Okänd Soldat

Jag är med i Okänd Soldat i Harparskog som har premiär idag. Så för att lätta på nerverna litet ska vi se om jag kan hitta på något att skriva så här i allmänhet. Faktum är att jag funderat en stund på att skriva men det har inte riktigt blivit av. I fjol skrev jag ju om Sound of Music så det här kanske är något litet liknande.

Fast i det här fallet är det inte en tjugoårig historia. Faktum är att för ett år sedan den här tiden hade jag inte läst igenom boken och inte heller sett hela filmen (den är ju alltid på i bakgrunden på självständighetsdagen men jag hade aldrig sett igenom alltihop). Så istället hade jag kanske vissa fördomar om Okänd Soldat. Inte så mycket att jag inte tänkte redan från att pjäsen utannonserades att "sedan när de söker ryssar som ska dö så ska jag nog se om jag får vara med där".

Faktum är att jag tänkte att Okänd Soldat kanske är "bra för att vara finländsk". Kanske litet nationalromantik som förstärker allt det som vi finländare brukar gilla att lyfta fram. (Saker som tystnaden, att bita ihop och annars bara lida ensam. Ni vet sådana där kvaliteter som alla finländare strävar efter.)

Till slut satte jag ner mig för att verkligen läsa igenom boken. Det var en trög start, jag hade en gammal bok som luktade tobak så det var nästan litet jobbigt att läsa. Men när jag väl kom igång så flög sidorna förbi i en jäkla hastighet. Mindre än två dygn tror jag det tog att komma igenom den. Jag brukar alltid ha litet fördomar om böcker som räknas som någon form av klassiker. Men det här var ju nog en bok av den sorten som också den "vanliga människan" kan läsa. (Jag borde ju ha kunnat räkna ut det eftersom den är en klassiker på grund av dess popularitet)

Samtidigt var den ju rätt långt ifrån den bild som man hade fått av den från olika kommentarer här och där. Det som folk alltid nämner är de olika... hur ska man nu säga "badass moments" som finns i berättelsen men det är ju helt klart inte alls de som grejen handlar om.

Ett exempel som jag alltid blir och fundera på i mitt huvud är rätt tidigt i boken när soldaterna hittar en död ryss ute i vildmarken. De plundrar soldatens fickor och lämnar liket där ute. Sedan finns det ett stycke till där berättaren nämner soldatens namn, ålder och födelseort. Och sedan också dödsdatum och plats. Ett litet stickspår av den sorten som träffar så otroligt rätt. Varje död är en tragedi och kriget är meningslöst. Det är vad det hela handlar om.

Det är en skillnad med t.ex. Band of Brothers (som jag ibland tänkte på när jag läste boken) eftersom den TV-serien handlar om de segrande. Det finns en slags skillnad i förhållningssättet. Det amerikanska "Vi gör en skillnad". I Okänd Soldat finns det inget sådant man kan trösta sig med när alla liv har kastats bort. På en "god andra plats" hamnar man i alla fall.

Som vanligt känner jag att jag har litet svårt att uttrycka vissa saker ordentligt och mest blir det bara litet löst pladdrande här. Det handlar något om hopplöshet och mänsklighet och andra sådana ord.

Och det lönar sig säkert att komma ut dit i Harparskog och titta på pjäsen också. Fast man kan väl inte lita på mitt ord eftersom jag är jävig i just den här frågan.

Publicerad 15.06.2017 kl. 14:15

Allierad natur

Jag skulle ju skriva om Lego Batman. Men sedan blev det bråttom på jobbet och jag skriver ju bara blogg när jag har tråkigt på jobbet.

Så dök det upp något annat jag såg. Faktum är att jag sett rätt mycket den sista tiden. Filmerna har mer eller mindret hopat sig på hög. Men Moonlight har jag inte hunnit med trots att jag väldigt gärna skulle vilja se den. Men det får kanske bli sedan i hemmavideoformat.

Men det som dök upp var Moana/Vaiana. Nu har jag inte så mycket att säga om själva filmen egentligen utan istället tänkte jag på en annan sak som jag tänkt på en massa genom åren. Förmodligen finns också det här i ett gammal blogginlägg här, men jag är sådan som alltid vill älta samma saker om och om igen ibland.

Det är ämnet om naturen, vildmarken som en vän. Ett "safe place". I berättelser, så porträtteras vildmarken på olika sätt. Ofta som en farlig plats. Men graderna av fara varierar beroende på... synvinkel.

Jag har väldigt svårt att förklara det här märker jag för det handlar litet om en känsla som kanske inte alltid helt stämmer.

Det klassiska exemplet är skogen. En klassisk bild är någon ensam i skogen i mörkret och musiken är tryckande och när som helst kommer något hemskt att hända. Vargarna, yxmördarna eller träden är ute efter en. Den andra sidan är skogen som ett hem, skyddet från makter utifrån där man kan gömma sig och känna sig säker.

I Moana var det intressanta att det var havet som var den trygga platsen. Som finländare så tycker ju jag att skogen är den mest säkra av alla platser. Den finns överallt runtomkring och är en konstant del av folksjälen (eller vad det nu heter). Det öppna havet var något som jag mer eller mindre aldrig ens tänkt på som en tillflyktsort. (Finlandssvenskar har ju skärgården som tillflyktsort, men den är aldrig öppen)

Så när i Moana en motståndare (jag använder vaga termer) inte kunde röra havet utan att bli skadad så slog det mig hur det är havet som är skyddet i den filmen. Det borde ju varit uppenbart för mig redan tidigare eftersom havet bokstavligen är litet av en karaktär i filmen också men litet sentänd är man ju ibland.

Havet brukar ofta porträtteras (mer än skogen till och med) som en oerhört farlig och skrämmande plats. Det brukar vara svält (water everywhere but nothing to drink), det brukar vara hajar, det brukar vara storm. Så det var trevligt att se hur havet kunde porträtteras som en allierad, på ett sätt som var litet nytt för mig.

Publicerad 08.03.2017 kl. 12:55

Toni Erdmann

Så den andra av några filmer jag sett nyligen var Toni Erdmann. Den hade flugit litet under min radar men plötsligt var den på radarn och så tänkte jag "varför inte". Speciellt då den råkade komma så att jag passligt sedan skulle hinna se på den tredje av några filmer jag sett nyligen (Lego Batman).

Nu har jag kanske inte så mycket egentligen att säga om Toni Erdmann. Det är en småtrevlig film med härliga personer som tar sin tid med att utveckla alltihop på sitt sätt. Där man i början tror sig veta en sak om en sak så dyker det plötsligt upp nya dimensioner. Allt utan att det egentligen diskuteras rakt ut utan det finns bara där i interaktionerna.

