funderar jag riktigt hur ond (eller sociopatisk :P) jag egentligen är. När jag inte tycker att folk som andra helt klart ser som överdrivet onda inte riktigt är det för mig.

Med det sagt gillade jag skarpt persongalleriet i Hateful Eight. Smidigt utmejslade personer hela bunten. Även om de inte alltid var vad det utgav sig för att vara. Och det fanns ju verkligen skäl för titeln "hateful" på ett sätt som också kändes... realistiskt?

Det här är också litet svårt ord i Tarantinosammanhang eftersom de alltid talas om hur överdrivet saker och ting är i de filmerna. Medan jag alltid känt att det handlar om... inte verklig realism så åtminstone någon slags känslomässig realism. Men det vet jag inte så mycket om.

Men i USA kort efter inbördeskriget kan jag tänka mig att dessa "Hatefuls" verkligen kunde ha varit vad de var.

Publicerad 27.01.2016 kl. 16:15

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.