Redshirts

Jag köpte en hög med böcker för några veckor sedan. För att lägga på högen av oläst som nästan börjar bli skrämmande. Mest för att jag tycker att jag läser för litet. Men så verkar inte fallet egentligen vara för på relativt kort tid har jag avnjutit böcker i ganska bra takt. (The Long Utopia och Resan till mörkret)

Men nu i helgen. Eller på lördag faktiskt. Läste jag Redshirts av John Scalzi. Orsaken till att jag tänkte skriva något om den är det faktum att jag läste igenom den på mindre än 24 timmar. Visst det är kanske inte världens längsta bok men den var ju väldigt lättläst i alla fall.

Det är intressant med böcker på det sättet också. Vissa böcker är bara snabblästa. Det beror på saker som om jag sett fram emot boken väldigt mycket. (sådär som när jag läste sista potterboken på tolv timmar. Så gott som sträckläsning eller när förra Song of Ice and Fire kom ut)

Men ibland flyter det bara på. Och det är en litet speciell konst. Och jag kan ju inte säga annat än att Scalzi helt klart lyckades med det i Redshirts (men också i Old Man's War som jag minns att jag läste relativt snabbt)

För sedan finns det ju böcker som är jättebra de också men där läsningen bara går oerhört långsamt. Och med oerhört menar jag oerhört.

Jag försöker komma på något exempel men givetvis misslyckas jag nu när jag försöker. Men det finns i alla fall böcker som känns otroligt svårlästa eller åtminstone svåra att komma in i. Man når aldrig riktigt något "flow" under läsningen och ströläser ett kapitel här och där.

Oftast, om boken ändå är bra, så blir det ändå litet sträckläsning mot slutet när allting knyter ihop och plötsligt blir oerhört angeläget. (igen låter det som om jag pratar mo en specifik bok och kanske jag gör det men jag kan inte komma på vilken det skulle vara)

Om Redshirts borde jag väl säga några lösa ord också. Om vad den egentligen handlade om. Den var härligt "meta" det kan man åtminstone säga. Och speciellt slutet före de tre coda fick mig att skratta högt. (Och i slutet efter de tre coda fick jag något skräp i ögat tror jag)

Jag vill liksom inte säga något om den. Egentligen. Man får allt man behöver veta från titeln.

Publicerad idag kl. 17:10

Tarantinovåld och ondska och sådant

Så jag såg Hateful Eight förra veckan. Riktigt bra och spännande film samtidigt som den ju var väldigt typiskt "Tarantino". Men varför ändra på det man är bra på?

Häromnatten lyssnade jag på Filmspottings recension av Hateful Eight (kombinerad med The Revenant, som jag inte ännu sett för den har ju premiär här först den här veckan) och så kom den diskussionen som väldigt ofta dyker upp och speciellt med Tarantinofilmer. Tarantinos övervåld mot tydligt "onda" karaktärer och ifall det här är något man ska tycka att är... bra.

Eller något. Jag minns för mig var en annan recension jag lyssnade på för ett antal år sedan om Inglourious Basterds där det verkade självklart bland de som talade att alla nazisterna i den filmen förtjänade allt de fick och att det var en slags våldsporr där man utförde dåd mot så tydligt onda personer att det mest bara var positivt.

Jag hajade till för jag hade alltid sett det (och även andra Tarantinofilmer) från helt andra sidan. Jag har för det mesta tyckt att karakterärna i dessa filmer förmänskligas. De är inte onda bara för att de är onda utan det är tydligt att det finns en kontext bakom. De onda nazisterna eller slavägarna eller forna sydstatarna kändes helt och hållet som fullt tredimensionella människor.

Inte som de karikatyrer som det så ofta känns som de associeras som. Visst deras svagheter är ju att de är förjävliga människor som gör förjävliga saker. Men jag har aldrig känt att jag inte skulle ha kunnat sympatisera åtminstone litet.

Det här känns som något jag har skrivit om förut. Och ibland funderar jag riktigt hur ond (eller sociopatisk :P) jag egentligen är. När jag inte tycker att folk som andra helt klart ser som överdrivet onda inte riktigt är det för mig.

Med det sagt gillade jag skarpt persongalleriet i Hateful Eight. Smidigt utmejslade personer hela bunten. Även om de inte alltid var vad det utgav sig för att vara. Och det fanns ju verkligen skäl för titeln "hateful" på ett sätt som också kändes... realistiskt?

Det här är också litet svårt ord i Tarantinosammanhang eftersom de alltid talas om hur överdrivet saker och ting är i de filmerna. Medan jag alltid känt att det handlar om... inte verklig realism så åtminstone någon slags känslomässig realism. Men det vet jag inte så mycket om.

Men i USA kort efter inbördeskriget kan jag tänka mig att dessa "Hatefuls" verkligen kunde ha varit vad de var.

Publicerad 27.01.2016 kl. 16:15

Top 10 filmer från 2015

Så varje år försöker jag göra en topp-tio filmer från året som gick. Varje år grämer jag mig över vad jag inte ännu har sett. Men i år tänkte jag att “skit i det”. Med mina hårda och arbiträra kriterier om vilka filmer som räknas som 2015 så finns det en hög med filmer som inte ännu kommit ut från 2015 som jag vill se (Hateful Eight sådär som ett exempel) och så finns det filmer från 2014 som var jättebra och som inte kom utanför landet där de släpptest men de är ju 2014-filmer ändå (What We Do in the Shadows är exemplet här).

Så vissa filmer dyker inte upp på listan. Som jag insåg ifjol har min “filmcred” minskat rejält den senaste tiden. Jag ser inte riktigt lika många småfilmer som tidigare. Utan det blir de där stora biofilmerna bara. Så inga gömda guldkorn här inte.

