Top 10 filmer från 2014

Jag brukar alltid ha litet ångest över filmtopplistan. En del för att jag för några år sedan gick otroligt mycket på bio och såg en massa filmer varje år. Och det har minskat så det känns ibland somom den topplista jag gör inte är så... bra som den borde varit.

D.v.s. jag vill ha litet filmcred. Men om jag bara har årets största filmer på listan så känns det somom det inte finns någon cred. I år tänkte jag att jag skulle tänka "fuck it" men det var svårt. Jag var ändå tvungen att söka upp Gone Girl och gräma mig över att jag varken såg Only Lovers Left Alive eller Boyhood. Men så är det nu bara. Jag har inte längre någon filmcred, det är bara att inse fakta.

Så med det. Här är min topp10 lista över filmer från 2014.

10. Snowpiercer

Postapokalyptisk film som utspelar sig på ett tåg. Det kan ju bara inte gå fel och med en visuell stil som man bara kan gapa åt är den här filmen... Helt OK. Ibland känns det somom den inte går fullt ut i galenskapen för bäst är filmen när den gör det. Det finns en scen med skolbarn som är en sådan trevlig "mindfuck" och jag skulle gärna sett mer av det.

Men den är ju nog riktigt tillräckligt underhållande för det.

9. The Hobbit: Battle of the Five Armies

Kanske filmen inte riktigt hör hemma på listan. Den var kanske inte så bra som man kanske önskat sig och definitivt ingenting jämfört med originaltrilogin. Det är bara att inse faktum att hobbitfilmerna är litet som Star Wars prequels.

Detta till trots så är Five Armies ett visuellt spektakel. Jag gillar att bara se designen på allting. Det som händer i fokus är inte så viktigt, det är roligare att titta på dvärgarnas rustning eller förfallna hus eller allt vad det nu finns i dessa filmer.

8. X-men: Days of Future Past

Wolverine åker bakåt i tiden för att ändra på tidslinjen så att världen inte går under. Och en möjlighet att kombinera skådisarna från original-X-menfilmerna med X-men: First Class. Det som jag var gladast över i den här filmen var slutkonfrontationen som för en gångs skull var litet annorlunda. (om jag inte har förträngt något förstås, det kan också hända)

7. The Raid 2

Jag hade hört så mycket om The Raid men inte sett själva filmen. Sedan såg jag den just före jag skulle se tvåan på bio och det är ganska mindblowing. Striderna är (för det mesta) korta och brutala. Eller en enskild kamp är kort och brutal. Själva slagen är oerhört långa då varje hjälte för det mesta slår ner ett par tiotal skurkar. Kanske litet för lång och utdragen. Men det är nog inga fel på stridskoreografin. Som dessutom känns mycket mer... påtaglig än allt CGI-stridas vi brukar få.

6. Guardians of the Galaxy

På tal om CGI-stridas så kom ju Guardians of the Galaxy också ut i år. Lättsam rymdunderhållning kan man kanske säga. Men full av.. hjärta. Kanske. Den var rolig helt enkelt och det är alltid skoj när man inte tar sig själv på fullt allvar men ändå gör det och allt är bara färggrant och laser.

5. Dawn of the Planet of the Apes

Postapokalyptiskt. Ur apornas synvinkel. Så det är kanske inte postapokalyptiskt då utan istället början på en ny era... (haha "Dawn" förstås) Människorna är bara ihåliga skal och känns främmande. Vilket gör det ännu skojigare.

4. Edge of Tomorrow

Tidsreseaction med aliens och Tom Cruise som dör om och om och om igen. Det här var definitivt en av årets mest positiva överraskningar. Smart film (som kanske faller samman mot slutet, men vafan) som spelar med så många grejer i "groundhog day"-genren. (det är väl en egen genre?)

3. Grand Budapest Hotel

Den här filmen hade en hel del av grejer som jag är litet svag för. Halvfärdiga berättelser. Berättelser inuti berättelser. Sidospår. Och tragik och komik ur ett sentimentalt perspektiv. Det är sådana här saker som jag alltid faller för.

2.Interstellar

Rymdfilm som känns rätt. Science fiction när den är som bäst. Den får så mycket rätt att det lilla som den får fel kan jag förlåta helt och hållet. Och som i äkta science fiction så är människorna kanske helt småviktiga sådär på sidan om men det är idén och implikationerna som är viktiga.

1. The LEGO Movie

Everything is Awesome.

Publicerad 14.01.2015 kl. 13:32

Year in Review: Sociala Medier

Jag hittar på ny kategorier hela tiden när jag försöker hitta på ett sätt att få in diverse årshändelser i den här serien. Och även för att det är några filmer jag skulle vilja ha tid att se innan jag gör min topp10 filmlista :)

2014 införskaffade jag ju då den där tabletdatorn och eftersom jag inte haft (eller har) en smartphone så var det min ingång i det moderna sättet att kommunicera. Efter den vecka som jag var utan SIM-kort då alltså. Förstås det var ju en mjukstart eftersom jag köpte en androidmaskin (en Nexus 7) så jag behövde inte bli del av Apples ekosystem och ingen använder ju google+.

Under året som gick så har jag märkt att det jag använder mest har blivit Twitter. Och Facebook är ju numera helt oanvändbart.

Det är väl det jag egentligen tänkte skriva om.

Först så jag började använda twitter helt på allvar under Loncon (så mycket hände då egentligen) för jag kunde leta efter hashtaggen (#) och se allt vad folk skrev och även om det var mycket så kunde jag snabbt bläddra i flödet och i princip nästan se allt. Liksom.

Och genom att kolla twitter dagligen (och flera gånger per dag) så kunde jag också se allt som skedde där. Tidigare hade jag bara haft en twitter-addon till Firefox (echofon, den stöds inte längre och kan sluta fungera när som helst man jag har inte hittat någon annan som är lika bra) där jag, medan jag satt vid datorn, hela tiden såg hur det ploppade upp ett ord eller två om vad som hände i världen.

Nu insåg jag att det var fullt möjligt att skumma igenom åtta timmars twitterflöde på en relativt kort tid så då gjorde jag ju det.

Det är där som Facebook föll ihop. Jag vet inte om jag är kontrollfreak eller vad det är men jag vill veta vad det är jag ser och varför. Facebook har länge försökt visa det jag vill se (jag vill sällan se det) istället för den klassiska ordningen enligt "när det hände". Även när man sorterar enligt "most recent" så verkar det somom det sorterar enligt när senast någon gillade något från 2010 och om någon gillade det för tio minuter sedan så måste det ju vara most recent.

