Cis

Nu ska jag ta vatten över huvudet och skriva om något som jag egentligen inte vet något om. Men jag håller sakta på att gå igenom en hög med föreläsningar från GDC och det fick mig att fundera på saker sådär som man nu ibland funderar.

Ordet cis alltså. Det betyder något i stil med att man är (och anser att man är) det kön som man föddes till. I princip är det alltså en benämning på någon som inte är trans.

Jag tror jag stötte på ordet första gången i samband med just den stora debatten om kvinnor och minoriteter i datorspelsvärlden. Det är en debatt som kommit igång de senaste åren och det är väl på tiden att också nördvärlden blir litet mer feministisk av sig. (För att allmänt säga sig vara väldigt inkluderande kan nördar vara ack så exkluderande enligt egna principer)

Ordet konfunderade mig först. För jag hade aldrig hört det och det fanns ingen förklaring utan det här var tydligen ett vedertaget begrepp. (Och i enlighet med hur hjärnan fungerar så stöter jag oftare på ordet nu när jag vet vad det är)

Det är ju ett intressant ord på många sätt. Mycket på grund av min första reaktion till det när jag stötte på det och sedan googlade för att veta vad det var. Min reaktion var något i stil med "Ett ord för det som är normalt? Det känns ju litet onödigt."

Sedan kom jag på mig själv. Det är inte så lätt att vara en heteronormativ ciskönad priviligierad vit man. Allt omkring en programmerar en att anse att man själv är normal och allt annat behöver en förklaring. Inte konstigt att den första reaktionen är vad den är.

Och därför är ju det här ordet cis egentligen hur bra som helst. Att lägga stämplar på saker brukar ju vara dåligt men ibland kan de också fungera riktigt bra. Att det behövs ett ord för att förklara att man de facto är en cisperson för att det inte är en självklarhet i sig självt.

Man kan inte göra några antaganden om något per automatik. Beskrivande ord är inte för att beskriva hur man avviker utan beskrivningarna ska behövas på alla nivåer. På internet där man inte vet så borde man inte vara något som man inte sagt att man är, så att säga.

Det är som den klassiska beskrivningen av en läsare av science fiction. En SF-läsare som läser att "han lämnade skeppet" tänker inte automatiskt att skeppet ifråga är ett skepp som reser över haven. Förrän man har fått mer beskrivning finns det få saker man kan "räkna med" i vad det egentligen handlar om.

På samma sätt när man möter en människa på internet. Egentligen vet jag inget om människan ifråga men automatiskt brukar jag utgå från att människan i fråga är en heteronormativ vit cisman. Det här borde jag inte göra. Och på sista tiden så försöker jag mer och mer låta bli.

Därför tar jag också vatten över huvudet. För jag vet egentligen ingenting om dessa saker. Det här är första gången som jag själv har använt ordet cis. När det på det stora hela gäller sådana här saker som kön eller sexualitet så är jag helt ute och seglar. I princip kan allt jag har sagt inte ha någon som helst förankring i någon annans verklighet än min egen.

Och det är väl sådant jag får leva med.

Publicerad 12.04.2014 kl. 16:21

Du kommer aldrig att tro på vad som hände sedan

Sådär låter onödigt många artiklar nuförtiden. Det har väl med Facebook att göra. Alla delar med sig av diverse saker och vad får någon att klicka på en länk. Något slags påstående som involverar en själv.

"This is the cutest thing you'll ever see."
"You won't believe what this baby can do."

Det här är ett fenomen som stört mig sådär måttligt. Men så var det väl någon gång i december (så här länge tar det för mig att gå från tanke till blogginlägg) som jag såg en länk om något gammalt par som tog bilder av sig själv och rubriken var något i stil med "You'll be amazed at the last picture". Jag tänkte det kunde vara sött. Kanske en stund av svaghet. Egentligen så förväntade jag mig bara något morbitt eftersom jag räknade med något i stil med att ena personen hade dött och höll i en kruka med aska eller vad det nu brukar vara.

Den sista bilden var dock gömd och det sätt man kunde se den var genom att dela artikeln på Facebook.

Jag slog mig för pannan. Såklart! Det här var nästa steg att driva trafik till en hemsida. Hemsidan hette dessutom något i stil med "viralthings". Givetvis får man saker att bli virala när man tvingar folk att dela för att se.

Det här öppnade mina ögon helt och hållet. Jag håller litet hårdare koll nu på sponsorerade länkar. Försöker se vart de leder innan jag klickar och så gott som allting delat på facebook som heter något i stil med "Den här femåringen är förmodligen världens bästa på dragspel" så ignorerar jag totalt. Precis som man tidigare gjorde med alla uppmuntrande citat om hur du ska leva ett bättre liv. (det värsta är ju att människor frivilligt delar dessa saker)

Min selektiva sociala medier-syn gjorde väl också att jag varken såg eller brydde mig om den där flickan som fejkade en massa olika språk. Inte förrän jag såg henne nämnas på yles nyhetssidor.

Publicerad 25.03.2014 kl. 19:50

Idrottsvidskepelse

Såhär nu när det är OS så gick tankarna till vidskepelse i samband med idrott. Eller egentligen i samband med bänkidrott. För faktum är att det ju är helt förståeligt att det finns vidskepelse bland idrottsutövare. Att utföra ritualer är en slags mental förberedelse och som ibland kan bli litet konstig när det finns mängder av saker som måste göras för att man ska lyckas i sina förberedelser.

Men bänkidrottare har ju egentligen ingen som helst inverkan på det som sker. Trots det här så frodas ju vidskepelsen också bland de som tittar på sport. Det har förstås att göra med att vi alla är huvudpersoner i våra egna berättelser och allting som händer i världen kretsar kring oss själva.