Så. Topp tio.

 

10. Mission: Impossible - Rogue Nation

Mission impossible-serien är gediget hantverk med otroligt mycket trevlig spänning. Den här gången ökade de dessutom svenskantalet till två. De t.o.m. har dialog med varandra. På svenska. Nästa steg är ju att börja ha finlandssvenskar som pratar finlandssvenska i filmer. get on it. Och jo filmen är ju bra alltså.

 

9. Man from U.N.C.L.E.

Den här filmen såg jag stort fram emot men missade den när den gick på bio. (Så mycket brådskande hela tiden) Detta gjorde att jag såg den under… Hur ska man säga det… Mindre ideala förhållanden. Det här är en film som jag önskar att jag hunnit se på bio. Och det är en film som jag tror skulle varit högre upp på min lista OM jag hade sett den på bio. Jag skrev litet om den i ett decemberfilmsinlägg. Där jag också skrev om min mancrush på Armie Hammer. Ge mig mer Hammertime!

 

8. Tomorrowland

Jag gillade Tomorrowland mer än de flesta. Jag har skrivit om min önskan att ha mer vetenskapspositiva filmer och så. Och den här är NÄSTAN vetenskapspositiv. Det skulle ha räckt i ett år där vi inte hade fått en annan film som jag har på min lista högre upp. Men faktum är att sist och slutligen handlar också den här filmen om att man ska spränga upp något. Men det hjälper inte mot den starkaste scenen i filmen som jag nu ska försöka beskriva litet grann.

Sannolikheten sjunker. Litet.

Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Det var ett fistpump-moment.

 

7. Kingsman: The Secret Service

I ett år där vi hade en bondfilm så har jag tre spionactionfilmer rankade högre än Bond (som, spoiler alert, inte kom in på listan). Länge var Kingsman i min top 3. Det är något med den här filmen som är litet extra. Den tar saker lättsamt tills den plötsligt inte gör det. Jag läste en artikel som poängterade eller analyserade eller något sådant hur introduktionsscenen egentligen sammanfattar hela filmen. Med tre-fyra vändningar som tar över hela spektrat liksom. Man kan lungt säga att jag är intresserad av vad Matthew Vaughn gör i framtiden. Oavsett vad det är. Jag tror en av hans filmer kommit in på nästan varje lista jag gjort hittills.

 

6. Crimson Peak

Det här var en överraskning för mig. Vilket kanske gör att den är högre upp än vad den annars skulle vara. Jag visste inget om den när den plötsligt dök upp i den lokala biografen. Annat än att det var Guillermo Del Toro som regisserade. Jag såg den inte i den lokala biografen för jag tyckte mig se litet frågetecken när folk sade att den var rätt värdelös. Men senare såg jag folk som försvarade filmen ganska hårt.

Så till slut var jag ju tvungen att ta mig en titt. I Sverige. Det var ovant att läsa båda raderna text men annars gick det ju bra.

Och ja, jag gillade. Det var färggrant och det var inte så… skräckigt som det kunde ha varit. Jag är ju sist och slutligen inte så bra på att hantera riktig skräck. Men det här var mer i min stil.

 

5. Inside Out

Pixars känslofilm. Kanske litet av ett mästerverk. Innehåller ishockey så det är ju alla sakers stora vinst. Och… Ja… Det var kul med minneskulorna och… Ah. Som vanligt när jag kommer högre upp i listan har jag svårt att egentligen uttrycka vad jag tyckte. men det var fantastiskt! Juh! Varför är den här bara femma? Den borde vara högre upp!

 

4. The Martian

Därför att förnuftet övervinner känslan till slut. Eller något. Vetenskapspositiv och allt det där. Jag skrev väl litet av ett inlägg om den här filmen efter att jag såg den. Överleva uppe på Mars. Jag har ju inte läst boken. (trots att jag slukade allt som hette Mars där ett tag) Men det här är ju en bra del i min Marsfandom. Jag hoppas verkligen att vi (människosläktet) börjar ta sig dit så småningom.

 

3. Ex Machina

Jag ogillar inte Chappie lika mycket som så många andra. Men det är ju bara att inse faktum att det här är den AI-filmen som är riktigt bra. Så spännande. Och inte fördummande överhuvudtaget. Den gör så mycket rätt.

 

2. Star Wars: Episode VII - The Force Awakens

Det är ju Star Wars. En sekund tänkte jag lägga den lägre ned på listan. Ex Machina och Martian är kanske nästan bättre. Men sedan tänkte jag på Rey och ljussabeln och jag var tvungen att lämna förnuftet därhän och bara inse att den här filmen ju bara är exakt vad jag väntat på… en stund. Star Wars är alltid Star Wars och jag lade även prequels högt upp på mina listor när det begav sig (före den här bloggen men kanske annanstans) trots att de kanske inte var så bra. Men den här är så bra. Trots att jag nu börjar hitta folk som mest bara vill säga att den inte är det. För på internet vill alla vara av annan åsikt.

 

1. Mad Max: Fury Road

I live. I die. I live again.

Var ju inte direkt det mest oväntade valet. Men lyssna bara på Brothers in Arms och säg inte att adrenalinet bara flyter genom ådrorna och allting känns som att det kommer att ordna sig i den bästa actionfilmen på evigheter. Evigheter. Som jag sagt om och om igen: det sämsta med den här filmen är att alla andra actionfilmer är bara “meh” efter den här.

Publicerad 09.01.2016 kl. 14:17

Snö...

