24 dagar, 24 spel. Tom Clancy's The Division

Det här spelade jag på vårvintern så det börjar vara ett tag sedan jag rörde vid det här spelet. Det är en relativt typisk tredjepersonsöppenvärldskjutare. Fienderna har siffror som ploppar upp när man skjuter på dem och om man far till för svåra områden (eller strider mot bossar) så handlar det om att tömma ett par magasin i dem innan de faller ihop.

Världen som är uppbyggd är dock stor och mäktig och det finns massor med berättelser i miljön fastän själva spelet går ut på att skjuta på så gott som allt man ser. Trots att man ganska tidigt inser att man ju faktiskt spelar som "the bad guys" i det här scenariot.

Jag kom dock inte tillräckligt långt in i storyn för att kanske spelkaraktärerna själva också skulle inse det här.

Trots allt det här så är det ett kompetent gjort "ubiopenworld"-spel. Det är litet det som är problemet med ubiopenworld. De är alla mer eller mindre likadana (med några olika "twists") men de är också såpass välgjorda att det är svårt att verkligen tycka illa om dem.

De är kanske spelvärldens marvelfilmer.

10.12.2018 kl. 22:29

24 dagar, 24 spel. Punch Club

Det här spelet ser ju rätt charmigt ut åtminstone. Av alla spel som jag tänkt skriva om i år så är kanske det här det som jag är minst positiv över. Inte för att det skulle vara ett dåligt spel. Men det är kanske inte ett jättebra spel heller. I grund och botten handlar det om att öka sina "stats" och sedan slåss i strider som bara består av att se på hur bra man har tränat och sedan fortsätta träna igen. Det finns ingen orsak att inte trycka på "speed up"-knappen under någon av striderna och i ett spel som heter Punch Club tycker man ibland att kanske striderna skulle vara något man var intresserad av.

Förutom det är spelet rätt så småcharmigt. Med mängder av referenser till gamla filmer och spel. Så många att jag ibland inte ens kände igen referenserna men visste ändå att det var en referens. Ett harmlöst men också rätt meningslöst spel. Som jag ändå satt en natt och hamrade på för att komma igenom. För systemen som består av att se olika siffror gå upp och fyllas ut är per definition beroendeframkallande. ("Om jag bara kombinerar den här och den här träningsformen så borde jag hålla mina förmågor tillräckligt högt för att slå den här bossen")

09.12.2018 kl. 19:52

24 dagar, 24 spel. Tacoma

Tacoma... Nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga om det spelet. Utvecklat av de som gjorde Gone Home, som jag gillade väldigt mycket då det begav sig. Så som jag oftast gillat dessa... litet utforskande berättande spel. Tacoma tar det till nästa nivå när man ser på 3d-inspelningar av vad som hänt på en rymdstation och vandrar omkring och följer personer och händelser från olika vinklar för att få ihop en helhetsbild.

Och ibland löser man minipussel genom att titta på vilka dörrkoder inbandningarna använde till olika dörrar.

Det är något med... berättelsepusslande som jag gillar. Att hitta information och långsamt få ihop en helhetsbild av vad som hände före man dök upp. Jag minns att det fanns en hel del av sådant i de gamla Resident Evil-spelen. "Vad var det som hände här?" är alltid otroligt kittlande.

Ett slags drömspel jag har haft är ett spel där man utforskar gamla ruiner bara som en arkeolog. Ingenting annat. Och ur det får man reda på olika saker om de som en gång i tiden bodde där.

Tacoma är ungefär det här.

08.12.2018 kl. 11:18

24 dagar, 24 spel. Football, Tactics & Glory

I somras var det ju fotbolls-VM. Och för att komma i rätt känsla råkade också ett spel som heter Football, Tactics & Glory komma ut.

Ett taktiskt turbaserat spel med fotbollstema. En nisch som jag alltid gillat men där det kanske inte finns så mycket att välja mellan. Spelet i sig har vissa likheter med StreetSoccer med tillägg som endast datorspel kan ha med. D.v.s. en massa variabler och litet specialmanövrar för att åtminstone ge bilden av djup i spelet.

Nu låter det där litet som en backhanded compliment om att spelet saknar djup och det stämmer ju inte. Det finns en massa kombinationer av förmågor som man kan slå ihop i sina spelare. Man tränar upp dem och de blir bättre. I stort sett är det en "Football Manager lite" vilket också är mer eller mindre exakt vad jag vill ha nu när Football Manager har blivit allt för komplicerat och detaljerat för mig.

Men något var det som inte helt klickade, som är orsaken till att jag inte suttit mig ner för att spela det sedan fotbolls-VM tog slut. Jag vet dock inte riktigt vad det kan vara för egentligen borde det här spelet vara precis vad jag vill ha.