Ritualerna kan vara många. Fjärrkontrollen måste vara på rätt ställe. Man måste blunda vid någon speciell situation eller så får man inte blinka under samma situation. Om Finlands ishockeylag förlorar så var det för att man råkade se eller inte se på matchen ifråga.

TV-tittandet inverkar direkt på hur det slutar. Och det gör det ju inte. Förnuftet säger ju att det inte kan göra det. Trots det här så varje gång det drar ihop sig till OS. När Finland spelar ishockey. När Mäkäräinen står och skjuter. När Ahonen hoppar backe. Det gäller att göra på rätt sätt annars kan det gå fel.

Jag har ju också sådanahär vidskepelser. I damhockeyn blev det mål bara när jag såg på matchen, men jag hade inte möjlighet att se hela matchen så de stunder då jag gick bort en stund så hörde jag bara hur det andra laget gjorde mål (det här var Finland - Schweiz).

Förmodligen fanns det en och annan som blinkade eller inte vågade titta när Mäkäräinen sköt sina sista skott i dagens masstart. Och någonstans så funderar folk "om jag hade gjort x istället för y hade situationen förändrats då?"

Svaret är nej. Oavsett hur mycket man kan tala om fjärilseffekter och kaosteori så är svaret alltid nej.

Men ändå... Om jag inte spelat Minecraft under Finland - Kanada hade övertidsmålet inte kommit då?

Publicerad 17.02.2014 kl. 21:18

Kärlek och hat (men mest hat)

Så här lagom till alla hjärtans dag så tänkte jag att jag skulle använda en rubrik som jag haft i huvudet ett bra tag. Det hela började för ett bra tag sedan när jag funderade över hur mycket folk kände kärlek till en massa saker och hur jag ofta har litet svårt med sådant.

Nå jag är kanske i allmänhet inte den mest känslosamma personen i världen men det blev ändå något som jag funderade på en stund. Och där det finns kärlek så finns det hat och så gick tankarna till det.

När jag var liten så sade man åt mig (med man menar jag min mor och far förmodligen) att jag inte fick hata. Om man använde sig av ett uttryck som "hata" så var det något som man verkligen menade. Som så många andra saker som sagts i förbifarten när jag var liten så fastnade det i mitt huvud.

Min första reaktion var förstås att försöka försvara min tanke att jag verkligen "hatade" gröt. Med en förklaring som inkluderade saker som mina mordiska tankar om gröt bara kom på tal. Och faktum är att nu när jag tänker tillbaka på lekis eller skolgröt så går mina tankar till att bara vilja vara våldsam och förbjuda gröt i hela världen.

I varjefall någon av dessa kommentarer att "det är inte snällt att hata" gjorde att jag aktivt försökte att låta bli att hata. Om jag ville mörda något så tyckte jag istället inget vidare om detta.

Det går till och med in i mitt ordval. Ibland upptäcker jag mig själv med att nästan tänka eller säga "jag hatar..." men så rättar jag mig själv att det blir "jag hat... tycker inget vidare om..."

Förstås, insåg jag, detta gäller bara för det svenska språket. Precis som det är oerhört svårt att säga "förlåt" men "sori" kan man säga hur och när som helst så är det lätt att säga "hate" på engelska. Ord har kraft och eftersom det engelska språket är så överanvänt så har engelska ord inte längre någon kraft överhuvudtaget.

Så. Denna tvekan att hata har väl också lett till en tvekan att älska. Samma princip fungerar så att jag inte kan säga att jag "älskar" något om jag inte verkligen menar det. Istället tycker jag bara väldigt mycket om. Extrema känslor är inget för mig. Det är lättare att hålla sig där emellan och bara gilla eller inte gilla.

Publicerad 14.02.2014 kl. 19:34

Tre små upplevelser

Tre små händelser som har fastnat i mitt huvud hände under januari månad. Det var tre saker som fick mig att tänka till litet grann eller annars bara var bevis på de konstiga saker som kan hända i verkligheten (eller i overkligheten eftersom en av upplevelserna var en mardröm).

* Först så var jag ut och köra möbler till Barösund och på vägen tillbaka så var vädret det som det varit de senaste veckorna (undantaget idag då det nästan verkar vara plusgrader). Det vill säga kallt.

Det låg tunna moln över himlen och någonstans kring Fagervik så kom ett lätt snöfall. Det märktes knappt och var rätt typiskt för snöfall när det är mer än minus tio grader. Men borta i horisonten fanns det inget molntäcke och solen glimtade fram på andra sidan åkern nära träden.

Och det var då jag såg det. Regnbågen. Eller det var väl en snöbåge. Så vitt jag kan minnas var det första gången jag såg en tydlig regnbåge orsakad av snöfall. Visst det är ju inte direkt ovanligt att det kommer ett lätt snöfall medan solen skiner eftersom snön är så lätt och åker långa vägar längs med vinden men den här regnbågen var så tydlig och jag tänkte för mig själv att det här var ju litet småskojigt.

* Den andra lilla upplevelsen hände under natten när jag var på jobb och körde mellan Backgränd och Manngård (stället där emellan heter något också men jag kommer inte på det just nu, det finns så många byar och jag vet inte vilka som hör vart) när himlen plötsligt lyste upp av något som liknade blixtar eller fyrverkerier.

Som vanligt om natten satt ju jag med hörlurar i öronen så om det kom någon smäll så hörde jag inget av det. Två gånger lyste det och jag saktade in och funderade på vad fan det var som hände. Men jag körde vidare eftersom jag ju skulle tidigt upp sedan på morgonen. På en kort stund gick mina tankar till allt från inbillning till jordens undergång. Som SF-fan så längtar man ju litet till jordens undergång i alla stunder även om man vet att den förmodligen inte kommer att hända.