Jag brukar nu och då alltid säga hur trevligt det är med avsaknaden av snö och alla jävligheter som snön medför. (de är inte få) Men nu börjar också jag bli litet trött på det här midsommarvädret.

Det är ju liksom bara otroligt deprimerande. Vanligtvis brukar det ju åtminstone finnas något litet spår någonstans. Mer än en dag (det var ju faktiskt en hoppfull dag här för en vecka sedan eller så) då man ser ut genom fönstret och taken är litet vita. Bara litet grann. Marken behöver inte ha något.

Men nej. Nederbörden har ju inte direkt saknats så allt som skulle behövas är litet av den där kylan. Faktum är att jag har närapå noll julstämning. Jag tvångsplockade fram litet julpynt och tände några ljus och så, men just nu när jag tänker på det känns det mer deprimerande än inte.

Kanske den här mörkerdepressionen börjar ta över mig. Det ska den nog inte lyckas med för jag ska nog kämpa med tänder och naglar (troligtvis inte ett svenskspråkigt uttryck) för att den inte ska göra det.

Det är förstås inte många dagar kvar till jul och den tidigare utlovade vita julen lyser med sin frånvaro. (hoppet fanns ju där ända till ungefär en vecka sedan då det inte fanns något som helst spår av litet kyla) Jag har inte kollat än men jag gissar att det nya året blir lika mörkt. (Det brukar ofta vara rätt mörkt. Jag har dessutom rätt deprimerande nyårstraditioner :P).

Men faktum är att jag fortfarande lever i hoppet om att jag kommer att gnälla över snön någon gång under sportlovet. Som under midsommar så blir det ju sommar sedan senare. Ibland.

Eller är det nu bara så att vi numera är fast i samma väder året om med bara litet skillnad i ljusnivå. Men eftersom depressionen inte tagit över mig helt än, (jag försöker ju vara en positiv person liksom) så vägrar jag tro att det är något bestående.

Förhoppningsvis.

Glad mörkaste dag på året, by the way.

Publicerad 22.12.2015 kl. 11:00

Star Wars: The Force Awakens (recension kanske?)

Alright så årets mest efterlängtade film (förneka det inte, fastän inte du bryr dig så bryr sig alla andra) hade sin premiär och jag tänkte försöka skriva ned något om den. Så här i recensionsformat. Jag tänkte t.o.m. försöka låta bli att spoila allt för mycket. Fast om man är som jag så är en åsikt redan en spoiler.

För faktum är att jag har märkt att för mig är det inte så viktigt om storyn är spoilad utan det är viktigare att jag inte vet om filmen är bra eller inte före jag ser den. Detta gäller då endast sådana filmer som jag vet att jag ändå måste se. Filmer som jag inte bryr mig om där är det ju viktigt att veta om den är bra eller inte för om den visar sig vara bra så måste jag ju se den sedan.

Så jag kommer att spoila ifall jag gillade filmen eller inte. Den värsta av alla spoilers.

Så hur ska jag tackla det här riktigt. Det finns så mycket att fundera över. Väldigt mycket är positivt. Faktum är att jag så här på rak arm väl fortfarande är så fast i filmen att jag inte direkt kommer på något jättenegativt. Det är kanske bäst att börja med det negativa egentligen så slutar vi positivt.

Det största negativa som jag kom att tänka på är att filmen har för mycket story. "What?" säger någon, "för mycket story?". Ibland känns det som om saker sägs och görs bara för en massa spinoffs och uppföljare. Det är mycket som ska sägas och göras för att "set the scene" och allt känns kanske inte alltid naturligt.

Sådär det var det negativa undanstökat (förutom att såhär på första titten så har inte John Williams gjort något nytt tema som bara was AMAZEBALLS) resten är positivt. Väl.

Det största är väl egentligen Daisy Ridley som spelar Rey, en av huvudrollerna i filmen. Redan i trailern var jag helt såld på henne och här nu när jag skriver så får jag tårar i ögonen av att tänka på några scener som hon gör. Här hade jag förväntningar och de uppfylldes något otroligt. John Boyega som ahr den andra huvudrollen är också bra och jag gillar verkligen att filmen lyfts upp och hålls stadig med den nya generationen av figurer.

De gamla typerna är mest där för att ge över facklan. Inte för att inte de också får sin tid i rampljuset igen. Speciellt Harrison Ford (ingen länk behövs här guys) får mycket screentime och verkar ha roligt med en Han Solo som återgår litet till vad han eventuellt var före den första Star Warsfilmen började.

En annan grej är förstås skurkarna som är trevligt skurkaktiga men det är också tydligt att de är en ny generation skurkar. Här tänkte jag litet på hur hjältarna leds av det "gamla gardet" medan skurkarna är helt nya och dessutom unga. Så skillnaden från A New Hope där skurkarna var det "gamla gardet" och hjältarna var nya. På sätt och vis. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma men någonstans finns en skillnad där.

Filmen är dessutom skojig. Det är högäventyr där man alltid nu och då kan kasta ur sig fyndigheter. Ett trevligt äventyr helt enkelt. Speciellt gillar jag (igen Diasy Ridley) hur Rey är ett fan av Han Solo och deras äventyr. Speciellt då hon visar att hon är lika bra som Solo på diverse saker.

Det finns också mängder med referenser till tidigare filmer. Ibland känns de kanske litet övermånga. I viss mån är filmen nästan en remake av A New Hope och händelseförlopp följer den ibland med diverse twistar här och där. Men det är ju också trevligt att veta att man befinner sig någonstans där man känner sig hemma.

