London Called

Så jag har alltså varit i London i nästan en vecka. På World Science Fiction Convention (eller Worldcon eller LonCon 3). Det här var min första SF kongress utanför landet och den första jag betalat för att komma in på. (Finncons är som bekant gratis) Så jag var ju rätt nervös. Jag är inte direkt den vanaste av resenärer. En person som föredrar att resa digitalt, kanske ibland med Google Streetview men sällan vill jag fysiskt fara längre bort än till... Tenala.

Men Worldcon är ju rätt stort och när Finland ifjol inte lyckades med Helsinki in 2015 fick jag ett infall och skulle till London 2014. (senare kom Helsinkiin2017, som vi väl alla ska stöda)

Jag räknar mig själv som rätt ny när det gäller fandom. Jag är mera en passiv konsument än någon som engagerar mig nämnvärt, delvis för att jag inte är den mest sociala av människor och delvis för att jag har för många andra hobbyn som också tar tid.

All den här förtexten är bara för att säga att jag var rätt nervös och jag visste inte riktigt vad det var som jag hade gett mig in på. Men det var en riktigt lyckad resa till slut.

Mest av allt sprang jag på programpunkter, varje timme kändes det somom det fanns tre-fyra saker jag ville se och höra och även om jag var på en hel del så missade jag helt allt som hade om serietidningar att göra. Även om det fanns några intressanta programpunkter på det temat också.

En av de programlinjer som jag gillade väldigt mycket var "Transformative fandom" som handlade om allt det som är mycket på tapeten överallt, d.v.s. behandlandet av minoriteter och dylikt. Det här är ju ett ämne som jag är passivt engagerad i varje gång det dyker upp inom spelcommunityn (och sorgligt att se att genast efter LonCon så såg jag att det här hade dykt upp.)

Sedan gick jag också på en hög med politikrelaterade paneler, ideologier och liknande i SF och efter alla dessa tunga saker som var det alltid skönt med en eller två zombiepaneler.

Efter programmen hade det ordnats med en så kallad "fan village" där alla samlades för att träffas och det var något som kändes som ett väldigt lyckat koncept även om jag inte vet hur det brukar ordnas vanligtvis. Där fanns även ett speltält och brädspel som man fick låna och det blev en del Werewolf och Resistance: Avalon.

På det stora hela kan jag väl säga att jag kände mig nästan litet sorgsen på måndagen då det hela började gå mot sitt slut. Jag skulle gärna ha varit där längre, för det var ju så stort att det inte fanns någon chans att se och höra på allt som var intressant.

Det som var den andra behållningen var att jag definitivt måste fara på en Worldcon flera gånger. Om jag bara har tid. Och kanske också försöka fara på flera kongresser och inte bara på Finncon de gånger som jag har tid över. Men såhär brukar jag väl känna efter ganska många olika saker. Sedan glömmer jag litet bort det och går tillbaka till mina vanliga rutiner. Som innehåller saker som att låta bli att skriva blogg och att sitta och spela datorspel dagarna i ända.

 

Ja en sak tänkte jag nästan glömma bort. England och London i sig själv var ju också delvis intressant. Jag vandrade litet omkring dagen före och dagen efter LonCon. Inte så mycket att jag egentligen fick någon bild av alltsammans men ändå litet grann. Det som jag inte riktigt hade koll på under hela resan var att eftersom man kör bil på andra sidan vägen än vad jag är van vid så är det då så att man också går förbi varandra på andra sidan varandra. Alltid när jag mötte någon på gatan så kändes det somom de ville gå förbi mig på den sidan som jag inte ville gå förbi. Eller hur det nu heter. Jag krockade dock inte med någon lyckligtvis. :)

Publicerad 22.08.2014 kl. 12:25

2015

Jag ska väl börja med att säga att jag inte har skrivit här på ett tag. Orsaken är det här:

 

Det har tagit upp en hel del tid de senaste månaderna och alla är förstås välkomna och titta.

 

Men det som jag egentligen tänkte på så här kort. I en podcast jag lyssnade på sade någon i förbifarten att "2015, det är det årtalet som verkligen är framtiden" (så här sade han inte, för podcasten var på engelska) och det fick mig att fundera i banorna "du har riktigt rätt."

Vi har haft litet futuristiska årtal på sistone 1999 - 2001 och 2010, men samtidigt så (för min generation åtminstone) så har de inte varit superfuturistiska. Men 2015. Det är ett tal som verkligen är långt in i framtiden. En apokalyptisk cyberpunkframtid kan utspela sig år 2015 och det skulle inte ens vara konstigt.

Men 2015 är ju om ett halvt år.

Det kommer förstås att komma flera futuristiska årtal (i 2020-talet är ungefär hälften av åren futuristiska) men för mig känns det somom 2015 är en av de första riktigt riktigt... vardagliga framtidstalen. På det här sättet kommer jag undan 1999-2001-dilemmat eftersom hela "nya millenniet" är futuristiskt på sitt eget lilla sätt och det finns en orsak att välja just de siffrorna. Men om man använder 2015 så är det mera "ett sådantdär datum".

Nå i alla fall. Nu blev jag och yrade en hel del om något som egentligen skulle vara kort om hur fantastiskt det är att vi snart lever i den riktiga framtiden...

 

Publicerad 29.06.2014 kl. 12:33

Brädspelshistoria

Jag lyssnade på The Dice Tower och de hade två episoder om "Games from our childhood" i början av april. (ytterligare ett bevis på hur länge det ibland kan ta från tanken att skriva blogg till faktumet att skriva blogg) Som den nostalgiska person jag är gick jag givetvis direkt ner i träsket och funderade på min brädspelshistoria.

När jag snubblade över den nya brädspelsboomen för ett antal år sedan så var det efter år av endast sporadiskt brädspelande och i och med alla dessa nya fantastiska spel så kändes det somom de spel man spelat i barndomen alla var likadana och alla var för oerhört länge sedan. I och med att jag stundvis lyssnar eller följer med podcaster och liknande där de flesta talar om att de nu spelade något nu och då när de var små och jag tänkte "så var det väl för mig också."