Så på sätt och vis är det en tung film där man måste läsa ut en massa som inte sägs rakt ut och på sätt och vis är det en lättsam dramakomedi.

Nu är det så att jag ser för litet på halvinternationella europeiska filmer. Men en sak som slog mig på ett positivt sätt är filmens... mångspråkighet. Ofta verkar det somom filmer håller sig till ett språk. Jag ser kanske för mycket på amerikansk film där det nu och då finns något annat språk endast som något exotiskt. Men det är också något i t.ex. inhemsk film speciellt som jag ibland reagerar på.

Jag menar Finland är ju ett tvåspråkigt land men det är sällan som jag ser tvåspråkiga filmer (nu är jag ju en dålig människa och kanske inte ser på rätt inhemska filmer för jag brukar inte direkt bry mig om dem). Mest tänker jag faktiskt på finlandssvensk... produktion. Den är ju inte direkt så stor men jag kan förstå att finsk film inte innehåller svenska då de kanske inte stöter på den så ofta. Men finlandssvensk. Jag såg på Lola Uppochned som iochförsig utspelade sig i en väldigt finlandssvensk ort. Men till och med på sådana platser är ju finskan en del av vardagen. Lätt känns det fel när det andra inhemska mer eller mindre helt suddats bort. (speciellt i vissa finlandssvenska berättelser gör det ju hela den här "bättre folk" stämpeln ännu större då de svenskspråkiga skålar med champagne på sina segelbåtar och det inte finns en finne i sikte)

Men i varjefall gillade jag hur Toni Erdmann till en stor del gick på dålig engelska. Vilket ju trots allt är det största språket i Europa. Men att de också skiftade fram och tillbaka med sina egna språk på ett sätt som kändes oerhört naturligt. Det var väldigt litet av den här "språkexotiken" där någon pratar ett främmande språk och en huvudperson genast vänder sig till någon annan och frågar "vad sade han/hon?"

Det var egentligen det som jag tänkte mest på under filmen. Förutom att den är rolig och rörande och sådant som nu filmer ska vara förstås. Litet lång är den kanske, men mycket på grund av alla sidospår som filmen tar för att fördjupa sig. Sidospår som jag nog måste säga kändes nödvändiga för att göra filmen bättre. Den hade varit fattigare utan dem. Men jag gör ändå en sådanhär nästantretimmarsvarning.

Publicerad 15.02.2017 kl. 14:50

La La Land

Jag har sett några filmer den senaste tiden men jag tänkte att jag kanske skriver ett inlägg per film istället för att brassa på med alltsammans i ett. Så vi får se hur det går.

Först ut är La La Land som jag såg förra veckan. Det var ju litet av en film som man har hört en hel del om och som har fått mängder med buzz. Den har väl också gått rätt bra om min högst ovetenskapliga undersökning när jag var på bio igår och det fanns tre salar att gå till där filmerna började samtidigt och flest av de i kö gick till den salen där La La Land spelade.

Förstås La La Land är ju rätt speciell. Genast från början är det bara en härlig upplevelse med en spektakulär motorvägsscen. Förstås det största problemet är kanske att filmen aldrig riktigt toppar öppningsnumret. I musikalväg faller den litet i disneyfällan. Där det finns en hel del sångnummer i början men sedan tar annat över. Personligen skulle jag säga att det som fungerar bäst i filmen är just första halvan. Sedan stampar den litet på ställe en stund för att avslutas med en kraftfull... epilog.

Förstås det att en del av filmen kanske inte är lika underbar som resten har ju inte hindrat mig från att ha lyssnat på soundtracket om och om igen på Spotify. För här finns några oerhört trevliga låtar som jag har svårt att låta bli att dansa till när jag hör dem. I hörlurar. Mitt på gatan. Så man får väl lov att behärska sig bara.

Filmen innehåller förstås högvis med referenser till äldre musikaler. De är jag förstås inte överhuvudtaget bekant med, men trots detta är det svårt att inte se hur kameran plötsligt gör någon homage. Jag kan tänka mig att någon som är ett fan av guldåldersfilmmusikaler kunde gilla. På samma sätt som ett Star Wars fan gillade Force Awakens. Kanske.

Men jag har svårt att komma över hur bra början var. Musiknumren som ser ut att vara gjorda i en tagning (förmodligen är de inte det). Kameran vet nog alltid exakt var den ska vara. Det finns en ickemusikalscen där det spelas in film i filmen som också är visuellt en godbit. Jag gissar att om man var så lagd kunde man analysera det som händer i bakgrunden av vissa bilder och få fram någon djupare betydelse i alltsammans.

Men jag såg bara små människor som dansade på biltak hundratals meter bort.

Publicerad 14.02.2017 kl. 14:49

Algoritmer som styr och hur man borde vara på internet

Jag tror jag skrivit om det här tidigare (men mina inläggs rubriker är inte alltid så lätta att förstås sig på). Men jag är litet av en bakåtsträvare. Här på nätet och så.

Nu var jag ju ganska sen med att gå med i internetgemenskapen så jag borde ju inte få gnälla. (det var väl typ 1998 eller något i den stilen) Om jag förstått saken rätt så var det när Windows gjorde surfandet lätt som näter verkligen föll ihop och den mysiga gemenskap som en gång funnits förstördes och blev invaderad. (Av bland annat sådana som jag väl då, som var totala n00bs och använde webbläsare och inte hade någon aning om vad jag höll på med)

Men trots detta så känner jag mig otroligt gammaldags på internet. Den här urgamla kommunikationsformen text verkar ju mer eller mindre ha försvunnit. Nu är det bilder med något citat på eller video som gäller.

Alltid nu och då läser jag någon förståsigpåare som berättar hur man "ska" skriva blogg. Det gäller att uppdatera ofta, ha mycket bilder och helst ska inläggen vara korta. Det ska också finnas många länkar (helst till andra inlägg från samma blogg så att personen som läser är kvar och hålls fast i ekosystemet).

Jag inser att jag nog inte sysslar med något sådant. Men jag inser också att jag ju inte sysslar med bloggande "på riktigt". Sedan funderar jag på att när var det meningen att bloggandet skulle ske "på riktigt"?