Jag känner ännu att jag inte har sagt allt som jag vill säga. Speciellt när det gäller spoilersaker och alla andra personer i filmen, Det finns nästan för många. Men det är ändå bara roligt. Slutstriden är också något alldeles speciellt, med strider som inte är som i Episod 1-3 där de som slåss med ljussvärd vet vad de håller på med. Utan det är mer "in-training".

Nej jag ska väl sluta nu.

Det var en rätt bra film. Och jag hoppas att det fortsätter att vara bra trots att jag är rädd för att vi får Star Wars-fatigue. Sådär som vi fått Marvelfatigue. Men kanske inte ännu.

Publicerad 17.12.2015 kl. 11:20

Abotaclypes

Nu ska jag inte decemberfilma, det känns somom jag skrivit om det mesta jag sett på sistone. Förutom Spectre och Beasts of no Nation. Men av någon orsak känns det inte jätteangeläget att skriva om dem och jag vet ju inte riktigt vad jag ska skriva.

Eller det vet jag ju egentligen. Idris Elba som är med i Beasts of no Nation borde ju definitivt vara nästa James Bond!

Nästa film är väl Star Wars, som går på Bio Pallas kl. 11.00 och jag är ledig så... Win-win. Nu ser jag på sidan att den också går 24.00 på onsdag. Men den är placerad så att det är onsdag kväll? Men om det är midnatt onsdag morgon så då... Vet jag inte hur jag ska göra! OH NO. Dilemma.

Oavsett det här inlägget är ett av de där stream-of-consciousness. (somom inte alla vore det) Jag funderar litet vad jag ska skriva resten av december än. Det är liksom inte dags för årets topplistor än. Även om jag säkert kunde knyppla ihop några. (årets tv-serier. Det kommer förmodligen inte att förändras under julpausen)

Men på spel och filmfronten så är det mysket som ännu ska ses.

På tal om spel funderade jag på att ta litet decemberspel. Jag har spelat en del. Och en del av det har jag pratat om på LUCcast (där vi för övrigt bandade in två episoder under helgen och en av dem finns redan att lyssna på!)

En sak är åtminstone klar. Det är alltid lättast att blogga när man inte har något att göra på jobbet. För hemma så har man alltid något att göra.

Publicerad 14.12.2015 kl. 12:15

Decemberfilm: Mockingjay: Part 2

Det är litet intressant det här med de här nya filmserierna. Där ursprungsmaterialet delas in i fler delar än det ursprungligen var och sedan så bestämmer sig filmskaparna fantasifullt nog att bara della in filmerna i två och kalla dem Part 1 och Part 2.

Det gör ju det också litet småskoj om man kallar dem enligt första filmen och en siffra efter. Så istället för Mockingjay part 2 så blir det Hunger Games 3 part 2. Eller i Final Fantasy-termer. Hunger Games 3-2.

Hur blir då The Hobbit. The Hobbit 1-1, 1-2 och 1-3? Det börjar kännas somom man spelar Mario.

Jag hade litet småförväntningar på Mockingjay Part 2, mest för att jag gillade ju böckerna (och litet här) och hade vissa förväntningar på slutet. Det var förstås en sådandär Harry Potter-epilog där allt nästan var OK. Men definitivt ändå inte och jag var ju mest intresserad av hur de skulle flytta det litet halvmelankoliska slutet till filmformat. Eftersom det ju ändå mest var sådandär inre grej.

Det är förövrigt något som den här filmen gör om och om igen. Jennifer Lawrence är ju jefligt bra (jag kan inte hjälpa att tycka att hon är en favorit.) men den här filmserien skapar högvis med inre monolog utan att säga något. Jag vet inte exakt hur de gör de men en massa närbilder på Jennifer Lawrences stoneface.

Det känns somom hon aldrig egentligen visar något. Och genom att aldrig visa något så visar hon ju precis allting. På sätt och vis. Så kamerna bara älskar närbilder av Lawrence när hon utan att blinka stirrar in i väggar. Och det säger endera massor av saker som ord inte behöver eller absolut ingenting.

Eftersom jag har läst böckerna (dock så länge sedan att jag knappt kom ihåg något av det som hände i filmen) så hade jag ju massor av intre monolog.

Dock så måste det ju också sägas att alla andra personer runt om Lawrence (Eller borde jag skriva Katniss?) säger oftast rakt ut vad de tänker eller vad de borde tänka.

Filmen kan ju inte vara lika sparsam med att uttrycka vad man tänker som Mad Max: Fury Road (muahahaha Fury Road kunde jag få in i alla tankar om jag bara försökte)

Publicerad 07.12.2015 kl. 13:45

Decemberfilm: Elser

Elser såg jag faktiskt för bara några dagar sedan. Jag visste väldigt litet om den men Tyskland under andra världskriget. Det är sådant jag går igång på. Samma regissör som Der Untergang, som var en film jag gillade skarpt när det begav sig. Även om den väl nuförtiden är mest känd för alla hitlerreaktionsvideon.

Elser handlar om någon historisk person som utförde ett attentat mot hitler 1939.

Men som vanligt tänker jag kanske inte tala så mycket om filmen i sig. Utan hemmafronten och andra världskriget. Det här känns som något jag har talat om tidigare. Jag orkar inte nu gå in i arkiven och kolla men jag vet att jag tidigare har nämnt Connie Willis Blackout/All Clear som är tidsresa i blitzen över London.

Men närmare den här filmen är kanske Sophie Scholl (filmen, inte personen) som också i viss mån behandlar hemmafronten och då framför allt en viss motståndsrörelse mot nazismen inuti Tredje Riket.