Men med episoden "Games from our childhood" så gick tankarna till de spel som jag spelade när jag var mindre och de var sist och slutligen kanske inte så få. Tydligen har hela den här spelandegrejen funnits inom mig i långa tider. Kanske mer så än andra. Eller vem vet egentligen.

Jag sätter på mig nostalgiglasögonen och tittar tillbaka till diverse spel och korta ögonblick (eller kanske långa ögonblick man vet aldrig med mig). Minnena är inte i någon egentlig ordning.

Schack är väl ett spel som alla känner till mer eller mindre och det är ett spel som jag aldrig varit speciellt bra på. Jag har förmodligen inte tålamodet att analysera tillräckligt långt framåt och jag är en som gärna spelar på odds. Och i schack finns det inga odds. Trots det här har jag en del minnen när det kommer till schack.

Ett förnedrande minne är i tidig lågstadieålder när jag ska spela schack och förlorar matchen på minimalt antal drag. Jag lämnar kungen öppen genom att flytta fel bonde och vips är det matt i två-tre-fyra drag. När jag någon gång bläddrade i någon schackbok insåg jag att min öppning var den enda som kunde leda till vad som förmodligen är snabbast möjliga matt. Och detta var något som hände åt mig helt på riktigt...

Ett mindre förnedrande minne är kvällar i Västerby filialbibliotek (som förmodligen inte existerar längre) där jag spelade mot en god vän och förlorade om och om igen. Biblioteket var öppet en eller två kvällar i veckan och ofta fann vi oss där och spelade. Det här specifika minnet är att jag en gång faktiskt vann. Men jag förmodar att det är ett helt fabricerat minne. Jag tror också att jag ropade ett högt vinstvrål när jag vann. Något som givetvis inte är acceptabelt i ett bibliotek.

Men förutom schack finns det en hel del andra barnspel/familjespel som jag har minnen av.

Ett minne är spelet Tjuv och Polis, som vi införskaffade under en resa till Sverige (många spel är förmodligen inköpta i Sverige eftersom det ju nästan bara är därifrån man får spel på det svenska språket) och jag minns det för att jag har en känsla av att vi öppnade spelet och spelade det första gången på golvet i vikingbåten mellan länderna. Och en av de stora behållningarna av brädspel är ju öppnandet av dem. Något som fortfarande stämmer. Ju fler små delar desto roligare är det.

Emil i Lönneberga är ett spel som minnet består av sommarstugan och solen som tittar in genom köksfönstret medan man håller i någon form av kort. Jag ser på den där bilden som är länkad och ser att det också fanns en snurra i spelet. Den kom jag inte ens ihåg. Jag minns bara lådan, kort och solen.

Disneyland är i princip en klon av Monopol med disneytema och är för mig helt och hållet associerad till mina farföräldrar där vi spenderade långe kvällar med spelet ifråga. Med de olika korten som representerade ägorna av ordentlig papp. Men välanvända.

Minnet av Hotel är litet mindre trevligt trots att det också var en monopolvariant som spelades i långa tider och i mängder men det specifika minnet jag har av det spelet är en lång kväll av spelande där vi lämnade spelet på hälft, gick och sova och sedan blev jag sjuk. Jag minns inte om det var feber och feberdrömmar som jag hade om spelet i fråga där hotellbyggnaderna lutade hotfullt över mig eller om det var spysjuka som gjorde mig illamående bara jag tänkte på spelet ifråga. Faktum är dock att jag var väldigt mycket mindre entusiastisk över att spela det spelet efter just den här händelsen.

Ingen lista är komplett utan Spökslottet som byggde helt och hållet på sin gimmick med den självlysande dödsskallen. En hög med ospecifika minnen är associerade med spelet i fråga. Det var ju viktigt att spela spelet under mörka förhållanden, helst under hösten i det gulaktiga skenet av lyktorna utanför fönstret och regnet piskande mot fönstret. Det här spelet innehåller också ett besvikelsens minne då släktingar lånade spelet och när vi fick det tillbaka var det helt förstört och ospelbart vilket var en gigantisk besvikelse när det öppnades. Spelet återhämtade sig aldrig riktigt från det (trots en ersättningskopia).

Jag gräver har i minnen och plötsligt stöter jag på Bamses honungsjakt ett spel där den största behållningen är att man får bygga spelplanen själv. Och Kimble vars behållning är det klickande ljudet som spelet har när man slår tärningen. Och det minne jag har av det spelet är i vardagsrummet en solig vår- eller sommardag när vi fångar myror i spelets låda.

Nu känner jag att det här redan har blivit för långt men spelen har tydligen alltid varit en del av mitt liv. Och det här är före de spelen som hade regelböcker och inte bara regler på insidan av lådan. Jag "uppgraderade" ju mig sedan med spel som Blood Bowl, Kampen om Citadellet eller Drakriddarna. Det är säkert värt ett helt eget blogginlägg att skriva om den fasen i spelandet.

Så till skillnad från vad jag först trodde (innan jag började tänka på det) så har jag alltid varit en spelare. Alltid varit entusiastisk över att öppna en ny spellåda och se vad den innehåller.

Publicerad 22.04.2014 kl. 23:14

Cis

Nu ska jag ta vatten över huvudet och skriva om något som jag egentligen inte vet något om. Men jag håller sakta på att gå igenom en hög med föreläsningar från GDC och det fick mig att fundera på saker sådär som man nu ibland funderar.

Ordet cis alltså. Det betyder något i stil med att man är (och anser att man är) det kön som man föddes till. I princip är det alltså en benämning på någon som inte är trans.