Och iochförsig spelade jag ju det nog över 20 timmar så det har ju inte varit helt förgäves. Och spelet uppdateras än så eventuellt har det lagts till saker som gör det ännu bättre sedan när jag får för mig att spela det igen. Vid fotbolls-EM.

08.12.2018 kl. 00:53

24 dagar, 24 spel. Wolfenstein: The Old Blood

Såhär lagom på självständighetsdagen tänkte jag att jag skulle kasta några ord om... Wolfenstein: The Old Blood

Det är ju ändå bara kriget man talar om idag. Så det är viktigt att komma ihåg på vilken sida vårt land stred.

Men spelet. Jag spelade New Order för några år sedan och det var rätt skoj. Ibland känner jag för att spela något där man bara för meja ner fiender samtidigt som man får ta del av en småtrevlig (eller hemsk eller något annat) story. Problemet med den här sortens spel är att de med väldigt få undantag alltid är 30+gb stora och ibland känns det litet jobbigt att ladda ned så mycket för att spela ett spel som tar ett par kvällar att komma igenom.

Så Old Blood satt där ospelat. (så som också Rise of the Tomb Raider och... Homefront) Tills jag verkligen kände att _nu_ behöver jag mörda nazister. Och jag hade några dagar ledigt.

Spelet är mer eller mindre exakt New Order, bara litet kortare och med några få nya element. Med ett vapen i varje hand springer man fram och slaktar otroligt onda fiender. Det var en scen jag minns, en sekvens jag misslyckades några gånger så jag såg den fler än en gång. Det var ett slags auditorium och jag sprang på ena sidan och tittade ibland upp för att panga litet på fiender. Alla fiender steg alltid upp exakt samtidigt i exakt samma animation. Så allt såg ut som sådanadär pappdockor som tittade upp och som jag skulla panga på så snabbt som möjligt.

Och det är i princip hela spelet. Pappdockor som tittar upp och som sedan mördas. Ibland behöver man också göra det :)

06.12.2018 kl. 21:29

24 dagar, 24 spel. Blood Bowl 2

Jag har skrivit om Blood Bowl tidigare. Då i den ursprungliga brädspelsvarianten. Det här är tekniskt sett om uppföljaren till en av datorspelsversionerna.

 

Det var under hösten som jag gick med i en liga i spelet och därav började spela litet mer igen. Jag har ju lång erfarenhet av FUMBBL och liknande, men tempot i ligan jag är med i är ganska lagom för mig (en match varannan vecka ungefär). Mina gamla taktiker sitter i ryggmärgen och om jag får säga det själv så anser jag mig vara en helt kompetent Blood Bowl-spelare.

Det råkar ju också vara ett av mina favoritspel genom tiderna. En enskild match kanske inte alltid är den bästa (och tar en timme, så det finns ju den aspekten) men utvecklingsmöjligheterna och variationen i spel över tid är ju där som spelet verkligen skiner.

Och så handlar det givetvis om att hela tiden fundera på oddsen. När kan man riskera att misslyckas med något och när ska man låta bli? Ibland brukar jag fundera på hur mycket slumpen egentligen ska finnas i spel (många brädspelare brukar fundera på det här) men I Blood Bowl tycker jag att en sorts balans finns. Varje handling kan misslyckas, så det kan varje gång vara litet nervpirrande. Samtidigt så är det också så som det ibland sägs om hasardspel. "En bra spelare har oftare tur än en dålig spelare".

Det här tankesättet brukar jag ta med mig till många andra spel. Om jag blir besegrad i något spel med vad som känns som en "lyckoträff" så tänker jag ofta att en lyckoträff kan hända vem som helst, men om lyckoträffarna kommer väldigt många gånger så är det förmodligen inte tur längre.

Det som jag märker när jag skriver litet om spelen jag spelat under året som gått är att de flesta spel skulle jag vilja sätta mig ner och spela mera av... ... Men inte har man ju tid med sådant!

05.12.2018 kl. 13:32

24 dagar, 24 spel. Laser League

Laser League var ett spel som vi spelade en del på våren då det kom ut.

I grunden är det ett tävlingsinriktat spel där två lag försöker få bort motståndarna genom att få planen att bli en fiende. Varje lag har en färg och man tar över olika delar av planen så att motståndarna har mindre utrymme att röra sig på.

Det stora problemet med det här spelet är det att det inte fanns någon spelarbas. Så efter ett antal misslyckade försök att få ihop matcher och långa väntetider så var det mer eller mindre tvunget att bara lägga ned och därmed också minska den aktiva spelarbasen med 20%

I grunden ett väldigt skojigt spel. Jag vet inte om de har lagt till privata matcher, för då kunde man ju försöka hoppa in i det igen. Det här är ett exempel på ett lovande spel med gedigen grund som bara inte lyckades komma över tröskeln till spelbarhet.

Synd.