Det är något fascinerande med porträtteringar av vardagsliv medan krig pågår. (Eller i upptakten till krig, som i Elser) Det känns somom detta är något som porträtteras allt för litet. Eller så är det väl så att jag som bara tittar på science fiction och fantasy inte riktigt får den mängden hemmafrontskrigsporträtteringar som kännare får.

Speciellt i spelmediet har jag många gånger nämnt att jag skulle vilja se fler spel som handlar om andra saker än krig under pågående krig. Men också filmer. T.ex. såg jag La Rafle för ett tag sedan (en film som handlar om insamlingen av judar i ockuperade Paris) och i den fanns det några tidiga scener som handlade mer om hur människorna försökte ha någon form av halvnormalt liv under ockupation.

Det finns säkert fascinerande berättelser som det också gjorts film av. (tipsa gärna om någon läsare råkar veta)  Bara det visuella i alla härliga naziflaggor och så mycket propagandaförtryck medan folk försöker följa med strömmen och inte ta så mycket uppmärksamhet och bara överleva.

Alla behöver ju trots allt inte vara motståndsrörelsehjältar.

I Elser t.ex. finns det en lokalavdelningsnazist som egentligen porträtteras relativt sympatiskt. En helt vanlig människa som ju nog bryr sig om de människor han trots allt bott tillsammans med hela sitt liv. Bara för att han tar på sig statlig uniform behöver ju inte betyda att man genast blir ondskan personifierad.

Alla är vi människor och alla gör vi dåliga och bra beslut nu och då. I Elser verkar det ju också som personen Elser mer är en produkt av omständigheter. Mer en personlig resa där små förändringar i händelseförloppet kunde lett till helt andra slutresultat. (och då menar jag i det som leder till att han utför attentatet, inte de små detaljer som gör att attentatet misslyckas)

Publicerad 04.12.2015 kl. 14:45

Decemberfilm: The Man from U.N.C.L.E.

Alright, nästa film. Den här såg jag kanske i oktober så den börjar väl bli litet luddig men nog har jag någorlunda koll. Det är alltså Man from UNCLE. Ursprungligen en TV-serie och en Bondpastisch eller något i den stilen. (Säger jag och linkar till wikipedia där den korrekta informationen finns)

Nya filmversionen är en lättsam spionhistoria som utspelar sig under kalla kriget. I mångt och mycket kan man nästan säga att det är en bättre Bondfilm än Spectre. Men det är väl för att så många var besvikna på Spectre.

Filmen är regisserad av Guy Ritchie som jag nog har litet av en svag punkt för. Sherlockfilmerna (inte nya brittiska tv-serien) är kanske inte de absolut bästa som någonsin har gjorts men de är trots det ganska passlig underhållning. Och Ritchie har ju ett visuellt grepp som åtminstone är skojigt.

Det ser man i den här filmens actionscener. Mer än en gång sker allting utanför fokus i bakgrunden medan kameran fokuserar på något alldagligt i förgrunden. Åtminstone jag gillade det. Men det är förstås också något som kan gå vem som helst på nerverna när som helst.

I filmen finns också Armie Hammer som jag är litet av ett fan av. Det var på någon podcast som någon i förbifarten bara nämnde hur bra Armie Hammer egentligen är och jag tänkte "Ja fan det är han ju."

Jag tror det var i samband med Lone Ranger, som kanske inte är världens bästa film och där Hammer överskuggas av en Johnny Depp som aldrig riktigt förstår när han ska sluta. Men det var väl där som de nämnde att det finns en charm med glimten i ögat Hos Armie Hammer de få gånger som det får visas i Lone Ranger. Han har helt enkelt otroligt bra komisk timing. Och så har han ju ett perfectly chiseled stone face when required! Liksom. (jag visste inte hur jag skulle säga "perfectly chiseled" på svenska)

Så Armie Hammer är litet av en undervärderad juvel och här får han göra ganska mycket deadpanskoj.

Det är förstås inte komedi rakt igenom. Utan det finns ju delar som inte är direkt slapstick också. Det är en av de grejer jag brukar tycka om i karaktärer som inte tar saker på så djupt allvar. Det träffare djupare sedan när de till slut gör det.

Nu kanske den här filmen inte är något ypperligt exempel på detta. Men det finns ett spår av mörker här och där och eftersom det bara handlar om spioner så handlar det hela tiden om att gömma det verkliga mörkret bakom en fem-sex masker.

Publicerad 03.12.2015 kl. 17:25

Decemberfilm: Crimson Peak

Så om jag försöker börja mitt decemberbloggas med en film som jag såg för... en halv månad sedan ungefär. Jag var på en dagsresa till Svea i väst mest bara för att (det är väl också något jag borde skriva om, jag tog ju till och med några bilder) och mitt i mitt vandrande i Stockholm så tänkte jag att fördriva tid en stund med ett biobesök. Filmen i fråga blev Crimson Peak som jag egentligen inte visste något om utan hade bara hört Guillermo del Toro och att den delade åsikter ganska så mycket (på twitter då, av de jag följde).

Jag missade den när den gick här hemma i Karis men ett besök i Svea var ju ett ypperligt tillfälle att fånga den på matiné.

Det är rätt skoj ibland att gå och se på film med minimal info. Vissa filmer så bombas man av information från alla håll och kanter men det finns ett visst nöje att blindse en film. Jag har hört att det gjort studier i att filmer inte blir sämre av att man har fått dem spoilade på förhand men själv minns jag ändå fler gånger jag blivit överraskad av en film som jag inte visste mer om än att någon sade "du måste se den här" än filmer där jag i princip visste allt som skulle hända.

Originalmatrix var en sådan upplevelse. Jag gick endast på rekommendationen "se den och läs inte vidare vad jag har att säga här".