Jag tror jag stötte på ordet första gången i samband med just den stora debatten om kvinnor och minoriteter i datorspelsvärlden. Det är en debatt som kommit igång de senaste åren och det är väl på tiden att också nördvärlden blir litet mer feministisk av sig. (För att allmänt säga sig vara väldigt inkluderande kan nördar vara ack så exkluderande enligt egna principer)

Ordet konfunderade mig först. För jag hade aldrig hört det och det fanns ingen förklaring utan det här var tydligen ett vedertaget begrepp. (Och i enlighet med hur hjärnan fungerar så stöter jag oftare på ordet nu när jag vet vad det är)

Det är ju ett intressant ord på många sätt. Mycket på grund av min första reaktion till det när jag stötte på det och sedan googlade för att veta vad det var. Min reaktion var något i stil med "Ett ord för det som är normalt? Det känns ju litet onödigt."

Sedan kom jag på mig själv. Det är inte så lätt att vara en heteronormativ ciskönad priviligierad vit man. Allt omkring en programmerar en att anse att man själv är normal och allt annat behöver en förklaring. Inte konstigt att den första reaktionen är vad den är.

Och därför är ju det här ordet cis egentligen hur bra som helst. Att lägga stämplar på saker brukar ju vara dåligt men ibland kan de också fungera riktigt bra. Att det behövs ett ord för att förklara att man de facto är en cisperson för att det inte är en självklarhet i sig självt.

Man kan inte göra några antaganden om något per automatik. Beskrivande ord är inte för att beskriva hur man avviker utan beskrivningarna ska behövas på alla nivåer. På internet där man inte vet så borde man inte vara något som man inte sagt att man är, så att säga.

Det är som den klassiska beskrivningen av en läsare av science fiction. En SF-läsare som läser att "han lämnade skeppet" tänker inte automatiskt att skeppet ifråga är ett skepp som reser över haven. Förrän man har fått mer beskrivning finns det få saker man kan "räkna med" i vad det egentligen handlar om.

På samma sätt när man möter en människa på internet. Egentligen vet jag inget om människan ifråga men automatiskt brukar jag utgå från att människan i fråga är en heteronormativ vit cisman. Det här borde jag inte göra. Och på sista tiden så försöker jag mer och mer låta bli.

Därför tar jag också vatten över huvudet. För jag vet egentligen ingenting om dessa saker. Det här är första gången som jag själv har använt ordet cis. När det på det stora hela gäller sådana här saker som kön eller sexualitet så är jag helt ute och seglar. I princip kan allt jag har sagt inte ha någon som helst förankring i någon annans verklighet än min egen.

Och det är väl sådant jag får leva med.

Publicerad 12.04.2014 kl. 16:21

Du kommer aldrig att tro på vad som hände sedan

Sådär låter onödigt många artiklar nuförtiden. Det har väl med Facebook att göra. Alla delar med sig av diverse saker och vad får någon att klicka på en länk. Något slags påstående som involverar en själv.

"This is the cutest thing you'll ever see."
"You won't believe what this baby can do."

Det här är ett fenomen som stört mig sådär måttligt. Men så var det väl någon gång i december (så här länge tar det för mig att gå från tanke till blogginlägg) som jag såg en länk om något gammalt par som tog bilder av sig själv och rubriken var något i stil med "You'll be amazed at the last picture". Jag tänkte det kunde vara sött. Kanske en stund av svaghet. Egentligen så förväntade jag mig bara något morbitt eftersom jag räknade med något i stil med att ena personen hade dött och höll i en kruka med aska eller vad det nu brukar vara.

Den sista bilden var dock gömd och det sätt man kunde se den var genom att dela artikeln på Facebook.

Jag slog mig för pannan. Såklart! Det här var nästa steg att driva trafik till en hemsida. Hemsidan hette dessutom något i stil med "viralthings". Givetvis får man saker att bli virala när man tvingar folk att dela för att se.

Det här öppnade mina ögon helt och hållet. Jag håller litet hårdare koll nu på sponsorerade länkar. Försöker se vart de leder innan jag klickar och så gott som allting delat på facebook som heter något i stil med "Den här femåringen är förmodligen världens bästa på dragspel" så ignorerar jag totalt. Precis som man tidigare gjorde med alla uppmuntrande citat om hur du ska leva ett bättre liv. (det värsta är ju att människor frivilligt delar dessa saker)

Min selektiva sociala medier-syn gjorde väl också att jag varken såg eller brydde mig om den där flickan som fejkade en massa olika språk. Inte förrän jag såg henne nämnas på yles nyhetssidor.

Publicerad 25.03.2014 kl. 19:50

Idrottsvidskepelse

Såhär nu när det är OS så gick tankarna till vidskepelse i samband med idrott. Eller egentligen i samband med bänkidrott. För faktum är att det ju är helt förståeligt att det finns vidskepelse bland idrottsutövare. Att utföra ritualer är en slags mental förberedelse och som ibland kan bli litet konstig när det finns mängder av saker som måste göras för att man ska lyckas i sina förberedelser.

Men bänkidrottare har ju egentligen ingen som helst inverkan på det som sker. Trots det här så frodas ju vidskepelsen också bland de som tittar på sport. Det har förstås att göra med att vi alla är huvudpersoner i våra egna berättelser och allting som händer i världen kretsar kring oss själva.

Ritualerna kan vara många. Fjärrkontrollen måste vara på rätt ställe. Man måste blunda vid någon speciell situation eller så får man inte blinka under samma situation. Om Finlands ishockeylag förlorar så var det för att man råkade se eller inte se på matchen ifråga.

TV-tittandet inverkar direkt på hur det slutar. Och det gör det ju inte. Förnuftet säger ju att det inte kan göra det. Trots det här så varje gång det drar ihop sig till OS. När Finland spelar ishockey. När Mäkäräinen står och skjuter. När Ahonen hoppar backe. Det gäller att göra på rätt sätt annars kan det gå fel.

Jag har ju också sådanahär vidskepelser. I damhockeyn blev det mål bara när jag såg på matchen, men jag hade inte möjlighet att se hela matchen så de stunder då jag gick bort en stund så hörde jag bara hur det andra laget gjorde mål (det här var Finland - Schweiz).

Förmodligen fanns det en och annan som blinkade eller inte vågade titta när Mäkäräinen sköt sina sista skott i dagens masstart. Och någonstans så funderar folk "om jag hade gjort x istället för y hade situationen förändrats då?"