Men kanske någon annan försöker igen.

04.12.2018 kl. 21:55

24 dagar, 24 spel. Project Zomboid

 

När jag nu ändå håller på kan jag ju fortsätta att skriva om Early Access-spel. Project Zomboid har varit under utveckling längre än Steams Early Access-program varit igång. Jag tror det var Desura som hade något de kallade för Alphafunding eller liknande. Jag hoppade på ganska tidigt och även om spelet är långt ifrån färdigt (eller kanske inte så jättelångt längre) så har det väl inte varit helt illa.

Zombiespel och jag har ju litet av en historia och oftast är zombiespelen bara spel där man mördar horder av hjärndöda fiender. Inget fel med det. Men det som egentligen lockar i zombieapokalypsen är ju hela överlevnad och uppbyggaraspekten. Project Zomboid handlar helt och hållet om det. Man gräver i övergivna byggnaders skafferier efter saker som ska ta en genom veckan. Samtidigt som man undviker zombies eller ibland tar sig an dem när de kommer en och en.

Som Oxygen Not Included har spelet också ett "late game" som jag aldrig ens varit nära. För jag tycker för mycket om att springa omkring och utforska :) Som vanligt.

Så det här är ett spel som jag brukar återvända till alltid nu och då och jag tror att jag återvände åtminstone två gånger under det här året. Mellan gångerna har det tydligen introducerats bilar som man kan köra själv och senast jag spelade fanns det massor med parkerade bilar överallt varitfrån man kunde plocka reservdelar (jag vet dock inte hur man lootar bakluckor, men det borde jag kanske kolla upp)

Det stora som spelet saknar är förstås mänskliga NPCs, andra överlevande att interagera med för att få rollspelsaspekten i spelet också. Det har fått en multiplayerdel så det går att spela tillsammans (jag har inte prövat) men det jag saknar är ju den här singelplayergrejen. Som iochförsig är otroligt svår att genomföra.

Man kan jämföra med Dead State som är ett mycket mer linjärt spel där det finns överlevande och litet av en story och det är nästan det som krävs för det är kanske svårt att göra dynamiska NPCs. (fast man vet ju aldrig, det beror ju på hur på djupet alltsammans går)

Men av alla zombiespel jag spelat så är nog det här närmast "idealet".

03.12.2018 kl. 16:29

24 dagar, 24 spel. Oxygen Not Included

Oxygen Not Included har varit under utveckling ett tag vid det här laget. Jag hoppade på tåget ganska tidigt. Minimanagement i Dwarf Fortress-stil är ju något jag brukar gilla. Numera har jag dock märkt att det har en massa uppdateringar. Oftast med saker som är så långt förbi den teknologinivå jag någonsin når att jag litet har börjat fundera om jag spelar spelet alls rätt.

Trots det här är det ett spel jag återvänder till alltid emellanåt. Det är rätt så komplicerat men ändå väldigt mysigt i sin dystopi. Dessutom får man ju gräva, vilket hör till de saker jag gillar allra mest i spel. Att gräva gångar i jorden är litet som att utforska, men det går otroligt mycket långsammare. (se även: Terraria, Minecraft och Dwarf Fortress)

När jag letade efter en trailer att lägga till mitt inlägg såg jag också att de gjort "Oxygen Not Included Animated Shorts" som fick mig att vilja starta upp spelet nu genast... Kanske jag borde läsa någon guide över hur man kommer förbi "early game"

Asch, jag hade egentligen tänkt att inläggen skulle bli litet längre och grundligare, men tydligen är jag jättedålig på att säga djupa saker om spel som jag spelar. Det här handlar bara om att gräva gångar och bygga vattenrör och försöka få saker och ting att röra sig på de sätt man vill att de ska göra. D.v.s. småsaker som spel brukar göra allra bäst.

02.12.2018 kl. 21:04

24 dagar, 24 spel. Intro och Turmoil

Jag är i skrivande stund fortfarande i valet och kvalet om det här överhuvudtaget är en god idé. Speciellt som första december redan så gott som är över. Men med LUCcast på lång paus så borde jag ju ändå få min fix över att tala om spel jag spelat på något sätt. Litet grann åtminstone.

Så jag har en lista på tjugofyra spel (egentligen fler, men jag försöker hålla mig till de tjugofyra) som jag då skulle försöka beta av en per dag ända fram till jul. De är inte i någon speciell ordning utan vi får se hur många jag kommer igenom och hur mycket jag skriver om dem.

Turmoil

 

Turmoil är ett spel om att borra efter olja. Litet i stil med There Will Be Blood eller några av serierna om Farbror Joakims liv. I praktiken är det ett pusselliknande spel där man borrar och hoppas på att träffa rätt och har en del hjälpmedel man kan köpa åt sig efter hand. Progressionen är ganska perfekt, där det börjar simpelt och efter hand dyker det upp olika komplikationer och olika sätt att ta sig an dem. Det finns gas i jorden som kan göra att oljan pumpas snabbare. Eller ibland kanske för snabbt.