Sedan har jag någon gång haft... hand om en facebooksida som var skapad i visst marknadsföringssyfte. Problemet är att jag ju såhär mer eller mindre hatar (eller tycker väldigt illa om) reklam. Taggarna sticker utåt genast då jag ser att något är "promoted content" eller ens när reklam-tv börjar visa reklam. (jag har märkt, i och med att jag ser på TV så sällan numera, att jag inte alls kan tittat på reklam-tv-kanalerna. Jag ser tills det kommer en reklampaus och sedan byter jag till YLE eller stänger av)

Så jag är väl egentligen sämst på marknadsföring. Nu följer jag dock från sidan hur t.ex. facebookmarknadsföring ska göras på riktigt. Det handlar om att göra mycket och hela tiden. Facebookalgoritmen gör att man måste skrika för att höras (då algoritmen inte visar allt) och då skriker alla och då ska alla skrika så högt som möjligt för att få några "likes".

Det går inte att göra en eller två riktigt bra saker. Det ska vara mycket och kvaliteten är det inte så stor skillnad på.

Och så står jag då här (eller egentligen sitter jag ju, man borde ha ett sådantdär stående skrivbord ibland. Undrar hur det skulle vara att spela Rocket League stående litet oftare...) skriver överlångt om saker ingen vill läsa om. Utan trevliga bilder att bryta upp texten. Bara en gigantisk vägg. Men jag skriver ju egentligen inte för en publik (förutom mina årslistor som jag brukar dela) och bra så.

För jag orkar inte riktigt skrika. Jag orkar inte heller gilla. Jag orrkar inte "engage". Gärna observerar jag dock. Men jag gillar ju inte när algoritmer säger åt mig vad jag vill observera.

För att nu dela litet observation så jag brukar så gott som varje dag se igenom all aktivitet på ratatas aktivitetssida, jag klickar förstås inte på allt. Men det är ganska trevligt att bara se litet om vad det skrivs hela tiden, även om jag nog inte alls känner igen mig eller somom jag hörde till gemenskapen.

Publicerad 08.02.2017 kl. 12:53

Life is Strange

Vi kom ut med en ny episod av LUCcast här i helgen. Det är de bästa (dator)spelen som vi spelade under 2016. Life is Strange fanns med där på min lista och jag tänkte att jag skulle försöka skriva några ord om just detta spel.

Mest för att det berörde litet på ett sätt som ickeinteraktivt media gör mest hela tiden. En klassisk helig graal för spelen har ju varit det här att få en att gråta. Spel har lätt att framkalla en mängd andra känslor. T.ex. rädsla är något som jag tycker det är rätt bra på. Där man ska ta sig förbi ett hörn utan att veta vad som finns där bakom samtidigt som man vet att det ju är en själv som måste göra det.

Närvarokänslan är helt enkelt litet annorlunda i spelens värld. Spelen har förstås också en hel del "suspension of disbelief" när man sysslar med absurda saker medan narrativet säger något helt annat. (Narrative dissonance)

Nåväl Life is Strange fick mig på fall. Fler än en gång faktiskt. Det var förstås öppet manipulativt och gjorde i princip allt för att få igång den här delen. Men så brukar filmer också göra, det är ju inte direkt någon nyhet. Själv är jag också rätt svag för dessa manipulationer. Till och med när jag inte vill så rycks jag ibland med i en annars dålig films "gråtmoment".

Så jag gillade verkligen Life is Strange (man kan se detta från spelets placering på den Eventuella Akvavita Supermegatopplistan), men så här objektivt sett så är det ju inget mästerverk. Om det var en film skulle den bli mycket hårdare kritiserad. Förmodar jag.

Men det är ju ingen film. Eller tv-serie (även om det tydligen ska bli en). Utan det är ju et spel. Och det bygger ju på ett visst mått av interaktion. Och det är i dessa sekvenser, där man själv kan välja att dröja vid något ögonblick eller springa förbi ett annat. I en Errant Signal-video om Life is Strange (innehåller spoilers) så nämner Campster en stund i spelet där en låt spelas medan man ligger i en säng på morgonen och i princip bara njuter av livet. Jag nämnde samma sekvens i LUCcast för jag hade exakt samma känsla när jag spelade. Här var en stund av stillhet och livet var bra och jag ville bara bli kvar i just den stunden. Spelet pockade i princip inte heller på mig att jag skulle gå vidare, i princip kunde jag ju ha slutat spela där och bara legat kvar för evigt. Förstås jag vet ju att det är något som måste göras för att berättelsen ska gå vidare.

Det fanns flera sådana här stunder i spelet. Där man bara kunde sätta ner sig och reflektera litet. Men för mig personligen var det ju den där ena stunden då det verkligen fungerade. Det är också i detta som sedan spelets mer känslosamma delar fungerar. Spel har sällan sådana här stillsamma perioder och Life is Strange har i princip relativt få. Men det karaktärsbyggande som man i relativt meningslös interaktion får igång gör att sedan när man ställs inför hårda val och tragedi så känns det verkligen. För att man har varit med dessa typer under "vanliga" förhållanden.

 

Det blev kanske litet rambly om Life is Strange men problemet är ju att det är ett spel som det är lätt att rambla om. Dessutom vill jag ju inte avslöja specifika grejer. (Det finns en scen som avslutas med en replik som fick mig varje gång. Och det var en scen som åtminstone jag stod handfallen inför och spolade fram och tillbaka om och om igen, inte för att jag inte visste vad jag borde göra utan för att jag inte ville göra det. Samtidigt som jag visste att det var något som, huvudpersonen åtminstone, måste göra) Det brukar vara litet så när man har gått relativt blind in i något och fått en stor upplevelse (jag undvek kategoriskt Life is Strange-spoilers under ungefär ett års tid innan jag skaffade spelet) så vill man ju att andra också ska få en liknande upplevelse. Även om jag vet att det finns de som har fått en helt annan upplevelse till följd av olika in-game val och egna förväntningar. Så det är ju litet svårt liksom!

Första episoden (episodiskt spel) av Life is Strange är ju dessutom gratis, så finns det egentligen någon orsak att inte pröva?

Publicerad 30.01.2017 kl. 14:00

Arra

Först måste jag ju erkänna att jag är en dålig människa. (somom detta var något nytt) Jag har ju gladeligen följt med Maria Turtschaninoff såhär i tidningen, på SF-paneler eller i Fantastisk Podd. För det är ju liksom lokalt, men som den dåliga människa jag är så har jag ju inte suttit mig ner och verkligen läst det hon skrivit. (Förutom Underfors som jag läste då för ett bra tag sedan)

Det finns egentligen ingen förklaring till det här. Jag har ju mina bokhögar och böcker som jag hittar eller får härifrån och därifrån och det har bara inte blivit av. Men nu efter att jag läst Kim Stanley Robinsons The Years of Rice and Salt, en riktigt bra alternativhistoria. Det är bara att erkänna att jag gått och blivit litet av ett Robinson-fan efter LonCon, jag läste marstrilogin och mer nyligen Shaman och jag har ännu Aurora i min hög av "böcker jag ska ta itu med förr eller senare".