Svaret är nej. Oavsett hur mycket man kan tala om fjärilseffekter och kaosteori så är svaret alltid nej.

Men ändå... Om jag inte spelat Minecraft under Finland - Kanada hade övertidsmålet inte kommit då?

Publicerad 17.02.2014 kl. 21:18

Kärlek och hat (men mest hat)

Så här lagom till alla hjärtans dag så tänkte jag att jag skulle använda en rubrik som jag haft i huvudet ett bra tag. Det hela började för ett bra tag sedan när jag funderade över hur mycket folk kände kärlek till en massa saker och hur jag ofta har litet svårt med sådant.

Nå jag är kanske i allmänhet inte den mest känslosamma personen i världen men det blev ändå något som jag funderade på en stund. Och där det finns kärlek så finns det hat och så gick tankarna till det.

När jag var liten så sade man åt mig (med man menar jag min mor och far förmodligen) att jag inte fick hata. Om man använde sig av ett uttryck som "hata" så var det något som man verkligen menade. Som så många andra saker som sagts i förbifarten när jag var liten så fastnade det i mitt huvud.

Min första reaktion var förstås att försöka försvara min tanke att jag verkligen "hatade" gröt. Med en förklaring som inkluderade saker som mina mordiska tankar om gröt bara kom på tal. Och faktum är att nu när jag tänker tillbaka på lekis eller skolgröt så går mina tankar till att bara vilja vara våldsam och förbjuda gröt i hela världen.

I varjefall någon av dessa kommentarer att "det är inte snällt att hata" gjorde att jag aktivt försökte att låta bli att hata. Om jag ville mörda något så tyckte jag istället inget vidare om detta.

Det går till och med in i mitt ordval. Ibland upptäcker jag mig själv med att nästan tänka eller säga "jag hatar..." men så rättar jag mig själv att det blir "jag hat... tycker inget vidare om..."

Förstås, insåg jag, detta gäller bara för det svenska språket. Precis som det är oerhört svårt att säga "förlåt" men "sori" kan man säga hur och när som helst så är det lätt att säga "hate" på engelska. Ord har kraft och eftersom det engelska språket är så överanvänt så har engelska ord inte längre någon kraft överhuvudtaget.

Så. Denna tvekan att hata har väl också lett till en tvekan att älska. Samma princip fungerar så att jag inte kan säga att jag "älskar" något om jag inte verkligen menar det. Istället tycker jag bara väldigt mycket om. Extrema känslor är inget för mig. Det är lättare att hålla sig där emellan och bara gilla eller inte gilla.

Publicerad 14.02.2014 kl. 19:34

Tre små upplevelser

Tre små händelser som har fastnat i mitt huvud hände under januari månad. Det var tre saker som fick mig att tänka till litet grann eller annars bara var bevis på de konstiga saker som kan hända i verkligheten (eller i overkligheten eftersom en av upplevelserna var en mardröm).

* Först så var jag ut och köra möbler till Barösund och på vägen tillbaka så var vädret det som det varit de senaste veckorna (undantaget idag då det nästan verkar vara plusgrader). Det vill säga kallt.

Det låg tunna moln över himlen och någonstans kring Fagervik så kom ett lätt snöfall. Det märktes knappt och var rätt typiskt för snöfall när det är mer än minus tio grader. Men borta i horisonten fanns det inget molntäcke och solen glimtade fram på andra sidan åkern nära träden.

Och det var då jag såg det. Regnbågen. Eller det var väl en snöbåge. Så vitt jag kan minnas var det första gången jag såg en tydlig regnbåge orsakad av snöfall. Visst det är ju inte direkt ovanligt att det kommer ett lätt snöfall medan solen skiner eftersom snön är så lätt och åker långa vägar längs med vinden men den här regnbågen var så tydlig och jag tänkte för mig själv att det här var ju litet småskojigt.

* Den andra lilla upplevelsen hände under natten när jag var på jobb och körde mellan Backgränd och Manngård (stället där emellan heter något också men jag kommer inte på det just nu, det finns så många byar och jag vet inte vilka som hör vart) när himlen plötsligt lyste upp av något som liknade blixtar eller fyrverkerier.

Som vanligt om natten satt ju jag med hörlurar i öronen så om det kom någon smäll så hörde jag inget av det. Två gånger lyste det och jag saktade in och funderade på vad fan det var som hände. Men jag körde vidare eftersom jag ju skulle tidigt upp sedan på morgonen. På en kort stund gick mina tankar till allt från inbillning till jordens undergång. Som SF-fan så längtar man ju litet till jordens undergång i alla stunder även om man vet att den förmodligen inte kommer att hända.

Sedan kom en blixt till och när jag körde omkring på de välbekanta vägarna upptäckte jag att alla lampor var släckta. Förmodligen var det några ellinjer som hade gjort vad de nu hittat på. Väldigt lokalt dessutom efter ungefär en kilometers radie så var alla lyktor på igen och jag såg hela tiden i horisonten de lampor som man nu alltsom oftast ser. Så i mitt stilla science fiction-sinne så tänkte jag på utomjordingar som invaderade genom att släppa en lokal EMP-bomb.

Jag hittade dock inga notiser i Västis om det skedda så tydligen var det inte det minsta farligt ens en liten stund. Eller så var det verkligen utomjordingar som tog över alla människor i backgrändområdet i bästa Bodysnatchersanda.

* Den tredje lilla upplevelsen var en mardröm jag hade. Faktum är att jag under en kort tid hade en hel del mindre mardrömmar som oftast slutade i att jag vaknade och trodde jag hade försovit mig till något av mina jobb men lyckligtvis var det aldrig riktigt så. Men den här var en som fastnade rätt bra i mitt huvud när jag vaknade. Och jag funderade litet extra på den så att den inte bara skulle sväva iväg.

Drömmar försvinner ju ur huvudet så gott som genast eftersom de inte har något sammanhang men om man funderar på dem och håller dem fast i minner försvinner de inte. Även om det man skapar i narrativ form inte kanske har så mycket med själva drömmen att göra.