Så vad säger det här om Crimson Peak? Nå kanske inte så mycket. Filmen är inte direkt oförutsägbar men jag är inte helt säker på vad det är som delade folk. Kanske den inte var det mest fantastiska man sett på länge. Men om inte annat så är den visuellt oerhört vacker.

Färgrann. Crimson Peak är ju en härligt röd färg som genomsyrar alltihop. Kombinerat med färggranna kläder som kontrasterar alltsammans. Det är ingen blek skräckfilm i Saw-färger utan här använder vi hela paletten.

Och Jessica Chastain gör en härlig Eva Green :) Helt ärligt tänkte jag genom filmen "det där är inte Eva Green men det är exakt Eva Green".

Så nu har jag ordat om Crimson Peak utan att egentligen orda om Crimson Peak. Vilket gör att om den låter litet småintressant så kan man gå halvblind in i den. Förstås jag hade ju trailern där uppe men den behöver man inte se.

Och glöm inte att spöket bara är en metafor.

Publicerad 02.12.2015 kl. 21:30

Star Wars hype eller julhype?

Tydligen var det lillajul och första advent och sådant här under helgen. Det gick mig litet förbi, men det är ju inte så konstigt med tanke på vädret och så. På den här bloggen har jag ibland haft litet halvtradition att skriva en hög med inlägg under december. En sådandär self-indulging julkalender och jag tänkte att jag kanske skulle göra en sådan också i år.

Problemet är förstås det vanliga. Vad ska man skriva om? Om inte annat så kunde jag ju skriva något om den hög med filmer jag har sett. Eftersom det är det som jag skriver mest nuförtiden.

Och på tal om filmer. Star Wars kommer ju om dryga två veckor. När det släpptes trailers blev jag otroligt hypad. Jag har hela tiden försökt att trycka ned alla förväntningar på filmen eftersom jag ju vet att den kommer att vara helt värdelös och en stor besvikelse. Men samtidigt kan jag inte låta bli att ha otroligt höga förväntningar.

Trots att den ju blir dålig. Men kanske inte. Men jo. Jag har inte följt med så noga mediablitzen för filmen nu när den trappas upp. Efter trailern kom det några TV Spots och dylika saker och de har jag mest väl hoppat över nu.

Ju närmare vi kommer "dopparedan" ju mer av all Star Warskrääsä kommer det ju att finnas. (om det inte redan finns det. Jag förmodar att det gör det och jag bara inte riktigt följer med)

Det Star Warskrääsä som jag förmodligen kommer att plocka upp är The Force Awakensversionen av X-wing miniatures game. Jag har stundvis funderat att köpa en andra av grundspelet tidigare. Men nu får man ju det med en gnutta annorlunda skepp så det är win-win. Jag behöver inte köpa två av samma och jag får två av samma ändå!

(Det är väl av samma orsak som Pandemic Legacy har en blå låda och en röd låda.)

Ja, jag var ju också så hypad att jag i en stunds svaghet gjorde en egen Star Wars-trailer

Vad gör man inte för att undvika att skriva på NaNoWriMo (som jag förövrigt misslyckades med spektakulärt i år igen. 2500 ord tror jag det blev till slut)

Publicerad 30.11.2015 kl. 14:20

Jessica Jones

Så jag bingeade (är det ett ord?) Jessica Jones under helgen. D.v.s. Netflix nya Marvelserie. Jag minns att jag verkligen gillade Daredevil då för ett halvt år sedan. Men den lämnade inte så värst mycket bestående eller hur man nu ska säga. Den var jättebra medan jag såg den men nu ett halvt år senare står jag här och funderar vad det egentligen var som var så bra.

Litet som alla Marvelfilmer. Oftast är de riktigt bra men lika ofta glömmer man bort dem efter att ha sett dem. Är Jessica Jones ett undantag? Det vet jag ju inte än eftersom jag såg alltihop över helgen men just nu känns det så åtminstone.

Jessica Jones (personen) är en privatdeckare med alkoholproblem och en massa baggage från det förflutna. En ganska klassisk noir-setup med andra ord. Hon har också superkrafter. För det är ju en Marvelserie och baggaget från det förflutna har förstås också superkrafter.

Till skillnad från Daredevil som inte gjorde jättemycket advokatarbete under sin serie så gör Jessica en hel del detektivarbete under sin. Och hon gör det på ett sätt som nog skulle passa in i vilken noirdeckare som helst.

Marvel har länge haft litet bekymmer med att göra sina skurkar intressanta. I tv-serieformat verkar de lyckas bättre. Både Daredevil och Agents of SHIELD har stundvis haft riktigt intressanta fiender.

Det är nog här som Jessica Jones verkligen lyser. Skurken spelas av David Tennant (som jag nämner bara för att han har varit Dr. Who) och genom episoderna så kan man inte hindra sig själv från att verkligen hata honom. Riktigt mycket med. Så sliskigt ondskefull. Sällan har jag velat se en superskurk dö så mycket som denna.

Oftast är de ju litet coola. Vem skulle inte vilja vara en mordisk psykopat alltid nu och då? En Darth Vader eller så. Men den här...

Man bara ryser vid tanken! Det är så bra!

En annan sak som slog mig när jag såg serien. Såhär i dessa tider när man talar om representation och jämlikhet och sådant. Jag är alltid dåligt att tala om sådant här för jag känner mig oerhört underkvalificerad. Men litet skoj var det att så gott som alla "major players" i den här serien var kvinnor. Eller jag säger "så gott som alla" men förmodligen så var det närmare 50% vilket är ju mer som en "verklig" andel istället för tv-serie/filmstandarden som är max 25%.