Det här har lett till att det är omöjligt att hitta något på Facebook. Ibland när jag kollar så ser jag att någon postat en intressant länk. "intressant" tänker jag "jag måste kolla det där senare när jag har tid". Det finns inget sett att kolla det där senare när jag har tid. För nästa gång jag loggar in är det omöjligt att hitta. Det går inte att hitta via timestamp och kanske jag glömt vem det var som postade länken i fråga.

Det här betyder förstås inte att jag slutar använda Facebook. Det finns vissa saker som jag "behöver" det för. Men jag känner också att det är mer en sak som jag kollar snabbt för att se om jag har några notifikationer och huvudflödet kan man bara ignorera helt. Det finns många som hela tiden säger "sluta använda Facebook (och andra sociala medier) det förstör allas liv". Jag hör inte till dem. De är mest bara en hög med... reaktionärer. (Jag tänkte skriva något annat men lät bli)

Twitter å andra sidan är strikt tidsbaserat. Allting sker i realtid och det går alltid att hitta ett äldre meddelande genom att tänka på vilken tid det dök upp. Och detta gör det för mig. Sedan att twitters 140-teckens begränsning kan vara jobbig är ju en sak. Och med tanke på den orddiarré jag skrivit här så kan man förstå varför jag sällan skriver något på twitter själv. Twitter är inte till för att ha diskussioner på egentligen. Utan för mig är det ett ställe där jag kan hitta länkar till intressanta artiklar som är tillräckligt långa för mig. (och ibland videon)

Videon ja...

Det är ju en sak man kunde skriva om. Hur allting måste vara video nuförtiden. Jag kan inte titta och lyssna på något var som helst och när som helst. Men jag har nästan alltid möjlighet att läsa något. Varför kan man inte skriva ned vad man ska säga. Det går fortare att läsa än att tvingas se på någon youtubare som läser ett föredrag. Oh well. Det har inte med den här saken att göra utan är ett annat inlägg (som jag kanske redan skrivit, vem vet, det har jag säkert)

Publicerad 07.01.2015 kl. 13:00

Year in Review: Brädspel

Brädspel är ju en del av allt det där som gör livet värt att leva och via Boardgame Geek noterar jag litet vad jag har spelat under året. En sak som genast slår mig är att jag 2013 spelade åtminstone ett spel varje månad medan det här året var (enligt den statistik jag fört på BGG) spelfritt i februari, juni och september.

Det som är positivt också är att det finns en relativt regelbunden spelgrupp där jag inte alltid kan delta men där möjligheten finns de gånger då jag har tid och möjlighet. Det är i den spelgruppen som spelbredden från året kommit. De flesta spel jag spelat en gång är därifrån och de flesta spel av litet större tyngd är också därifrån.

Förutom det så har det här året varit fyllt av "lättare" spel. I de spel jag spelat mest ser jag Love Letter, The Resistance och The Resistance: Avalon. Och många gånger av listningarna av de där spelen har jag bara skrivit ned att de spelats en gång trots att de är spel som man ofta spelar ett par gånger när man ändå håller på. Det andra spelet som spelades en hel del det här året var nästan litet överraskande (tills jag tänkte på det litet mer) 7 Wonders.

När jag jämför med 2013, ser jag att jag spelade Libertalia en massa gånger i 2013 men inte en enda gång i 2014. Det är kanske något man borde göra något åt för inte är väl spelet helt utspelat än :)

En av de saker jag såg fram emot i 2014 var Warhammer: Conquest, inte för att spelet kanske skulle bli något fantastiskt (det är inte dåligt) men för att jag har sett på de så kallade "living card games" och Warhammer var ju den perfekta platsen att hoppa in i den grejen.

På det stora hela ser jag alla dessa "lätta" spel på listan och funderar om jag kanske borde försöka mig på att spela "tyngre" spel det här äret. Det handlar ju mycket om möjligheter. (t.ex. så gör ju en under två år gammal systerson det ibland litet jobbigt att spela alldeles för krävande spel som tar för länge :)

Publicerad 06.01.2015 kl. 13:05

TV-året 2014

Så nästa Year in review. TV-serier är ju en topplista jag gjorde i fjol och även i år har jag tittat på en hel del TV-serier. Det finns också en mängd serier som jag inte tittat på trots att det ibland känns somom jag borde. True Detective t.ex. alla verkar hylla den och jag har inte sett den. Inte har jag sett House of Cards ännu heller. Det fanns även en del halvintressanta genreserier som det aldrig riktigt blev att titta på (Penny Dreadful, Outlander). Faktum är att jag mest sett på halvtimmesserier det här året eftersom de är "lättare".

Men en liten topplista kan jag ju få ihop i alla fall. I omvänd ordning förstås, man ska ju alltid räkna neråt.

10. Black Sails

Litet småproblematisk piratserie som går från att vara hur häftig som helst till att man inte förstår alls vad som pågår. Men grejen är ju att den ser bra ut och pirater är alltid pirater. Det är något som man definitivt borde se mer av (John Malkovich gjorde väl också en piratserie som jag aldrig såg på... Så kanske det är en ny trend)

Våldsamt och skoj med skeppstrid sedan mot slutet. Det är ju trots allt en TV-serie så man kan inte förvänta sig gigantiska skeppstrider varje avsnitt. De har ju en budget att tänka på.

9. The Walking Dead

Efter att inte ha varit något vidare så har The Walking Dead gått från klarhet till klarhet på den sista tiden. Många av episoderna är mer fristående och fokuserar på en mindre grupp istället för att försöka få in precis alla personer som fortfarande lever i serien. Och det här greppet har gjort att serien blivit bättre.

8. The Musketeers

De tre musketörerna på äventyr. Med svärd och sådant. En rätt lättsam men ändå välgjord serie som jag mest blir på gott humör av. Desutom har den ju Peter Capaldi (Malcolm Tucker!) som den onde kardinalen. Tyvärr (?) så blev ju Peter Capaldi The Doctor så han är väl inte med om serien fortsätter. Men det gör ju inte just den här första serien något sämre.

7. Bluestone 42

Bluestone 42 är en brittisk komediserie som utspelar sig bland soldater i Afganistan. Man kan väl kalla den en "workplace comedy" med litet mer p åspel eftersom det ju trots allt hela tiden finns hotet om att vad som helst kan sprängas i luften. Det vill säga hela upplägget är som gjort för en komedi som behandlar det tedium när inget händer och sedan händer det saker helt plötsligt.