I korthet var det en dröm som involverade spöken. Av någon orsak så har jag väldigt lätt att få obehag när jag tänker litet extra på spöken. Det handlar inte så mycket om att de är skrämmande som att de är väldigt tragiska. De har fastnat i det odöda utan att kunna komma bort och är dömda att upprepa något i oändlighet tills någon befriar dem.

Nåväl. Jag var i en korridor av något slag och stötte på någon som uppenbarligen var ett spöke. Denne försökte lura mig till att göra något men jag hade på känn att det här var de facto ett spöke och att det hade något att göra med korridoren och med en grej som stod på en piedestal. Så medan detta spöke som var någon sorts butler (av det kunde jag tänka mig att korridoren befann sig i någon form av medeltida slott) pratade om smått och gott så pillade jag på grejen som fanns på piedestalen och hittade en meny liknande den som man hittar i Photoshop.

Med den kunde jag förändra färgen på hela rummet och i drömmens logik så var allt jag kunde förändra färgen på "mindre äkta" eller ett spöke, så jag ändrad färgbalansen så att allting bytte mellan rött och blått och varierade och såg hur detta spöke också förändrades och därmed bevisade jag spöket odödhet och kunde peka på det och säga "aha!"

På det sättet besegrade jag spöket.

Jag hade förövrigt en kompanion med mig. Jag nämnde den inte tidigare för jag minns inte att jag hade den med mig förrän ungefär nu och vid det här tillfället hade jag alltid haft en kompanion med mig. En person som jag till fullo litade på och vi high-fivade över hur smarta vi var som hade lurat spöket och sagta "aha!" åt det.

Så kom vi till ett annat likadant rum men detta rum innehöll inget spöke men enligt drömmens logik kändes det somom detta rum också var ett pussel så jag gick och pillade på piedestalens kontroller och förändrade rummets färg.

När jag vände mig om såg jag att min kompanion ändrade färg med rummet och när jag såg honom (eller henne, jag minns faktiskt inte) så log denne ett onaturligt brett leende och svaga förnimmelser av huggtänder syntes i mungipan.

Här vaknade jag då med ett kraftigt obehag. Min kompanion som jag (förmodligen) hade haft med mig under händelserna före rummet och under hela nattdrömmen visade sig vara ett spöke med ett ondskefullt leende. När jag vaknade kände jag obehag och en känsla av att vara förrådd.

Jag funderade en god stund på den där känslan och den träffade så rätt i mina tankar om dessa spöken och hamnskiftare. De kan verka som vilka som helst men sedan är de ändå inte vad man trodde att de var. Eller något sådant.

 

Så det här var tre små upplevelser som blev en hel del mycket längre än vad jag hade ursprungligen tänkt men vafan. Ett exempel på hur små avvikelser i vardagen kan förvandlas till nästan vad som helst bara man reflekterar en stund. Vardagens små mirakel i form av regnbågar av snö. Det okända som händer och som man inte riktigt kan förstå och därmed skapar en egen berättelse kring. Eller den overkliga drömmens värld som dyker upp när man minst anar det och när man ligger i mörkret för sig själv.

Egentligen har de tre sakerna ingenting gemensamt.

Publicerad 02.02.2014 kl. 14:22

Top 10 TV-serier 2013

Alright så då borde jag väl börja med de här listorna. I TV-serieväg så har jag tittat på en hel del. Trots det här så har jag ju också låtit bli att titta på en hel del som annars varit hyllat (det är här som man kan säga saker som Justified, House of Cards, Mad Men osv.) men det är ju omöjligt att titta på allting.

Så listan då. (I omvänd ordning givetvis)

10. Elementary

Elementary kändes till en början som en svag kopia av brittiska Sherlock (som inte är på listan eftersom den senaste säsongen började första januari så den hör hemma 2014-listan) men som Sherlocksubstitut är den helt OK och den har även hittat sina egna fötter här och där. Även om hela grejen med 22-episoderssäsonger gör att det alltid nu och då finns litet dödtid.

Men jag har aldrig riktigt följt med kriminalserier så mycket men den här tycker jag fungerar rätt bra.

9. Vikings

History Channel (tror jag) gör vikingaserie om vikingar och som är relativt historiskt korrekt. Mer historiskt korrekt än de flesta andra skildringar åtminstone. Och det är rät tintressant även om tidshoppen är svåra att få grepp om. Det är av samma person som gjorde Tudors och även där var tidshoppen svåra att få grepp om i slutet. Men serien sker under en längre tidsperiod utan att ha "five years later" text på skärmen. Och det tar alltid en stund att komma underfund med vad som händer.

Dock en riktigt intressant berättelse som hanterar vikingar rätt respektfullt. (Och vem tycker inte om att se kristna dö på löpande band?)

8. Parks and Recreation

Parks & Rec har hållit på en längre tid redan men den lyckas för det mesta hålla en hög lägstanivå och det finns hela tiden goda skratt i de olika karaktärernas förfaranden. Jag tänkte först inte alls ha den på listan för jag kom inte ihåg exakt vad som hade hänt i serien det här året men sedan kom jag ihåg att jag åtminstone kom ihåg att den var bra.

7. Misfits

Misfits gick in på sin sista säsong utan en enda skådis kvar från den första. Men det höll hela vägen ändå. Skratt och drama och allt det där. Men framför allt så är Joseph (Joe) Gilgun en helt fantastisk skådis. Inte för att de andra inte också är det. En värdig avslutning även om jag i långa tider saknade Rober Sheehan som också var guld värd och gärna hade sett åtminstone litet av honom.

6. Key & Peele

Sketchshow som det är litet fuskigt att jag lägger här för jag upptäckte den i år och såg hela backloggen vilket gör att allt går in i varandra. Men det här är en sketchshow som litet (hädelse) känns som en modern Monty Python. Det är inte riktigt lika anarkistiskt men det har den där känslan av att ett skämt går någonstans och sesdan går det ännu längre för att sedan kanske sluta utan någon egentlig punchline överhuvudtaget för trots allt var det ju vägen dit som var den absurt roliga delen.