Den där sista siffran drog jag helt från hatten. Men jag har läst att också i masscener (d.v.s. bakgrundsfolk) så är det oftast oerhört mansdominerat. Vilket har varit med och skapat den här bilden av att det är normalt. Så när det är närmare 50% (sådär som det ju borde vara) så reagerar man på det.

Men det var ett sådant där sidospår. Den här serien var riktigt bra. Jag hade tänkt spara några episoder till måndagen. Men litet efter halvvägs igenom så började det hända på ett sådant sätt att jag var tvungen att se mera och så var det sent, sent på natten.

Så bra var den. Kanske. Vi får se om ett halvt år.

Publicerad 24.11.2015 kl. 12:05

Obligatoriskt Nanowrimoinlägg

Jag kollade nyss igenom arkiven och tydligen har jag skrivit några ord om Nanowrimo varje år. Jag kan ju inte sluta nu. Dock måste det sägas att mina Nanoinlägg har varit rätt deprimerande, det har handlat om att det är på gång, att jag inte vet vad jag ska skriva om och sedan kanske ett inlägg där det står att jag misslyckades. (Därför ids jag inte länka till mitt arkiv :))

Det här året kommer förmodligen inte att vara annorlunda. Det är många projekt och annat sådantdär som man sysslar med. Tiden finns, men finns orken? Själsvidisciplinen?

Nej. Det gör den inte.

Problemet är väl att jag är ganska nöjd med mitt liv som det är och att försöka trycka in något extra under de några lediga timmar som jag har (och de är inte speciellt några, det är bara det att jag spenderar dem med att spela dataspel, vilket är en oerhört givande hobby det också) känns inte särskilt angeläget.

Ovanstående mening får mig att tänka på alla kommentarer om satsradning och överlånga meningar i högstadie-/gymnasieuppsatser.

Så varför försöker jag alltid med Nanowrimo? Jag vet ju att det misslyckas. Jag skulle haft tider i augusti att skriva, eller några veckor i april. Nog har jag tid nu också. Men inte kommer det ju att hända. Men varför insisterar jag att försöka?

Det måste väl vara för att jag lyckades den där första gången. Drömmen finns ju där. Att producera något i textväg. Men jag är också för lat för att någonsin verkligen göra något.

Haha nu blir det dyster självanalys av det här. Via diverse prat om saker så kommer kanske min Nanoroman att handla om ett mordmysterium i Ekenäs under en postapokalyptisk tidsålder då vattennivån stigit men de har byggt vallar så att Ekenäs inte är under vatten. Och så borde jag också få in en berättelse-i-berättelsen för att skriva om en superhjälte och en superskurk som slåss i Raseborgs slottsruiner.

Det torde ju inte vara så svårt egentligen.

Publicerad 27.10.2015 kl. 12:14

The Martian

Det tycks somom jag bara halvrecenserar saker här på bloggen. Men whatever så får det väl vara ibland.

Tidigare i veckan såg jag The Martian. Film baserad på bok som jag inte läst trots att jag varit fast i marsträsket en tid. (har läst diverse andra marsrelaterade böcker. Marstrilogin av Kim Stanley Robinson och The Long Mars och säkert något annat också.) Jag gick mer eller mindre blind in i filmen så som jag ibland gör när jag vet att jag ska se en film så då behöver man ju inte ta del av all marknadsföring av den.

I varjefall så var det ju en oerhört trevlig upplevelse och det jag tänkte skriva om i den nu var dess... uhrm... Vetenskapspositiva attityd.

I så många filmer är det alltid vetenskap och kunskap som är roten till allt det onda. Ibland är det galna vetenskapsmän som skapar saker som bara är av ondo och ibland är det naiva (och ofta excentriska) sådana som nog vet hur man fixar det men måste ty sig till hjälten som fixar det genom att slå det tillräckligt hårt.

Inte riktigt så i den här filmen. Den här filmen är mer positiv när det gäller sådana saker. Människor samarbetar och det finns ingen som motsätter sig saker bara för att. Istället är det olika lösningar man försöker hitta och vissa fungerar och andra inte. Och det hela grundar sig i den mycket trevligare idén att "om vi bara funderar tillräckligt hårt så kommer vi att hitta en lösning."

The Martian är den filmen som Tomorrowloand ville vara men misslyckades totalt med. (Jag gillade ju den, men det var ju före jag såg The Martian.)

Det finns en tendens på internet (och kanske i resten av världen) att se ner på vetenskaplig utveckling. Människor som vägrar ta åt sig av mediciner eller teknologi som förenklar deras liv något otroligt allt för att det av någon orsak ses som något "ont". Att världen på något sätt skulle gå under om vi alla kunde bli friska, ha rent vatten och vara energisnåla.

Människor som vänder sig till mumbojumbo och tror att sådant skulle fungera bara för att folk trodde att det fungerade för tusen år sedan. Det här är en av de många saker som irriterar mig något otroligt... Stundvis.

Men The Martian gjorde mig litet glad för en stund. Att man med tillräckligt mycket kunskap nog kan ta sig ur nästan vilken situation som helst. Svaret är inte att gräva huvudet i sanden (eller vända sig till gud).

Ja, så filmen var sevärd.

Publicerad 17.10.2015 kl. 11:22

Jag läste några böcker under min semester (men det som hände sedan kommer att få dig att gråta)

Jag tänkte blogga om dem. Det är vad som får dig att gråta. Ungefär lika mycket som alla andra artiklar vars rubriker slutar med "få dig att gråta" får dig att gråta.

Jo alltså, jag sitter här nu med min sommarsemester slut och gråter (ha ha) över att man igen måste arbeta ett tag till nästa semester. Men jag fick några böcker lästa i alla fall. De flesta läste jag i hängmattan.