Man säljer sin olja till höger eller vänster, beroende på vem som har högre pris. Eller så sparar man oljan och väntar på att prisen går upp. Men allt går på tid och utrymmet är begränsat så det gäller litet att försöka slå till vid rätt tillfälle.

På det stora hela ett rätt enkelt spel (även om jag väl bara spelade på den normala svårighetsgraden) som är lätt beroendeframkallande när man försöker få produktionen igång. Mot slutet finns det specialgrejer man kan göra för att expandera gasluckorna och tanken är att man kan höja priserna genom att skicka gas till företagen men det kändes oftast somom just de här delarna var för mycket arbete för att riktigt löna sig. För mig stannade utvecklingen ungefär vid det näst högsta och jag vann spelet rätt lätt utan att använda de riktigt avancerade teknikerna.

Det är också ett enkelt spel att börja en sådan här serie med, då det kanske inte är det djupaste eller mest engagerande spelet någonsin så det är lätt att skriva om.

01.12.2018 kl. 23:58

Unga Astrid

Så igår var jag och se på Unga Astrid, tidigare i våras såg jag Astrid - En Berättelse på Yle Arenan (tyvärr inte där längre) och när jag kollade om dokumentären fanns med på Letterboxd så råkade Unga Astrid dyka upp bland sökresultaten.

Först funderade jag hur jag inte hade hört talas om en sådan film innan jag såg att den bara hade visats någon månad tidigare i Berlin. Den hade inte kommit ut för vanligt folk än.

Så det var bara att vänta och lyckligtvis kom den ju i Karis under premiärveckan.

När Terry Pratchett dog så skrev jag att han var en av de författare som påverkat mest hur jag ser på världen. När jag såg dokumentären om Astrid Lindgren kunde jag inte annat än tänka att den andra av de författare som påverkat mest hur jag ser på världen är definitivt hon.

Det finns minnesbilder jag har som är direkt förankrade i endera hennes berättarröst i TV eller från kasettband. Eller annars något av hennes verk. Jag minns hur jag efter att ha sett Pelle på Saltkråkan plötsligt blev pacifist och gjorde mig av med alla plastpistoler jag hade. Det var kanske inte långvarit men efter det har jag nog medvetet alltid låtit bli att köpa plastpistoler.

Lyckligtvis så kan man låna andras eller använda en käpp som ser ut som ett vapen, så jag är helt klart en fuskpacifist. Men det finns ändå alltid kvar där i bakhuvudet, hur mycket jag än gillar att spela våldsamma datorspel.

Eller så minns jag när hon dog och det var samma år som jag första gången spelade på Raseborgs Sommarteater och Bröderna Lejonhjärta och det kändes litet som ett sätt att... fortsätta.

Unga Astrid då? Det är svårt att bortkoppla berättelserna och allt det andra från själva filmen. Det är en väl avgränsad berättelse som fokuserar mest på den del som kanske inte är den mest bekanta. Samtidigt som det är den mest.. tongivande.

Jag skulle säga att det är väl värt en titt, även om jag väl mest bölade tyst igenom den. Men det visste jag ju före jag gick och såg den också.

20.09.2018 kl. 17:20

Hotel Artemis

Tidigare i veckan gick jag och såg på Hotel Artemis, en film som kanske inte har fått så jättemycket uppmärksamhet och där recensionerna varit rätt så ljumma. Så därför tänkte jag skriva något om den, för för mig är det en sådandär film som jag tänker att jag gärna såg folk uppskatta litet mer.

Det sagt så är det mer en film med potential än en film som lyckas gå hela vägen. Men det är alltid roligt när filmer försöker vara större än de är. Det är... rollspelaren i mig som gillar världsbygge.

Så det här är en nära-framtid-film (cyberpunk är vad det är) som handlar om ett hotell som egentligen är ett ställe för folk att få sjukhusvård utan att någon ställer några frågor. I stil med John Wick så finns det en massa skrivna och oskrivna regler och en hel drös med historia.

Allt sägs inte rakt ut, utan istället är det det där klassiska där någon nämner en sak och alla förstår vad det är och publiken får låta fantasin flöda. Och för mig flödade fantasin.

Mest skriver jag det här för jag tror att Hotel Artemis har möjlighet att bli en sådandär film man upptäcker i misstag om några år. Och jag skulle inte ha något emot om folk upptäckte den i misstag så snabbt som möjligt.

Det finns också ett rollspelsscenario där. Som Free Fire i fjol så har den något som gör mig otroligt sugen att spela någon sorts cyberpunkrollspel. Den här kombinationen där så gott som alla karaktärer är litet "likable" samtidigt som de kan vara gigantiska rövhål. Det är det som rollspel, eller åtminstone rollpersoner brukar vara...