5. Black Mirror

Tredelad brittisk serie som i princip är kortfilmer om... Tja... Olika science fiction teman. Det är kanske svårt att förklara en sådan här antalogiserie men den träffar oerhört bra där den träffar. Andra säsongen var kanske inte riktigt lika bra som den första men trots det så fick så oerhört mycket rätt. Speciellt nästan den första episoden.

4. Boardwalk Empire

Varje år tänker jag att "orkar jag med Boardwalk Empire?" och varje år så upptäcker jag när säsongen är slut att det var värt det. Serien verkar bestå av att långsamt, långsamt, låååångsamt bygga upp något som sedan faller ihop i slutet av säsongen på ett oerhört spektakulärt sätt när alla pusselbitarna till slut klickar fast. Så också den här gången som hade en hel del fokus på en av mina absoluta favoritkaraktärer i serien.

Eller tja, det finns ju flera sådana i den här serien som i princip bara består av sjukt bra skådisar som sitter i ett rum och stirrar på varandra i flera minuter och sedan pratar runt det som de egentligen pratar om.

3. Orange is the New Black

Netflix grej om kvinnofängelse baserat på någon bok tror jag. Jag hade hört en hel del om serien för tydligen gillade alla den men jag lät den vara en stund tills jag i ett svagt ögonblick (lätt inspirerad av min syster som sade att den var helt fantastisk) fick tid för att sitta igenom serien. En serie som kombinerar humor med allvar och intressanta karaktärer... Det är bara bra helt enkelt. Kanske det är så att ju bättre en serie är desto mindre har jag att säga om den.

2. Game of Thrones

Game of Thrones ja. Det hände ju en hel del i allas favoritfantasyserie. Jag hoppas att det är allas favoritfantasyserie för vad kunde vara bättre än det här? Svärd och skäggiga män och litet drakar och sådant. Jo. Det är nog så att jag har mindre att säga ju bättre en tv-serie är...

1. Breaking Bad

Breaking Bad tog äntligen slut och den höll hela vägen. Tredjesista avsnittet var förmodligen det bästa jag någonsin sett i TV-serieväg. Det blir väl inte så mycket bättre än det här.

Publicerad 29.01.2014 kl. 13:48

Listor från år 2013

Nu när januari börjar lida mot sitt slut så kanske jag borde börja fundera på dessa standard "best of"-listor för 2013. Jo jag vet att man egentligen borde göra dem vid årsskiftet men det är ju bättre att göra dem senare då man 1) har läst alla andras listor och därmed kan stjäla deras åsikter och 2) se filmer som kom ut 2013 som man inte hann med under det året.

2) är dock fortfarande under arbete. Det finns så oerhört många filmer jag inte såg förra året att det är riktigt hemskt. Beviset på detta är väl mest i de många olyssnade episoder av /filmcast som jag har eftersom jag har för vana att inte lyssna på deras spoilerfyllda diskussioner av filmer innan jag sett filmerna (förutsatt att jag har minsta intresse av filmen ifråga då alltså).

Jag ser på itunes nu och jag har 22 olyssnade episoder av /filmcast. De flesta från slutet av året då det kom en massa filmer som ännu inte haft premiär här. (eller kanske de har premiär nu i dagarna. Jag tänker på 12 Years a Slave, Her och Wolf of Wall Street som exempel)

Förstås jag är säker på att jag kan hitta på en top10-lista på filmer från 2013 också utan att ha sett allt som jag velat se. Problemet är förstås också att jag egentligen bara sett de största filmerna. Inga gömda godbitar utan istället kan jag säga att "tja... Jag är väl en av få som inte hatade Man of Steel."

Oavsett så med det här inlägget så gör jag ingen topplista ännu (varför skulle jag ha en lista i ett inlägg med namnet "Listor från år 2013"?) utan det är mer ett inlägg där jag säger att jag börjar fundera på att göra litet listor.

En lista har jag ju redan gjort och det var top5 spel. Den hittar ni på LUCcast men jag kommer säkert att sammanfatta den här också bland listorna.

Vilka listor handlar det då om? Nå mest är det väl filmer. Men jag tänkte också att jag skulle ta TV-serier. För sådant har jag sett på nästan onödigt mycket istället. Och sedan någon slumpmässigt vald som passar. Ifjol hade jag Top3 musikstycken som upprepas i duschen. Jag funderade på den också det här året men egentligen är det bara en som jag nynnat på hela året (förutom att jag fortsatt att nynna på de som var i fjolårets lista).

Och det är den här:

Såklart.

Publicerad 24.01.2014 kl. 23:32

Tolkien vänder sig i graven

Igår var det Tolkiens födelsedag. Helt av en händelse. Samtidigt så skedde det årliga Lord of The Rings-tittandet som ett firande av tio-årsjubileumet sedan filmerna kom ut (se även här och här). Den här gången blev det litet senare än vanligt då det var litet bråttom i december. Dock så råkade det ju sig så lyckligt att det var Tolkiens födelsedag.

Förstås den första kommentaren man fäller då är förstås att Tolkien förmodligen inte hade godkänt hela projektet. Filmerna är förstås fantastiska men puristerna tycker givetvis att de ändrar för mycket. Och när det kommer till purister så är Tolkienpurister förmodligen några av de absolut värsta.

Kanske.

Det finns förstås purister av alla slag. Men det har väl att göra med att Ringenpurister är litet äldre och har varit det en längre tid än t.ex. Harry Potter som blev film relativt kort efter att böckerna blivit populära. (må så vara att Ringen också blev film vid ett tidigare tillfälle. Något som de flesta helst glömmer bort)

Ivarjefall så ser man skillnader mellan de gamla ringenfilmerna och de nya hobbitfilmerna. Det är väl någon variant av åldern som tar ut sin rätt. Filmerna är trots allt över tio år gamla och den digitala tekniken har gått framåt en hel del sedan dess. Vilket gör att i de nya filmerna är det (ännu) mer digitala grejer som sker på duken än tidigare och den litet mer verkliga kännbara känslan försvinner.