Otroligt sköna personer dessutom. Med diverse olika galenskaper på gång. Jag upptäckte den här serien i år. Så det finns ju den bonusen att jag också såg förra årets säsong så det är liksom ett helt paket.

6. Rick & Morty

En animerad halvtimmesserie som bara är helt sjuk. Handlar om Rick och Morty som är en pojke och hans galna vetenskapsman till morfar. Den var svår att komma in i till först. Men efter hand så visade sig alla de olika fantastiska delarna i den här serien. Jag tyckte först att den var för absurd och slumpmässig helt enkelt. Men den var sist och slutligen inte det utan hade en rätt kraftig tråd att följa.

Bara man hittade den först.

5. Marvel's Agents of SHIELD

Den här serien började inget vidare. Första halvan av första säsongen var långsam och det var svårt att riktigt veta vad de höll på med. Men den delen var ju i 2013. Efter att Captain America: Winter Soldier kommit ut och förändrat landskapet för SHIELD (spoiler alert) så fick serien en mycket starkare målmedvetenhet. Samtidigt så var det bra att de hade den uppbyggande fasen i början av serien innan det verkligen brakade ihop.

Såhär i efterhand då. Men medan det skedde så var man mer ett gigantiskt frågetecken. Men numera går serien mest från klarhet till klarhet. Även om den kanske ibland försöker sig på stridsscener som den inte riktigt har råd med.

4. Brooklyn - 99

Ja, jag har ju sett på halvtimmesserier och Brooklyn -99 är ju en som bara är helt fantastisk. Personerna spelar på varandra på intressanta sätt samtidigt som det hela utspelar sig inom polisarbete. Det här går långa vägar än. Och på det stora hela måste jag säga att halvtimmeskomedierna är rätt starka nuförtiden (se även New Girl som jag inte lade in på listan, men som säkert hade platsat. Helt galet bra serie det också. Förmodligen bättre än Black Sails. Kanske den platsar i listan i alla fall. jag ville bara nämna Black Sails för att den kanske gick litet förbi. Alla har väl sett New Girl vid det här laget :))

3. Sherlock

Jag det var ju tre avsnitt i januari och jag sade i fjolårets lista att den hör hemma här. The Batch of Freeman är bara... Ja... Så bra liksom. Och det är roliga pussel och sådant. Bra serie bara. Som...

2. Orphan Black

Orphan Black visste jag egentligen ingenting om tills jag var på Loncon där den dök upp i konversation om och om igen och hade dessutom en Hugonominering. Så när jag kom hem bestämde jag mig för att jag ju måste leta upp denna serie som är på allas läppar.

Och det lönade ju sig. Kloner och action och mysterier och allt det där andra trevliga med galningar och icke-galningar och litet humor ibland. Allt som gör en riktigt bra serie liksom.

1. Game of Thrones

Inget år är väl komplett utan Game of Thrones. Den serien går från klarhet till klarhet även om den kanske haltar på sina ställen så gör den sedan andra saker på ett sätt som man inte kunde drömma om. Det blir spännande nu i kommande säsong när det närmar sig saker som inte ännu hänt i böckerna så att även vi bokläsare kan bli litet överraskade ibland.

 

Så det var TV-lista. Precis som i fjol hade jag mindre att säga om de som var högre upp. Det brukar väl vara så. Jag försöker rationalisera mina val som kommer in på listan längre ner medan de som är i toppen inte behöver så mycket förklaring.

Publicerad 31.12.2014 kl. 12:56

Year in Review: LUCcast

LUCcast har ju varit en del av fritidsintressena under året som gått. Det är egentligen litet svårt att tro att vi hållit på i över ett år med svenskfinlands eventuellt största spelpodcast. Även om vi nu under höstsäsongen haft litet svårt med tider och att få ut episoder i en acceptabel takt. Det är väl litet så som det är när man har så mycket för sig fastän man ibland känner att "vad gör jag egentligen."

Jag har ju alltid varit intresserad av datorspel men nu när jag är del av en podcast så lyssnar jag på vad som händer i datorspelsvärlden med ett litet annat öra. Ibland för att se om jag råkar komma över något intressant eller annars bara se vad trenderna är. Det händer mycket inom spel just nu, spelmediet växer upp (även om det ju har gjort detta i över tio år nu redan) och förändringarnas vindar blåser.

Och mitt i all denna förändring finns då LUCcast. Som kanske är litet gammaldags. Formatet är sådant som podcaster varit sedan urminnes tider. Jag är ju en stor podcastkonsument. Jag prenumererar på fled podcasts än vad jag hinner lyssna på (tyvärr) och hela tiden finns det fler och fler intressanta podcaster. Det har ju också skapats en finlandssvensk poddportal med podcaster som jag för det mesta inte lyssnar på. För det finns för mycket helt enkelt. Och det är ju bra.

Sedan finns ju också en tanke om att det förr eller senare ska komma ut en sommarsoundtrackspecial som vi utlovade i maj någon gång. Men det är ju inte så noga vilken sommar den kommer ut. Ibland har man så många stora idéer men inte riktigt tid och möjlighet att realisera dem.

Fan ändå. Jag bara klagar på tid hela tiden. (harr harr) Hoppas det inte är som i Momo att jag samlar åt mig tid som jag inte har någon aning om hur jag ska få ut. Det är förövrigt (för att gå in på ett stort sidospår) en bok som (bland så många andra böcker) gjorde stort intryck på mig när det begav sig. Stundvis kanske omedvetet. Men just nu ploppade den upp i mitt huvud.

Publicerad 28.12.2014 kl. 18:50

Year in Review, del 1

Så året börjar lida mot sitt slut och eftersom jag inte var så värst aktiv under julmånaden så tänkte jag att jag skulle försöka mig på att kasta in några inlägg så här mot slutet av året (och början av nästa förmodligen) där jag går igenom året som gick. Förmodligen ur perspektivet av mina hobbyn och fritidsintressen. För finns det något annat här i livet egentligen? Jobba gör man ju bara så att man ska överleva.

Året i sig var väl ungefär så händelserikt som det brukar vara. Jag har egentligen inte jättemycket koll. För när jag tänkte på att "jag borde göra en 'year in review'-grej" så kom jag bara ihåg de sex senaste månaderna ungefär. Men jag förmodar att saker hände under första halvan av året också. Även om det var så länge sedan.