 

 

25.08.2018 kl. 13:02

Solo: A Star Wars Story

Det är bara att inse det. Jag är tydligen en gigantisk Star Wars fanboy. De senaste tio-femton åren har jag litet halvt försökt att inte vara det. Prequelfilmerna var kanske inte så häva och det kom en massa tv-serier och datorspel och sådant som jag inte orkade bry mig om.

Jag menar det är ju inte så att jag inte har varit en Star Wars fanboy alla tider och så men det var... kanske inte så intensivt. Människor jag kände sade saker som "jag har aldrig sett på Star Wars" och jag tänkte att det är väl helt okej. Star Wars är kanske litet gammaldags. Det finns nya saker att se på nuförtiden.

Alla älskar ju superhjältefilmer.

Men nu såg jag Solo igår och det var något som slog slint i huvudet.

Kanske det är det här som folk som läser superhjälteserier ser när de ser på marvelfilmer. Jag som knappt fick upp någon entusiasm för den film som jag tycker är bäst av MCU-filmerna (Thor: Ragnarök). Jag tyckte de alla var likadana. Och jag hade ärligt väntat mig något liknande ur de här nya Star Wars-filmerna. Kanske magin var borta, The Last Jedi var ju fantastisk, men den här hade haft en massa bekymmer och förmodligen skulle det bli en "paint-by-the-numbers"-affär.

Och det kanske det är. Det är det som slog slint i huvudet. Det är fullt möjligt att Solo bara är en i mängden av allt annat som kommer i blockbusterväg men jag... jag...

Solo var liksom allt jag ville ha i en Star Wars spinoff. Det var ett rymdäventyr av en sådan sort som man aldrig annars ser. Det talades då det begav sig om hur Guardians of the Galaxy och Star Trek-rebooten helst av allt bara ville vara Star Wars.

Men de var inte det här.

Det här var Star Wars.

Jag har fortfarande undvikit att titta noggrant på vad kritikerna säger om filmen. Så jag vet att mitt cyniska jag kommer att ta över senare och se alla fel som kritikerna ser. Om några månader kommer mitt minne av Solo vara likadant som mitt minne av marvelfilmerna. Det var en jämntjock massa av blockbusterformel.

Men just nu lever jag i en liten bubbla där Star Wars lever igen. Två riktigt bra filmer på mindre än ett år. Dessutom två helt olika riktigt bra filmer på mindre än ett år.

Det känns som om jag inte kan se "objektivt" på det här. För Solo kan ju inte ha varit så bra? Väl?

24.05.2018 kl. 21:17

Positivitetsnyårslöfte... -ish

För någon månad sedan tänkte jag att jag skulle göra det här. Och en vecka före nyr tänkte jag "det här som jag försökt göra nu i någon månad skulle ju passa bra som nyårslöfte". Jag brukar inte göra några direkta nyårslöften, men det här känns som något som är rätt perfekt för det.

Så skriver jag utan att först säga vad det är. Jo alltså, det som jag har funderat på är att jag ska vara mer positiv. Nu är jag ju en optimist i grunden annars också. Men speciellt när det gäller... hrm... populärkultur så har jag (som så många andra) så lätt att fastna i negativitetsträsket.

Jag ska dra en story.

Någon gång under sensommaren kände jag att jag ville prata mer film på internet. Mina "standardhangouts" pratade film ibland och det var roligt men jag tänkte att det skulle vara dags att hitta något som verkligen handlade om det. Så eftersom Discord tagit över allt vad tidigare var IRC så googlade jag "film discord" och hittade några.

Förstås problemet med debatt på internet är detsamma som alla har märkt, speciellt de senaste åren (om man läst kommentarer, vilket man inte ska göra) är att det är fullt med "hat". Det ska tryckas ner på allt och alla som tycker att något kanske inte är så illa och så ska man endast gilla saker ironiskt. Renodlad uppriktighet är förbjuden, allt beskrivs under ett lager av memes och förakt.

Så jag bestämde mig där någonstans att vara mer positiv. Mer ärligt positiv. Inte ironisk, inte föraktfull utan att genuint försöka se det som kanske inte ändå är så illa.

Justice League-filmen var ett perfekt exempel för det här. Jag såg den och det är ju ingen bra film precis. Men jag minns när jag gick ut så tänkte jag: "Nå. Dom försökte ju åtminstone." Och så försökte jag se på alla de positiva aspekterna i flimen.

Den här... positiva attityden är också något som jag känt kommit mer och mer (i populärkultur) under speciellt de senaste åren. Kanske när världen känns otroligt dyster så letar vi efter positiva personer i film och tv.