Sedan kom en blixt till och när jag körde omkring på de välbekanta vägarna upptäckte jag att alla lampor var släckta. Förmodligen var det några ellinjer som hade gjort vad de nu hittat på. Väldigt lokalt dessutom efter ungefär en kilometers radie så var alla lyktor på igen och jag såg hela tiden i horisonten de lampor som man nu alltsom oftast ser. Så i mitt stilla science fiction-sinne så tänkte jag på utomjordingar som invaderade genom att släppa en lokal EMP-bomb.

Jag hittade dock inga notiser i Västis om det skedda så tydligen var det inte det minsta farligt ens en liten stund. Eller så var det verkligen utomjordingar som tog över alla människor i backgrändområdet i bästa Bodysnatchersanda.

* Den tredje lilla upplevelsen var en mardröm jag hade. Faktum är att jag under en kort tid hade en hel del mindre mardrömmar som oftast slutade i att jag vaknade och trodde jag hade försovit mig till något av mina jobb men lyckligtvis var det aldrig riktigt så. Men den här var en som fastnade rätt bra i mitt huvud när jag vaknade. Och jag funderade litet extra på den så att den inte bara skulle sväva iväg.

Drömmar försvinner ju ur huvudet så gott som genast eftersom de inte har något sammanhang men om man funderar på dem och håller dem fast i minner försvinner de inte. Även om det man skapar i narrativ form inte kanske har så mycket med själva drömmen att göra.

I korthet var det en dröm som involverade spöken. Av någon orsak så har jag väldigt lätt att få obehag när jag tänker litet extra på spöken. Det handlar inte så mycket om att de är skrämmande som att de är väldigt tragiska. De har fastnat i det odöda utan att kunna komma bort och är dömda att upprepa något i oändlighet tills någon befriar dem.

Nåväl. Jag var i en korridor av något slag och stötte på någon som uppenbarligen var ett spöke. Denne försökte lura mig till att göra något men jag hade på känn att det här var de facto ett spöke och att det hade något att göra med korridoren och med en grej som stod på en piedestal. Så medan detta spöke som var någon sorts butler (av det kunde jag tänka mig att korridoren befann sig i någon form av medeltida slott) pratade om smått och gott så pillade jag på grejen som fanns på piedestalen och hittade en meny liknande den som man hittar i Photoshop.

Med den kunde jag förändra färgen på hela rummet och i drömmens logik så var allt jag kunde förändra färgen på "mindre äkta" eller ett spöke, så jag ändrad färgbalansen så att allting bytte mellan rött och blått och varierade och såg hur detta spöke också förändrades och därmed bevisade jag spöket odödhet och kunde peka på det och säga "aha!"

På det sättet besegrade jag spöket.

Jag hade förövrigt en kompanion med mig. Jag nämnde den inte tidigare för jag minns inte att jag hade den med mig förrän ungefär nu och vid det här tillfället hade jag alltid haft en kompanion med mig. En person som jag till fullo litade på och vi high-fivade över hur smarta vi var som hade lurat spöket och sagta "aha!" åt det.

Så kom vi till ett annat likadant rum men detta rum innehöll inget spöke men enligt drömmens logik kändes det somom detta rum också var ett pussel så jag gick och pillade på piedestalens kontroller och förändrade rummets färg.

När jag vände mig om såg jag att min kompanion ändrade färg med rummet och när jag såg honom (eller henne, jag minns faktiskt inte) så log denne ett onaturligt brett leende och svaga förnimmelser av huggtänder syntes i mungipan.

Här vaknade jag då med ett kraftigt obehag. Min kompanion som jag (förmodligen) hade haft med mig under händelserna före rummet och under hela nattdrömmen visade sig vara ett spöke med ett ondskefullt leende. När jag vaknade kände jag obehag och en känsla av att vara förrådd.

Jag funderade en god stund på den där känslan och den träffade så rätt i mina tankar om dessa spöken och hamnskiftare. De kan verka som vilka som helst men sedan är de ändå inte vad man trodde att de var. Eller något sådant.

 

Så det här var tre små upplevelser som blev en hel del mycket längre än vad jag hade ursprungligen tänkt men vafan. Ett exempel på hur små avvikelser i vardagen kan förvandlas till nästan vad som helst bara man reflekterar en stund. Vardagens små mirakel i form av regnbågar av snö. Det okända som händer och som man inte riktigt kan förstå och därmed skapar en egen berättelse kring. Eller den overkliga drömmens värld som dyker upp när man minst anar det och när man ligger i mörkret för sig själv.

Egentligen har de tre sakerna ingenting gemensamt.

Publicerad 02.02.2014 kl. 14:22

Top 10 TV-serier 2013

Alright så då borde jag väl börja med de här listorna. I TV-serieväg så har jag tittat på en hel del. Trots det här så har jag ju också låtit bli att titta på en hel del som annars varit hyllat (det är här som man kan säga saker som Justified, House of Cards, Mad Men osv.) men det är ju omöjligt att titta på allting.

Så listan då. (I omvänd ordning givetvis)

10. Elementary

Elementary kändes till en början som en svag kopia av brittiska Sherlock (som inte är på listan eftersom den senaste säsongen började första januari så den hör hemma 2014-listan) men som Sherlocksubstitut är den helt OK och den har även hittat sina egna fötter här och där. Även om hela grejen med 22-episoderssäsonger gör att det alltid nu och då finns litet dödtid.

Men jag har aldrig riktigt följt med kriminalserier så mycket men den här tycker jag fungerar rätt bra.