Nåväl sidospår. Arra fick jag till slut tryckt i handen på mig och då var det slut med bortförklaringarna. Det har varit lugnt på jobbet så jag började läsa sedan igår och nu idag var det genomläst. Det borde väl säga något. Speciellt första boken (berättelsen är indelad i "böcker" sådär som all riktig fantasy ska vara) fängslade mig totalt. Jag var fullt investerad i vår stumma protagonist.

Sedan gick hon givetvis och förälskade sig och det är väl sådant som man får leva med, allt här i världen kan ju inte vara dystert och mörkt. Hela berättelsen var sådär härligt mytisk också. Den varierade kanske från detalj till att hoppa ut till ett större berättande. Ibland kunde den byta perspektiv så gott som mitt i en mening. Men det hela kändes bara fräscht efter allt POV:ande i det mesta andra jag läst på sistone.

Så en så här sex-sju år efter alla andra så har också jag läst Arra. Vi får se hur länge det tar innan jag läser Anaché, Maresi och... den där nya... Naondel. (här kunde jag editerat och låtsas som att jag kom ihåg vad den hette genast)

 

Vilken bok ska jag tackla härnäst? Nalo Hopkinsons Falling in love with Hominids, China Miévilles Three Moments of an Explosion eller George R.R. Martins Dreamsongs? Eftersom de alla är novellsamlingar kunde man väl tekniskt sett läsa alla tre på en gång... Men det kommer jag förmodligen inte att göra.

Eller borde man göra den där finlandssvenska bokutmaningen eller vad det nu var. Kanske jag gör den i misstag, säkert fanns det något gult i böckerna jag läste i januari...

Publicerad 27.01.2017 kl. 16:36

Top 10 filmer från 2016

Jag hade ursprungligen tänkt göra den här listan senare. Efter att ha tittat litet omkring vad andra tycker är bra och kanske försöka se några av de filmerna. Men efter att ha gjort en snabbtitt på andra listor och insett att det finns ingen chans i världen att jag kommer att få tag på största delen av de filmerna så tänkte jag att det väl bara är att ge upp. Dessutom såg jag på fjolårets lista och där hade jag gjort något liknande. Det är bara att inse att vissa filmer ser man sedan senare när man hinner. T.ex. just nu vill jag verkligen se Passengers och Assassin’s Creed. Jag vet inte om de skulle rymmas in på min lista men åtminstone Passengers ser jag fram emot. (Chris Pratt och Jennifer Lawrence är ju bäst i världen liksom.)

Så med mycket ånger komer här nu min lista över filmer från 2016 jag faktiskt såg under 2016 och som jag tyckte var rätt bra. (I slutet kommer förmodligen en lista över fler bra filmer jag såg som är på platserna 10+)
 

10. Hail, Caesar!

Bröderna Coen gör en kaotisk och spretig film om film som är underhållande och fylld med karaktärer som man helst inte skulle vilja lämna bakom sig. Så jag väntar med spänning på en tv-serieversion av det här som aldrig kommer att komma. Istället för man en “slice of life” som ger massiv mersmak. Här finns litet av allt. Och ändå fungerar det. Would that it were so simple.

 

9. Popstar Never Stop Never Stopping

Musikdokumentär… parodi. Det tycks vara ett tacksamt ämne. Det är väl så att musikdokumentärer är så lätta att parodiera. Sällan görs det väl så här bra dock. De driver med popmusik men gör det så att soundtracket ändå har riktigt bra låtar. Några av dem har jag haft i min musikspelare sedan jag såg filmen. Det hela görs så… underbart bradåligt att när det sedan i slutet blir en final med Incredible Thoughts så vet jag inte riktigt av vad det är jag ryser.

 

8. Zootopia

Mest på grund av den där ena scenen som finns i trailern. Ni vet vilken jag talar om.

 

7. Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children

Tim Burton har ju inte direkt varit så bra den sista tiden. Glansdagarna är så att säga förbi. Så när jag såg trailern på den här såg jag alla ingredienser och samtidigt var jag tveksam. Det är kanske inte riktigt lika bra som det allra bästa i burtonväg. Men här finns åtminstone en del av den eskapistiska magi jag gillar så mycket. Dessutom, jag sade ovan att Prat och Lawrence är bäst, men Eva Green är också i litet av en egen klass. En egen klass som gör att jag fortfarande undrar varför jag inte ser på Penny Dreadful. Jag måste ta mig i kragen på den punkten.

 

6. Deadpool

Årets superhjälterepresentant på min topplista. Vi hade ju några andra också. Superhjältefilmerna tar ju inte precis slut. Typiskt dock att jag skulle ha den som kom ut först i år högst på min lista (spoiler, det kommer inte fler superhjältefilmer på min lista). Det är ju så att jag är litet trött på superhjältarna. Inte så trött att jag inte skulle med glädje se alla filmerna varje gång. Men nog såpass trött att de inte känns speciellt upphetsande längre.

Deadpool lyckades dock. Det var härlig fjärdeväggenbrytande humor, som förstås byggde rätt mycket på att man sett allt annat i superhjälteväg. Men när det finns så mycket så är det riktigt bra att det går full meta. Och då blir det roligt och bra.

 

5. Sing Street

Jag missade nästan Sing Street. Jag såg någon trailer tidigt under året och sedan glömde jag bort den. Det var av en slump som någon nämnde den. Sådär lagom i en också annars 80-talsnostalgisk del av året. (Det var Stranger Things på tv-seriefronten, Firewatch på spelfronten och Sing Street på filmfronten) Helt underbar feelgoodmusikfilm med litet undertoner av diverse alltmöjligt där inne. Såpass att man inte riktigt vet vad man ska tro.

Men också bara så bra.

 

4. Arrival

Jag trodde jag skulle ha Arrival högre på min lista. Arrival är en helt fantastiskt bra film. Men av någon orsak upptäckte jag att efter att jag sett den så fastnade den inte jättemycket i mitt huvud. Kanske jag borde se den på nytt. För jag minns minuterna efter att jag sett den var jag som i en dimma där jag såg världen på ett helt nytt sätt. Men det kom och gick. Det är i och för sig också en positiv sak. Det behöver inte alltid finnas en massa extra spekulation om en film. Utan ibland så säger den allt som behöver sägas i själva texten. Då är det ju bra text.