Två exempel som slår mig, även om jag vet att det finns mängder. Är Wonder Woman i sin egen film. Inget tycks få ner hennes positiva attityd. Trots en hel del motgångar så kommer hon ändå ur det hela med en tanke om att det nog kan lyckas. En annan superhjälte var Thor i senaste flimen. Det fanns inget som fick honom att tro att saker inte skulle ordna upp sig förr eller senare. (fast Thor är inte en av de två jag tänkte på)

Den andra är Dustin i Stranger Things. Speciellt i säsong två. Han är positiv och optimistisk kanske så långt att det är till skada för andra. Han verkar helt enkelt vägra att tro att monstren måste vara elaka och när det nästa uppkommer ett triangeldrama så inser han att han inte har något att göra där utan glatt och utan några baktankar accepterar det som händer och går vidare.

Det är ju det i Dustin att han ger aldrig upp sin optimism även när det verkar somom den mest leder till att det går mindre bra för honom. Jag menar visst, jag vet inte vart karaktären far i framtiden. Kanske han blir bitter. Men jag hoppas att han inte blir det. För så många versioner av en sådan där karaktär har gått och blivit bitter. Blivit någon som tror att han förtjänar att goda saker ska hända åt honom då han ju varit god. Det finns en stor skillnad i någon som är envist positiv ibland också mot bättre vetande och någon som är positiv bara för att denne tror på belöning.

Det finns förstås negativa sidor i båda sätten...

 

Men jo... alltså. Jag ska försöka vara litet mer positiv gentemot saker. Speciellt då på internet. Jag ska försöka att aldrig argue "in bad faith" utan istället vara så jäkla "good faith"-ig att de som försöker göra motsatta mot mig bara blir frustrerade... Så egentligen är min positivitet bara ett annat sätt att göra folk negativa... Fan... Hur man än vänder sig är rumpan bak.

02.01.2018 kl. 12:50

Top 10 filmer från 2017

Året lider mot sitt slut. Så nu ska jag stressa ihop en topplista över filmer. Jag gör så som jag gjort tidigare år, det vill säga jag gör listan nu och listar endast filmer jag sett under 2017 som kom ut under 2017 (på imdb kan några av dem kanske kommit ut 2016, men det är oftast på grund av någon filmfestival i någons bakgård).

Jag tror att jag såg till och med färre litet udda bra filmer i år. Jag började med en Letterboxd diary någon gång i augusti (som jag fyllde med litet backlog), där jag i likhet med BGGs “played” list listat alla filmer som jag sett under hela året. Som man kan se från listan har jag prioriterat att se på CHiPS, How to be a Latin Lover och Snatched över sådana filmer som kanske faktiskt kunde ha varit bra.

Så det var mina ursäkter. Här kommer listan.

 

10. King Arthur - Legend of the Sword

Okej… den här filmen förtjänar kanske inte att vara på den här listan. Den verkar sönderklippt och slumpmässig. Det finns mycket som inte alls fungerar. Väldigt mycket. Så varför är den här på tionde plats?

Tja… Mest just för att den är så “hatad”. Jag tycker att det här är en underskattad film. Den har mängder med härlig galenskap som jag har otroligt svårt att tycka illa om. Öppningsscenen är fantastisk och underlig på samma gång. Det finns en stil i filmen som gör att människor som tycker att saker torde vara någorlunda historiskt korrekta förmodligen blir galna. Men jag åt upp alltsammans. Allt från… Bläckfiskmonster i underjorden till ett slagsmål med en Frazettamålning och gigantiska elefanter. Det finns mycket som inte fungerar alls. Väldigt mycket. Men jag tycker ändå att den här filmen förtjänar en chans.

 

9. Free Fire

Den här filmen gick jag in i helt blind. Jag kollade litet på “vad har Armie Hammer gjort på sistone?” (jag har förmodligen nämnt det tidigare men jag har mancrush på Armie Hammer) och såg en film som verkade åtminstone ha en intressant cast. Det här är också kanske en film som inte passar direkt in på topplistan, men jag väljer att använda mina lägre siffror till att rekommendera filmer som man kanske inte sett eller valt att undvika.

Det som den här filmen känns som är litet av ett rollspelsscenario. Det tar mig tillbaka till sessioner av Neotech 2 där rollpersonerna och spelledarpersonerna skjuter på varandra i något komplex någonstans och slängskottstärningarna flyger över bordet och det jublas över skadetabeller. Det här är filmversionen av det.

Det innehåller dessutom den paranoia som rollpersoner så ofta har: “-I ready my weapon” “-it’s an old lady who wants to help you!”.

 

8. T2: Trainspotting

Det här var en film som jag nästan glömde att hände i år. Men den är ju nog väl värd en plats här i topp-10. Jag vett att jag borde ha tagit en ny titt på första filmen innan jag gick in. För det var ganska mycket referenser som jag mer eller mindre hade glömt bort. Men också speglingar som var otroligt tydliga. Och filmen hjälpte ju till på sina ställen för att man skulle komma ihåg vad det hela handlade om. Och Spud. Damn you Spud.