Det betyder inte att det inte skulle finnas kvar en massa känbar känsla i de nya filmerna. Saker byggs ju verkligen för filmerna för att sedan bli förbättrade digitalt. Men kanske det är litet som men Star Warsfilmerna där förbättringarna digitalt bara fyller ut skärmen med en massa extragrejer som kanske inte hade behövts och som ibland är ivägen.

Det här är något som jag tycker man kanske ser litet i Return of the King också, som ju var den här gångens tioårsfilm. Många av de massiva scenerna är fyllda med "visual gags" där massor av hästar flyger till höger och vänster och det här är i kombination med vad som tydligen är studiofilmade scener med en massa människor i bakgrunden som förmodligen lades dit efteråt.

I hobbitfilmerna finns det mer "visual gags" och mindre av de tystare stunderna. Eller så går de ihop mer och inte har ett så stort gap mellan varandra.

När jag menar gap så finns det i Minas Tirith-striden scenen mellan Häxmästaren från Angmar och Eowyn en hel del som inte händer. Denna duell är långt ifrån huvudstriden och så utanför alltsammans att det nästan känns konstigt. Inte förrän striden är över rinner huvudslaget ihop med duellen igen. Detta sker flera gånger och det fungerar ju egentligen. Det handlar ju om drama och hjältemod.

I Peter Jacksons Midgård har den vanliga människan inget utrymmen. Bara hjältarna ryms med. Hobbit handlar dock om den vanliga människan. Men jag gissar att när det drar ihop sig till slag i tredje filmen så blir det nog samma grej som händer igen när dramatiska dödsfall ska porträtteras.

Publicerad 04.01.2014 kl. 12:53

LUCcast och nostalgi

I senaste episoden av LUCcast så går vi litet in i nostalgins tecken och pratar spelminnen. Något som vi eventuellt kommer att återkomma till eftersom spel för det mesta handlar om minnen och nostalgi.

Men jag pratar om en scen i spelet Link's Awakening. En scen som jag funderade på i samband med det att jag funderade på engelskakunskaper i forntiden. Link's Awakening kom ut i december 1993 och jag minns att jag införskaffade spelet i fråga under ett sommarbesök i Hangö. (I långa tider hade vi som tradition att en måndag under sommarlovet ta tåget till Hangö och äta glass där och annars bara vandra omkring) Det är alltså inte otänkbart att jag köpte spelet sommaren 1994. En tid då jag var elva år gammal och min engelskakunskap var relativt grundläggande.

Dock kom jag igenom spelet där jag satt i rummet under bordslampans sken och spelade Game Boy. (Det kanske kommer som en överraskning för er ungdomar men på Game Boy-tiden lyste inte skärmarna upp av sig själv utan man var tvungen att använda en annan ljuskälla för att se något) Det fanns en berättelse i spelet så mycket är säkert. En del av berättelsen fanns förklarad i spelmanualen och en del i Nintendo-Magasinet. En stor del fanns också i själva spelet.

Frågan är hur mycket jag förstod av den. Så som jag förklarade på podcasten så finns det en Wind Fish som sover och som man väcker upp med instrument och saker och ting händer.

Och så finns det en scen där perspektivet ändras och man sitter på en trädstam och funderar på livet. Eller en flicka som bor i byn och som räddade Link i början sköter det mesta av pratandet.

Och när jag funderade på scenen i mörkret i bilen om natten där jag körde omkring så tårades nästan ett öga. I mitt sinne byggdes scenen upp till något som den kanske aldrig var men som den ändå kunde vara. En stund av berättande och reflektion i all den action som spelet innehöll. Ett bekräftande av att det som spelaren höll på med skulle förstöra hela den värld man befann sig i.

Det gjorde valet att slutföra spelet aningen svårare. Och själva slutet aningen mer melankoliskt. Aningen mer passande för den finska folksjälen.

Och det är ju sådant som jag är väldigt svag för. Tanken att någon handling man måste göra och tanken på allt det man lämnar bakom sig som man inte kan komma åt igen efter att ha utfört en viss handling. Alla vägar som stängs.

Jag är ju också (och har varit länge) ett stort fan av t.ex. Peter Pan och även Narniaberättelserna. När man går in i en annan värld och sedan när man lämnar den i vetskapen att det är mer eller mindre omöjligt att återvända. Allt det som skedde i den andra världen kommer att försvinna men man måste ändå gå för den "riktiga" världen finns där ute och det är den man måste vara i.

Det är ju nästan tragiskt. Världsflykt är en stund av unika upplevelser som när man lämnar dem är det något som ingen annan riktigt förstår och som man inte kan förmedla vidare för det går inte att förklara.

Drömmar är sådana. Ibland är även spelens värld sådan. Många gånger har det hänt att jag skulle vilja dela med mig av de känslor jag känner under ett datorspel, rollspel eller när jag läst en bok. Men samtidigt är det oerhört svårt. Den riktiga världen har liten förståelse för dessa upplevelser som ju inte hände på riktigt.

Nu gick den här texten till något konstigt ställe men det är väl helt okej det också. Många gånger har jag tänkt på historieberättande, jag lyssnar gärna på andra människors fascinerande berättelser om liv som känns så mycket mer intressanta än det jag håller på med. Mina berättelser utspelar ju sig alla i overkligheten. Egentligen. Men kanske jag inte borde tänka på dem som sämre egentligen. Bara för att de inte hände på riktigt.

Nåväl. Som avslutning så här är den där scenen från Link's Awakening (från Game Boy Colour-versionen som ju inte är lika bra eftersom alla vet att svartvitt gör allting bättre). Den har kanske inte det djup som jag fantiserade att den hade då i bilen på natten i skogen.

Publicerad 17.12.2013 kl. 20:08

Raseborgs science fiction och fantasyklubbs julfest

Igår var det Raseborgs science fiction och fantasyklubbs traditionella brädspelsjulfest på Serendipity. Detta år var den litet kortare än tidigare. Eftersom jag var på jobb först och en del av medlemmarna hade andra saker för sig senare på kvällen. Men nog fick vi in ett par spel.