9. Vikings

History Channel (tror jag) gör vikingaserie om vikingar och som är relativt historiskt korrekt. Mer historiskt korrekt än de flesta andra skildringar åtminstone. Och det är rät tintressant även om tidshoppen är svåra att få grepp om. Det är av samma person som gjorde Tudors och även där var tidshoppen svåra att få grepp om i slutet. Men serien sker under en längre tidsperiod utan att ha "five years later" text på skärmen. Och det tar alltid en stund att komma underfund med vad som händer.

Dock en riktigt intressant berättelse som hanterar vikingar rätt respektfullt. (Och vem tycker inte om att se kristna dö på löpande band?)

8. Parks and Recreation

Parks & Rec har hållit på en längre tid redan men den lyckas för det mesta hålla en hög lägstanivå och det finns hela tiden goda skratt i de olika karaktärernas förfaranden. Jag tänkte först inte alls ha den på listan för jag kom inte ihåg exakt vad som hade hänt i serien det här året men sedan kom jag ihåg att jag åtminstone kom ihåg att den var bra.

7. Misfits

Misfits gick in på sin sista säsong utan en enda skådis kvar från den första. Men det höll hela vägen ändå. Skratt och drama och allt det där. Men framför allt så är Joseph (Joe) Gilgun en helt fantastisk skådis. Inte för att de andra inte också är det. En värdig avslutning även om jag i långa tider saknade Rober Sheehan som också var guld värd och gärna hade sett åtminstone litet av honom.

6. Key & Peele

Sketchshow som det är litet fuskigt att jag lägger här för jag upptäckte den i år och såg hela backloggen vilket gör att allt går in i varandra. Men det här är en sketchshow som litet (hädelse) känns som en modern Monty Python. Det är inte riktigt lika anarkistiskt men det har den där känslan av att ett skämt går någonstans och sesdan går det ännu längre för att sedan kanske sluta utan någon egentlig punchline överhuvudtaget för trots allt var det ju vägen dit som var den absurt roliga delen.

5. Black Mirror

Tredelad brittisk serie som i princip är kortfilmer om... Tja... Olika science fiction teman. Det är kanske svårt att förklara en sådan här antalogiserie men den träffar oerhört bra där den träffar. Andra säsongen var kanske inte riktigt lika bra som den första men trots det så fick så oerhört mycket rätt. Speciellt nästan den första episoden.

4. Boardwalk Empire

Varje år tänker jag att "orkar jag med Boardwalk Empire?" och varje år så upptäcker jag när säsongen är slut att det var värt det. Serien verkar bestå av att långsamt, långsamt, låååångsamt bygga upp något som sedan faller ihop i slutet av säsongen på ett oerhört spektakulärt sätt när alla pusselbitarna till slut klickar fast. Så också den här gången som hade en hel del fokus på en av mina absoluta favoritkaraktärer i serien.

Eller tja, det finns ju flera sådana i den här serien som i princip bara består av sjukt bra skådisar som sitter i ett rum och stirrar på varandra i flera minuter och sedan pratar runt det som de egentligen pratar om.

3. Orange is the New Black

Netflix grej om kvinnofängelse baserat på någon bok tror jag. Jag hade hört en hel del om serien för tydligen gillade alla den men jag lät den vara en stund tills jag i ett svagt ögonblick (lätt inspirerad av min syster som sade att den var helt fantastisk) fick tid för att sitta igenom serien. En serie som kombinerar humor med allvar och intressanta karaktärer... Det är bara bra helt enkelt. Kanske det är så att ju bättre en serie är desto mindre har jag att säga om den.

2. Game of Thrones

Game of Thrones ja. Det hände ju en hel del i allas favoritfantasyserie. Jag hoppas att det är allas favoritfantasyserie för vad kunde vara bättre än det här? Svärd och skäggiga män och litet drakar och sådant. Jo. Det är nog så att jag har mindre att säga ju bättre en tv-serie är...

1. Breaking Bad

Breaking Bad tog äntligen slut och den höll hela vägen. Tredjesista avsnittet var förmodligen det bästa jag någonsin sett i TV-serieväg. Det blir väl inte så mycket bättre än det här.

Publicerad 29.01.2014 kl. 13:48

Listor från år 2013

Nu när januari börjar lida mot sitt slut så kanske jag borde börja fundera på dessa standard "best of"-listor för 2013. Jo jag vet att man egentligen borde göra dem vid årsskiftet men det är ju bättre att göra dem senare då man 1) har läst alla andras listor och därmed kan stjäla deras åsikter och 2) se filmer som kom ut 2013 som man inte hann med under det året.

2) är dock fortfarande under arbete. Det finns så oerhört många filmer jag inte såg förra året att det är riktigt hemskt. Beviset på detta är väl mest i de många olyssnade episoder av /filmcast som jag har eftersom jag har för vana att inte lyssna på deras spoilerfyllda diskussioner av filmer innan jag sett filmerna (förutsatt att jag har minsta intresse av filmen ifråga då alltså).

Jag ser på itunes nu och jag har 22 olyssnade episoder av /filmcast. De flesta från slutet av året då det kom en massa filmer som ännu inte haft premiär här. (eller kanske de har premiär nu i dagarna. Jag tänker på 12 Years a Slave, Her och Wolf of Wall Street som exempel)

Förstås jag är säker på att jag kan hitta på en top10-lista på filmer från 2013 också utan att ha sett allt som jag velat se. Problemet är förstås också att jag egentligen bara sett de största filmerna. Inga gömda godbitar utan istället kan jag säga att "tja... Jag är väl en av få som inte hatade Man of Steel."