 

3. Hunt for the Wilderpeople

För fem minuter sedan var den här ännu fyra. Men jag kastade upp den hit på tredje plats. Den här filmen är en helt fantastisk historia om… personer… ute i skogen. Och… uhm… Jag vill egentilgen inte säga så mycket även om det inte är några stora saker som avslöjas. I princip händer ingenting men ändå händer så förbannat mycket. Det finns en barnslig glädje i filmen. En barnsligt glädjefull cynism kanske.

Jag tror det var i Filmspotting som de nämne en scen där en sak kunde ha hänt. En sak som förmodligen hade hänt i 90% av alla andra filmer. Filmspråket i det korta klippet gör att man väntar sig det och det hade mer eller mindre passat in. Men istället sker en annan sak. (en person vinkar) och det är så oerhört perfekt att det inte går att beskriva.

 

2. Rogue One

Star Wars är Star Wars. Den här igen var ursprungligen längre ned på listan. Kanske platsbytt med Arrival. Men ju mer jag har tänkt på Rogue One desto bättre blir så gott som alla delar av den. Till och med kritikerna av filmen så står jag där och säger “javisst ni har rätt, men det ni inte tyckte om tyckte jag var en styrka istället.” Det här är en Star Warsfilm litet mer för Star Wars fans. Det är en av de där sidoberättelserna som man ibland har funderat på. Hur gick det här till egentligen. Filmversionen av dessa skolgårdsfunderingar fyller mer eller mindre alla krav. Det är som men sagan om ringen-filmatiseringen “Det är inte exakt vad jag såg framför mig, men det är väl egentligen bättre.”

Och nu när jag skriver det här så funderar jag litet om jag går till överdrift. RIKTIGT så här bra är den kanske ändå inte. Men det lovar ju gott för fortsatt Star Wars. Om fem år kommer vi alla vara trötta på det. Då kan det vara bra att komma ihåg att det ju började bra åtminstone.

 

1. A Monster Calls

Ja. Jag skrev om att gråta på bio för några inlägg sedan. Och då också om den här filmen. Litet kanske. För några dagar sedan lyssnade jag på en interview med manusförfattaren och filmen blev i minnet igen. Och ögonen tårades en del. Det här är en magisk film som samtidigt är mer verklig än verkligheten. Det är väl så man kan beskriva det. Filmen hade ju mig hela vägen men sedan kom ännu ett hoppfullt extra coda på slutet som gjorde att jag helt bröt ihop. Jag vet inte om den egentligen hör hemma på nummer ett. Sådär analytiskt och objektivt kanske filmen inte är årets bästa. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte alltid vara objektiv och analytisk.

 

 

Så där var listan. Några filmer som jag önskat hade rymts med på listan: 10 Cloverfield Lane, Eddie the Eagle, The Girl With All The Gifts, Keanu och en hög med superhjältefilmer. Nu kan jag med gott samvete titta på filmer som La La Land sedan i maj någongång utan att behöva fundera på om de hade kommit med på min lista.
Publicerad 02.01.2017 kl. 17:55

Rogue One

Så nu såg jag då äntligen nya Star Wars-filmen (på fredag) och i serien "undvika att skriva och fundera på Arrival" så tänkte jag att jag skulle försöka orda om den.

Eller nu idag när det är halvtråkigt på jobbet med femton minuter av inget nu och då så sitter jag och läser artiklar om Rogue One. Jag försökte ha litet av en media blackout på Rogue One startandes från när senaste trailern kom ut. Jag undvek i princip TV-spots, artiklar och annat om filmen ifråga. Så jag har ju litet att läsa nu efteråt.

En sak slår mig. Efter The Force Awakens var artiklarna positiva men litet återhållsamma. Tror jag, eller så var det i januari. D.v.s. att läsa om The Force Awakens gjorde The Force Awakens en liten gnutta sämre. Nu när jag läser om Rogue One så verkar allt jag läser om den göra den bättre.

Jag lyssnade på slashfilmcasts spoilerfria recension av filmen igår medan jag bakade pepparkakor. Jeff Cannatas hyllning i början av den fick mig att tycka bättre om filmen än vad jag gjorde efter att jag sett den. För allt han sade kändes sant och rätt och "fan ändå, om episod 1-3 hade varit det här."

Jag måste försöka ta mig tid att se filmfan en gång till tror jag.

Publicerad 19.12.2016 kl. 13:45

TV-serieåret 2016

Idag kom Star Wars: Rogue One ut. Jag hann inte se den idag och knappast heller imorgon. Utan det blir på fredag eller lördag. Det här ger ju mig en lätt ångest där jag funderar om jag överhuvudtaget ska våga vara på internet de närmsta dagarna.

Och istället för att skriva om Arrival (jag kommer inte på vad jag borde skriva om den, det känns som om allt väsentligt har sagts av andra) så tänkte jag göra en av mina sedvanliga topplistor. Tidigare än vanligt denna gång och dessutom en lista jag inte gjorde alls ifjol. Så listan över de TV-serier jag tittat på under året och tyckt varit bra. Min lista kommer förmodligen att mest vara nyare serier eller serier som jag upptäckte det här året. De gamla trotjänarna är fortfarande bra (jag ser på er Brooklyn 99, New Girl och Game of Thrones) men jag vill ju ha litet nyhetens behag här på listan. Och eftersom jag inte gjorde någon lista ifjol så även kanske något av nyhetens behag som dök upp då också.


10. Preacher

Den här serien om en präst i en liten by någonstans ute dit i värsta amerika. Prästen får superkrafter, guds röst eller något sådant. Och så finns där en vampyr och litet änglar och någon skickas till helvetet och allt baserar sig på en serietidning. När man sammanfattar det såhär så låter det helt galet. Och stundvis är det helt galet. På ett positivt sätt.


9. Daredevil

Marvels Netflixserier lyckas ju så gott som alltid med vad de sysslar med. I år kom det både en ny säsong av Daredevil och Luke Cage. Luke Cage föll just och just ut ur listan när jag kom ihåg att Daredevil kom ut detta år. Säsong två av Daredevil expanderar och gör en hel del nytt skoj. Och en del mindre skoj konstigheter. Den största behållningen i serien är kanske Punisher som gästspelar och det finns två-tre berättelsetrådar i säsongen där åtminstone två av de tre är riktigt bra.