Vi började med litet Roborally som aldrig är fel. Ett spel där man ska göra det bästa av den situation man råkar ha framför sig. Och där de bästa planer kan förstöras av ett litet misstag eller det att någon annan råkade stå ivägen. Själv tycker jag att spelet är roligast på ett bräde med så många robotar som möjligt eftersom det då är större chans att man krockar med varandra.

Som vanligt var det en (dock oftast olika personer) som stannade i startpunkten och mest snurrade runt på ställe och någon som åkte ned i en avgrund och någon som åkte omkring på ett löpande band och inte riktigt visste hur man skulle komma bort från det. D.v.s. standard Roborallyroligheter.

Sedan tog vi en omgång Bohnanza som ju också är en klassiket där man köper och säljer och erbjuder bönor fram och tillbaka och hoppas att allt går som det ska. En hel del aktivt försäljningssnack och allting gick fram och tillbaka. De flesta i spelet trodde att de var på förlorande men i slutet var det oerhört jämnt. 14-14-14-16-16 tror jag de slutliga poängen var.

Till sist så plockade jag fram Container mest för att det var litet dunkelt i lokalen (Serendipity) så vi inte ville spela något där man måste läsa vad det stod på några kort eller dylikt. Container är ett spel för många språk vilket betyder att det knappat har någon text alls i själva spelet. Dock är vissa kuber väldigt nära andra till färgen men det gick helt bra ändå.

Container är ett spel som helt och hållet handlar om att rida på marknadsekonomins vågor. Jag borde kanske ha gett litet mera tips och råd till de andra spelarna för eknomin i spelet blev rätt intressant med dumppriser för att överhuvudtaget gå på plus och på det stora hela så spelades spelet på ett sätt som jag inte sett tidigare.

Dock tror jag att spelarna på det stora hela uppskattade spelet även om det var klart vem som skulle vinna relativt tidigt.

Efter dessa spel var det dags att säga hejdå till Rasecons julfest för det här året även om jag sedan blev kvar och lyssnade på livemusik i goda vänners lag.

Och snart är det jul.

Publicerad 15.12.2013 kl. 10:45

Bilfunderas

En dag är ingen dag två dagar är en vana. I förrgår kändes det fel att inte skriva blogg. Men dagen var en sådan dag då det helt enkelt inte fanns något utrymme för det. (One of those days eh!) Sedan igår så... nåh, jag for ju och sova när jag kom hem men det var också litet enklare. "Jag gjorde det en gång, jag kan göra det igen."

Som jag hörde (och som jag skrev) det tar bara två gånger för att göra något till en vana. Lika enkelt som jag plötsligt började skriva dagligen och det flöt på, lika enkelt var det att sluta och inte egentligen bry sig så mycket.

Så med tungt hjärta försöker jag skriva något igen. Med förhoppningen att vanan ska ta sitt grepp igen en liten stund. En liten stund.

Jag kör rätt ofta bil i jobbet och ibland när man kör bil finns det inte så mycket att göra (speciellt på den raka vägen mellan Ekenäs och Hangö), man slölyssnar på radio och låter tankarna vandra.

Idag var det Lucia. Enligt något som jag hört så var Luciadagen tidigare tänkt som den längsta (mörkaste) dagen på året och enligt wikipedia har det att göra med gamla kalendrar och dylikt där den trettonde verkligen inföll på vintersolståndet.

Oavsett så satt jag där på hangövägen och funderade på ljuset och eftersom det idag var en klar dag med solljus så reflekterade jag på det. (Jag reflekterade också på vindmöllorna som stod stilla i stormvinden och hur... creepy det såg ut där de svajade sakta fram och tillbaka, dessa gigantiska saker skapade av människohänder, men sidospår, sidospår)

Klockan var nästan tolv vilket ju är den dag då solen står högst på himlen. Längs med hangövägen finns träd som inte är speciellt höga eller de är tillräckligt långt borta från själva vägen för att inte täcka speciellt mycket av himlen. Men solen orkade ändå inte upp ovan dessa toppar.

I kombination med det snölösa vädret så frammande det någon slags känsla. Inte ens solen orkar riktigt. Inte riktigt till slut.

Men snart går vi mot ljusare tider igen.

Publicerad 13.12.2013 kl. 20:35

Hobbit

Jag hade någon idé om vad jag skulle skriva om tidigare idag (en grej kom jag på som jag ska skriva senare eftersom det tangerar LUCcast litet grann) men jag har glömt bort vad det var. Så istället ska jag nu kasta in några ord såhär på måfå om det faktum att imorgon har den andra hobbitfilmen premiär.

Ifjol när första hobbitfilmen kom ut så var jag sådär lagom hypad, jag hade inte följt med och inte hört så mycket och efter att jag såg den var jag sådär lagom imponerad. Sedan såg jag den en gång till en vecka senare i den här nya HFR-grejen och så gott som alla recensenter och människor verkade hata det.

Men jag gillade det så tusan riktigt. Så mycket faktiskt att filmen steg med flera pinnhål på värdeskalan. Så mycket att jag i efterhand såg på production diaries och bara föll pladask för Peter Jacksons midgård.

Nu har det gått ett år sedan dess och jag har ungefär samma känslor som inför förra filmen. Jag är inte speciellt hypad och har inte hört speciellt mycket om filmen (jag har också missat extendedversionen av förra, men den ska jag införskaffa inom kort). I princip har jag haft ett hobbitfritt år fram till det här.

Dock förväntar jag mig att bli transporterad bort till ytterligare en fantastisk värld i sällskap av fantastiskt trevliga dvärgar och en hobbit och så en hög med andra typer (inklusive en hög med fjompiga alver den här gången)

Vi får se hur det går.

Jag har åtminstone biljetter till 14:10-föreställningen för jag jobbar inatt och jag har kvällen upptagen annanstans. Denna julstress eh.

Publicerad 10.12.2013 kl. 20:46

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.