Oavsett så med det här inlägget så gör jag ingen topplista ännu (varför skulle jag ha en lista i ett inlägg med namnet "Listor från år 2013"?) utan det är mer ett inlägg där jag säger att jag börjar fundera på att göra litet listor.

En lista har jag ju redan gjort och det var top5 spel. Den hittar ni på LUCcast men jag kommer säkert att sammanfatta den här också bland listorna.

Vilka listor handlar det då om? Nå mest är det väl filmer. Men jag tänkte också att jag skulle ta TV-serier. För sådant har jag sett på nästan onödigt mycket istället. Och sedan någon slumpmässigt vald som passar. Ifjol hade jag Top3 musikstycken som upprepas i duschen. Jag funderade på den också det här året men egentligen är det bara en som jag nynnat på hela året (förutom att jag fortsatt att nynna på de som var i fjolårets lista).

Och det är den här:

Såklart.

Publicerad 24.01.2014 kl. 23:32

Tolkien vänder sig i graven

Igår var det Tolkiens födelsedag. Helt av en händelse. Samtidigt så skedde det årliga Lord of The Rings-tittandet som ett firande av tio-årsjubileumet sedan filmerna kom ut (se även här och här). Den här gången blev det litet senare än vanligt då det var litet bråttom i december. Dock så råkade det ju sig så lyckligt att det var Tolkiens födelsedag.

Förstås den första kommentaren man fäller då är förstås att Tolkien förmodligen inte hade godkänt hela projektet. Filmerna är förstås fantastiska men puristerna tycker givetvis att de ändrar för mycket. Och när det kommer till purister så är Tolkienpurister förmodligen några av de absolut värsta.

Kanske.

Det finns förstås purister av alla slag. Men det har väl att göra med att Ringenpurister är litet äldre och har varit det en längre tid än t.ex. Harry Potter som blev film relativt kort efter att böckerna blivit populära. (må så vara att Ringen också blev film vid ett tidigare tillfälle. Något som de flesta helst glömmer bort)

Ivarjefall så ser man skillnader mellan de gamla ringenfilmerna och de nya hobbitfilmerna. Det är väl någon variant av åldern som tar ut sin rätt. Filmerna är trots allt över tio år gamla och den digitala tekniken har gått framåt en hel del sedan dess. Vilket gör att i de nya filmerna är det (ännu) mer digitala grejer som sker på duken än tidigare och den litet mer verkliga kännbara känslan försvinner.

Det betyder inte att det inte skulle finnas kvar en massa känbar känsla i de nya filmerna. Saker byggs ju verkligen för filmerna för att sedan bli förbättrade digitalt. Men kanske det är litet som men Star Warsfilmerna där förbättringarna digitalt bara fyller ut skärmen med en massa extragrejer som kanske inte hade behövts och som ibland är ivägen.

Det här är något som jag tycker man kanske ser litet i Return of the King också, som ju var den här gångens tioårsfilm. Många av de massiva scenerna är fyllda med "visual gags" där massor av hästar flyger till höger och vänster och det här är i kombination med vad som tydligen är studiofilmade scener med en massa människor i bakgrunden som förmodligen lades dit efteråt.

I hobbitfilmerna finns det mer "visual gags" och mindre av de tystare stunderna. Eller så går de ihop mer och inte har ett så stort gap mellan varandra.

När jag menar gap så finns det i Minas Tirith-striden scenen mellan Häxmästaren från Angmar och Eowyn en hel del som inte händer. Denna duell är långt ifrån huvudstriden och så utanför alltsammans att det nästan känns konstigt. Inte förrän striden är över rinner huvudslaget ihop med duellen igen. Detta sker flera gånger och det fungerar ju egentligen. Det handlar ju om drama och hjältemod.

I Peter Jacksons Midgård har den vanliga människan inget utrymmen. Bara hjältarna ryms med. Hobbit handlar dock om den vanliga människan. Men jag gissar att när det drar ihop sig till slag i tredje filmen så blir det nog samma grej som händer igen när dramatiska dödsfall ska porträtteras.

Publicerad 04.01.2014 kl. 12:53

LUCcast och nostalgi

I senaste episoden av LUCcast så går vi litet in i nostalgins tecken och pratar spelminnen. Något som vi eventuellt kommer att återkomma till eftersom spel för det mesta handlar om minnen och nostalgi.

Men jag pratar om en scen i spelet Link's Awakening. En scen som jag funderade på i samband med det att jag funderade på engelskakunskaper i forntiden. Link's Awakening kom ut i december 1993 och jag minns att jag införskaffade spelet i fråga under ett sommarbesök i Hangö. (I långa tider hade vi som tradition att en måndag under sommarlovet ta tåget till Hangö och äta glass där och annars bara vandra omkring) Det är alltså inte otänkbart att jag köpte spelet sommaren 1994. En tid då jag var elva år gammal och min engelskakunskap var relativt grundläggande.

Dock kom jag igenom spelet där jag satt i rummet under bordslampans sken och spelade Game Boy. (Det kanske kommer som en överraskning för er ungdomar men på Game Boy-tiden lyste inte skärmarna upp av sig själv utan man var tvungen att använda en annan ljuskälla för att se något) Det fanns en berättelse i spelet så mycket är säkert. En del av berättelsen fanns förklarad i spelmanualen och en del i Nintendo-Magasinet. En stor del fanns också i själva spelet.

Frågan är hur mycket jag förstod av den. Så som jag förklarade på podcasten så finns det en Wind Fish som sover och som man väcker upp med instrument och saker och ting händer.

Och så finns det en scen där perspektivet ändras och man sitter på en trädstam och funderar på livet. Eller en flicka som bor i byn och som räddade Link i början sköter det mesta av pratandet.