8. The Good Place

En serie som började relativt nyligen och har haft en halv säsong ungefär på sig att komma in på den här listan. Kristen Bell spelar en person som efter döden kom till “the good place” men där hon helt klart inte hör hemma. Så det är en sådandär trevlig berättelse om att försöka vara en god människa samtidigt som man inte är det och komik och galenskaper och sådant. Den går dessutom framåt med premissen fortare än vad man skulle tro så jag har ingen aning om vad som komma skall i serien. Men bra hoppas jag det blir.


7. Westworld

Nåh… storserie av HBO. Jag kunde ju inte inte titta på den. Premissen är ju riktigt för mig. Artificiell intelligens. Westerntema. HBO-våld. Serien är riktigt bra. Jag följde inte en massa teoretiserande på nätet om serien som tydligen var rätt massivt. Så istället fick jag njuta av att titta på serien så som det var nästan menat. Kanske. Jag har fortfarande inte kollat vilka galna teorier internet har om gömda meningar i Westworld för jag bryr mig inte. Serien är bra nog utan den “Abramska Mystery Boxen”.


6. Better Call Saul

Breaking Bad prequel om Saul Goodman, som inte heter Saul i serien än utan är en nästan hederlig advokat som inte kan låta bli att ibland låta försäljningssnacket ljuda och hamna i problem. Breaking Bad fick en speciell ton i slutet av serien då skaparna visste vad det var de höll på med och blev varma i kläderna. Better Call Saul är varm i kläderna så gott som från början. Vi snackar otroligt stilfulla val när det kommer till bildkomposition och ljudkomposition och andra galenskaper.


5. BoJack Horseman

Jag fick serien rekommenderad av mig på sommarens londonresa och tänkte “nog måste jag väl då”. Speciellt då jag hade sett litet grejer här och där om seriens förträfflighet. Jag binge:ade tre säsonger av serien på ungefär en vecka. Den här serien är litet svår att förklara. Men den handlra om en avdankad sitcomskådespelare och dennes… Äventyr?


4. Black Mirror

Black Mirror återvände och är ju litet av gammal skåpmat. Men eftersom varje avsnitt egentligen är helt fristående så känns serien (om det nu är en serie) varje gång helt ny. Denna gång var det sex avsnitt och jag skulle nog säga att så gott som alla höll god kvalitet. Första avsnittet tog mig plågsamt länge att titta på. Inte för att det var dåligt. Utan för att det var för bra. På sitt sätt. Och avsnittet San Junipero är väl ett sådant som de flesta tycker är helt fantastiskt. Jag är ingen undantag.


3. Stranger Things

Netflix serie som i princip alla talade om och jag inte hade sett förrän jag såg den sedan en eller två månad senare. Det var rätt intressant att se all hype och kärlek som jag i förbifarten såg på twitter och liknande utan att jag egentligen hade någon aning om vad serien egentligen handlade om. Sedan såg jag serien. Jag minns att jag såg den över två-tre dagar där jag såg ett par avsnitt och sedan såg jag de sista fyra-fem avsnitten i rad och plötsligt var klockan tre på natten och jag som bara hade tänkt se ett.

Så det betyder ju att den var rätt bra tror jag. Härlig mishmash av i princip tre helt olika berättelser (och toner) som ändå lyckades komma ihop till slut på ett relativt tillfredsställande vis.


2. Crazy Ex-Girlfriend

Den här serien var jag tveksam inför. Jag såg den på min TV-serierecensionssida (A.V. Clubs TV Club) och den hade hela tiden höga betyg och så tänkte jag att trots titeln verkar ju det här vara något jag måste kolla upp. Detta plus att det var Rachel Bloom (som jag i förbifarten var bekant med via några youtubemusikvideon) i huvudrollen.

Det tog mig en stund att komma igenom första avsnittet. Problemet är att premissen tidigt är “cringe” och jag har svårt för cringe (Se ovan min kommentar om hur svårt det var att komma igenom första avsnittet av nya säsongen Black Mirror, det var också för att det var “cringe”). Jag har så lätt för att skämmas för vad fiktiva karaktärer gör helt enkelt. Därför gillar jag den nya sortens komedi som undviker gammaldagscringe rätt mycket genom att helt enkelt göra alla karaktärer otroligt rättframma och rakt på sak (Se: New Girl, Brooklyn 99 eller BoJack Horseman).

Men när serien kom igång märkte jag att det här var fantastiska saker. Som har gått från klarhet till klarhet sedan dess.


1. Galavant

Konstigt att min nummer ett och nummer två båda är musikaltvserier. Galavant hade en fantastisk första säsong ifjol och tidigt under detta år kom en otrolig (d.v.s. Inte helt väntad) andra säsong. Lika bra som den första. Eller åtminstone galnare på vissa plan men minus överraskningsfaktorn som gjorde säsong ett till ett guldkorn. Andra säsongen är fortfarande ett guldkorn, men ett litet annorlunda sådant som rör litet andra teman (fast inte helt och hållet) och som… Tja… Det är ju Galavant! Så jäkla bra liksom!

(Jag det är alltså en sådandär fantasymedeltidsberättelse om riddare och hjältemod och människor som brister ut i sång alltid nu och då)

 

 

Så det var väl min TV-serielista. Det finns en hel del jag inte tittat på. Det finns alldeles för mycket bra i TV-serieväg. Jag måste ju också hinna se på en hel del litet sämre (t.ex. Tittar jag på Lucifer). Helt appropå så har jag helt gett upp hoppet om The Walking Dead (och även Fear the Walking Dead som var helt ointressant), jag såg första avsnittet av pågående säsong men jag orkar inte längre bry mig om människorna i den serien. Om bara zombierna skulle vinna kanske allt skulle bli bra sedan.

EDIT: Nu efter publicering inser jag att jag glömde The Expanse. Som säkert hade platsat där på tionde plats istället för Preacher om den riktigt ville.

Publicerad 14.12.2016 kl. 23:06

A Monster Calls och att storgråta på bio

Jag såg Arrival igår. Konstigt sätt att börja ett inlägg som ska handla om en helt annan film men jag ville nu bara nämna det. Jag vill också nämna att den är jäkligt bra och att jag förmodligen skriver några ord om den bara jag hinner samla mina tankar först.

Förra veckan såg jag dock A Monster Calls och jag har försökt samla litet tankar om den en vecka nu. Och nu ska vi se om jag lyckas få ned dem i skriven form.

Jag såg trailern till A Monster Calls framför någon annan film. Annars hade den mer eller mindre helt passerat förbi. (Må vara att den lät bekant, men filmen har inte haft premiär i staterna än så filmsidorna har inte så mycket buzz) Men när jag såg att den kommit ut så var det bara att packa väskorna och bege sig till biografen.