En vecka före min semester var jag på ConFuse i Linköping, vilket var otroligt skojigt men jag har nog inte skrivit någon "conrapport" för jag vet inte vad jag skulle skriva. Det var en massa intressanta paneler och det som alltid händer vid sådana tillställningar är att man (jag) får en lust att skriva egen SF. Men det brukar alltid gå om. :)

Men jag plockade upp böcker därifrån. Och faktum är att alla böcker jag läst under min semester är sådana som plockades upp därifrån.

Den första var Stockholms Undergång. En novellsamling som handlar om... Stockholms undergång. På ConFuse var det en panel där det talades om att "noveller är ju nog det bästa som finns" och i viss mån kan man ju hålla med. Det är kortare saker som har en poäng och om en inte är så bra så är den åtminstone slut inom kort.

Stockholms Undergång är alltså inte dålig. Utan den är riktigt härligt trevlig. Dock så måste jag erkänna att den sak som fastnade mest från samlingen var att så gott som alla berättelser slutade olyckligt. Och jag blev och fundera ifall detta inte är något som är en del av "skräck" som genre. Ofta brukar jag fundera litet på skräck och det känns somom det egentligen bara är SF men litet skrämmande ibland. Men i den här novellsamlingen så kunde jag se att även om berättelserna var liknande sådant som inte direkt kallas "skräck" så fanns det en skillnad i sluten. Annan SF verkar sluta mer hoppfullt. Världen har gått under men man står där med blicken framåt mot något som man förmodligen inte överlever men det gäller att försöka. Skräcken verkar sluta med att världen har gått under och man själv också.

Och så lärde mig Stockholms Undergång att K-rauta tydligen finns i Sverige också.

Den andra boken jag plöjde igenom var Incidenten i Böhmen, litet historiskt, litet övernaturligt. Jag är ju rätt svag för saker som utspelar sig historiskt utan att egentligen vara det. Eller svag och svag, jag har knappt läst något sådant men oavsett så finns det alltid något jag lockas av när något har punkter som berör litet historiskt utan att egentligen handla om stora historiska händelser. (Connie Willis Doomsday Book läste jag på finska när jag inte var så bra på det men trots en språkmur så hör det till en av de böcker som berört så tusan). Incidenten i Böhmen var uppbyggd litet som ett mysterium. Det fanns något som var konstigt och det gällde att pussla ihop bitarna allteftersom man fick reda på mer information. På grund av det gick det oerhört snabbt att komma igenom boken och också när man följde med personers "point-of-view" så avslöjade de inte alls. Det var somom tankepolisen följde efter dem hela tiden och inte lät dem tänka fritt om det som hände omkring dem.

Sättet som det bitvis delades ut information fungerade verkligen (åtminstone för mig) och även om jag kunde pussla ihop det mesta före det sade så är det väl det som är meningen. För man ska ju känna sig smartare än boken för att det ska lyckas. :)

Tredje boken var en till novellsamling Villains! (tillräckligt gammal för att inte ha en ordentlig sida någonstans), ett antal berättelser om hur Evil Should Totally Win. Den här trevliga tvisten på god mot ond i fantasy där ond vet att den ska förlora för att så har det alltid varit och varför inte ha litet roligt innan man förlorar.

Det är litet av en favoritgenre för mig. Berättelserna i sig är så gott som alla litet småputtriga i den här stilen och tar olika versioner av olika mycket onda personer som spelar sina onda spel mot varandra och allt går som det nu brukar gå. Eller det går ju inte alltid så som det brukar gå för evil will always triumph because good is dumb.

Den sista boken jag kom igenom på semestern var Kleptomania en bok där jag måste säga att pärmbilden inte var så tilltalande (vilket egentligen har varit den enda orsaken att jag inte läst den före det här) men när jag läste de första fem sidorna var jag helt fast. Det var väsen i skogen och berättelser som gick in i varandra i olika nivåer. Det fanns mycket i boken och det är ju också en bok med en kommande uppföljare som jag nu inte kan vänta på (kommer 6 november). I boken har vi en tågkrasch och personerna som överlever kraschen och så finns det ett tidshopp där en av de som överlevde tågkraschen berättar vad som hände när tåget kraschade (mitt ute i skogen) och så finns det berättelsen om den som hör berättelsen som berättas.

Sådär kort taget. Det finns en hel del med mytologiska varelser från norden som tittar förbi och en hel del som blir oförklarat (eftersom ingen av personerna vet allt). Trots det så fungerar boken ensam också. Det att jag vet att det ska komma en uppföljare är ju trevligt men trots alla obesvarade frågor så tycker jag att berättelsen nästan har ett tillfredsställande slut ändå. Men bara nästan för sedan dyker handen upp ur graven just före sluttexten. Sådär som den ibland gör...

Det här var alltså min semesterläsning. Jag är också en bit in på en bok som är tjock som fan. Arcanum som jag plockade upp efter förra årets Loncon. Hittills är den oerhört intressant. Det är alternativhistoria, vilket gör att den litet skrapar på de punkter som Incidenten i Böhmen gjorde. Förutom då att den här är väldigt mycket alternativ historia med tusen år av alternativ historia.

 

Den slutsats jag kan dra är tydligen den att om jag råkar höra någon författare tala på en SF-kongress så är jag helt plötsligt en läsare av deras böcker. Ibland.

Och den andra slutsatsen är att om jag varit smart så hade jag delat upp varje bok i ett enskilt inlägg och inte ett megainlägg. Men jag är inte smart på det sättet.

Publicerad 14.09.2015 kl. 22:46

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.