Och när jag funderade på scenen i mörkret i bilen om natten där jag körde omkring så tårades nästan ett öga. I mitt sinne byggdes scenen upp till något som den kanske aldrig var men som den ändå kunde vara. En stund av berättande och reflektion i all den action som spelet innehöll. Ett bekräftande av att det som spelaren höll på med skulle förstöra hela den värld man befann sig i.

Det gjorde valet att slutföra spelet aningen svårare. Och själva slutet aningen mer melankoliskt. Aningen mer passande för den finska folksjälen.

Och det är ju sådant som jag är väldigt svag för. Tanken att någon handling man måste göra och tanken på allt det man lämnar bakom sig som man inte kan komma åt igen efter att ha utfört en viss handling. Alla vägar som stängs.

Jag är ju också (och har varit länge) ett stort fan av t.ex. Peter Pan och även Narniaberättelserna. När man går in i en annan värld och sedan när man lämnar den i vetskapen att det är mer eller mindre omöjligt att återvända. Allt det som skedde i den andra världen kommer att försvinna men man måste ändå gå för den "riktiga" världen finns där ute och det är den man måste vara i.

Det är ju nästan tragiskt. Världsflykt är en stund av unika upplevelser som när man lämnar dem är det något som ingen annan riktigt förstår och som man inte kan förmedla vidare för det går inte att förklara.

Drömmar är sådana. Ibland är även spelens värld sådan. Många gånger har det hänt att jag skulle vilja dela med mig av de känslor jag känner under ett datorspel, rollspel eller när jag läst en bok. Men samtidigt är det oerhört svårt. Den riktiga världen har liten förståelse för dessa upplevelser som ju inte hände på riktigt.

Nu gick den här texten till något konstigt ställe men det är väl helt okej det också. Många gånger har jag tänkt på historieberättande, jag lyssnar gärna på andra människors fascinerande berättelser om liv som känns så mycket mer intressanta än det jag håller på med. Mina berättelser utspelar ju sig alla i overkligheten. Egentligen. Men kanske jag inte borde tänka på dem som sämre egentligen. Bara för att de inte hände på riktigt.

Nåväl. Som avslutning så här är den där scenen från Link's Awakening (från Game Boy Colour-versionen som ju inte är lika bra eftersom alla vet att svartvitt gör allting bättre). Den har kanske inte det djup som jag fantiserade att den hade då i bilen på natten i skogen.

Publicerad 17.12.2013 kl. 20:08

Raseborgs science fiction och fantasyklubbs julfest

Igår var det Raseborgs science fiction och fantasyklubbs traditionella brädspelsjulfest på Serendipity. Detta år var den litet kortare än tidigare. Eftersom jag var på jobb först och en del av medlemmarna hade andra saker för sig senare på kvällen. Men nog fick vi in ett par spel.

Vi började med litet Roborally som aldrig är fel. Ett spel där man ska göra det bästa av den situation man råkar ha framför sig. Och där de bästa planer kan förstöras av ett litet misstag eller det att någon annan råkade stå ivägen. Själv tycker jag att spelet är roligast på ett bräde med så många robotar som möjligt eftersom det då är större chans att man krockar med varandra.

Som vanligt var det en (dock oftast olika personer) som stannade i startpunkten och mest snurrade runt på ställe och någon som åkte ned i en avgrund och någon som åkte omkring på ett löpande band och inte riktigt visste hur man skulle komma bort från det. D.v.s. standard Roborallyroligheter.

Sedan tog vi en omgång Bohnanza som ju också är en klassiket där man köper och säljer och erbjuder bönor fram och tillbaka och hoppas att allt går som det ska. En hel del aktivt försäljningssnack och allting gick fram och tillbaka. De flesta i spelet trodde att de var på förlorande men i slutet var det oerhört jämnt. 14-14-14-16-16 tror jag de slutliga poängen var.

Till sist så plockade jag fram Container mest för att det var litet dunkelt i lokalen (Serendipity) så vi inte ville spela något där man måste läsa vad det stod på några kort eller dylikt. Container är ett spel för många språk vilket betyder att det knappat har någon text alls i själva spelet. Dock är vissa kuber väldigt nära andra till färgen men det gick helt bra ändå.

Container är ett spel som helt och hållet handlar om att rida på marknadsekonomins vågor. Jag borde kanske ha gett litet mera tips och råd till de andra spelarna för eknomin i spelet blev rätt intressant med dumppriser för att överhuvudtaget gå på plus och på det stora hela så spelades spelet på ett sätt som jag inte sett tidigare.

Dock tror jag att spelarna på det stora hela uppskattade spelet även om det var klart vem som skulle vinna relativt tidigt.

Efter dessa spel var det dags att säga hejdå till Rasecons julfest för det här året även om jag sedan blev kvar och lyssnade på livemusik i goda vänners lag.

Och snart är det jul.

Publicerad 15.12.2013 kl. 10:45

Bilfunderas

En dag är ingen dag två dagar är en vana. I förrgår kändes det fel att inte skriva blogg. Men dagen var en sådan dag då det helt enkelt inte fanns något utrymme för det. (One of those days eh!) Sedan igår så... nåh, jag for ju och sova när jag kom hem men det var också litet enklare. "Jag gjorde det en gång, jag kan göra det igen."

Som jag hörde (och som jag skrev) det tar bara två gånger för att göra något till en vana. Lika enkelt som jag plötsligt började skriva dagligen och det flöt på, lika enkelt var det att sluta och inte egentligen bry sig så mycket.

Så med tungt hjärta försöker jag skriva något igen. Med förhoppningen att vanan ska ta sitt grepp igen en liten stund. En liten stund.