Det är tur att Google och Facebook håller reda på oss och återskapar våra år genom sina algoritmer. Inte för att jag har kollat på varken Facebooks slideshow eller googles "hey guy best of the year pics". Ja en sak som hände i början av året var ju att jag införskaffade en Androidtablet och därmed också gick helt och hållet in i Google världsherravälde. (eller ekosystem vill de väl kalla det)

Tableten blev ju välanvänd under året som gick och det är ju en av de saker jag hade glömt bort att jag gjorde under årets första halva. Jag kom på mig här om dagen (när jag beställde en hög med böcker att läsa, en del från en lista jag hade nedskrivet från Loncon) och tänkte att jag knappt har läst några böcker i år. Men det var tydligen helt fel. För även om jag inte läst så många fysiska böcker som jag kanske hade velat så har jag ju tagit mig igenom en hel del digitala böcker på just min tablet.

Men ja. Vi får se hur det blir med dessa inlägg. Året som gick. Liksomlaksom.

Publicerad 27.12.2014 kl. 20:40

Den mörkaste natten

Efter den mörkaste natten kom snön.

Det där var egentligen allt jag ville skriva. Den låter litet sådär lagom poetisk den där meningen. Den kan betyda så mycket och kan vara en början på något. Men jag vet inte vad. istället skrev jag bara ned. "Efter den mörkaste natten kom snön."

Det är ju också fakta. Vi hae vår längsta natt. Även om längst inte betyder mörkast så var den ju väldigt mörk eftersom det inte fanns så mycket snö just under den natten.

Om man jämför med natten efter snön så var skillnaden... Slående.

Jag upptäcker också så här dan före dan att jag helt glömt bort bloggen den senaste tiden och inte heller har jag julbloggat som jag så ofta försöker göra. Det har varit litet alltmöjligt och när jag sitter på mina prioriteringar så faller saker bort. Bloggen brukar falla bort ganska tidigt, sedan mat och till sist datorspelen. :)

För spela måste man varje dag. Äta behöver man bara göra varannan.

Efter den mörkaste natten kom snön och jag var tvungen att erkänna för mig själv att den här snön ju är rätt trivsam. Jag brukar ofta ondgöra mig litet över snön. Svära över den för att det är så som man ska göra. Men det hjälper inte att när man in kvällsmörkret ser tunga vita grenar hänga över väge känna att det nog är fantastiskt.

När snöflingorna yr så att ja gmåste borsta bilen efter att ha varit femton minuter och handlat mat i butiken. Det är ju inte ens särskilt kallt. Evighetssnön som vi hade för några år sedan var kanske inte så illa ändå.

Fast huvudsaken är väl att snön är borta efter den ljusaste natten.

Publicerad 23.12.2014 kl. 11:20

Spel och hjältar och sånt

Jens Stenström min kära (?) co-host på LUCcast fick litet Twitterdiarré (eller Twitteré eller vilket ord han nu ville att det skulle ha) där han talade om spel och konst och upplevelser och sådant som man nu ibland blir och fundera på. Jag hotade med att svara med något som inte rymdes på Twitter utan skulle vara ett megalång blogginlägg. Vi får se hur det blir. Först litet väl valda citat:

Spel är väl även en av de få berättande formerna där person X även alltid skall vara hjälten och ledaren?

Det mest skrämmande är att av de stora titlarna så är väl Call Of Duty (första MW-spelen) av de få som brutit mot detta! #skrämmandeinsikt

Är jag den enda som inte alltid vill vara hjälten? Som lägger mer vikten på berättelsen än ego? Som vill uppleva och inte bara underhållas?

Det är den här delen som jag tänkte ta fasta på för den är litet småintressant. Varför är man alltid hjälten i spel? Och jag tänkte väl böja med att kommentera via interaktivitet. För det är tydligen något jag borde göra.

Men det är också helt sant. Spel är till sin natur interaktiva, Utan någon form av interaktivitet blir det inte mycket till spel och faktum är att interaktiviteten delvis ligger till grund till att man så ofta spelar en hjälte.

Interaktionen gör att man inte längre bara är en åskådare utan en aktiv deltagare i något. Man väljer själv vad det är man gör och det är lätt att välja ledarrollen. Man kunde säga att istället för att fråga varför man alltid är hjälten i spel kunde man fråga "Hur kan man förhindra spelaren från att bli hjälten i ett spel?"

När man fritt får välja vad man gör i ett spel så gör man oftast hjältemodiga saker som man inte kan göra i verkliga livet. Den verklighetsflykt som speln ju trots allt är. Det spelen sedan gör är att förhindra spelaren att utföra vissa handlingar för att begränsa... "hjältandet"

Om man tar Jens Call of Duty-exempel så tas ledarrollen bort från spelaren genom att plocka bort all fri vilja. Man är ett flygande gevär som snällt får vänta vid varje dörr på att hjälten ska öppna dörren åt en så att man får gå vidare och kanske skjuta på på förhand utvalda fiender som hjälten inte tar hand om.

Det här är något som spelare har funnit rätt frustrerande en god stund och det är ju lätt att förstå frustrationen av att inte få göra det man vill utan snällt måste vänta på att spelet ger en tillåtelse att göra något.

Men hur är det om man gjorde det här på ett sätt som inte var lika frustrerande? Går det att ta bort ledarrollen och ändå låta spelaren ha fri vilja?

En gaming story. jag spelade Space Hulk till Playstation för länge sedan och i de första uppdragen i det spelet spelade man som en vanlig Space Marine som löd under order från gruppens ledare. I ett av de första uppdragen var den order man fick något i stil med "stå i den här dörröppningen och skjut allt som rör sig." Grejen i spelet var den att utföra den här ordern var helt valfritt. Jag hade fri vilja att göra vad jag ville i spelet, trots att den här ordern hela tiden fanns där i hörnet. Men det var ju inte värst snällt att bryta mot ordern och med tanke på den förmodligen litet dåliga AI-scriptningen så hade det säkert katastrofal utgång med. Men valet fanns där. Det gick att välja att vara hjälte, men man kunde också lyda ordern.

Senare i spelet blev man förstås ledare själv och gav order som för det mesta lyddes och axlade hjälterollen.

Så interaktion och förhindrandet av vissa former av interaktion är en stor del av varför man axlar hjälterollen i spel. Det är ofta frustrerande när spel tar bort förmågor som man vet att man har i spel, bara för att någon säger åt en att det är så det ska vara.

Sedan finns det ju också det tekniska i att om spelaren inte gör något (tar ledarrollen) så går spelet inte framåt. D.v.s. Man måste interagera för att något överhuvudtaget ska hända i spelet. Om man i en eldstrid väljer bort hjälterollen och istället gömmer sig bakom ett hus med händerna över huvudet för att man inte klarar av krigets traumor så kommer spelet inte att fortsätta förrän man kommit över detta och fortsätter med det som spelet vill att man ska göra.