 

7. Wonder Woman

Spud dök ju upp i den här filmen också. (Vilket gör att jag börjar fundera över hur många skådespelare som är med i mer än en av listfilmerna, vi får väl se) Men kanske han inte var huvudattraktionen i den här. Det är väl här som jag ska gnälla över superhjältefilmer. (även om jag har en till kommande på listan) De har en formula som har gjort att trots att många av dem som kommit ut i år varit bra. Så har de inte haft något som gjort att jag hoppat upp av glädje. De har alla varit exakt som väntat. Wonder Woman är egentligen inget undantag, förutom då två relativt kraftiga undantag för mig. Jag tror kanske att de båda undantagen sker under samma scen dessutom. Det ena är en scen som man kanske kan kalla “ingenmansland” och det andra är Wonder Womans temamusik.

Av någon orsak har jag haft svårt att urskilja riktigt häftig filmmusik på sistone. Då menar jag något litet trevligt tema som man känner igen nästan genast då den dyker upp. Wonder Womans när det dök upp i Batman v Superman var något som jag redan då visste att det här måste man höra mera av. Det används sparsamt i Wonder Womans egen film. Men när det sedan dyker upp där i musiken så är det definitivt ett så kallat “fist pumping moment”.

Så superhjältefilmer är förutsägbara och därför litet tråkiga trots att de är bra. Men en måste man ju ha på sin lista.

 

6. Dunkirk

Från ett världskrig till ett annat. (Cillian Murphy var också med i Free Fire, så jag har åtminstone två skådisar i två filmer hittills. Ifall någon har koll) Det här var en intensiv film, nästan dialoglös. Det var bara tryckande musik och stiliga bilder och stämning och sådantdär “good shit”. Bland många saker jag gillar i filmen är hur fienden aldrig syns. Det skjuts litet men man ser dem egentligen aldrig. Det här är… liksom en annan sorts film. Det är förstås också en film som ska upplevas på bio och som förmodligen borde ha upplevts på IMAX eller någon annan gigantisk skärm. Men det är ju inte så många som har möjlighet till sådant.

 

5. Baby Driver

Edgar Wrights film som är helt i takt med musik. Mer eller mindre. Jag vet inte om andra gör det, men jag förmodar att de gör det. När jag ibland går omkring med mina öronsnäckor i öronen och lyssnar på musik så blir plötsligt fotstegen i takt med musiken. Blicken flyger över omgivningen i samma svepningar som musiken gör och jag svänger in en mindre gatan perfekt till något trumslag.

Baby Driver är filmen som… visualiserar den känslan. Jag förmodar att man endera ser fånig ut eller att ingenting märks när man lätt svänger i takt med musiken när man vandra längs med gatan. Men i den här filmen är man den coolaste någonsin. Eller filmen är den coolaste någonsin. Jag tror öppningsscenen finns på youtube. Och det hör nog till en av de härligaste biljakterna i takt med musik någonsin. Det finns ett antal sådana sekvenser i filmen och de är alla bara helt otroligt härliga att titta på. Baby Driver är helt enkelt bara en underbar upplevelse… Liksom.

 

4. Tuntematon Sotilas

I Dunkirk hade vi en front och här har vi en annan. (några år senare). Om britterna har sin evakuering att titta tillbaka på så har ju vi här östra svenska riket vår egen lilla krigsberättelse. Det är ju jubileumsår som knappast någon har missat och under årets lopp har ju också jag gått från att inte veta så mycket om Tuntematon Sotilas till att åtminstone vara där runt medelfinländaren när det gäller uppskattning av verket. Så en ny film blev det ju. En film som kombinerar det man är van vid i internationella (läs: amerikanska) krigsfilmer med litet lokal prägel. Det är ju de “lokala” detaljerna som jag själv fastnade för. Det är sällan som film får skog “rätt”. Jag förmodar att skog ser litet olika ut i olika delar av världen. Men i Tuntematon Sotilas fick jag nog så mycket njutbar skog som jag inte sett sedan Ronja Rövardotterfilmatiseringen. Några av mina favoritbilder var av småkryp i mossan som gjorde sitt medan människorna mördade varandra där ute. Ett tecken på hur en skalbagge knappast bryr sig om krig. Och förmodligen också någon sådan där symbol över hur den enskilda krigaren är som en skalbagge i det stora kriget.

En av de starkaste scenerna i flmen kommer riktigt i slutet just före bombardemangen avslutas och Finland slutgiltigt förlorar kriget. Det… som där aldrig tycktes ta slut tycktes aldrig ta slut mer än vad det någonsin gjort tidigare och det är i de exemplen som man känner en hundradel av det som det kan ha varit.