Jag kör rätt ofta bil i jobbet och ibland när man kör bil finns det inte så mycket att göra (speciellt på den raka vägen mellan Ekenäs och Hangö), man slölyssnar på radio och låter tankarna vandra.

Idag var det Lucia. Enligt något som jag hört så var Luciadagen tidigare tänkt som den längsta (mörkaste) dagen på året och enligt wikipedia har det att göra med gamla kalendrar och dylikt där den trettonde verkligen inföll på vintersolståndet.

Oavsett så satt jag där på hangövägen och funderade på ljuset och eftersom det idag var en klar dag med solljus så reflekterade jag på det. (Jag reflekterade också på vindmöllorna som stod stilla i stormvinden och hur... creepy det såg ut där de svajade sakta fram och tillbaka, dessa gigantiska saker skapade av människohänder, men sidospår, sidospår)

Klockan var nästan tolv vilket ju är den dag då solen står högst på himlen. Längs med hangövägen finns träd som inte är speciellt höga eller de är tillräckligt långt borta från själva vägen för att inte täcka speciellt mycket av himlen. Men solen orkade ändå inte upp ovan dessa toppar.

I kombination med det snölösa vädret så frammande det någon slags känsla. Inte ens solen orkar riktigt. Inte riktigt till slut.

Men snart går vi mot ljusare tider igen.

Publicerad 13.12.2013 kl. 20:35

Hobbit

Jag hade någon idé om vad jag skulle skriva om tidigare idag (en grej kom jag på som jag ska skriva senare eftersom det tangerar LUCcast litet grann) men jag har glömt bort vad det var. Så istället ska jag nu kasta in några ord såhär på måfå om det faktum att imorgon har den andra hobbitfilmen premiär.

Ifjol när första hobbitfilmen kom ut så var jag sådär lagom hypad, jag hade inte följt med och inte hört så mycket och efter att jag såg den var jag sådär lagom imponerad. Sedan såg jag den en gång till en vecka senare i den här nya HFR-grejen och så gott som alla recensenter och människor verkade hata det.

Men jag gillade det så tusan riktigt. Så mycket faktiskt att filmen steg med flera pinnhål på värdeskalan. Så mycket att jag i efterhand såg på production diaries och bara föll pladask för Peter Jacksons midgård.

Nu har det gått ett år sedan dess och jag har ungefär samma känslor som inför förra filmen. Jag är inte speciellt hypad och har inte hört speciellt mycket om filmen (jag har också missat extendedversionen av förra, men den ska jag införskaffa inom kort). I princip har jag haft ett hobbitfritt år fram till det här.

Dock förväntar jag mig att bli transporterad bort till ytterligare en fantastisk värld i sällskap av fantastiskt trevliga dvärgar och en hobbit och så en hög med andra typer (inklusive en hög med fjompiga alver den här gången)

Vi får se hur det går.

Jag har åtminstone biljetter till 14:10-föreställningen för jag jobbar inatt och jag har kvällen upptagen annanstans. Denna julstress eh.

Publicerad 10.12.2013 kl. 20:46

Batman eller städning

Alltid nu och då måste man väl städa litet. Jag hör definitivt inte till de människor som städar speciellt ofta. Min lägenhet skulle förmodligen få vissa människar att ropa förskräckt och sedan springa iväg så fort som möjligt. Ibland noterar till och med jag att lägenheten kanske borde städas.

Men sedan kommer något annat där emot. Något. Som man kunde kalla för. Batman.

OK. Det är inte alltid Batman som får mig att inte städa min lägenhet men det är vad som jag sysslat med nu på sista tiden. Spelet Batman Arkham Asylum har upptagit en hel del av den fritid jag har och för att undvika städning så har jag istället funnit mig själv i smutsiga korridorer på ett dårhus för galna brottslingar av den överdrivna sorten.

Igår sedan så kom jag slutligen igenom spelet så nu saknar jag momentärt en orsak att inte städa. Men det tar nog inte länge innan jag hittar en till. Dock före det så kan jag kraftigt rekommendera Batman: Arkham Asylum, trots att det är ett spel från 2009 som förmodligen alla som vill redan vet om. Men grejen var väl att det var rätt billigt i en Humble Bundle för ett tag sedan.

Nu då skriver jag blogg istället för att dammsuga. En helt trevlig variation av prokrastinering.

Publicerad 09.12.2013 kl. 12:44

Independence Day

Igår var det självständighetsdag. Och istället för att skriva julblogginlägg så for jag till Åbo. Sedan vaknade jag tidigt på morgonen och tänkte att "nu kan jag skriva gårdagens inlägg tidigt så kommer det ett andra inlägg sedan på kvällen".

HAHAHAHAHAHAHA.
Ehrm.

Självständighetsdagen alltså. Men jag har ett annat erkännande som har med titeln självständighetsdag att göra. Filmen Independence Day. Den här filmen tyckte jag var det mest fantastiska jag någonsin sett när jag såg den. Jag skrev en uppsats i skolan om filmen ifråga där jag höjde den till skyarna som ett berättarmässigt mästerverk som skulle hålla förevigt.

Ja.

Nu är ju filmen kanske inte riktigt så bra. Den håller verkligen inte och den är en klichefylld ostfest. Hur kunde då jag tycka att det var världens bästa film?

Nå en av orsakerna är att filmen kom ut 1996 och att jag då var tretton år gammal. Men man kan ju inte skylla på det hela tiden. Men det finns en liten bakgrundshistoria till Independence Day och jag tror nästan att Independence Day är den film som ledde till att jag blev en ivrig biobesökare.