Det finns förstås massvis med intressanta saker som kunde göras (men som inte görs). För att ta det föregående exemplet med att inte ha nerver att klara av en verklig eldstrid. Det finns säkert spel som kunde utforska det på ett intressant sätt även spelmekaniskt och det finns säkert en indieutvecklare någonstans som arbetar på det just nu (och det kanske tillochmed finns några sådana spel ute redan)

Sedan finns den här andra delen där man vill uppleva snarare än vara den drivande kraften. (Som kanske Jens menar, vem vet) Det här är något som kunde vara intressant om ett spel emulerade det. En berättelse som sker utanför spelarens kontroll och som spelaren mest bara är med om. Visst, det är det här som man kan säga att just Call of Dutyspelen är. Ingen egen vilja utan bara följa pilarna och se vad som händer. Men kunde man kombinera det här med fri vilja? Spelaren väljer att uppleva berättelsen och kanske deltar, eller väljer att se den på avstånd. Eller kanske är upptagen med sin egen berättelse medan några andra också händer?

Jag försöker alltså litet långsökt koppla det här till Crusader Kings 2 där världen simuleras och själv har man sin egen lilla landsända som man bryr sig om. Jag minns att jag spelade på Irland och de närliggande områdena och brydde mig mest om när och hur jag kunde ta en provins i England, men alltid nu och då zoomade jag ut och såg hur några länder bara försvunnit och ett imperium kommit till eller fallit ihop. Jag var upptagen med min egen lilla berättelse, men den stora berättelsen hände annanstans.

Sådanhär upplevelse i mindre skala är något jag gärna skulle se mer av. Och det är kanske det som Jens litet egentligen pratar om såhär på Twitter. Världen går under men spelaren är inte räddaren. Spelaren är någon som körde med bilen upp till Uleåborg när han plötsligt hörde på radion att världen gick under. Soldaten bland tusentals som har en liten berättelse vid ett slag, men sedan inte längre. Skiftande perspektiv. Ett spel där man ena kapitlet spelar en soldat i romerska armén och i följande en tiggare på gatorna i Lutetia.

Det kom ju det här spelet Valiant Hearts som kanske litet spelade på de idéerna. Det såg åtminstone ut så, jag har inte spelat det. Olika sidor från en konflikt och olika små berättelser i det stora hela.

Sådär som en av mina många spelidéer om en privatdetektiv som försöker lösa brott samtidigt som Blitzen i London pågår (eller motsvarande händelse)

 

Nåväl nu vet jag inte riktigt vad det är jag skrivit om men det här var fler ord än i en Twitteré.

Publicerad 20.09.2014 kl. 13:05

SF idrott

OK. Det här är inte ett inlägg om SFI, det finns säkert andra människor som vet något om det. Mitt angagemang i SFI är väl ungefär begränsat till att jag en gång deltog i ett SFI-mästerskap i styrkelyft.

Men här tänkte jag skriva om idrott i science fiction (och fantasy). Mest kom blev jag och tänka på det här på grund av att The Champion, första podcastdel kom ut. Jag skrev om den här serien för länge sedan här på bloggen, en science fiction bokserie om amerikansk fotboll IN SPACE. Mer eller mindre då alltså.

Men tanken slog mig, som så många andra gånger, hur sällan SF och idrott kombineras. Det finns ju alltid den här stereotypa bilden av att nördar (som sysslar med SF) inte har något intresse av sport (som är något som "icke-nördar", även kallade "sportnördar", håller på med) och i rätt många fall verkar ju det här vara delvis sant. Det finns vissa kretsar där man inte riktigt vill bry sig om sport. (kultur är också en sådan krets, hur ofta är det inte någon "kulturell" person som pratar litet skit om fotboll under fotbolls-VM och inte förstår varför det är så stor grej, med vuxna karlar som springer efter en boll)

Men det finns ju en publik. Om jag förstod Scott Sigler rätt så är GFL-serien en av hans mest populära och det här beror väl rätt mycket på att det är en publik som sällan får något.

Blood Bowl är ju ett annat exempel. Ett spel med en väldigt dedikerad fanbas och ett spel som ofta dyker upp när man talar om SF-sport i spelvärlden. Så långt har det gått att genast då det dyker upp ett fantasy eller sci-fi lagsportsspel så jämför man det alltid med Blood Bowl.

Men det som jag mest tänkt på är ju berättelser som utspelar sig i en idrottsvärld. Det kom ju några Blood Bowl-relaterade böcker för några år sedan och de kunde man säga var ett exempel på hur sportrelaterade berättelser görs på fel sätt.

Blood Bowl-böckerna började oftast med en match och sedan var hela berättelsen en standardfantasyhistoria där någon ondskefull typ måste besegras och sedan kanske det slutade med en match sådär på sidan om. De böckerna kunde lika bra inte ha varit Blood Bowl-relaterade över huvudtaget. (speciellt den sista tror jag hade en turnering som inte blev av på grund av huvudberättelsen, varför lova en häftig turnering om den ändå inte blir av?)

Jag menar inte att man ska referera varje match i detalj. men det kunde vara roligt om det handlade litet mer om själva sporten. Det finns ju mycket guld man kan få fram ur en lagensemble.

Där tycker jag GFL-böckerna lyckas. En bra kombination av lagdynamik och äventyr utanför matcherna. Det handlar lika mycket om att få ett lag med individer att spela ihop och vara awesome som det handlar om huvudpersonens personliga äventyr.

Men jag skulle gärna se mer SF-relaterade idrottsberättelser. Det känns somom det finns en hel del underhållning att få ut av sådant. Vanliga idrottsrelaterade berättelser också, jag är inte så bekant med sådana men de fåtal filmer som handlar om sport handlar sällan om matcherna utan om en massa annat tjafs. Filmer brukar ju också sällan få någon som helst regel rätt. (speciellt i fotboll tycks det alltid somom matcherna blåses av på sekunden vid 90 minuter) Där kunde de ju gynnas av att ha ett SF-tema. Då får man ju själv hitta på reglerna.

Det är väl litet där som kruxet ligger. Det gäller att hitta på en sport som "makes sense" och som en tittare kan bli investerad i. För trots att det finns de som bara gillar att sä på tväling överhuvudtaget. Så är det ju många som är fast i en speciell sport och inte bryr sig om generaliseringar och speciellt inte sådant som man int ehar någon aning om hur det fungerar.