När jag förklarar värnplikten i Finland för utlänningar brukar jag säga arméns viktigaste uppgift är att utbilda pacifister. För när man kryper omkring i mossor och tanken om hur mycket värre det skulle vara om det verkligen var situation så vet man att det vill man aldrig vara med om. Slutdelarna av Tuntematon Sotilas gör litet liknande saker.

 

3. LEGO Batman

Det här är den andra superhjältefilmen på min lista och den hör inte riktigt i samma kategori som Wonder Woman och allt det där andra i superhjälteväg. Istället är det här en glädjefull fest full av diverse saker i olika nyanser av svart och en mer eller mindre perfekt Batman där alla olika batmanvarianter tycks vara kanon och ändå inte. Det är bara galet och roligt och som det brukar bli i den här listan varje år så tycks jag ha svårt att komma på saker att säga om den absoluta toppen. Speciellt med tanke på den roman jag just skrev om fjärde platsen…

Men jag gillade ju LEGO: The Movie och det här… bygger vidare utan att bygga vidare men ändå bygger vidare. Jag vet inte. Men bra är det och allt fungerar. På ett sätt som… Jag vet inte. Everything is Awesome? (i instrumental hissmusikvariant)

 

2. Blade Runner 2049

När det började pratas om en Blade Runner 2 för ett antal år sedan så kunde man ju inte annat än skaka på huvudet och sucka djupt. Det fanns väl inte mycket hopp för en sådan reboot eller remake eller vad det nu kunde vara. Men sakta och försiktigt så dök det litet hopp upp. Denis Villeneuve var tydligen någon som folk litade på (Arrival var ju i min top 10 förra året) och det kunde ju kanske bli helt kompetent.

Slutresultatet var ju något som kanske gick längre än det till och med. Blade Runner 2049 lyckas på något sätt behålla den föregående filmens mystik och ambiguitet och istället göra en annan berättelse som ändå tar tydligt avstamp i den gamla filmen.

Det är inte bara visuellt av bara fan utan där finns också en massa annat att bara gräva i om man så vill. En av de centrala grejerna som jag verkligen gillade var i Joi och hennes funktion och hur hon fungerade på diverse olika plan. Det har säkert skrivits mycket om och kring alltsammans och mycket bättre än vad jag någonsin kunde.

 

1. Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi

Efter alla besvikelser med superhjältefilmer (se ovan) och hela tanken om hur de här absolut största filmerna förmodligen alla är samma sak om och om igen. Disney äger hela världen och allt sådant. Så… Jag var förstås förväntansfull när det kom till The Last Jedi. Rian Johnson har figurerat på listor förr och han har som person dykt upp på podcasts som jag lyssnar till under åren. Så han har byggt upp en hel del sympaticred där även om han gjorde en film som inte var så bra så skulle den säkert ändå vara bra.

Nå The Last Jedi var ju bra ändå. Det hände saker tidigt i filmen som gjorde mig hoppfull och sedan hände det en litet större grej som helt vände upp och ned på filmen och halvvägs igenom visste jag inte vad som skulle hända.

Jag trodde att jag visste ungefär vad som skulle hända i alla dessa filmer. På samma sätt som med superhjältarna så var det samma berättelse om och om igen med litet olika detaljer och litet positiva grejer. Men istället fick jag… Det här.

Jag har inte skrivit något eget inlägg om The Last Jedi för jag har varit litet upptagen med utomlandsresa och premiär. Jag känner att jag kanske borde skriva något helt eget om den, men samtidigt… Så vet jag inte om det behövs. Men jag rekommenderar The Last Jedi något oerhört. För några år sedan sade jag Mad Max: Fury Road åt alla. Star Wars är litet annat (mest för att man gärna borde ha sett tidigare filmer för att få ut något av det hela. Om de här nya Star Wars-filmerna har lärt mig något är det hur många människor som aldrig tittat på Star Wars) men den är trots det något som borde ses, även om jag gissar att alla väl kommer att se den.


Så här var min lista. På platserna 11-15 finns filmer som Logan, War for the Planet of the Apes, Get Out, John Wick 2 och Valerian. Superhjältefilmerna som Thor, Spiderman och Guardians 2 finns säkert där någonstans i gruppen “bra men inte tillräckligt bra”. Thor var förmodligen den bästa, men till skillnad från The Last Jedi så lyckades den inte överraska på samma sätt. Det finns ju också en massa draman och sådant som kommer att komma på riktiga kritikers topplistor. De flesta av dem har jag nog inte sett. Förmodligen kommer jag att se dem förr eller senare (inte tog det mig bara tio år att se There Will Be Blood här förra veckan) men lättare är det att göra lista om man inte har för många bra filmer att välja mellan.

30.12.2017 kl. 14:40

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.