Jag gråter lätt på bio. Fiktion tycks få mina tårar att flöda på ett sätt som det verkliga livet inte får. Om man kan tala om safe spaces att lipa så är det i den mörka biosalongen eller ensam hemma med en god bok.

Men A Monster Calls fick mig att gråta på ett sätt som inte hänt på länge på film. Jag minns att Big Fish fick en liknande reaktion från mig då för länge sedan. Men det här var helt galet. Det tog heller aldrig slut. Mer än halva filmen så satt jag där som ett vrak med snoret rinnande och munnen i halvsmärtsam grimas.

Och sedan tar filmen slut och man tror att det akuta fallet av pollenallergi ska vara över så finns det en kort epilog ännu som är mer eller mindre mördande. Den här filmen hade väl mer eller mindre allt som trycker på mina knappar. (och förmodligen en mängd andras knappar också, det är ju inte så att den försöker dölja att det är en gråtare)

Inte vet jag nu om jag lyckats få några sammanhängande tankar egentligen. Det är alltid svårt att rekommendera filmer när man helst inte vill berätta något om dem. Jag menar jag har inte sagt något om vad filmen egentligen handlar om eller vad som händer i den. Och det är inga stora överraskningar eller hemligheter. Men samtidigt känner jag att är alltid trevligt att titta på bra saker nästan blint.

A Monster Calls var en bra sak.

Publicerad 05.12.2016 kl. 13:25

Västra Nyland

Så gick tidningen Västra Nyland i graven då. Det gick ganska snabbt sedan på slutet. Först försvann söndagstidningen, sedan försvann största delen av innehållet och nu försvann största delen av utgivningen. Jag har i och för sig ännu en prenumeration som på grund av ändringarna sträcker sig in i 2018. Men sedan får jag väl lov att ge upp tidningen som en gång fanns också. Jag noterade dock att jag tydligen inte skulle behöva prenumerera i december för varje decembertidning delas ut till hela västnyland ändå. I ett desperat försök att sälja tidningens nya version no doubt.

Nåväl det är ju inte så att tidningen är oerhört nödvändig för mig. Det är ju mer litet av en vana att den existerar. Så på ett sätt dödar väl Västis sig själv istället för att prenumeranterna sakta ger upp. (nog för att jag gissar att prenumeranterna sakta gett upp annars också)

Så här personligen har jag varit tidningsutdelare. Sedan jag hade en ledig höst efter armén och innan skolan. Det var 2003. Efter det sommarjobbade jag några somrar med att dela tidningar. Ett riktigt trevligt sommarjobb. Tekniskt sett hade man ju dagarna lediga fastän det blev en del sovas. Under mina år har fick jag också köra omkring på småvägar när jag delade tidning i Öby, Präskulla och Bromarv. Vad är trevligare än en sommarsoluppgång ute på någon sandväg mitt ute i ingenstans. Eller inte ingenstans, där fanns ju faktiskt postlådor.

Tidningsmängderna ändrade. Förmodar jag. Jag jobbade ju inte hela året, men det tycktes att det var nya sammanslagningar av områden och nya utdelningsmetoder varje år. Höghus som i mitt minne av barndomen åtminstone var fulla med morgontidningar tycktes för det mesta ha en eller två tidningar (alltid på högsta våningen så man ändå fick springa i trappor även om det inte fanns något att dela ut).

Därav tidningsdöden. Väl. Det är väl svårt att få ekonomin att gå ihop ifall det går åt en tidning per kilometer av väg. Tidningsutdelandet är kanske inte så överdrivet välbetalt men något vill man ju få för att jobba mitt i natten.

Ja, jag är ju ännu tidningsutdelare, jag har varit inhoppare de senaste åren och har nu ännu två arbetsnätter kvar innan allting ändras. Det kan vara riktigt skönt. Jag behöver inte ändra min dygnsrytm två gånger i veckan utan kan räkna med att sova när det är sovdags. Men litet kommer jag ju nog att sakna detta sidojobb. Det trevliga med det är ju att man är så gott som ensam i nattmörkret. Inte så mycket människor man måste ha att göra med. Utom de där efternamnen. Och många podcasts har blivit lyssnade under åren. Faktum är att jag kanske måste lämna bort några podcasts nu när det inte finns de där åtta extra timmarna i veckan tillägnade podcastlyssning.

Här skulle jag skriva om begravningen av Västra Nyland men tydligen var det mest begravningen av det jobb som jag haft längst i mitt liv hittills. :)

Publicerad 02.12.2016 kl. 13:07

Nu ska vi se

Jag vill skriva något i denna blogg som jag ju faktiskt har. Ibland vill jag ju vara litet aktiv och så. Men det är jag ju inte och nu vet jag inte vad jag ska skriva om utan vi får se vad det blir av det.

Mest vill jag bara att det ska komma någon text. Jag, jag, jag, jag.

Läste en bok för någon månad sedan, Shaman av Kim Stanley Robinson. Kanske jag skulle orda något om den. Robinson har gått och blivit en av de författare jag gärna läser. Det är relativt hård SF (jag säger "relativt" för att jag inte vet hur hård den är men jag tror att det kanske egentligen är väldigt hård SF) men alltid med så intressanta idéer att jag inte kan låta bli att ryckas med. Även om det också ibland blir svårläst och litet långt.

Speciellt stickspåren där saker och ting förklaras. Och det är väl det som är hård SF. Stickspåren där saker och ting förklaras. Shaman var inget undantag (från den regel som jag nu har efter att ha läst tre-fyra böcker av honom) även om det kanske inte direkt var science fiction eftersom det är nästan en historisk roman som utspelar sig i förhistorien.

Men spekulativ är den ju. Och det kittlar ju fantasin en hel del att tänka sig just hur saker och ting en gång sett ut. Ofta när jag vandrar omkring någonstans så funderar jag på hur det här en gång månne sett ut.

I kartor ser jag ibland spår av var gamla vägar har gått innan de gjordes rakare och till omfartsvägar. Berg är ju bestående så ibland är jag uppe på en kulle (södra finlands berg är väl alla kullar) och tittar ut över åkrar och bebyggelse och funderar hur det månne såg ut hundra, tvåhundra, tusen år sedan. Med färre människor och mer av... annat.

Idag blir man ju skräckslagen när en varg vandrar omkring i grannbyn men sedan tänker jag att den stad jag bor i hade mindre än en tjugondels befolkning för inte så hemskt länge sedan och tänker hur mycket mindre människospår man kanske såg överallt då.