Så den enda SF-sport som någon orkar med är tydligen Battle Royale. Någongång skulle jag vilja se en berättelse som handlar om fankulturen kring ett sådant evenemang. Hur väljer publiken en favorit om 90% av deltagarna alltid dör? Det är litet problematiskt med övervåldsam framtidssport, det går ju inte att ha samlarbilder på tävlanden då de flesta är med endast en säsong och sedan är de döda. Javisst. Catniss Everdeen rookie card blir kanske värt något någon gång, men hur var det med alla de andra...

Publicerad 19.09.2014 kl. 15:00

London Called

Så jag har alltså varit i London i nästan en vecka. På World Science Fiction Convention (eller Worldcon eller LonCon 3). Det här var min första SF kongress utanför landet och den första jag betalat för att komma in på. (Finncons är som bekant gratis) Så jag var ju rätt nervös. Jag är inte direkt den vanaste av resenärer. En person som föredrar att resa digitalt, kanske ibland med Google Streetview men sällan vill jag fysiskt fara längre bort än till... Tenala.

Men Worldcon är ju rätt stort och när Finland ifjol inte lyckades med Helsinki in 2015 fick jag ett infall och skulle till London 2014. (senare kom Helsinkiin2017, som vi väl alla ska stöda)

Jag räknar mig själv som rätt ny när det gäller fandom. Jag är mera en passiv konsument än någon som engagerar mig nämnvärt, delvis för att jag inte är den mest sociala av människor och delvis för att jag har för många andra hobbyn som också tar tid.

All den här förtexten är bara för att säga att jag var rätt nervös och jag visste inte riktigt vad det var som jag hade gett mig in på. Men det var en riktigt lyckad resa till slut.

Mest av allt sprang jag på programpunkter, varje timme kändes det somom det fanns tre-fyra saker jag ville se och höra och även om jag var på en hel del så missade jag helt allt som hade om serietidningar att göra. Även om det fanns några intressanta programpunkter på det temat också.

En av de programlinjer som jag gillade väldigt mycket var "Transformative fandom" som handlade om allt det som är mycket på tapeten överallt, d.v.s. behandlandet av minoriteter och dylikt. Det här är ju ett ämne som jag är passivt engagerad i varje gång det dyker upp inom spelcommunityn (och sorgligt att se att genast efter LonCon så såg jag att det här hade dykt upp.)

Sedan gick jag också på en hög med politikrelaterade paneler, ideologier och liknande i SF och efter alla dessa tunga saker som var det alltid skönt med en eller två zombiepaneler.

Efter programmen hade det ordnats med en så kallad "fan village" där alla samlades för att träffas och det var något som kändes som ett väldigt lyckat koncept även om jag inte vet hur det brukar ordnas vanligtvis. Där fanns även ett speltält och brädspel som man fick låna och det blev en del Werewolf och Resistance: Avalon.

På det stora hela kan jag väl säga att jag kände mig nästan litet sorgsen på måndagen då det hela började gå mot sitt slut. Jag skulle gärna ha varit där längre, för det var ju så stort att det inte fanns någon chans att se och höra på allt som var intressant.

Det som var den andra behållningen var att jag definitivt måste fara på en Worldcon flera gånger. Om jag bara har tid. Och kanske också försöka fara på flera kongresser och inte bara på Finncon de gånger som jag har tid över. Men såhär brukar jag väl känna efter ganska många olika saker. Sedan glömmer jag litet bort det och går tillbaka till mina vanliga rutiner. Som innehåller saker som att låta bli att skriva blogg och att sitta och spela datorspel dagarna i ända.

 

Ja en sak tänkte jag nästan glömma bort. England och London i sig själv var ju också delvis intressant. Jag vandrade litet omkring dagen före och dagen efter LonCon. Inte så mycket att jag egentligen fick någon bild av alltsammans men ändå litet grann. Det som jag inte riktigt hade koll på under hela resan var att eftersom man kör bil på andra sidan vägen än vad jag är van vid så är det då så att man också går förbi varandra på andra sidan varandra. Alltid när jag mötte någon på gatan så kändes det somom de ville gå förbi mig på den sidan som jag inte ville gå förbi. Eller hur det nu heter. Jag krockade dock inte med någon lyckligtvis. :)

Publicerad 22.08.2014 kl. 12:25

2015

Jag ska väl börja med att säga att jag inte har skrivit här på ett tag. Orsaken är det här:

 

Det har tagit upp en hel del tid de senaste månaderna och alla är förstås välkomna och titta.

 

Men det som jag egentligen tänkte på så här kort. I en podcast jag lyssnade på sade någon i förbifarten att "2015, det är det årtalet som verkligen är framtiden" (så här sade han inte, för podcasten var på engelska) och det fick mig att fundera i banorna "du har riktigt rätt."

Vi har haft litet futuristiska årtal på sistone 1999 - 2001 och 2010, men samtidigt så (för min generation åtminstone) så har de inte varit superfuturistiska. Men 2015. Det är ett tal som verkligen är långt in i framtiden. En apokalyptisk cyberpunkframtid kan utspela sig år 2015 och det skulle inte ens vara konstigt.

Men 2015 är ju om ett halvt år.

Det kommer förstås att komma flera futuristiska årtal (i 2020-talet är ungefär hälften av åren futuristiska) men för mig känns det somom 2015 är en av de första riktigt riktigt... vardagliga framtidstalen. På det här sättet kommer jag undan 1999-2001-dilemmat eftersom hela "nya millenniet" är futuristiskt på sitt eget lilla sätt och det finns en orsak att välja just de siffrorna. Men om man använder 2015 så är det mera "ett sådantdär datum".

Nå i alla fall. Nu blev jag och yrade en hel del om något som egentligen skulle vara kort om hur fantastiskt det är att vi snart lever i den riktiga framtiden...

 

Publicerad 29.06.2014 kl. 12:33

Brädspelshistoria

Jag lyssnade på The Dice Tower och de hade två episoder om "Games from our childhood" i början av april. (ytterligare ett bevis på hur länge det ibland kan ta från tanken att skriva blogg till faktumet att skriva blogg) Som den nostalgiska person jag är gick jag givetvis direkt ner i träsket och funderade på min brädspelshistoria.

När jag snubblade över den nya brädspelsboomen för ett antal år sedan så var det efter år av endast sporadiskt brädspelande och i och med alla dessa nya fantastiska spel så kändes det somom de spel man spelat i barndomen alla var likadana och alla var för oerhört länge sedan. I och med att jag stundvis lyssnar eller följer med podcaster och liknande där de flesta talar om att de nu spelade något nu och då när de var små och jag tänkte "så var det väl för mig också."