Jag hade börjat högstadiet och om jag inte minns fel så var det ännu på den varmare sidan av året. (enligt IMDB hade filmen finlandspremiär i oktober 1996) D.v.s. riktigt i början av min högstadiekarriär. I skolan var det temavecka på temat film (och TV. Medier i största allmänhet väl). Vi gjorde diverse småarbeten om filmrelaterade saker vi gillade och jag gjorde min på temat Anime.

Det här var tiden före jag ens hade sett någon anime förutom de sakerna som man inte visste att var anime. Istället läste jag hungrig animesektionen i svenska speltidningen Super Power. Det var något främmande och spännande över det hela.

Inom denna filmvecka så såg vi även två filmer på biografen. Det var en fransk Unge Werthers Lidande som jag nu efter en hel del sökande gissar att var den här filmen. Fransk var den åtminstone och oerhört trög kändes den. Var i princip ogillad av allihop i hela skolan.

Jag förmodar att den hade sina kvaliteter men det var nog inte den sortens kvaliteter som uppskattades av högstadiepubliken.

Den andra filmen trodde jag var Jerry Maguire, men jag kollade upp information och den filmen kom ut först 1997. Medan jag letade så kom jag istället att tänka på att vi också såg en Hitchcockfilm. Förmodligen Mannen som visste för mycket. Jerry Maguire kunde vi ju inte ha sett om den inte var ute då ännu. MEN minnet är en konstig sak så nu kommer här en paragraf om möjliga verkligheter som jag inte nu kan verifiera.

Filmveckan skedde på våren 1997, inte på hösten 1996. Om den gjorde det så hade Independence Day haft premiär för länge sedan redan och då kan inte den filmen vara katalysatorn. Men om Independence Day inte var katalysatorn vilken film kunde det då ha varit? Där har jag ingen aning. Å andra sidan så kan vi ha sett tre filmer, för jag minns distinkt en film som var mer 90-talsvänlig och att titeln var ett namn. Av någon orsak trodde jag det var Jerry Maguire men det finns säkert andra filmer som är mer i enlighet med rätt tidpunkt. Men i den här versionen av verkligheten skippar vi den tredje filmen som jag inte är säker på att existerade och forsätter med den sanning som kanske eventuellt har existerat i mitt huvud.

Ivarjefall så var dessa biobesök med skolan troligen de första sedan jag såg nästan hela The Mask på bio något tag tidigare. The Mask minns jag för att det fanns en trailer på The Nightmare Before Christmas före filmen och för att jag började må illa under filmen och var tvungen att gå ut innan den var slut. Det var någon form av nervositetsillamående som gjorde att jag inte riktigt ville gå på bio efter det på ett tag.

Under den här filmveckan så fanns det också en klassvis filmtriviatävling. Jag minns inte exakt vad den gick ut på men det var väl en hel del frågor som kanske hade med de filmer vi sett att göra eller bara allmänt handlade om film. Vår klass (7B) vann den här tävlingen och vann därmed fribiljetter till Bio Karelia. (Som numera är kulturhus)

Sedan tog det ett tag. Tiden gick långsammare när jag var yngre så jag vet inte exakt hur lång tid det var men jag hade denna fribiljett oanvänd ett tag. Jag var inte säker på det här med att gå på bio. The Mask hade ju varit nästan traumatiskt. Och den Unge Werther hade också varit plågsam.

Men till slut föll jag väl för hypen. Det var ju storfilmen det året mer eller mindre. Så jag använde fribiljetten och såg på filmen ifråga. (Independence Day alltså) Och jag flög väl av stolen eller något.

För grejen är ju den att film ÄR bäst på bio. Under högstadietiden gick jag på bio så ofta jag bara kunde och kände att filmen var värd det. Jag "recenserade" film på min hemsida (den existerar fortfarande) och min poängsättning gick från "bra" till "Det bästa någonsin". Eftersom film ju inte riktigt kunde vara dålig på bio.

Det var den där glada tiden då man inte var lika cynisk. Och jag kan väl gissa att något av den där entusiasmen förmodligen var orsaken till att jag förbehållslöst älskade Independence Day.

Var väl på den vägen som jag blev riktigt ordentligt filmintresserad. Allt tack vare en temavecka i skolan, en fribiljett och Independence Day. Förstås det fanns ju där från tidigare också. Med all Star Wars och allt annat som byggt grunden under alla år som gått.

Det här blev riktigt långt. Kanske det räknas som två dagar. Klockan gick t.o.m. över midnatt medan jag skrev.

Publicerad 07.12.2013 kl. 23:28

Multitasking and massive failure

Igår skulle jag skriva om engelskakunskaper och tanken om vad man (jag) egentligen förstod av all engelskspråkig underhållning jag konsumerade när jag var yngre. Jag tror inte riktigt att det lyckades på det sätt jag hade tänkt och orsaken är rätt enkel egentligen.

Multitasking.

Medan jag skrev såg jag också på amerikansk fotboll. Matchen mellan Minnesota Vikings och Chicago Bears. En match som såg ut att gå ungefär som alla Vikingsmatcher har gått den här säsongen. Helt åt skogen.

Så när det såg ut somom allt hopp var förlorat så tänkte jag att jag skulle skriva blogg och inte bry mig så mycket om fotboll (av den amerikanska varianten).

Givetvis så blev matchen spännande några meningar in i blogginlägget och istället för att fokusera bara på en av sakerna så satt jag där och halvskrev ett blogginlägg medan jag funderade på ifall Vikings verkligen skulle kunna ta hem den här matchen.

Så där satt jag fastklistrad och ville mest av allt bara publicera blogginlägget så att jag inte behövde multitaska med saker som krävde mycket hjärnarbete.

Så gick det som det gick. Men Vikings vann iallafall matchen. Trots lika dåligt spel som de uppvisat hela säsongen.

Publicerad 05.12.2013 kl. 22:31

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.