För att inte just tala om förhistorien när mindre grupper av tidiga människor trotsade isarna och kylan och tog sig upp i ett nysmält norden.

Vad, varför, hur?

I Shamans början får huvudpersonen en skada som följer honom mer eller mindre hela livet (får man förmoda) och han är i moderna mått mätt bara en pojke. Jag blir att tänka på olika men som man bara slumpmässigt får under sin livstid.

"Ack, jag föll från cykeln i högstadiet och nu värker knät ibland i resten av livet" Man vänjer sig. Men det finns ju någon sorts historia bakom varje människokropp. Ett ärr här, en bula där, en arm som inte böjer sig lika mycket som den andra. Man glömmer också bort vad för men man har. De är något som bara är med en dagligen och är helt naturliga. Samtidigt som de påverkar hur man rör sig och hur man gör saker hela tiden.

Förr i tiden var väl liven kortare och ännu mer fyllda av skador. Fanns mindre tid att läka. Sådär som när man fortsätter att göra något fastän man borde vila och allting blir bara värre. Av nödvändighet hände säkert det mer då för riktigt länge sedan.

En helt annan värld. Fullständigt främmande. Ibland kan man ju tänka sig några årtionden tillbaka. Jag har sett på litet "periodfilm" (80-talet har det ju varit mycket det här året med Stranger Things och så) och det finns...

Det finns i varje era något att ta fasta på. Men ju längre bort desto mindre vet man. Men litet vet jag ju egentligen också om eror relativt nära. Det glöms bort. Och den raka omfartsvägen byggs ut. Stigen täcks igen, stängs av med en sten. Växer igen. Kanske den aldrig egentligen fanns där.

Världar som kommer och går. Eller levande. Inte vet jag. Nu tror jag dock att jag fick ihop rätt mycket meningslös text så det ska nog duga som blogginlägg.

Publicerad 22.11.2016 kl. 17:50

Hunt for the Wilderpeople

Så jag tittade på en "delightful" liten film. Hunt for the Wilderpeople av Taika Waitit, som också gjorde What we do in the Shadows, en annan "delightful" film so handlade om vampyrer.

Waitits nästa film är en Thorfilm i Marveluniversat och om dessa två filmer som jag nu sett av honom är något att gå efter så måste jag ju hoppas på något bra. Även om det säkert också fastnar i marvelformulan, som så mycket annat.

 

Hunt for the Wilderpeople handlar om... Något. Säkert viktigt, ett problembarn som gått från fosterhem till fosterhem ska nu hitta ett ordentligt hem. Mer eller mindre. Berättelsen har trevliga twists och dylikt och jag såg inte trailern före och efter att ha sett den kan jag säga att den inte avslöjar så mycket men den avslöjar mer än vad jag visste om filmen när jag gick in och det var positivt.

Så om man ändå har tänkt se filmen kan det vara bra att inte pränta in trailern för noga. (jag har en känsla av att jag hade sett trailern före jag såg filmen, men för tillräckligt länge sedan för att inte minnas något, sådär som man nu gör med trailers som inte är Star Wars.)

På vilket sätt ska jag då prata om den här filmen? Kanske med några detaljer. Interiörna i den här filmen är bara otroligt bra. Ibland när jag ser på film så kan jag se att ingen bor i den lägenhet där huvudpersonen bor. Det är set design rakt igenom, allt placerat för ett ändamål eller annars bara. Men i den här filmen kändes varje hem som ett verkligt hem. Kanske det var för att det inte spenderades så mycket tid där men det kändes somom de var fyllda med sådant som kan ligga omkring i ett odesignat hem.

I början lyckades filmen också skapa den där känslan som åtminstone jag brukar ha när jag hälsar på hos någon bekant och ska sova över. Jag sitter där i ett gästrum av något slag, där ingenting är mitt, allting är främmande och jag knappt vågar röra någon random prydnadssak som de som bor där lämnat i gästrummet efter en utomlandsresa och sedan glömt bort att de äger.

"Känn dig som hemma." Javisst.

Annars lyckades den här filmen både få mig att skratta högt (något som jag gör sällan när jag ser ensam på film, man skrattar ju för att någon man ser en film tillsammans med ska förstå att man tyckte en grej var rolig) och få ögonen att tåras en skvätt. (Något som jag gör mer ofta när jag ser ensam på film för jag är ju en man)

Och så är ju den nyzeeländska accenten trevlig.

Publicerad 24.10.2016 kl. 16:54

Biofilmsbrist

Det är förmodligen bara jag. Men i år har jag saknat en rätt stor mängd filmer på biograferna i Finland. Jag har hört om något riktigt bra på väg och så visar det sig att filmen ifråga aldrig dyker upp i vårt stackars land. Jag har förut ofta tänkt att om det kommer i norden så dyker det väl upp i Finland också men den här gången har jag sett en hel del som nog dykt upp i Svea men inte här.

Jag funderar nu om det här är någon sorts trend. Har filmer blivit dyrare eller ser färre människor på vissa filmer? Eller inbillar jag mig bara och det är precis som tidigare.

Nu är det ju så att jag mest ser på genrefilm så jag vet inte om sådandär högtravande saker alltid har saknats eller om de alltid dyker upp. I allmänhet bryr jag mig inte. Och oftast har jag ju nog insett att icke-engelskspråkig utländsk genrefilm aldrig dyker upp på biografer.

Och en eller två gånger om året är det ju filmfestivaler i Hfors med diverse filmer. Inte för att jag någonsin haft tid eller möjlighet att ta mig till dem. (Som ju är väl känt så går sista tåget västerut från huvudstaden otroligt tidigt :)

Så nu då en lista över filmer från i år som jag hade varit intresserad av att titta på som aldrig dök up i Finländska biografer:

Det här är förstås bara de filmer som jag skulle bry mig om att se och som jag nästan förväntade mig att skulle få någon sorts finlandspremiär. (Green Room och The Witch tror jag dök upp i någon festival)

Ben Hur försvann ju också. Trots att trailers visades någon gång under sommaren. Men det var väl mest för att den floppade så hårt.

Men nu funderar jag helt enkelt om biofilmutbudet har blivit sämre eller har jag bara blivit mer medveten om filmer (det känns inte så, om något så följer jag filmnyheter mindre nu än för fem år sedan). Sedan så verkar ju biograferna i huvudstaden inte visa något annat än opera och livekonserter kanske det är de sakerna som plockar bort från utbudet.

Nåväl man har ju Pirate Bay.

Publicerad 13.10.2016 kl. 15:50

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.