Men med episoden "Games from our childhood" så gick tankarna till de spel som jag spelade när jag var mindre och de var sist och slutligen kanske inte så få. Tydligen har hela den här spelandegrejen funnits inom mig i långa tider. Kanske mer så än andra. Eller vem vet egentligen.

Jag sätter på mig nostalgiglasögonen och tittar tillbaka till diverse spel och korta ögonblick (eller kanske långa ögonblick man vet aldrig med mig). Minnena är inte i någon egentlig ordning.

Schack är väl ett spel som alla känner till mer eller mindre och det är ett spel som jag aldrig varit speciellt bra på. Jag har förmodligen inte tålamodet att analysera tillräckligt långt framåt och jag är en som gärna spelar på odds. Och i schack finns det inga odds. Trots det här har jag en del minnen när det kommer till schack.

Ett förnedrande minne är i tidig lågstadieålder när jag ska spela schack och förlorar matchen på minimalt antal drag. Jag lämnar kungen öppen genom att flytta fel bonde och vips är det matt i två-tre-fyra drag. När jag någon gång bläddrade i någon schackbok insåg jag att min öppning var den enda som kunde leda till vad som förmodligen är snabbast möjliga matt. Och detta var något som hände åt mig helt på riktigt...

Ett mindre förnedrande minne är kvällar i Västerby filialbibliotek (som förmodligen inte existerar längre) där jag spelade mot en god vän och förlorade om och om igen. Biblioteket var öppet en eller två kvällar i veckan och ofta fann vi oss där och spelade. Det här specifika minnet är att jag en gång faktiskt vann. Men jag förmodar att det är ett helt fabricerat minne. Jag tror också att jag ropade ett högt vinstvrål när jag vann. Något som givetvis inte är acceptabelt i ett bibliotek.

Men förutom schack finns det en hel del andra barnspel/familjespel som jag har minnen av.

Ett minne är spelet Tjuv och Polis, som vi införskaffade under en resa till Sverige (många spel är förmodligen inköpta i Sverige eftersom det ju nästan bara är därifrån man får spel på det svenska språket) och jag minns det för att jag har en känsla av att vi öppnade spelet och spelade det första gången på golvet i vikingbåten mellan länderna. Och en av de stora behållningarna av brädspel är ju öppnandet av dem. Något som fortfarande stämmer. Ju fler små delar desto roligare är det.

Emil i Lönneberga är ett spel som minnet består av sommarstugan och solen som tittar in genom köksfönstret medan man håller i någon form av kort. Jag ser på den där bilden som är länkad och ser att det också fanns en snurra i spelet. Den kom jag inte ens ihåg. Jag minns bara lådan, kort och solen.

Disneyland är i princip en klon av Monopol med disneytema och är för mig helt och hållet associerad till mina farföräldrar där vi spenderade långe kvällar med spelet ifråga. Med de olika korten som representerade ägorna av ordentlig papp. Men välanvända.

Minnet av Hotel är litet mindre trevligt trots att det också var en monopolvariant som spelades i långa tider och i mängder men det specifika minnet jag har av det spelet är en lång kväll av spelande där vi lämnade spelet på hälft, gick och sova och sedan blev jag sjuk. Jag minns inte om det var feber och feberdrömmar som jag hade om spelet i fråga där hotellbyggnaderna lutade hotfullt över mig eller om det var spysjuka som gjorde mig illamående bara jag tänkte på spelet ifråga. Faktum är dock att jag var väldigt mycket mindre entusiastisk över att spela det spelet efter just den här händelsen.

Ingen lista är komplett utan Spökslottet som byggde helt och hållet på sin gimmick med den självlysande dödsskallen. En hög med ospecifika minnen är associerade med spelet i fråga. Det var ju viktigt att spela spelet under mörka förhållanden, helst under hösten i det gulaktiga skenet av lyktorna utanför fönstret och regnet piskande mot fönstret. Det här spelet innehåller också ett besvikelsens minne då släktingar lånade spelet och när vi fick det tillbaka var det helt förstört och ospelbart vilket var en gigantisk besvikelse när det öppnades. Spelet återhämtade sig aldrig riktigt från det (trots en ersättningskopia).

Jag gräver har i minnen och plötsligt stöter jag på Bamses honungsjakt ett spel där den största behållningen är att man får bygga spelplanen själv. Och Kimble vars behållning är det klickande ljudet som spelet har när man slår tärningen. Och det minne jag har av det spelet är i vardagsrummet en solig vår- eller sommardag när vi fångar myror i spelets låda.

Nu känner jag att det här redan har blivit för långt men spelen har tydligen alltid varit en del av mitt liv. Och det här är före de spelen som hade regelböcker och inte bara regler på insidan av lådan. Jag "uppgraderade" ju mig sedan med spel som Blood Bowl, Kampen om Citadellet eller Drakriddarna. Det är säkert värt ett helt eget blogginlägg att skriva om den fasen i spelandet.

Så till skillnad från vad jag först trodde (innan jag började tänka på det) så har jag alltid varit en spelare. Alltid varit entusiastisk över att öppna en ny spellåda och se vad den innehåller.

Publicerad 22.04.2014 kl. 23:14

Cis

Nu ska jag ta vatten över huvudet och skriva om något som jag egentligen inte vet något om. Men jag håller sakta på att gå igenom en hög med föreläsningar från GDC och det fick mig att fundera på saker sådär som man nu ibland funderar.

Ordet cis alltså. Det betyder något i stil med att man är (och anser att man är) det kön som man föddes till. I princip är det alltså en benämning på någon som inte är trans.

Jag tror jag stötte på ordet första gången i samband med just den stora debatten om kvinnor och minoriteter i datorspelsvärlden. Det är en debatt som kommit igång de senaste åren och det är väl på tiden att också nördvärlden blir litet mer feministisk av sig. (För att allmänt säga sig vara väldigt inkluderande kan nördar vara ack så exkluderande enligt egna principer)

Ordet konfunderade mig först. För jag hade aldrig hört det och det fanns ingen förklaring utan det här var tydligen ett vedertaget begrepp. (Och i enlighet med hur hjärnan fungerar så stöter jag oftare på ordet nu när jag vet vad det är)

Det är ju ett intressant ord på många sätt. Mycket på grund av min första reaktion till det när jag stötte på det och sedan googlade för att veta vad det var. Min reaktion var något i stil med "Ett ord för det som är normalt? Det känns ju litet onödigt."

Sedan kom jag på mig själv. Det är inte så lätt att vara en heteronormativ ciskönad priviligierad vit man. Allt omkring en programmerar en att anse att man själv är normal och allt annat behöver en förklaring. Inte konstigt att den första reaktionen är vad den är.

Och därför är ju det här ordet cis egentligen hur bra som helst. Att lägga stämplar på saker brukar ju vara dåligt men ibland kan de också fungera riktigt bra. Att det behövs ett ord för att förklara att man de facto är en cisperson för att det inte är en självklarhet i sig självt.

Man kan inte göra några antaganden om något per automatik. Beskrivande ord är inte för att beskriva hur man avviker utan beskrivningarna ska behövas på alla nivåer. På internet där man inte vet så borde man inte vara något som man inte sagt att man är, så att säga.

Det är som den klassiska beskrivningen av en läsare av science fiction. En SF-läsare som läser att "han lämnade skeppet" tänker inte automatiskt att skeppet ifråga är ett skepp som reser över haven. Förrän man har fått mer beskrivning finns det få saker man kan "räkna med" i vad det egentligen handlar om.

På samma sätt när man möter en människa på internet. Egentligen vet jag inget om människan ifråga men automatiskt brukar jag utgå från att människan i fråga är en heteronormativ vit cisman. Det här borde jag inte göra. Och på sista tiden så försöker jag mer och mer låta bli.

Därför tar jag också vatten över huvudet. För jag vet egentligen ingenting om dessa saker. Det här är första gången som jag själv har använt ordet cis. När det på det stora hela gäller sådana här saker som kön eller sexualitet så är jag helt ute och seglar. I princip kan allt jag har sagt inte ha någon som helst förankring i någon annans verklighet än min egen.

Och det är väl sådant jag får leva med.

Publicerad 12.04.2014 kl. 16:21

Du kommer aldrig att tro på vad som hände sedan

Sådär låter onödigt många artiklar nuförtiden. Det har väl med Facebook att göra. Alla delar med sig av diverse saker och vad får någon att klicka på en länk. Något slags påstående som involverar en själv.

"This is the cutest thing you'll ever see."
"You won't believe what this baby can do."

Det här är ett fenomen som stört mig sådär måttligt. Men så var det väl någon gång i december (så här länge tar det för mig att gå från tanke till blogginlägg) som jag såg en länk om något gammalt par som tog bilder av sig själv och rubriken var något i stil med "You'll be amazed at the last picture". Jag tänkte det kunde vara sött. Kanske en stund av svaghet. Egentligen så förväntade jag mig bara något morbitt eftersom jag räknade med något i stil med att ena personen hade dött och höll i en kruka med aska eller vad det nu brukar vara.

Den sista bilden var dock gömd och det sätt man kunde se den var genom att dela artikeln på Facebook.

Jag slog mig för pannan. Såklart! Det här var nästa steg att driva trafik till en hemsida. Hemsidan hette dessutom något i stil med "viralthings". Givetvis får man saker att bli virala när man tvingar folk att dela för att se.

Det här öppnade mina ögon helt och hållet. Jag håller litet hårdare koll nu på sponsorerade länkar. Försöker se vart de leder innan jag klickar och så gott som allting delat på facebook som heter något i stil med "Den här femåringen är förmodligen världens bästa på dragspel" så ignorerar jag totalt. Precis som man tidigare gjorde med alla uppmuntrande citat om hur du ska leva ett bättre liv. (det värsta är ju att människor frivilligt delar dessa saker)

Min selektiva sociala medier-syn gjorde väl också att jag varken såg eller brydde mig om den där flickan som fejkade en massa olika språk. Inte förrän jag såg henne nämnas på yles nyhetssidor.

Publicerad 25.03.2014 kl. 19:50

Idrottsvidskepelse

Såhär nu när det är OS så gick tankarna till vidskepelse i samband med idrott. Eller egentligen i samband med bänkidrott. För faktum är att det ju är helt förståeligt att det finns vidskepelse bland idrottsutövare. Att utföra ritualer är en slags mental förberedelse och som ibland kan bli litet konstig när det finns mängder av saker som måste göras för att man ska lyckas i sina förberedelser.

Men bänkidrottare har ju egentligen ingen som helst inverkan på det som sker. Trots det här så frodas ju vidskepelsen också bland de som tittar på sport. Det har förstås att göra med att vi alla är huvudpersoner i våra egna berättelser och allting som händer i världen kretsar kring oss själva.

Ritualerna kan vara många. Fjärrkontrollen måste vara på rätt ställe. Man måste blunda vid någon speciell situation eller så får man inte blinka under samma situation. Om Finlands ishockeylag förlorar så var det för att man råkade se eller inte se på matchen ifråga.

TV-tittandet inverkar direkt på hur det slutar. Och det gör det ju inte. Förnuftet säger ju att det inte kan göra det. Trots det här så varje gång det drar ihop sig till OS. När Finland spelar ishockey. När Mäkäräinen står och skjuter. När Ahonen hoppar backe. Det gäller att göra på rätt sätt annars kan det gå fel.

Jag har ju också sådanahär vidskepelser. I damhockeyn blev det mål bara när jag såg på matchen, men jag hade inte möjlighet att se hela matchen så de stunder då jag gick bort en stund så hörde jag bara hur det andra laget gjorde mål (det här var Finland - Schweiz).

Förmodligen fanns det en och annan som blinkade eller inte vågade titta när Mäkäräinen sköt sina sista skott i dagens masstart. Och någonstans så funderar folk "om jag hade gjort x istället för y hade situationen förändrats då?"

Svaret är nej. Oavsett hur mycket man kan tala om fjärilseffekter och kaosteori så är svaret alltid nej.

Men ändå... Om jag inte spelat Minecraft under Finland - Kanada hade övertidsmålet inte kommit då?

Publicerad 17.02.2014 kl. 21:18

Yes. Indeed. Jag är Shinan. Real name: Jan Karell. Kallas Jaane. Kallas också en hel del annat ibland. Jag minns sällan namn. Så det är därför som, när jag träffar dig, jag inte kallar dig vid ditt namn för tänk om jag sade fel namn. Det skulle vara litet halvfel. Jag är också raseborgare. Dvs jag kommer från staden Raseborg. De flesta som bor i Raseborg är dock inte raseborgare. Men några finns det väl. Det finns också ett antal raseborgare som inte bor i Raseborg.

Senaste kommentarer

16.01, 11:40Top 10 filmer från 2014 av Jill
06.01, 23:48Year in Review: Brädspel av Jan
06.01, 20:07Year in Review: Brädspel av Jill
21.09, 20:11SF idrott av Jan Karell
20.09, 15:53Spel och hjältar och sånt av Jens Stenström